Hur kan vi förstå att skolans åtgärdande elevhälsoarbete dominerar i praktiken?

Det finns en del forskning (t ex Backlund, 2007;  Guvå, 2009, 2019; Hjörne, 2004; Hylander, 2011) om elevhälsans arbete som visar på att skolor har svårt att komma bort ifrån det åtgärdande arbetet till förmån för ett mer främjande och förebyggande arbete. En del av den här forskningen har några år på nacken och som tur är har det hänt en del sedan dess och sedan skollagen infördes. Men tyvärr visar granskningar av t ex Skolinspektionen att det inte har hänt tillräckligt. Brandkårsutryckningar hör fortfarande till vardagligheterna även om fler och fler skolor arbetar för att ta fram arbetssätt i linje med den riktning som skollagen dirigerar oss att ta. Det finns också lite nyare forskning kring detta.  Jag hade nyligen förmånen att få lyssna till Åsa Backlund som är en av forskarna bakom en fallstudie från 2014 med fokus på förutsättningar och former för elevhälsans förebyggande och främjande arbete. Fallstudien genomfördes genom fokusgruppsintervjuer med professionerna inom elevhälsan. Vad säger resultatet då? Backlund menar att det dominerande intrycket är att elevhälsans arbete utgick ifrån enskilda elevers problem och att professionerna inom elevhälsan pratar i hälsofrämjande och förebyggande termer kring det man skulle vilja och kunna göra, inte det som man i dagsläget gör.

Att försöka förstå varför det åtgärdande arbetet fortfarande dominerar på många håll blir därför angeläget.  I det här inlägget tänkte jag dela med mig av de fyra teman som Backlund funnit som förklaring.

Omgivningens förväntningar och föreställningar

Fallstudien pekar på att elevhälsans professioner inte efterfrågas i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. En förklaring är att de institutionaliserade föreställningar som finns om elevhälsans respektive professioner (kunskap & kompetens) är starka och påverkar förväntningarna. Förväntningarna är alltså knutna till hur det historiskt har sett ut där fokus för elevhälsans professioner har varit mer inriktat på åtgärdande arbete oavsett om det har handlat om elever som inte har lärt sig, mått bra eller utvecklats som förväntat. Backlund menar att förväntningarna och föreställningarna påverkar legitimiteten som i sin tur är kopplat till handlingsutrymmet och som utifrån ovan nämnda föreställningar och förväntningar låser fast åtgärdande mönster. Området beskrivs som en outvecklad kunskapsdomän och att det saknas ”kartor” för det här arbetet. Backlund poängterar vikten av en samsyn kring vad hälsofrämjande och förebyggande arbete innebär i förhållande till elevhälsans respektive roller och utifrån det gemensamma uppdraget vi har i skolan.

Min reflektion

Jag tycker att Backlunds forskning bekräftar de erfarenheter jag har från praktiken. Den allra vanligaste föreställningen som finns om min roll som specialpedagog är att jag är den som har ansvaret för elever i behov av särskilt stöd. Och traditionellt har ju specialpedagogiken sett ut på det viset även om det har ändrat sig en del. Jag gissar att samma förväntningar finns på skolsköterskan dit eleverna skickas när de har skadat sig eller till kuratorn när de mår dåligt. Och dessa åtgärdande inslag stämmer ju till viss del med uppdraget också. Utmaningen är att vidga föreställningarna om uppdraget och försöka lägga mer fokus på den del vi kallar förebyggande och främjande. Precis som Backlund tror jag att vi måste lägga tid på att definiera och tydliggöra denna del av vårt uppdrag språkligt och inom elevhälsan. För att detta ska nå fram till praktiken och påverka de institutionaliserade föreställningarna tror jag inte att det räcker med prat. Jag tror att vi måste börja göra på ett annat sätt – genom nya rutiner och arbetssätt och på så sätt rita nya kartor för arbetet. I det här arbetet håller jag med Backlund om att vi behöver tänka utanför boxen. Om vi inte får till dessa kartor går vi vilse eller vidare på de vägar vi redan känner till. Om vi däremot får till nya kartor där elevhälsans kompetens kan komma till uttryck på ett annat sätt, kommer det också att kunna rucka på och förändra rådande föreställningar om elevhälsans kompetenser och kunskaper. När detta sker är min erfarenhet att elevhälsans kompetens också efterfrågas i det förebyggande och främjande arbetet.

Organisatoriska förutsättningar

Utifrån hur jag uppfattade Backlund handlar det här om dilemman kring att få ihop ett lokalt elevhälsoarbete med ett mer strategiskt övergripande och att styrningen kring detta arbete från huvudmän inte är tillräcklig. Det handlar om svårigheter att kombinera ett operativt, det vill säga vardagsnära och tillgängligt elevhälsoarbete, med ett strategiskt som är mer övergripande och kännetecknas av distans. Detta dilemma lyfts också som orsak till brist på likvärdighet. De organisatoriska förutsättningarna ser olika ut runt om i landet och forskningen lyfter att tolkningen av elevhälsans uppdrag blir personbunden när styrningen för det operativa och strategiska arbetet ej är tillräcklig.

Min reflektion

Min reflektion riktas till ett begrepp som jag fångade upp från andra föreläsare under den konferens som jag deltog i och där Backlund föreläste. Begreppet är ”värdegemenskap”.  Min tolkning av begreppet i det här sammanhanget är att det är en stor fördel,  för att inte säga en viktig förutsättning att det finns ett samförstånd mellan politik – förvaltning – skola kring elevhälsans uppdrag. Denna värdegemenskap borde sedan vara grunden för organisationen och för att skapa de förutsättningar som krävs.  Med en tydlig styrning och riktning minskar risken att tolkningen av uppdragen blir personbundna. Jag kopplar också detta till begreppen arbets- och utvecklingsorganisation. Begrepp som torde vara ganska självklara på skolnivå men också borde finnas på förvaltningsnivå.

Redskap och metoder

Fallstudien visar att elevhälsan har strategier och ett övergripande arbete kring området mobbing, men att mycket av det andra arbetet saknar utarbetade strategier och sker ad hoc. Som ett exempel lyfter Backlund fram all data som samlas in genom olika enkäter och utvärderingar men att det inte finns tillräckliga strategier för hur dessa kan användas systematiskt.

Min reflektion

Jag tror att vi måste inse att elevhälsouppdraget är ett helt nytt uppdrag jämfört med det uppdrag vi hade innan. Ett nytt uppdrag kräver nya arbetssätt och strategier. Det innebär att de strategier och metoder som ev finns behöver omprövas för att se om de matchar nuvarande uppdrag. Det innebär också att vi måste utarbeta nya. Och självklart måste vi avsätta tid för det här. Men det är först när vi är överens om vad det hälsofrämjande och förebyggande uppdraget innebär som vi kan hitta fram till synkade strategier och metoder för systematiskt och strategiskt, men också operativt arbete. 

Samverkan

I fallstudiens resultat visar sig behovet av samverkan men också bristen på densamma och att den till viss del beror på avsaknad av strukturer för hälsofrämjande och förebyggande samverkan. Vad gör elevhälsan på EHT om det inte finns elever att diskutera? Ställer in. Hur orimligt det än låter och utan att vara en generell sanning är detta ett exempel som blev synligt i fallstudien på vad som kan ske när strukturer saknas.

Min reflektion

Att samverka och arbeta tillsammans är en framgångsfaktor. På egen hand har vi bara en viss förmåga, tillsammans expanderar den flerfaldigt. Om vi ska lyckas så bra som möjligt med skolans uppdrag behöver vi ta vara på varandras kompetenser, för att på ett så gynnsamt sätt som möjligt kunna ta tillvara på våra kunskaper om sambandet mellan lärande och hälsa. Det vi ska lägga krutet på är alltså strukturer, till exempel rutiner och forum för samverkan – inte bara inom elevhälsan utan också med lärare och där samverkan kan ske kring skolans lärmiljöer och utifrån alla elever, i linje med en främjande och förebyggande riktning.

Om du är intresserad av att läsa mer om forskningen ovan finns den än så länge bara refererad till här:

Backlund, Högdin & Weitz (2017) Skolsocialt arbete – skolan som del av och plats för det sociala arbetet. Malmö: Gleerups AB.

Det finns fortfarande många och stora utvecklingsområden kring det vi kallar elevhälsoarbete för att vi ska kunna ägna mindre tid åt att släcka bränder och mer tid åt det vi kallar främjande och förebyggande arbete. I nästa blogginlägg fortsätter jag att spekulera kring detta.

/AnnaBe

Backlund, Å. (2007). Elevvård i grundskolan – Resurser, organisering och praktik. (Doktorsavhandling, Rapport i socialt arbete nr 121). Stockholm: Stockholms universitet.

Guvå, G. (2009). Professionellas föreställningar om elevhälsans retorik och praktik. (FOG-rapport, 65). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet.

Guvå, G. (2010). Och de tre bliva ett. (FOG-rapport, 67). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet.

Hjörne, E. (2004). Excluding for inclusion? Negotiating school careers and identities in pupil welfare settings in the Swedish school. (Doctoral thesis, Gothenburg Studies in Educational Sciences, 213). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Hylander, I. (2011 a). Samverkan – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan. (FOG-rapport, 69). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

Hylander, I. (2011 b). Elevhälsans professioner – Egna och andras föreställningar. (FOG-rapport, 70). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

2 reaktioner på ”Hur kan vi förstå att skolans åtgärdande elevhälsoarbete dominerar i praktiken?

  1. Min master uppsats kommer i vår om elevhälsans förebyggande och hälsofrämjande arbete – finns ju inga avhandlingar efter elevhälsans nya uppdrag 2011!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.