AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Kategori: Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt

Mer Turn and Talk i skolan!

Under den fina Kristihimmel-helgen passade jag på att njuta i solen och samtidigt lyssna på avsnitt #5 av Hjärnpodden av Kristina Bähr. I avsnittet intervjuades Anna Tebelius-Bodin om lärande och hur du kan lära dig mer på kortare tid utifrån kunskap om hur hjärnan fungerar.

I intervjun sa Anna Tebelius-Bodin något som jag fastnade för:

Du kan bara minnas det du har tänkt!

Det är givetvis inget nytt, men innebörden i uttalandet är något att tänka på och verkligen ta till sig. Vad innebär det egentligen för oss som arbetar i skolan och i vilken utsträckning tar vi hänsyn till den kunskapen i undervisning? Låter vi eleverna få tänka i tillräcklig utsträckning om det de lär sig?

Anna Tebelius-Bodin poängterade att tänka inte är samma sak som att registrera information.  Att sitta i klassrummet och lyssna på en genomgång, att se på en film eller att läsa en text i skolan är tre olika varianter där eleverna får information till sig. Men för att informationen ska leda till ett lärande och hamna i långtidsminnet behöver informationen bearbetas. Inte heller detta är nytt, men ibland verkar det som om denna kunskap glöms bort i klassrummet och att vi räknar med att eleverna bearbetar informationen inne i sina huvuden per automatik. I de fallen planerar vi inte för och erbjuder inte i  tillräcklig utsträckning eleverna tillfällen att tänka om det de läst, sett och hört. Så för att använda Anna Teblius-Bodins ord igen så behöver du få möjlighet att uttrycka dig kring den information du har fått till dig för att det ska kunna ske ett lärande.

Det finns mängder av modeller för att låta eleverna tänka och reflektera om undervisningsinnehållet, både skriftligt och muntligt. EPA-modellen där du först tänker Ensam, sedan i Par och till sist Alla är en sådan variant som jag ofta använt muntligt med elever. Text och Tanke är en annan som kan användas för skriftlig reflektion när elever läst en text. Båda modellerna ger eleverna tillfälle att uttrycka sig och att sätta ord på och om det de ska lära.

Anna Tebelius-Bodin framhöll talet som uttrycksmedel, särskilt i samband med att en text ska läsas. Personligen är jag mycket för att skriva, både när jag läser och när jag sitter och lyssnar på exempelvis en föreläsning. Men Anna Tebelius-Bodin menade att det finns en risk att skrivandet eller antecknandet mestadels blir en mekanisk förflyttning av text från en plats till en annan, från läroboken till anteckningsblocket och att denna rörelse inte alltid innebär så mycket bearbetande och eget uttryck. När vi däremot får möjlighet att tala om det vi till exempel har läst sker ett bearbetande eftersom vi måste omvandla texten till tal. Vi måste slå på vår ”lampa” och vara aktiva i tänkandet.

Glödlampa

Jag kom att tänka på den modell för att låta eleverna tänka om undervisningsinnehållet som används på skolor som är knutna till Teachers College Reading and Writing Project i New York, USA och som kallas Turn and Talk. Hösten 2013 hade jag förmånen att få göra studiebesök på flera skolor i New York och om detta har jag en gång gästbloggat på Skollyftet ifall du är intresserad av att läsa mer. Vid dessa studiebesök fick jag se hur alla lärare och i alla klassrum hade som regel att låta tanke och reflektion ingå som en naturlig del av undervisningen genom exempelvis Turn and Talk. Så här skrev jag på Skollyftet 2013 då jag bland annat deltog på en lektion som kallades Read Aloud:

En read aloud innehåller just högläsning men också turn & talk då eleverna diskuterar sina tankar och idéer om den lästa texten i grupper eller par. Vid det här tillfället får vi bevis på hur eleverna tränats i modeller för att samtala, hur eleverna har fått redskap i att kunna interagera med sina partners på ett effektivt och reflekterande sätt. Rutinen att övergå från högläsning till turn & talk och tillbaka igen sitter som en smäck.  När eleverna därefter i helklass får dela med sig av tankarna från parsamtalen är det fantastiskt att se hur eleverna har övats i att uppmärksamma och lyssna på varandra. Första personen som svarar berättar och motiverar sin tanke. Nästa person på tur bygger vidare på det första personen sa och uttalar sin egen tanke: ” I agree with…and…”, tredje personen som talar knyter an till de båda föregående talarna. Exemplet visar hur eleverna använder varandras tankar för att vidga sitt eget tänkande. Under tiden eleverna delar med sig uppmärksammar lärarna hur eleverna tänkt, att de t ex gjort kopplingar till sig själva, andra texter eller världen runt omkring genom att anteckna detta på ett blädderblock.

Hur läraren använde Turn and Talk i den här klassen var ett fantastiskt exempel där det individuella och gemensamma tänkandet flätades samman. Turn and Talk är alltså ett sätt för eleverna att få uttrycka sig muntligt om det de har läst, sett eller hört. Det är ett vedertaget begrepp och eleverna vet precis hur det går till. Turn and Talk är standard  på lektionerna och denna modell har övats in genom att läraren har modellerat och erbjudit stöttning exempelvis i form av ”börjor”, det vill säga hur du kan börja dina meningar och ditt prat med din partner. Tiden används effektivt genom att läraren sätter igång eleverna med att säga:

Turn and Talk to your partner about….

Eleverna vänder sig om till en given klasskamrat för att tänka tillsammans under några få minuter. Turn and talk avslutas på olika sätt, men eleverna verkar veta precis hur.  I ett annat klassrum än exemplet ovan sa läraren följande för att avsluta:

One, two, three….eyes on me.

Som på beställning tystnade eleverna direkt så att den efterföljande gemensamma diskussionen kunde fortsätta. Även detta var så klart något de övat på och inget som bara fungerade av sig själv.

Turn and Talk är ett enkelt sätt att låta eleverna få tänka om, uttrycka sig och bearbeta det de ska lära som varken tar långt tid eller är materialkrävande. Men Turn and Talk ger däremot plats för elevernas tänkande och stödjer de tankar som finns om hur lärande sker bäst, både utifrån kunskap om hjärnan men också om vilka arbetssätt som är språk- och kunskapsutvecklande. För att få till exempel Turn and Talk att fungera krävs så klart övning och att vi som arbetar i skolan ser vinsten med och inte glömmer bort vikten av att låta eleverna få uttrycka sig och bearbeta undervisningsinnehållet. Om Turn and Talk eller liknande varianter används som regel precis som i New York, och inte som ett undantag, finns det goda chanser till ökat lärande som gynnar alla elever.

/AnnaBe

 

Lärarstudenternas rop: Men hur gör man då?

Igår träffade jag för andra gången den här terminen blivande lärare vid Göteborgs universitet då jag höll en föreläsning om elevhälsa där begreppen samverkan och inkludering hade en betydande roll. Jag är full av beundran över den vetgirighet och nyfikenhet som jag möter när jag träffar lärarstudenter. Studenterna blir badade i ett relationellt perspektiv och har mycket god kännedom om styrdokumentens innehåll. De ställer kloka frågor utifrån föreläsningens innehåll och lyfter exempelvis fram inkludering som ideologi och politik, inte bara som en skolfråga. Dessutom är de medvetna om att de måste rikta blicken mot sig själva när det uppstår svårigheter, mot undervisningen och mot det innehåll de erbjuder eleverna.

Men i mötet med lärarstudenterna det blir också tydligt att det finns ett glapp mellan teori och praktik. I sina utvärderingar efter föreläsningarna efterfrågar studenterna fler konkreta tips på hur man gör i praktiken. Hur omsätter man det relationella perspektivet till praktik? Hur skapar man inkluderande lärmiljöer som tillgodoser alla elevers behov? Utvärderingarna visar att steget från teorin till praktiken i vissa fall blir alldeles för stort. Tanken är ju att studenternas verksamhetsförlagda utbildning (VFU/praktik) ska konkretisera och erbjuda möjlighet att få praktisera de nyvunna kunskaperna men också att få erfarenhet av hur teorin fungerar i praktiken. Men det uppstår ett dilemma när och om praktiken inte överensstämmer med teorin, när verksamheterna som lärarstudenterna praktiserar i ser annorlunda ut.

Några av alla de delar som studenterna får teori om och som jag ser är avgörande för om skolan ska lyckas möta alla elever är:

  • Ett formativt förhållnings- och arbetssätt
  • Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt
  • Samverkan med elevhälsan

Ett formativt förhållnings- och arbetssätt

Grunden i en verksamhet och undervisning som anpassar sig efter elevers olikheter och behov är ett formativt förhållnings- och arbetssätt. Varje moment, varje lektion och varje arbetsområde behöver utgå från elevernas befintliga kunskaper och behov. Ett formativt förhållningssätt bäddar för att undervisningen utformas olika, för att elever ska kunna få sina behov tillgodosedda och för att eleverna ska göras delaktiga i sitt lärande. Lärarstudenterna behöver få ta praktisk del av hur en sådan undervisning går till för att själva kunna låta sin praktik präglas av ett formativt förhållnings- och arbetssätt.

Språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt

Att under sin praktik få erfarenhet av och  prova på hur en språk- och kunskapsutvecklande undervisning går till är också nödvändigt. Lärarstudenterna behöver få arbeta sida vid sida med lärare som planerar och genomför en undervisning där eleverna får möta kognitivt utmanade uppgifter i kombination med varierad stöttning. De behöver få erfarenhet av hur undervisningen utgår från lärandemål för både innehåll och språk och där interaktion och dialog utgör kärnan i undervisningen. Studenterna behöver med egna ögon få se hur en undervisning som utgår från och lyfter fram det språkligt specifika i varje ämnen.

Samverkan med elevhälsan

Att samverka med elevhälsan är något som jag ser som avgörande för om man som lärare ska klara av skolans uppdrag, oavsett om man är nybakad eller erfaren. Med samverkan menar jag att arbeta och lära tillsammans utifrån de dilemman som uppstår i skolans vardag och där den pedagogiska kompetensen inte på egen hand är tillräcklig. I de flesta fall, även om det inte alltid är nödvändigt, är det gynnsamt med det tvärprofessionella perspektiv som samverkan mellan elevhälsan och den pedagogiska personalen innebär. En del lärarstudenter berättar att de inte haft kontakt med någon av professionerna i elevhälsan under sin VFU, andra att de träffat någon utifrån en enstaka elev i behov av särskilt stöd. Elevhälsan har ett hälsofrämjande och förebyggande uppdrag. Att lärarstudenterna enbart får se samverkan och arbete med elevhälsan i ett åtgärdande skede är därför inte tillräckligt. Lärarstudenterna behöver  få en bild av hur förebyggande och hälsofrämjande samverkan mellan elevhälsan och lärare kan gå till. De behöver få komma till skolor som har en organisation för detta för att se prov på vilken kraft fungerande samverkan kan ha för att skapa goda lärmiljöer för alla elever.

Lärarstudenterna skolans framtid

Lärare under utbildningen är skolans framtida lärare. Dessa lärare ska kunna delta i och driva skolans arbete och utveckling så att skolan lyckas möta varje elev. Om lärarstudenterna inte får ta del av en verksamhet som präglas av ovanstående finns det en risk att teorin blir en utopi och att vägen till en skola som lyckas möta alla elever bara blir ord utan substans. Det finns en risk att lärarstudenternas egna skolerfarenheter och den praktik som de fått ta del av blir vägledande för hur deras kommande yrkespraktik kommer att utformas och att verkligheten förmedlar att det inte är möjligt att göra på ett annat sätt.

Att ingjuta hopp och spränga ramar

I mina föreläsningar för lärarstudenter har jag inte försökt blunda eller väja för den komplexitet som läraruppdraget innebär. Jag tycker nedanstående bild visar på just denna komplexitet och med glimten i ögat kan det ibland upplevas som att det är just superkrafter man behöver ha som lärare för att klara av uppdraget.

I am a teacher. What is your superpower

Bilden ovan kan också förstås utifrån den enorma kraft god undervisning kan ha för en enskild elev eller grupp av elever. För att de blivande lärarna ska kunna gå från retorik till praktik när det gäller exempelvis ett inkluderande synsätt och ett relationellt perspektiv behöver de få göra sin VFU på skolor och med handledare som har lyckats omsätta ord i handling och teori till praktik. Utan att vara tillräckligt insatt i hur VFU-skolor väljs ut, menar jag att det borde vara en självklarhet att lärarstudenterna får komma till skolor som kan ge studenterna den praktiska kunskap de behöver för att förstå och själva kunna omsätta det de lär sig under utbildningen.

Förra veckan läste jag ett blogginlägg på Pedagog Örebro av en lärarstudent som heter Fredrik Stillerud. Han slängde ut en fråga på Twitter om det fanns lärare som han kunde få besöka för att få se hur lärare faktiskt implementerar de metoder som de pratar om i sociala medier. Genom det utvidgade kollegiet har han nu fått erbjudande om att besöka ca 30 lärare från norr till söder för att få ytterligare erfarenheter av hur arbetet i klassrummet går till  rent praktiskt. Kanske är det något för fler lärarstudenter att ta efter?

Jag hoppas att Fredrik Stillerud får många goda undervisningsexempel på sin eventuella resa genom Sveriges klassrum. Jag hoppas också att så många andra lärarstudenter som möjligt får chans att vidga och kanske till och med spränga sina egna ramar eller föreställningar om undervisning under sin VFU och att de får se prov på hur lärandeuppdraget omsätts i praktik på ett gynnande sätt för alla elever. Om lärarstudenterna får med sig både tilltro till att det går samt redskap för ”hur” kommer vi att kunna skapa en superkraftfull undervisning och skola för alla elever.

/AnnaBe

Nyanlända elever i mitt klassrum

Eftersom jag precis som Hülya Basaran arbetar med nyanlända elever var det en självklarhet för mig att läsa hennes nyutkomna bok Nyanlända elever i mitt klassrum. Bokens röda tråd är hur digitala resurser och språkutvecklande arbetssätt används för att möta behoven hos flerspråkiga och nyanlända elever.

Nyanlända elever i mitt klassrum

I boken beskriver Hülya Basaran att hennes utveckling som lärare har handlat om att utveckla undervisningen för de flerspråkiga elever hon varit lärare för och som till en början skedde i en förberedelseklass på Kronan i Trollhättan. I stället för att slås ned av faktorer som segregation och socioekonomiska förhållanden som givetvis kan ha betydelse för nyanlända elevers möjligheter i skolan, har hon haft fokus på undervisningen, det område hon faktiskt haft möjlighet att påverka allra mest. Hennes målsättning har varit att skapa en likvärdig och kompensatorisk utbildning för alla elever genom att möta individuella behov, att inkludera, utmana och utveckla.

Hulya Basaran lyfter fram hur skolan många gånger inte är tillräckligt anpassad till det elevunderlag som faktiskt finns. Att normen många gånger är svensk och svenskspråkig, och inte i tillräcklig utsträckning tar hänsyn till flerspråkigheten. Istället lyfts inställningen till flerspråkigheten som norm, inte som ett undantag, fram.  Det innebär att flerspråkigheten måste vara utgångspunkt vid val av läromedel, material och upplägg av undervisning. Det betyder också att undervisningen, helt i linje med styrdokumenten, måste ta avstamp i elevernas tidigare erfarenheter och kunskaper. I boken beskrivs den lagändring som trädde i kraft i januari 2016 kring nyanlända elever och att det nu finns ett kartläggningsmaterial som ska användas som stöd för att ta reda på var nyanlända elever befinner sig i sin kunskapsutveckling, så att undervisningen kan ”hamna rätt”. Materialet skapar förutsättningar för att möta elevernas individuella behov.

Boken beskriver hur undervisning för nyanlända elever traditionellt kännetecknats av en uppdelning i olika ämnen och av reproducerande uppgifter. Det har varit ett stort fokus på de brister avsaknad av svenska som språk innebär och elever har i mångt och mycket setts som passiva mottagare av det svenska språket. Den här traditionen kan ses som en nedåtgående spiral som inneburit att undervisningsinnehållet har förenklats och då inte blivit tillräckligt kognitivt utmanande med följden att eleverna inte har lärt sig det som de förväntas lära. Att förenkla blir i det här fallet att stjälpa. Som en kontrast till traditionen påminner Hülya Basaran hur stöttning och språkligt stöd kan bidra till att eleverna får möta och klara av uppgifter och ett undervisningsinnehåll som innebär en hög kognitiv utmaning. Den här typen av undervisning gynnar utveckling och lärande.

I arbetet med att erbjuda elever en hög kognitiv utmaning framhålls den digitala kompetensen som också är en av EU:s nyckelkompetenser. Hulya Basaran trycker på att användandet av digitala resurser är ett sätt skapa en tidsenlig och likvärdig utbildning. I boken finns många konkreta erfarenheter och tips på innehåll och verktyg som passar att använda i undervisning av nyanlända elever samt vad som är viktigt att tänka på när det gäller integritet, källkritik och upphovsrätt. Du får till exempel lära dig mer om

  • Hur en interaktiv tavla kan användas som den gemensamma utgångspunkten för att skapa möjligheter till interaktion.
  • Hur arbetet med en klassblogg som ett virtuellt klassrum påverkade både elevernas motivation och arbetssätt när de blev medvetna om att deras skolarbete hade fick en mottagare.
  • Olika appar och webbresurser som kan användas för att anpassa utifrån enskilda elevers behov. Inte minst lyfts digitala resurser fram för att ge elever som inte har fått en grundläggande läs- och skrivinlärning möjlighet att träna på fonologisk medvetenhet och bokstavsljud.
  • Cirkelmodellen
  • Hur digitala resurser som lärplattor och dokumentkamera kan användas.
  • Hur elevernas modersmål används som en rikedom och utgångspunkt i undervisningen vid exempelvis läs- och skrivinlärning.

Boken har en praktisk inriktning med många tips om verktyg att använda i undervisningen av nyanlända, men så klart även alla, elever. Dessa konkreta tips kan jag och alla andra som har tillgång till boken gå tillbaka till för att inspireras av och använda vid behov. Men det jag ändå fastnar allra mest för är det förhållningssätt som genomsyrar boken. Den inställning till undervisning, lärande och elever som Hülya Basaran förmedlar är en specialpedagogisk dröm. Det är ett förhållningssätt som handlar om att i praktiken ta vara på och lyfta fram olikheten som tillgång och att utforma och anpassa skolan till eleverna, inte tvärtom. Att boken handlar om flerspråkiga och nyanlända elever är aktuellt, angeläget och nödvändigt. Men det förhållningssätt som Hülya Basaran står bakom och förmedlar, är något som skulle gynna ALLA elever, inte bara de som är nyanlända. Så läs boken och sprid förhållningssättet vidare!

/AnnaBe

Effective Inclusive Schools – del 4

Det här blogginlägget är det sista i raden av fyra som utifrån boken Effective Inclusive Schools av bl a Thomas Hehir, lyfter framgångsfaktorer för att lyckas med inkludering. I det här inlägget  skriver jag om Universal Design for Learning. Om du har missat tidigare inlägg finns de här: del 1, del 2 och del 3. Jag vill återigen poängtera att det här är min uppfattning och mina tankar kring boken, inget annat.

Universal Design for Learning – UDL

Skolorna som beskrivs i boken kännetecknas av Universal design for learning, UDL. Deras undervisning är designad för att vara ”universell” och tillgänglig för alla elever. Syftet är att så många elever som möjligt ska lyckas i skolan och kunna bli s k ”expert learners” – elever som vet och kan mycket och som är nyfikna och vill lära. UDL bygger på forskning om lärande, kognition och neurovetenskap och utgår från att elever har olika sätt att lära.

När skolor och undervisningar är utformade för att passa en tänkt medelelev blir en del elever marginaliserade. Det kan t ex vara elever som får kämpa med sitt lärande, elever med ett annat modersmål än skolspråket eller elever med olika funktionsuppsättningar. När undervisningen endast är anpassad för att matcha vissa elever kan man säga att den skapar elever som inte passar in, som inte hör hemma i den ordinarie undervisningen. Tanken med UDL är att motverka det här.

UDL bygger på tre principer, som alla är avgörande för lärprocessen och som har att göra med hur t ex eleverna tar emot, förstår och hanterar information, samt hur engagerad eleven är i sin lärsituation. De tre principerna är:

1. Multiple Meanings of Representation

Den här principen bygger på antagandet att det inte finns ett allenarådande sätt att presentera information på om vi ska lyckas nå alla elever, om alla ska kunna förstå och skapa mening utifrån innehållet i undervisningen. På den enklaste nivån handlar det om att presentera information på varierade sätt så att elever, rent perceptuellt kan ta till sig den, att t ex komplettera auditiv information med visuell. Därifrån handlar det om att på flera olika sätt få tillgång till språket, matematiska uttryck och symboler, att i matematik få  tillgång till konkret, laborativt material eller att medvetet arbeta med språket genom att klargöra ord, textstrukturer osv. Den här principen för mina tankar till olika språkutvecklande arbetssätt, till cirkelmodellen och genrepedagogik. Den får mig även att tänka på explicit läsundervisning, lässtrategier och The Big Five.

I slutändan handlar principen Multiple Meanings of Representation om att eleverna ska tillägna sig strategier för att kunna göra kopplingar, generalisera, dra slutsatser, analysera mm så att informationen blir användbar. Det handlar inte om att memorera fakta utan om att förstå på djupet. Förmågor vi självklart vill att alla ska ha möjlighet att tillägna sig, eller hur?!

2. Multiple Means of Action and Expression

Princip nr 2 handlar om hur vi bearbetar och hanterar den information vi får till oss. Det innebär att vi behöver få möjlighet att bearbeta informationen på olika sätt, inte bara verbalt. Att vi behöver få tillgång till olika verktyg, aktiviteter och uttrycksmöjligheter.

Det eftersträvansvärda är att eleverna utvecklar goda exekutiva funktioner där de kan sätta mål, ta sig mot målet genom att på ett ändamålsenligt sätt kunna hantera information och olika källor samt att att planera, påbörja, genomföra och avsluta sitt arbete och dessutom ha en slags känsla och koll på hur arbetet och lärandet går.

3. Multiple Means of Engagement

Den sista, men kanske viktigaste principen handlar om att lärandet ska vara engagerande, motiverande och beröra den enskilde eleven. Det handlar även om delaktighet och självständighet. Om dessa delar saknas spelar de två tidigare principerna inte lika stor roll. Principen kan förklaras med följande fyra punkter som alla kan bidra till att lärandet blir engagerande och motiverande:

  • Mål

Förutsättningen för att nå ett mål är att veta vart du ska. Läroplanens kunskapskrav och syften behöver därför översättas till praktiken, till konkreta mål som eleverna kan förstå.

  • Material

Vilka material behövs för att du ska kunna ta dig mot målet? Det behöver finnas valmöjligheter så att materialet är anpassat utifrån elev, behov och mål.

  • Metoder

Hur ser undervisningsmetoderna ut? Olika typer av lärsituationer och konstellationer behöver erbjudas där samarbete och kommunikation ingår.  Stöttning är en naturlig del av ”metoderna”.

  • Bedömning

Vi behöver säkerställa oss om att lärande har ägt rum. Genom att använda reflektion, självbedömning och feedback kan vi både stötta och utmana i det fortsatta arbetet.

Sammanfattningsvis skulle jag vilja beskriva UDL som en formativ undervisning där eleverna vet vart de ska, varför och hur de ska ta sig dit. En undervisning som utgår från att elever har olika sätt att lära och behöver ta olika vägar i sitt lärande. Därför erbjuds olika sätt att presentera och bearbeta information på. Interaktion och kommunikation är viktiga beståndsdelar, likaså lärarens stöttning. Metakognition, elevens lärande om sitt eget lärande samt bedömning av sin egen lärprocess och lärarens feedback är också viktiga element. På sikt handlar det om att eleven ska bli alltmer självständig i sitt lärande med olika välutvecklade förmågor. Följande bild får komplettera min sammanfattning:

UDL graphic frame for quick planning

UDL graphic frame for quick planning Bild: Chrissie Butler CC Licence Attribution only

Att skolorna som beskrivs i boken Effective Inclusive Schools lyckas arbeta med UDL beror på att de har en struktur som möjliggör samarbete, men också på synsättet att alla ska lyckas. För att kunna nå alla elever i undervisningen behöver den vara anpassad att möta de olika elever som finns där, den behöver vara ”universell”. I boken hänvisas till forskning som visar att skolor som utformar undervisningen på det här viset skapar en bättre undervisning för alla elever.

Avslutande reflektioner

På de beskrivna skolorna verkar genomsnittseleven inte existera. Det handlar inte så mycket om vad man gör annorlunda för elever i behov av särskilt stöd utan om vad som behöver göras för varje elev.

We are all special.

Alla elever undervisas inom den ordinarie undervisningen men inkludering har på dessa skolor inte en rumslig betydelse utan handlar om grundläggande värden som likvärdighet, tillhörighet och mångfald som resurs. UDL är i det arbetet en väsentlig pusselbit.  Boken Effective inclusive schools har bidragit till att min egen drivkraft att vara med och skapa en inkluderande skola har stärkts. Boken har gett mig verktyg och tankar för det fortsatta arbetet. Det här var det sista inlägget i serien av blogginägg utifrån boken, men det är definitivt inte sista gången jag bloggar om inkludering.

/AnnaBe

 

Den som väntar på något gott…

Nykomling i bloggvärlden! Snart kommer det ett inlägg… på en blogg nära dig.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén