AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

EHM – elevhälsomötet: Att både tänka och göra nytt

av

den 11 november, 2018

i Okategoriserade

Tidigare i år publicerade vi, Anna, Ida och Maria, ett gemensamt blogginlägg där vi skrev om elevhälsans utvecklingsarbete utifrån forskarantologin Elevhälsoarbete under utveckling, utgiven av SPSM. Vi avslutade det inlägget med ett löfte om att under hösten publicera en serie gemensamma blogginlägg som skulle beskriva hur elevhälsoarbete kan bli till ett tillsammansarbete och ett skolgemensamt uppdrag i praktiken. Och nu är det dags.  I detta inlägg och i ytterligare tre inlägg tänker vi utveckla några tankegångar för att ge stöd till dig/er som är nyfikna på och intresserade av EHM eller till dig/er som vill utveckla ett redan pågående arbete. Förhoppningen är att inläggen ska kunna bidra i arbetet så att EHM kan nå sin fulla potential som en främjande, förebyggande och lärande modell i organisationen.

Att skolors elevhälsoarbete främst ska fokusera på det som främjar hälsa, utveckling och lärande är något som de flesta skolledare, personal inom elevhälsa och lärare känner till och skriver under på. Samtidigt vet vi att det är en stor utmaning att flytta fokus från det åtgärdande arbetet till ett mer förebyggande och främjande. I augusti i år släppte SKL rapporten Nuläge och utmaningar i elevhälsan 2018 som bekräftar att det här är en verkligt svår uppgift för skolor.

Att hitta vägar för att möjliggöra det förebyggande och främjande arbetet i praktiken är därför något som många skolor arbetar flitigt med. Vår bok EHM – elevhälsomötet –  en främjande, förebyggande och lärande modell har nu funnits ute på marknaden en tid.  Vi märker tydligt att behovet och önskan att lyckas med att förändra och förflytta fokus i elevhälsoarbetet med stöd i EHM har varit och är stort. Arbetet med EHM – elevhälsomöten sprider sig alltså runt om i landet men frågan är vad som är kärnan bakom och i dessa elevhälsomöten? Hur kan EHM bidra till att elevhälsoarbetet blir ett tillsammansarbete på den pedagogiska arenan där gapet mellan lärare och elevhälsans professioner minskas. Och hur hänger EHM ihop med framgångsrika strategier för förebyggande och hälsofrämjande arbete?

Faktorer som bidrar till framgång

Att släppa taget om det åtgärdande arbetet till förmån för ett mer förebyggande och främjande handlar om att tänka i andra banor än tidigare när det gäller vad elevhälsoarbete egentligen innebär och handlar om. Med andra ord handlar det om att få till en synvända som kan rucka på och ställa det vi tidigare har tänkt och gjort på ända. En förändring som inte bara behöver ske på ett abstrakt plan utan även konkret, vilket innebär att det är handlandet som måste förändras  för att att åstadkomma ett nytt resultat.

I SPSMs skrift Elevhälsoarbete under utveckling, som vi nämnde inledningsvis, presenteras forskning som har betydelse för ett nytt förändrat elevhälsoarbete. Det handlar om hur pedagogik och specialpedagogik, tvärprofessionella kompetenser, rektors roll och organisationsstrukturer kan påverka riktning och fokus för skolans elevhälsoarbete.

I antologin lyfts ett antal strategier fram. Strategier som kännetecknar arbetet på skolor som lyckats med att få till ett förebyggande och främjande fokus i sitt elevhälsoarbete. Dessa framgångsstrategier handlar om att:

  1. lärare och pedagoger, även fritidspedagoger, medverkar vid  elevhälsoteamsmötena.
  2. allas röster är viktiga, det vill säga, varje deltagare uttalar sig utifrån sin expertroll och  kompetens.
  3. teamets deltagare har fokus på det positiva, på möjligheter istället för på det negativa, på hinder.
  4. det finns en samsyn och samverkan mellan pedagoger och elevhälsopersonal.
  5. det åtgärdande arbetet fokuserar på pedagogernas ansvar och strategier istället för på elevens tillkortakommanden.
  6. skolan och EHT använder hela skoldagen i ett förebyggande och hälsofrämjande arbete, det vill säga, rasterna och fritids ses också som viktiga arenor.
  7. i sista hand diskuteras den enskilde eleven (s.25).

För att lyckas med att genomföra ett elevhälsoarbete utifrån de här strategierna kan skolor alltså behöva både tänka och göra annorlunda än tidigare. Det handlar t ex om att involvera den pedagogiska personalen på möten tillsammans med elevhälsan. Något som nu börjar bli vanligare och vanligare, men som tidigare inte varit särskilt vanligt förekommande. Att rikta ett större fokus mot kontext och lärmiljö utifrån ett relationellt perspektiv är ytterligare ett exempel på en sådan förändring i både tänkande och görande som vi behöver få till.

För att elevhälsoarbete i första hand ska kunna handla om främjande och förebyggande arbete kan därför vårt traditionella sätt att se på arbetet behöva förändras. Det handlar om vem som gör vad, vart vi riktar vårt fokus, hur det ska gå till, när det ska ske, vem det involverar och så vidare. Att förändra är lättare sagt än gjort. Därför behöver vi se det som en långsiktigt process – och en process som kan underlättas med hjälp av verktyg. Det är här EHM kommer in.

Vägledande kompass

EHM utvecklades i syfte att få till ett förebyggande och främjande arbete som kunde påverka och ge resultat i det pedagogiska vardagsarbetet . Ord som samverkan, lärare & elevhälsa, tillsammans, lärande och tvärprofessionellt utgör ledord. Dessa begrepp tillsammans med det salutogena och relationella perspektivet, systemteori och teorier om lärande som grund för förändring kan sägas vara basen, syftet och själva kärnan i EHM. Denna kärna pekar på att elevhälsoarbete är något annat än enbart elevhälsans ansvar och att tidigare traditioner av ett individuellt bristfokus inte är aktuellt. Nyckelorden signalerar också att elevhälsoarbete handlar om lärprocesser utifrån olika perspektiv snarare än att enbart handla om att fatta snabba beslut om “hur”.

EHM utmanar därför tidigare tänk kring och former för elevhälsans arbete genom att bland annat skilja sig från ett traditionellt elevhälsoarbete där EHT-mötet ofta spelat en central roll. Vi vill betona att EHM handlar om att börja se på elevhälsoarbete med andra glasögon. För att den positiva effekten med EHM ska bli så stor som möjligt handlar det många gånger om att våga ta klivet och släppa taget om en del gammalt – både tänkande och praktiskt görande.

Ramverket

Den här kärnan fungerade som en vägledande kompass när vi organiserade fram ett nytt sätt att arbeta med elevhälsa och som resulterade i EHM. Modellen kan ses både som en rutin och ett verktyg men också som ett forum för det gemensamma arbetet med elevhälsofrågor. För att få till “kärnan” i praktiken, så att de vackra orden inte stannar vid retorik, är EHM uppbyggt på ett specifikt sätt som vi väljer att kalla ramverk. De viktiga delarna i denna bärande konstruktion är att EHM

  • har en tydlig mötesstruktur som säkerställer mötets riktning
  • bygger på att alla närvarande har tydliga roller
  • startar i ett nuläge
  • genomförs på regelbunden basis
  • syftar till att åstadkomma ett tvärprofessionellt och gemensamt lärande
  • leder vidare
  • betyder att elevhälsans kompetens kommer alla elever till del

De här delarna kan sägas vara de som bär modellen, som ger den kraft och som får EHM att fungera så som det är tänkt.

I nästa inlägg fördjupar vi oss i respektive del i ramverket ovan för att förtydliga innebörden. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

Om du är nyfiken på grunderna i EHM rekommenderar vi boken som du hittar här.


/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

 

Vart tar specialpedagogens (och/eller elevhälsans) arbete vägen?

av

den 6 november, 2018

i Okategoriserade

Det här blogginlägget handlar om specialpedagogens arbete, men egentligen skulle det likväl kunna översättas till att handla om elevhälsans arbete i stort. I strävan efter att komma bort från det åtgärdande och individfokuserade arbetet är följande frågor ständigt aktuella:

Vilka arbetsuppgifter ingår i specialpedagogens uppdrag?

Vad av det specialpedagogen gör är förebyggande och hälsofrämjande och vad kan kallas åtgärdande arbete?

Vilka uppgifter sker på individnivå och vilka hamnar på grupp- eller skolnivå?

Frågor som dessa är viktiga för att bland annat upptäcka hur det vi specialpedagoger gör förhåller sig till skolans riktlinjer om att arbetet främst ska vara förebyggande och hälsofrämjande och för att få syn på vem eller vad vårt arbete riktas mot.  I flera sammanhang har jag sett matriser som verktyg för att hjälpa oss kartlägga och få syn på just detta – vad det specialpedagoger gör kan ”räknas som”.  Maja Lindqvist har exempelvis i sin bok Elevhälsoarbete för specialpedagoger (2017) en sådan matris:

Fritt efter matris (Lindqvist, 2017, s. 31)

I boken finns också exempel på hur en specialpedagog delat in sina arbetsuppgifter utifrån matrisens rutor och i andra sammanhang har jag sett en liknande matris användas för att beskriva elevhälsans arbete generellt. Den här matrisen kallar jag fortsättningsvis för matris A.

Perspektiv

Jag ingår i ett nätverk med specialpedagoger i kommunen där jag är anställd. Nyligen använde vi den här matrisen (A) just för att försöka få syn på och kartlägga specialpedagogens arbete. Personligen tyckte jag att det var en jättesvår uppgift. Även om matrisen fungerar som en stödstruktur är det inte så enkelt som det först kan tyckas. För ”hamnar” en arbetsuppgift där en enskild elev involveras alltid på individnivå? Räknas det per automatik som en åtgärdande insats bara för att ett problem har uppstått?

Ju mer jag tänker desto mer lutar mitt svar åt nej. Det räcker inte att fundera på vem eller vad insatsen riktas mot eller när den genomförs eller startar. Frågor som varför, det vill säga vad avsikten är måste också vägas in. Kanske är det så som en klok kollega i nätverket sa att en arbetsuppgift kan hamna nästan var som helst i den här matrisen – det beror på vilka glasögon vi använder.

Ja, det är just det. Vilka glasögon och vilken avsikt har vi när vi utför en arbetsuppgift? Vilken tolkningsram och vilket perspektiv utgår vi ifrån när jobbet ska utföras? DET blir viktigt för hur arbetet kan förstås.  Det blir det som i mina ögon avgör om arbetet kan ses som åtgärdande, förebyggande eller hälsofrämjande eller om det riktas mot individ-, grupp- eller skolnivå.

Utifrån dessa tankegångar tycker jag att följande matris (fortsättningsvis kallad B) är användbar och kan komplettera matris A för att lättare kunna besvara de inledande frågorna.

Fritt efter Guvå & Hylander ”Fyra perspektiv på elevhälsans arbete utifrån olika inriktning och olika nivåer” (2017, s. 163) ”

Matris B kan ses som en tankemodell och beskrivs som ”elevhälsa på fyra ben” i boken Elevhälsa som främjar lärande av Gunilla Guvå & Ingrid Hylander (2017)  för att synliggöra vad som är förebyggande respektive hälsofrämjande insatser och vad som är skillnaden mellan dessa. Med hjälp av matris B kan vi få syn på med vilket perspektiv vi förstår det vi ska göra. Utifrån mitt sätt att se blir det här viktigt  eftersom det är de glasögon vi använder som påverkar i vilken väg eller riktning arbetet tar.  Låt oss använda de båda matriserna A+ B utifrån ett exempel.

Exempel

Föreställ dig att vi startar i  ett utgångsläge med en elev som för närvarande inte når upp till kunskapskraven. När vi har uppmärksammat att en elev inte når upp till eller riskerar att inte nå upp till kunskapskraven är det enligt riktlinjer i Allmänna råd för arbetet med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram tydligt hur vi ska gå tillväga. Vi ska ge stöd i form av extra anpassningar. Vid behov ska de extra anpassningarna intensifieras och anpassas ytterligare. Om det visar sig att de extra anpassningarna inte är tillräckliga ska behov av särskilt stöd utredas. Utredningen ligger sedan till grund för ett eventuellt beslut om särskilt stöd och att ett eventuellt åtgärdsprogram utarbetas.

Eftersom åtgärdande arbete ofta beskrivs som att arbeta när problem redan har uppstått skulle detta kunna beskrivas och förstås som åtgärdande arbete. Eftersom det är en elev som är involverad skulle man kunna säga att arbetet utförs på individnivå. Om vi använder matris A skulle det kunna se ut så här om vi bara utgår från när arbetet startar och vem det inledningsvis berör:

Men det är i just dessa  ”hur” som det blir viktigt att lägga till matris B och fundera på vilket perspektiv vi utgår från när vi ska utföra arbetet i enlighet med de allmänna råden.  Det är här det avgörs om arbetet förblir åtgärdande eller om det kan förflyttas till och ses som förebyggande eller hälsofrämjande och om det stannar vid att riktas mot individ eller om det även blir ett arbete som omfattar grupp- eller skolnivå.

Jag ser flera tänkbara alternativ för vart arbetet kan ta vägen.  Allt hänger på vilka glasögon vi använder. Låt oss använda matris A och B för att synliggöra ett par alternativ:

Tänkbart alternativ 1

Vi genomför arbetet som beskrevs ovan utifrån ett patogent perspektiv. Det är problemet som står i fokus och detta problem finns hos eleven utifrån ett kategoriskt perspektiv. Det är elevens brister som orsakar svårigheter och därför också dessa som ska utredas, åtgärdas eller kompenseras och insatserna utformas därefter, det vill säga riktas enbart mot individen. Grundtanken är ju att eleven ska få stöd så att svårigheterna eller ”bristerna” försvinner. Matris B synliggör hur arbetet utgår från ett patogent perspektiv på individnivå.

Utifrån dessa ”glasögon” stannar det arbete som enligt matris A startade som ett åtgärdande arbete på individnivå också där.

Tänkbart alternativ 2

Vi genomför arbetet som beskrevs ovan men den här gången utifrån ett salutogent och patogent perspektiv.  Där riktas blicken även mer mot den generella nivån och inte enbart individnivån utifrån matris B:

Det salutogena och hälsofrämjande perspektivet innebär att vi inte fastnar i det som först utgör problem utan att vi också fokuserar på det som främjar hälsa och lärande. Att vi riktar blicken mot de faktorer som vi vet bidrar till både hälsa och lärande. I dessa faktorer ingår lärmiljön som en starkt bidragande faktor. I lärmiljön ingår i sin tur relationer, hur undervisningen är strukturerad och organiserad och så vidare. Det patogena perspektivet hjälper oss att se de risker och hinder som finns i lärmiljön och vilka faktorer vi behöver undanröja eller minimera så att svårigheter inte uppstår igen. Den enskilda elevens behov förstås relationellt – individuella förutsättningar sätts i relation till den omgivande miljön. Genom analys kan vi få syn på behoven och hur  de kan tillgodoses på olika sätt. Insatserna som planeras kan handla om extra anpassningar och särskilt stöd men stannar inte där. Arbetet leder till anpassningar  i lärmiljön så att den ordinarie undervisningen breddas och görs mer tillgänglig. Med hjälp av andra glasögon innebär det att det arbete som enligt matris A startade som ett åtgärdande arbete  kan förflyttas till att bli ett förebyggande och hälsofrämjande arbete. Det innebär också att arbetet vidgas och omfattar även grupp- och skolnivå, där skolans lärmiljöer ingår, istället för att enbart omfatta individnivån.

I mina ögon visar detta exempel och dessa två tänkbara alternativ att det inte är helt självklart att definiera arbetet som åtgärdande, förebyggande och främjande eller som på individ-, grupp- och skolnivå.

Konsekvenser?

Men vad får det här resonemanget för konsekvenser för specialpedagogens arbete? På vilket sätt påverkar dessa tankar vad den specialpedagogiska kompetensen ska användas till och hur?  Jag tänker att det får konsekvenser för det direkta arbetet i praktiken på flera olika sätt. Det påverkar till exempel synen på arbetet med elever och det påverkar våra arbetssätt och metoder.

Synen på arbetet med elever 

Ibland  beskrivs specialpedagogens roll som mer övergripande i jämförelse med speciallärarens som ofta beskrivs som mer direkt riktad mot elever. Jag har också hört specialpedagogen beskrivas som teoretiker medan specialläraren framställs som praktiker. När dessa tankegångar ställs på sin spets finns exempel på specialpedagoger som säger att de inte arbetar med elever över huvud taget. För mig blir det lite problematiskt att uttrycka sig på det viset, inte minst utifrån tankegångarna ovan. Hur jag ser på mitt uppdrag kan beskrivas på olika sätt. Det handlar om att skolan ska bli tillgänglig för alla elever – att alla elever på skolan ska ges möjlighet till lärande, utveckling och välmående. Jag ser som min främsta uppgift att bidra till att skolan kan möta den naturliga variationen av olikheter som helt enkelt finns i en elevgrupp och på skolan i stort. För mig blir det svårt att genomföra det arbetet utan att det involverar elever. Ibland startar arbetet i ett åtgärdande skede, utifrån en enskild elev. Men mitt uppdrag handlar alltid om att försöka ta arbetet vidare. Vidga, så att det kan bli ett förebyggande och främjande arbete som också får ringar på vattnet till grupp- och skolnivå – så att det påverkar skolans lärmiljöer.

Kanske behöver vi föra in även andra begrepp när vi skärskådar och försöker utveckla vårt arbete? Kanske kan ord som närhet och distans hjälpa oss? Om vi bara arbetar utifrån ett närhetsperspektiv kommer vi inte att se möjligheterna att förflytta arbetet i en förebyggande och främjande riktning eller till att omfatta mer än den individuella nivå. Vi behöver även distansen för att kunna se mönster i och analysera exempelvis lärmiljön. Kanske behöver vi också varje gång – oavsett var arbetet startar- ställa oss frågan: Hur tar jag/vi det här arbetet vidare till att omfatta lärmiljön? Till att bli förebyggande och hälsofrämjande?

Arbetssätt och metoder

Det är enklare sagt än gjort att hitta fram till arbetssätt och metoder som leder vidare – som gör att arbetet inte stannar vid att vara åtgärdande och riktat mot enbart individen. När kulturen på en skola präglas av ett kategoriskt perspektiv där problemen ofta förstås som individbundna kan man som specialpedagog tydligt behöva markera vad som ingår i arbetet och vad som inte ingår. Det är då vi kan känna behovet av att behöva dra en knivskarp gräns och säga att vi inte arbetar med elever.

Jag tror däremot att vi kan behöva gå en annan väg. Den vägen handlar om att möta verksamheten där den befinner sig. Den vägen betyder att vi möter lärarna där de är och inte lämnar dem  ensamma i  arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla elever. Det betyder inte att vi tar över lärarnas arbete och att vi utför beställningsuppdrag på lärares begäran. Det betyder att vi samarbetar oavsett var arbetet startar – på individ- , grupp- eller skolnivå – i ett åtgärdande, förebyggande och främjande skede.  Det betyder också att vi måste samtala om vart arbetet ska – i vilken riktning vi ska färdas. I det här arbetet är matriserna, A och B ovan ett jättebra underlag för samtal och tydliggörande.

Det blir viktigt att utveckla och ta fram strukturer, arbetssätt och metoder som hjälper oss i arbetet. För mig handlar dessa arbetssätt och metoder mer om sätta igång processer och bidra till lärande som gör att ett eventuellt åtgärdande arbete på individnivå blir språngbräda för att på sikt utveckla verksamheten och skolans lärmiljöer. Det handlar om att sätta igång och  skapa en rörelse i en förebyggande eller främjande riktning oavsett om arbetet sker i mötet med en elev, lärare, föräldrar eller inom elevhälsan. Det här jobbet kan inte göras undercover utan det behöver uttalas och bli transparent. Det underlättar givetvis om rektor står bakom och ger mandat.

Avslutande tankar

Det dags att knyta ihop det här inlägget som startade med frågeställningar kring specialpedagogens uppdrag. Frågorna handlade både om vad som ingår men också hur arbetsuppgifterna kan förstås utifrån begreppen åtgärdande, förebyggande och hälsofrämjande samt individ-, grupp- och skolnivå.  Dessa frågor är lika tillämpbara på elevhälsans arbete i stort. Jag är övertygad om att vi behöver hålla igång samtalet utifrån frågor som dessa om vi ska kunna leva upp till skollagens intentioner om ett arbete som främst är förebyggande och hälsofrämjande.

Men när vi ska förstå vårt arbete kan vi inte enbart utgå från var arbetet startar – det vill säga vem det i startskedet utgår från eller riktas mot, eller inte heller enbart var eller när det uppstår. Istället tror jag att vi ska rikta mer fokus mot vart arbetet tar vägen– i vilken riktning vi lyckas föra arbetet.

/AnnaBe

 

Jakten på den specialpedagogiska kompetensen

av

den 7 oktober, 2018

i Elevhälsa, Inkludering, Likvärdighet, Okategoriserade, Skolutveckling, Specialpedagogik

För mig är det en självklarhet att den specialpedagogiska kompetensen ska tas tillvara och komma till användning i hela skolans organisation och i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. När det sker ökar skolans möjligheter att skapa tillgängliga lärmiljöer och inkluderande undervisning för alla elever. Jag vet också att verkligheten inte alltid överensstämmer med det som för mig kan tyckas vara självklart.  Den specialpedagogiska kompetensen reduceras många gånger till att bli något som enbart riktas åt det särskilda och som tas tillvara först när problem redan har uppstått.

Jag vill bidra till en förändring kring den specialpedagogiska kompetensen. Ett sätt att förändra är att rikta ljuset mot denna fråga och öka kunskapen om vad specialpedagogisk kompetens innebär, inte minst hos beslutsfattare, huvudmän och rektorer. Ju mer jag tänker på vad specialpedagogisk kompetens innebär, desto tydligare har det blivit för mig att vi måste diskutera frågan genomgripande – på alla nivåer. Det räcker inte att ta fram en tydlig uppdragsbeskrivning eller komma överens om vilka arbetsuppgifter som ska ingå i det specialpedagogiska uppdraget. Vi behöver istället  ta avstamp i varför – att hitta fram till en gemensam förståelse för vad specialpedagogisk kompetens innebär för att kunna diskutera vidare.

Utifrån dessa tankegångar växte spelet Jakten på den specialpedagogiska kompetensen fram. Spelet består av 13 utmaningar som tillsammans är tänkta att bilda underlag för viktiga samtal och diskussioner som förhoppningsvis kan föra arbetet vidare.  Utmaningarna kan hjälpa till med en rannsakning av både den egna synen på vad specialpedagogisk kompetens innebär men också av organisationens möjligheter att ta kompetensen tillvara. Spelet är helt enkelt menat att vara ett verktyg eller stödmaterial för att kunna sätta frågan om den specialpedagogiska kompetensen i förgrunden.

Spelet i miniformat ser du i bilderna nedan och som spelbar variant genom att klicka på följande:

Jakten på den specialpedagogiska kompetensen

Spelet är utformat för att visas digitalt, ej skrivas ut.

Bjud med rektor, kollegor, kanske personer på huvudmannanivå och sätt igång!

 

/AnnaBe

P.S 1:Förra året startade jag och fem andra specialpedagoger tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling för att försöka påverka frågor kring den specialpedagogiska kompetensen. Följ oss på Facebook om du vill veta mer!

P.S 2: Tack till Ida Necovski för feedback kring spelet!

Inkludering på 10 minuter!

av

den 12 september, 2018

i Elever i behov av stöd, Elevhälsa, Formativt förhållningssätt/formativ undervisning, Inkludering, Okategoriserade, Skolutveckling, Specialpedagogik

Inkludering på 10 minuter, går det? Ja, på 10 minuter är det möjligt att formulera tankar om inkludering. Och det var just vad jag gjorde i podden 10minuter.se för ca 5 år sedan. Av en händelse stötte jag på avsnittet igen häromdagen och slogs då av att mina tankar om inkludering inte har förändrats särskilt mycket på de här åren. Självfallet har tankarna vidgats något, men det som  blev tydligt var hur tanken om en inkluderande och tillgänglig skola, enligt min mening,  är drivkraften bakom det specialpedagogiska uppdraget.

Bilden är tagen vid ett studiebesök på William Henderson Inclusion School i Boston 2013.

Det här ger indikationer om hur den specialpedagogiska kompetensen bör tas tillvara, något jag skriver om då och då nu för tiden. Eftersom frågorna om inkludering och tillgängliga lärmiljöer samt den specialpedagogiska kompetensen är lika aktuella idag som 2013 väljer jag att återbruka det som skapades då.

Om du vill lyssna på avsnittet gör du det här.

Även om jag tror att avsnittet gör sig bäst som podd finns det möjlighet att läsa avsnittet. Här har jag hämtat och lånat det i textform från 10minuter.se:

”Avsnitt 14 Anna Bengtsson (text)

Dessa 10 minuter kommer att handla om min vision för framtidens skola utifrån några av de tankar jag har om inkludering.  Inkludering är för mig något självklart och givet, men det är också något som jag stöter på meningsskiljaktigheter och dilemman kring, i mitt yrke som specialpedagog . Vardagshändelser och diskussioner som uppstår kan då handla om

  • ifall inkludering är något bra eller något dåligt,
  • om man är för eller emot inkludering.
  • att inkludering är bra ibland, men inte alltid,
  • att inkludering är bra för vissa elever, men inte andra.

Dessa diskussioner, uttalanden och synpunkter tror jag ofta bottnar i att vi pratar om inkludering på olika nivåer. Jag syftar inte på nivåer som är rangordnade, utan nivåer som helt enkelt bidrar till att vi talar om olika saker.

När jag tänker på och pratar om inkludering som något självklart och givet menar jag att det handlar om normer och värden som ligger till grund för ett inkluderande förhållningssätt.

  • Inkludering för mig handlar om att skolan ska vara en plats för alla elever från början

Själva inkluderingsbegreppet i sig är inte helt lyckat i det här sammanhanget då det får oss att tänka att någon som är utanför ska” in” och in-kluderas. Men min vision är att skolan ska vara en gemenskap som innefattar alla barn från början och en skola där delaktighet är  ledstjärna.

  • Inkludering för mig handlar om att främja mångfald

Det innebär att se olikhet som det naturliga. Att olikhet är något som berikar, och inte minst i lärandet.  Att främja mångfald, se olikhet som resurs är uttryck som ibland får kritik för att endast vara vackra ord. Men min vision och övertygelse utifrån erfarenhet är att de går att omsätta i den pedagogiska praktiken.

  • Inkludering för mig handlar om likvärdighet

Det innebär att alla barn och elever får det de behöver för att ha lika möjligheter till lärande och utveckling tillsammans med andra.  Det betyder att skolan måste anpassa sig efter de elever som finns där, och inte tvärtom. I min vision ser vi på skola och undervisning genom en inkluderingslins.

  • Inkludering för mig handlar om alla elever och är allas ansvar

Det handlar inte bara om de barn och elever vi i dagens samhälle har diagnosticerat eller som vi benämner är i behov av stöd. Det handlar om alla elever.  Det är också allas ansvar i skolan. Det är inte en uppgift hänvisad till speciallärare och specialpedagoger. I min vision gäller inkludering alla elever och är allas ansvar.

De här tankarna om inkludering handlar för mig om att skolan ska vara en plats där vi utvecklas och lär för att kunna leva och verka tillsammans i ett önskat samhället.  Ett samhälle som präglas av demokrati och delaktighet, förståelse och solidaritet. Ett samhälle där vi lever, lär och verkar, sida, vid sida – tillsammans.

Jag tror att de flesta säger JA till inkludering utifrån den definitionen jag nyss uttalat. För om vi säger NEJ till inkludering, så innebär det ju samtidigt att vi säger JA till exkludering.

  • Det skulle medföra att vi säger ja till en skola som bara är till för vissa elever; en skola där man måste ”platsa” för att höra hemma. Där några får plats och andra står utanför.
  • Det skulle medföra att vi säger att ja till en ojämlik och olikvärdig skola där alla elever får samma sorts stöd, lika mycket resurser och därmed också olika förutsättningar att lyckas i skolan.
  • Det skulle medföra att vi säger ja till att mångfald och olikhet är ett hinder som till varje pris ska undvikas och undanröjas. Att vi strävar efter en gråskala och inte en palett av färger. Att vi inte tror att vi kan lära av varandra om vi är olika.

Men om man nu hör till dem som brukar tänka och uttala sig om att inkludering inte är bra i alla lägen eller är bra för alla elever, kanske menar man då inkludering på en annan nivå än den jag just har pratat om?

  • Inkludering kanske har fått en fysisk och rumslig betydelse?

Att det handlar om i vilken lokal lärandet äger rum? Att alla ska undervisas i samma rum, i samma lokaler – hela tiden?

  • Inkludering kanske har fått en praktisk pedagogisk betydelse?

Att man som lärare inte vet hur man pedagogiskt ska hantera att eleverna är olika?  Att man inte vet hur man kan anpassa undervisningen till exempelvis 25 elevers varierande behov?

  • Inkludering kanske har fått en organisatorisk och resursmässig betydelse?

Att det t ex handlar om ekonomi, kunskap och kompetens. Att besparingar motiveras med inkludering. Att elever inte får sina behov tillgodosedda i brist på rätt kunskap och kompetens?

Vi är nog många som har erfarenhet av att dessa svårigheter och farhågor existerar när vi pratar om inkludering. Men när inkludering används i någon av de här betydelserna på den här nivån menar jag att vi blandar ihop vad och hur.

Vad står för det inkluderande förhållningssättet som ska vägleda och guida oss när vi diskuterar HUR det vill säga; pedagogik och resurser – hur vi praktiskt kan omsätta de grundläggande värden vi vill att vår praktik ska vila på.

Jag säger inte att det är enkelt att omvandla vad till huri inkluderingsfrågan. Men jag säger att det är nödvändigt. Att det i diskussionen om hurär nödvändigt att inte glömma inkludering på en övergripande nivå, som ett förhållningssätt. Den nivån ska finnas där som ett kikarsikte inställt mot den skola vi vill ha, och för att vi inte ska gå vilse på vägen mot en skola som kan och vill möta ALLA elever, och skola som är till för ALLA elever.

Inkludering är för mig nära sammankopplat med synen på kunskap och lärande, det är denna syn som avspeglar sig i hur vi formar undervisning, som i sin tur påverkar i vilken utsträckning vi kan omsätta ett inkluderande förhållningssätt i praktiken.

I min vision om skola grundas praktiken på aktuell forskning om kunskap och lärande.  Som ett led i det är kommunikation, dialog och samspel hörnstenar i alla ämnen för att utveckla elevernas tänkande och lärande. Eleverna ges utrymme att tänka själva och tillsammans med andra för att bearbeta undervisningens innehåll. Elevernas tänkande vidgas av de olika tankar som finns i gruppen. Det gemensamma arbetet blir på så sätt en språngbräda för individens lärande. Det gemensamma arbetet tar sin utgångspunkt i och anknyter till elevernas intressen, kunskaper, erfarenheter och bakgrund vilket skapar meningsfullhet. I den här skolan behövs alla för att de enskilda elevernas lärande ska bli optimalt. Varje elevs bidrag och närvaro är därför viktig!  Denna skola möjliggör på så sätt att förverkliga det inkluderande förhållningssättet i vardagen.

I have a dream – så inledde Martin Luther King sitt berömda tal år 1963. Jag har också en dröm. En dröm om vad skolan skulle kunna vara utifrån tankar om inkludering. För att min dröm om skolan ska kunna bli helt sann, överallt och på alla skolor behöver skolan och undervisningen utvecklas och förbättras.

Det måste finnas en samstämmighet mellan visionen för skolan, det inkluderande förhållningssätt och vad som verkligen sker på skolor, i klassrum och i undervisning. Den vanliga pedagogiken behöver breddas för att kunna omfatta fler elever. Det betyder att det inte bara kan finnas en undervisning, utan att det måste finnas flera.

Vi behöver utveckla hur vi förhåller oss till och bemöter elever i svårigheter och se svårigheterna som kontextberoende istället för individbundna.  Vi behöver bli bättre på att grunda vårt arbete i den forskning som finns om t ex kunskap och lärande.

Att hålla visionen levande, att omsätta den i praktiken – att helt enkelt vara delaktig i att utveckla och förbättra skolan i en inkluderande riktning, mot drömläget ser jag som det viktigaste uppdraget för mig i rollen som specialpedagog.

Jag vill avsluta det här avsnittet genom att ta hjälp av min dotter Lily 5 år som sjunger ett par rader från en sång från hennes förskola:

” alla vi måste vara här för att vi ska vara vi, utan oss skulle vi inte kunna vara här”

Tack för att du lyssnade. Ha en fortsatt fin sommar!”

Så avslutades avsnitt 14 av 10minuter.se. Initiativtagare till podden är Emil Jansson och Ann Hultman. Tyvärr görs inga nya avsnitt vad jag vet men alla gamla hittar du här!

Det jag blir nyfiken på nu är hur ofta idén om en inkluderande och tillgänglig skola ligger till grund för hur den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara? Vilka är dina erfarenheter?

/AnnaBe

P.S Om du vill vara säker på att inte missa något inlägg – se till att prenumerera på bloggen via e-post!

Den specialpedagogiska kompetensen i strålkastarljuset

av

den 1 september, 2018

i Elever i behov av stöd, Elevhälsa, Inkludering, Likvärdighet, Okategoriserade, Skolutveckling, Specialpedagogik

Igår hade jag förmånen att föreläsa för alla specialpedagoger och speciallärare i Lunds kommun på deras årliga nätverksträff. Strålkastarljuset riktades mot den specialpedagogiska kompetensen och vad den innebär.

Att få delta i och bidra till denna nätverksträff ser jag som en stor förmån eftersom detta område ligger mig varmt om hjärtat. Det är en fråga som jag engagerar mig i eftersom jag vill vara med och dra mitt strå till stacken för att den specialpedagogiska kompetensen ska komma mer till sin rätt i dagens skola och vara up-to-date. Den behöver användas mer effektivt, i större utsträckning i linje med styrdokumentens riktlinjer samt utifrån den kompetens specialpedagoger och speciallärare genom sin utbildning faktiskt har.

Enligt skollagen ska varje skola ha tillgång till specialpedagogisk kompetens. De flesta skolor, i den mån det är möjligt, anställer speciallärare och eller specialpedagoger för att leva upp till detta krav. Jag vet att det försiggår diskussioner i kommunerna runt om i landet, på enskilda skolor och i sociala medier om skillnaden men också likheten mellan de båda professionerna, både inom den specialpedagogiska professionen själv men också bland andra. Det förekommer också att andra, som inte själva är speciallärare eller specialpedagoger, men som verkar både i och utanför skolan gör anspråk på att bedöma hur denna kompetens bäst ska tas till vara.

Det är inte så konstigt att det är oklart. Det finns otydligheter i styrdokumentens skrivningar och tillgången till de båda professionerna har varierat över tid i samband med olika utbildningsreformer på högskola och universitet. Just nu kan man utbilda sig till både speciallärare och specialpedagog och då är det detta faktum vi har att förhålla oss till.

I en del kommuner skiljer man på uppdraget som speciallärare och specialpedagog utifrån anställningsvillkor där exempelvis speciallärare har en lärar-/ferietjänst medan specialpedagogen semestertjänst. En annan sak som kan skilja åt är kopplingen till en skolas elevhälsoteam. I en del kommuner är det en självklarhet att både speciallärare och specialpedagoger ingår, i andra inte. Sådana frågor hör till ”hur” man organiserar för att bäst ta tillvara den specialpedagogiska kompetensen. Innan man kommer till själva hur:et tänker jag att det är andra frågor som behöver stå på agendan.  Det var bland annat sådana frågor jag fick möjlighet att lyfta under gårdagens föreläsning.

Den första frågan som vi riktade ljuset mot var varför. I The Golden Circle finns frågan om varför i mitten – som en innersta kärna. The Golden Circle visar på strategier för framgång i organisationer och företag där utgångspunkten är just varför – vad själva syftet med arbetet är, vad som ska uppnås och att det är detta som visar riktningen för hur och vad. Du kan läsa mer om det här.

Om vi då utgår från frågan Varför? kopplat till den specialpedagogiska kompetensen, vad är då syftet? Vad ska den specialpedagogiska kompetensen bidra med och leda till? Denna diskussion måste ju sättas i relation till en kontext där både styrdokument och examensförordningar finns. När vi förstår och försöker hitta en samsyn kring varför är dessa punkter några av dem vi behöver förhålla oss till. Uppdraget handlar om:

  • Att upptäcka och undanröja hinder för lärande, utveckling & hälsa
  • Att utveckla tillgängliga lärmiljöer som främjar lärande, utveckling och hälsa för alla elever
  • Att stödja  elevers utveckling mot utbildningens mål

För att komplettera punkterna ovan har vi ytterligare saker att förhålla oss till – att arbeta på individ-, grupp- och skolnivå samt främst förebyggande och hälsofrämjande men även åtgärdande. När jag personligen förstår varför – gör jag det inte utifrån tänket om antingen eller utan om både och. Det handlar om individ och grupp och lärmiljö. Det handlar om åtgärdande arbete och förebyggande och hälsofrämjande.

Att diskutera och sätta ord på varför tror jag är helt avgörande för hur den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara och kommer till uttryck i praktiken. Jag vet att speciallärare och specialpedagoger upplever stora utmaningar att få till sitt praktiska uppdrag i linje med tankegångarna ovan utifrån både och. Det finns en stark tendens att i det praktiska genomförandet hamna i uppdrag kopplade till enbart individ och åtgärdande arbete. Arbetet med att skapa goda lärmiljöer får stå tillbaka och det förebyggande och främjande arbetet hamnar i skymundan.

Om vi är överens om att den specialpedagogiska kompetensen handlar om bredden i både och är jag ganska övertygad om att det förändrar innebörden i vad ”special” är i specialpedagogik och specialpedagogisk kompetens. Special kan då inte längre enbart handla om några elever eller specialkunskap kring det extra och särskilda utan också om det generella, de goda lärmiljöerna för alla elever.

När varför är tydliggjort kan vi använda övriga frågeord för att tydliggöra den specialpedagogiska kompetensen.  I The Golden Circle har vi vad och hur, men jag har även lagt till när, var och vem då jag tänker att det är frågor som kan vara som stöd när man ska skapa en organisation som understödjer ett uppdaterat sätt att använda den specialpedagogiska kompetensen på i dagens skola.

Med utgångspunkt från individ-grupp-skola/organisation samt åtgärdande-förebyggande-främjande:

  • Vad ska arbetet innehålla? Vad ska vi helt enkelt ägna oss åt i våra respektive yrkesroller?
  •  Vem utför arbetet som kopplas till den specialpedagogiska kompetensen? Är det speciallärare? Specialpedagog? Lärare med specialpedagogisk kompetens? Vem/vilka riktar sig den specialpedagogiska kompetensen till? Elever? I så fall några, dvs elever i behov av extra anpassningar/stödinsatser  eller alla elever? Lärare? Rektor? Skolan? Organisationen?
  • När sker arbetet? Kontinuerligt? I ett tidigt förebyggande skede? I ett sent skede när problem redan uppstått? Före, i eller efter en lärsituation?  På initiativ och i så fall vems? Inbyggt i organisationen?
  • Var används och utförs den specialpedagogiska kompetensen?  I eller utanför klassrummet? I forum för samverkan och kollegialt lärande? I arbets- eller utvecklingsorganisationen? På vilken nivå?
  • Hur ska arbetet gå till? Vilka arbetssätt och metoder används? Enskilt, isolerat, kollegialt eller gemensamt?

The Golden Circle och frågeorden ovan har varit ett viktigt tankeverktyg i mitt uppdrag som specialpedagog och i samtal med rektor och kollegor om vad den specialpedagogiska kompetensen innebär. Med dessa som utgångspunkt har mitt uppdrag fått en riktning. Denna riktning har varit viktigare för mig än att ha en fast uppdragsbeskrivning eftersom hur:et till stor del måste anpassas efter verksamhetens behov som kan se olika ut över tid.

När det finns en samsyn utifrån frågorna ovan är utmaningen att säkerställa den röda tråden mellan varför-vad-hur-när-vem-var. Att organisationen och strukturen med rutiner, verktyg och forum möjliggör och understödjer att den specialpedagogiska kompetensen används på ett effektivt och gynnsamt sätt, inte enbart på individnivå i det åtgärdande arbetet utan även i det förebyggande och främjande arbetet med att skapa goda lärmiljöer för alla elever.

Vi behöver komma bort från att den specialpedagogiska kompetensen blir allmänt villebråd där vem som helst kan försöka styra och påverka i vilken riktning kompetensen ska användas. Därför tror jag att det är på sin plats att lyfta fram den specialpedagogiska kompetensen i ljuset än mer och tydliggöra vad den egentligen innebär. Och jag tror att det är vi som är utbildade specialpedagoger och speciallärare som behöver hålla i taktpinnen. Men även om vi, genom vår utbildning, har tankar om vad specialpedagogisk kompetens innebär tror jag att vi behöver bli bättre på att sätta ord på och kommunicera det utåt.  Vi behöver initiera samtal och diskussioner med kollegor, rektorer och huvudmän.  Om vi lyckas tydliggöra detta samt få en förankring hos de som fattar besluten kan det bli en ökad tydlighet och likvärdighet kring hur den specialpedagogiska kompetensen används och tas tillvara – den skulle vara mycket mer up-to-date – något som skulle gynna alla elever i skolan.

/AnnaBe

P.S Om du vill vara säker på att inte missa något inlägg – se till att prenumerera på bloggen via e-post!

En forskarantologi om elevhälsa – YES!

av

den 20 maj, 2018

i Okategoriserade

Vi (Maria, Anna och Ida) har precis läst SPSM:s nya forskarantologi (2018) där Eva Hjörne, Ingrid Hylander, Monika Törnsén och Pia Skott medverkar. Antologin syftar till att bidra till ny kunskap om hur rektor och elevhälsoteam kan arbeta med elevhälsans förändrade uppdrag och är ett led i ett långsiktigt arbete där målet är att stödja skolor i det mer förebyggande och hälsofrämjande arbetet.  

Elevhälsoarbete handlar ju om att systematiskt utveckla skolans förmåga att möta elevers olika och specifika behov…så att alla elever får möjlighet att utvecklas så långt som möjligt – både vad gäller hälsa och måluppfyllelse. För att detta ska kunna bli möjligt lyfter SPSM fram en lärande process som handlar om att utveckla strukturer för undersökande och kunskapsbildande cykler. Likaså lyfts det viktiga arbetet för att utveckla ett professionellt lärande över tid fram.

För att få till det här lärandet erbjuder SPSM den nätbaserade kursen Att höja skolans elevhälsokompetens – ett processarbete för likvärdig utbildning. Antologin bygger i sin tur på dokumentation från skolor som deltagit i denna kurs som de fyra forskarna har undersökt för att se hur kursen kan bidra i lärprocessen kring att utveckla elevhälsokompetens. Antologin innehåller också en koppling till tidigare tillgänglig forskning om elevhälsa, bland annat den som Hjörne, Hylander, Törnsén och Skott själva bidragit till. Eftersom elevhälsoarbete är ett av våra intresseområden kastade vi oss givetvis över den här antologin så fort den landat i brevlådan (den finns även att ladda ner som pdf) och säger YES till denna skrift. Allt stöd som finns att få till skolor för att få till det mer förebyggande och hälsofrämjande elevhälsoarbetet behövs!

De fyra forskarna bidrar med var sitt kapitel i antologin utifrån olika perspektiv. Eva Hjörne fokuserar på hur elevhälsans professioner kan samverka med pedagoger och annan skolpersonal för att utveckla främjande lärmiljöer. Ingrid Hylander utgår från det tvärprofessionella perspektivet på elevhälsoarbete, Monika Törnsén belyser rektors ledarskap i förhållande till att utveckla elevhälsans arbete och Pia Skott belyser området organisering av elevhälsa.

Vi har förstått att kursen som SPSM erbjuder är väldigt populär, och det kan vi mycket väl förstå eftersom behovet av att utveckla elevhälsoarbete är stort på de flesta håll.  Men vad är det då deltagarna förväntar sig och behöver? Det har Hjörne undersökt och behovet och förväntningarna kan sammanställas i följande punkter:

  •     Att få verktyg för att kunna arbeta mer förebyggande och främjande.
  •     Att rollerna inom elevhälsan ska bli tydligare.
  •     Att hitta rutiner för EHT-arbetet.
  •     Att få en samsyn och samverkan runt elevhälsan.
  •     Att elevhälsoarbetet ska bli mer effektivt (s. 25-26).

Förväntningarna stämmer ganska väl med de sju olika moment som kursen bygger på där deltagarna till exempel får fördjupa sig i riktlinjer för elevhälsans arbete, reflektera kring roller samt se över skolans strukturer.

Forskarnas slutsatser handlar om att kursen Att höja skolans elevhälsokompetens – ett processarbete för likvärdig utbildning kan ge skolor en skjuts i arbetet med att utveckla elevhälsa och höja elevhälsokompetensen. Bland annat lyfter Hylander fram hur kursens upplägg kan hjälpa team att gå från att vara flerprofessionella till att närma sig ett mer interprofessionellt arbete där uppdraget är gemensamt utan att varje profession ger avkall på sin kompetens och roll. Hjörne synliggör att deltagandet i kursen genererar många nya kreativa tankar och idéer men att det ”…verkar finnas ett glapp mellan vilka insikter teamen har gjort under kursens gång och vilka strategier eller modeller de konkret kom att använd sig av för att nå målet med en förebyggande och hälsofrämjande skola” (s. 39).

Kursen sätter fokus på och bidrar till utvecklingsarbete, men att utveckla elevhälsa innebär utmaningar. Något som löper som en röd tråd genom hela antologin, i alla fyra kapitel, är utmaningen som handlar om hur elevhälsouppdraget ska kunna bli en integrerad del av skolans kärnverksamhet– lärandeuppdraget, det vill säga att lyckas koppla samman elevhälsan och den pedagogiska verksamheten.  Frågan om hur elevhälsans professioner och lärare ska kunna närma sig varandra i praktiken är central.

I antologin uttrycks detta behov på olika sätt flertalet gånger, både av forskarna själva och i citat från deltagare i kursen. Här lyfter vi några exempel ur antologin:

Stärka bandet mellan elevhälsan och den pedagogiska verksamheten.

Samarbetet inom EHT men också mellan EHT och lärarna ska utökas och förbättras.

Få bort vi-och-dom-tänk  mellan pedagoger och EHT.

Att se elevhälsoarbetet som ett tillsammansarbete.

Se elevhälsan som något som inkluderar lärande och undervisning.

Lärande och hälsa behöver gå hand i hand med varandra för att uppnå välbefinnande och måluppfyllelse hos eleverna.

EHT behöver samverka med pedagoger för att uppnå målet.

Omvandla medvetenheten om att samverkan med lärare behövs till praktik.

Det handlar om att lära och arbeta tillsammans för elevens bästa.

 

Hjörne skriver att det ”…verkar som om att EHT och elevhälsan ses som en verksamhet skild från övrig verksamhet på skolan, precis som det oftast har varit. Det vill säga, EHT är en verksamhet som består av vissa yrkesprofessioner och de har sina EHT-möten. Den pedagogiska verksamheten, där lärare, fritidspedagoger och andra ingår, är en annan verksamhet.” (s.41)

Skriftens namn är Elevhälsoarbete under utveckling – en antologi och ger en fingervisning om att elevhälsoarbete inte utvecklas i en handvändning. Det är en process som tar tid eller som Skott skriver  “det tar tid att bygga upp en högkvalitativ elevhälsa” (s. 121).

Kursen Att höja skolans elevhälsokompetens – ett processarbete för likvärdig utbildning verkar vara värdefullt bidrag på vägen i skolors arbete för att uppnå skollagens intentioner om en samlad elevhälsa där elevhälsoarbetet blir ett gemensamt ansvar.  Men arbetet behöver fortsätta och är på intet sätt klart efter genomgången kurs. Hjörne föreslår till exempel en fortsättningskurs där fokus är på hur idéer omsätts i praktik. Törnsén är inne på att det inte räcker med att elevhälsans professioner utvecklas. Om skolans elevhälsokompetens ska höjas måste hela skolans personal involveras så att ”…gapet mellan elevhälsan och den pedagogiska personalen kan minskas” (s. 93).

Vår reflektion är att kursen som SPSM erbjuder är klockren som ett led i att utveckla och höja elevhälsokompetensen. Skolor behöver avsätta tid till detta om utveckling ska bli möjlig. Det är också nödvändigt att fördjupa sig i och hitta en samsyn kring styrdokumentens riktning för elevhälsoarbete och vägledande begrepp, diskutera roller och strukturer för elevhälsans arbete. Men som de fyra forskarna signalerar – det behövs mer.

Vår avslutande reflektion kring detta är att det viktigaste för att få till en förändring och ett närmande mellan elevhälsouppdraget och lärandeuppdraget är att släppa taget om idén som Hjörne visar på fortfarande existerar – elevhälsoarbete och pedagogiskt arbete som två olika spår. Vi måste börja se elevhälsans arbete och det pedagogiska arbetet som ett tillsammansarbete och som ett gemensamt uppdrag. Hylander lyfter fram att ett sådant arbete behöver utgå från samtal och förhandling, mer än bara förankring av vad elevhälsoteamet redan kommit fram till. Genom det första, samtal och förhandling, möjliggörs en höjning och förbättring av hela skolans elevhälsokompetens.

För att lyckas i ett sådant arbete som både Hjörne och Hylander skriver om, behöver vi ”designa organisationen eller designa om organisationen” (s. 93). Törnsén menar att detta görs genom strukturella åtgärder, exempelvis gemensamma möten och möjlighet att samverka i skolans dagliga praktik där gemensamt fokus är på undervisningsrelaterade frågor.  Ett sätt att strukturera eller designa om är ju att förändra rutiner och mötesforum. Och det var ju precis så som EHM – en främjande, förebyggande och lärande modell växte fram som ett svar på att få till skollagens intentioner om elevhälsoarbete som ett tillsammansarbete och gemensamt uppdrag. Flera skolor har redan anammat och satt igång med EHM i sitt förbättringsarbete, andra skolor tilltalas men behöver förstå och bearbeta hur ett sådant sätt att vända på tanken och arbeta kan passa in i befintligt arbete. Men det finns också skolor där EHM än så länge är ett allt för stort steg att ta. Allt beror ju på var skolan befinner sig i sin utvecklingsprocess. Men oavsett var skolor befinner sig behöver nästa steg helt klart tas!

Under hösten kommer vi att publicera en serie gemensamma blogginlägg som på ett vardagsnära sätt kommer beskriva hur elevhälsoarbete kan bli till ett tillsammansarbete och ett skolgemensamt uppdrag i praktiken. Ett sätt att komma vidare med fokus på hur goda tankar och ideer kan omsättas i praktiken, precis som Hjörne efterfrågar. Vi kommer bland annat att lyfta fram och belysa vad EHM är – och inte är, hur EHM kan bidra till att det gap mellan lärare och elevhälsans professioner, som Törnsén nämner, kan minska och hur de sju strategier som enligt Hjörne visat sig vara framgångsrika för elevhälsans förebyggande och hälsofrämjande arbete finns inbyggda i EHM. Vi ser tydligt hur SPSM:s utbildning och de erfarenheter men också fortsatta utvecklingsbehov som lyfts fram utifrån den kan flätas samman med EHM. Genom att utveckla skolans elevhälsoarbete kan tilliten mellan oss vuxna men också mellan elever och vuxna öka och tillsammans kan vi göra den synvända som behövs för att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla elever.

Fram till dess önskar vi en härlig sommar!

Anna Bengtsson, Maria Kempe Olsson , Ida Necovski

 

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Ledning & stimulans – det nya ”extra”

av

den 8 april, 2018

i Elever i behov av stöd, Elevhälsa, Formativt förhållningssätt/formativ undervisning, Inkludering, Likvärdighet, Okategoriserade, Skolutveckling

Vad skulle hända om vi lade lite extra fokus på arbetet med ledning och stimulans istället för på arbetet med extra anpassningar? Kanske är det någon av er som går i taket av min fråga och som ifrågasätter vad jag egentligen menar.  Särskilt som frågan om stöd till elever diskuteras flitigt i media. Ska elever i behov av stödinsatser inte få det? Ska vi bara arbeta och tänka på gruppnivå? Svaret på den frågan är så klart nej.  Givetvis ska elever som är i behov av stöd få både extra anpassningar och särskilt stöd.  Det är inte det detta inlägg handlar om. Inlägget är istället en reflektion kring balansgången mellan ledning och stimulans och extra anpassningar och om att vi inte kan diskutera frågan om stödinsatser om vi inte samtidigt diskuterar den reguljära undervisningen – arbetet med ledning och stimulans. Jag vill be dig som läser att göra det med förförståelse om att det inte handlar om antingen eller, utan både och.

Låt oss stanna upp vid det här med extra anpassningar en stund. Trots att begreppet funnits formellt sedan 2014 måste det i skolans värld betraktas som något relativt nytt. Även om många personer i skolan tycker att de alltid har arbetat med extra anpassningar utan att använda den benämningen så visar Skolinspektionens granskningar samt framtagandet av stödmaterial kring detta att arbetet med stödinsatser i förhållande till den ordinarie undervisningen – ledning & stimulans, inte är helt enkel.

För ett tag sedan skrev Helena Wallberg ett blogginlägg om att rättssäkra extra anpassningar och i inlägget fanns följande bild:

Jag tycker att bilden är bra, som en påminnelse om att inte drunkna i arbetet med att extra anpassa för enskilda elever på bekostnad av arbetet med ledning och stimulans. Jag tänker att vi ska vara vaksamma på att inte prata om arbetet med stödinsatser – extra anpassningar och särskilt stöd utan koppling till  en tillgänglig lärmiljö. Dessa stödinsatser är till största delen beroende av hur lärmiljön ser ut och kan därför inte lyftas fram som fristående.

Om vi tänker oss en klass på 25 elever så vet vi redan från början att variationen i kunskaper, förmågor och utveckling är stor. I den här klassen är det inte orimligt att tänka att det kan finnas en eller flera elever som har en språkstörning, läs- och skrivsvårigheter eller som räknas till gruppen elever inom NPF. Det är också ganska rimligt att räkna med att en eller flera elever har ett annat modersmål än svenska och kanske också räknas som nyanländ. Och listan kan göras än längre för att beskriva den variation av elever och behov som kan finnas i en enda klass. Det är detta som är en av de allra största utmaningarna i skolan – att möta variationen av olikheter och säkerställa att varje enskild elev får sina behov av ledning, stimulans och stöd tillgodosedda.

Med införandet av extra anpassningar och allt som hör där till som till exempel dokumentation är det lätt att vårt fokus enbart riktas mot varje enskild elev i ovanstående klass och vad hen behöver. Det är ganska lätt att räkna ut att känslan av otillräcklighet hos läraren inte är långt borta när blicken riktas mot vad varje enskild elev behöver. För hur ska man som lärare kunna räcka till i arbetet med att skräddarsy en utbildning för varje enskild elev när behoven kan vara både omfattande och många? Det är inte svårt att förstå att denna utmaning leder till olika försök för att göra arbetet mer hanterbart. Hit tänker jag att alla de olika listor som florerar med förslag på extra anpassningar hör. Dessa listor av extra anpassningar tror jag inte alls blir det stöd som var tänkt utan något som målar in oss i ett hörn av att tänka allt för mycket individinriktat. (Här kan du läsa mer om hur jag tänker kring dessa listor).

Det är i det här inmålade hörnet  jag tänker att vi måste stanna upp och istället rikta blicken mot helheten – mot arbetet med ledning och stimulans. Vi måste inse att en del, och kanske till och med ganska många av elevernas behov kan tillgodoses genom att arbetet med ledning och stimulans utvecklas och blir mer tillgängligt.

För ett litet tag sedan deltog jag vid en återgivning av en logopedutredning. Utredningen visade på att eleven, som precis fått diagnosen språkstörning, kommer att behöva stöd för att utveckla sitt språk och sin läs- och skrivförmåga. Men frågan är hur skolan ska tillgodose elevens behov? Det är här det blir viktigt att inte stirra sig blind på arbetet med extra anpassningar och eventuellt särskilt stöd. Det är mycket möjligt att eleven kommer att behöva extra anpassningar och/eller  särskilt stöd för att behoven av att utveckla språk, läs- & skrivförmåga ska tillgodoses. Men det blir ett dilemma om vi enbart fokuserar på dessa stöd eftersom de är individinriktade. En del anpassningar handlar om verktyg, hjälpmedel och stödstrukturer, men det kan också handla om riktat stöd där eleven behöver specifik undervisning eller träning tillsammans med en vuxen. Att till exempel få möjlighet till intensiv lästräning är ett exempel på en sådan insats och något som sker stundvis under en period.  Om vi uteslutande pratar om denna typ av anpassningar och stöd missar vi skolans potential att möta den här elevens behov. Förutom de individinriktade stödinsatser som kan behövas måste vi lägga extra krut på att säkerställa att undervisningen som helhet blir tillgänglig även för den här eleven i det vi kallar ledning och stimulans. Det fina med att rikta fokus även åt det hållet är att det mesta som är bra för just den här eleven också kan vara bra för alla andra elever.  Precis som trädet för varje år blir större genom att årsringarna utvidgar stammen tänker jag att vi kontinuerligt behöver bygga på och bredda vår bas av ledning och stimulans allt eftersom vi upptäcker nya behov hos en eller flera elever.

Min poäng är att vi behöver använda skolans hela potential för att möta elevers behov – där det handlar om att arbeta med att göra arbetet med ledning och stimulans mer tillgängligt samtidigt som vi arbetar med individinriktade stödinsatser. Eftersom jag upplever att det finns en tendens att vi i alltför stor utsträckning fokuserar på individinriktade stödinsatser och tror att det är dessa som är de enda som räknas vill jag framhålla arbetet med ledning och stimulans. Jag skulle vilja se att det är det vi lägger extra krut och fokus på ett tag för då kan vinsterna bli många.  Dels kan skolans lärmiljöer bli mer och mer tillgängliga för fler elever, dels tror jag att arbetsbördan för lärare blir mer hanterbar. Det senare är något som blev märkbart vid den logopedåtergivning som jag redan nämnt. När det gick upp för läraren att det kanske allra viktigaste som hen kan göra är att försöka utveckla ordinarie undervisning – ledning och stimulans – att bli än mer språk- och kunskapsutvecklande, var det som att det gick att ta på lättnaden i rummet. Det betyder ju inte att det arbetet på något vis är enkelt men det upplevdes som mer hanterbart än att tänka på att de enda anpassningar och det enda stöd som gills för den här eleven är det individinriktade.

Men hur gör vi då med de elever där arbetet med ledning och stimulans  inte räcker? Jo, då har vi möjlighet att arbeta med extra anpassningar och särskilt stöd. Men det tål att poängteras ytterligare en gång; vi kan inte prata om extra anpassningar utan att också prata om ledning och stimulans. Vad som blir en extra anpassning är ju helt beroende av hur de vanliga anpassningarna ser ut, till exempel hur vi i ledning och stimulans redan arbetar språk- och kunskapsutvecklande. Och det är precis därför jag menar att ledning och stimulans behöver bli det nya som vi lägger extra krut på.

Det finns ett krav på dokumentation av extra anpassningar i de årskurser där eleverna inte får betyg men det finns inget krav på att dokumentera arbetet med ledning och stimulans om man bortser från Allmänna råd kring t ex bedömning, planering och genomförande av undervisning samt den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Jag tänker att den dokumentationen med fördel skulle kunna kompletteras med en dokumentation över ledning och stimulans i aktuell klass/lärgrupp eller i ett arbetslag eller varför inte på en skola.  På Pedagog Malmö kan man läsa om att Malmö Latinskola verkar arbeta i den här riktningen genom att helt enkelt sätta ord på vad som ska vara basen i en tillgänglig undervisning inom ramen för ledning och stimulans på just den här skolan. Syftet menar de är:

Basundervisning som ett ramverk som tillgängliggör undervisningen på ett sätt som når de elever med behov av de vanligaste extra anpassningarna samtidigt som den gynnar alla. Bättre att lärare planerar sin undervisning så att den är strukturerad och tydlig för alla elever, än att stöd och kompletteringar måste genomföras i efterhand.

Jag är övertygad om att vi måste arbete mer i den här riktningen – att sätta ord på och tydliggöra vad ledning och stimulans är – både för att ha fokus på att utveckla tillgängliga lärmiljöer men också för att över huvud taget kunna avgöra om det finns behov av en anpassning som är extra.

Jag har tidigare skrivit om hur arbetet med att dokumentera extra anpassningar kan leda till att vi kan utveckla arbetet med ledning och stimulans och om hur detta kan ske med hjälp av verktyg som vi på min förra arbetsplats kallade DEALS (Dokumentation av Extra anpassningar, Anpassningar i Lärmiljön och Särskilt stöd) och GUP (GruppUtvecklingsPlan). Den senare var också ett verktyg för att synliggöra hur enskilda elevers behov ledde till anpassningar i ledning och stimulans – i den ordinarie undervisningen.

På min nuvarande arbetsplats har vi nyligen haft tillfällen då vi kollegialt har arbetat utifrån begreppen ledning och stimulans, extra anpassningar särskilt stöd. Arbetet har bland annat handlat om att synliggöra nuläge men också utvecklingsbehov. Mina tankar efter dessa diskussioner är att vi som skola har en ganska bred och tillgänglig bas men att vi kan bli bättre på att synliggöra detta arbete. Eftersom vi hittills inte haft ändamålsenliga verktyg för att dokumentera ledning och stimulans har många anpassningar hamnat på individnivå i form av extra anpassningar istället. När vi tittade på sammanställningen av alla extra anpassningar på skolan blir det tydligt att många av dessa faktiskt är anpassningar inom ledning och stimulans istället och inte alls extra.  Det blir spännande att fortsätta arbetet och se om de verktyg jag tidigare har erfarenhet av kan passa även här och/eller om vi utvecklar nya verktyg.

Jag ser ingen annan väg än att stanna upp lite grann och verkligen syna arbetet med extra anpassningar och leda in arbetet på en ny väg . Det handlar om att rikta mer och extra fokus mot arbetet med ledning och stimulans – som en grund för en tillgänglig lärmiljö, men också som en förutsättning för att kunna arbeta på ett rimligt och konstruktivt sätt med det vi kallar extra anpassningar.

/AnnaBe

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Språket som förändringsverktyg

av

den 18 mars, 2018

i Elevhälsa, Okategoriserade, Skolutveckling, Systemteori

Spelar det någon roll vilka ord och begrepp vi använder i skolans (elevhälso-) arbete? Är det egentligen viktigt vilka ord vi väljer? Eller är det bara ord som ord?

I höstas ställdes frågan på Facebook i gruppen Forum specialpedagogik om ordet elevärende fortfarande används i skolors (elevhälso-)arbete och hur det i så fall påverkar eleven i fråga och alla oss som arbetar runt eleven. Någon person kommenterade och tyckte inte att det  spelade någon roll eftersom ”det är ju bara ett ord” medan andra hade uppfattningen att det faktiskt spelar roll.

Själv är jag övertygad om att språket och de ord vi använder spelar stor roll. De kan vara helt avgörande i skolans arbete, inte minst i det arbete vi ofta kallar elevhälsa. Och inte minst när vi vill åstadkomma förändring.

Där jag har arbetat har vi använt språket som ett av våra viktigaste verktyg i skolans arbete med elevhälsofrågor. Vi har inspirerats av systemteoretiska tankegångar om språket som informationsbärare – det vill säga att språket påverkar hur vi uppfattar att något är. I sin tur påverkar vår uppfattning av hur något är också de handlingsalternativ och lösningar vi ser som möjliga. Jag ska ge några olika exempel.

Exempel 1

När vi pratar om elever med svårigheter brukar detta begrepp förknippas med ett kategoriskt perspektiv där svårigheterna i första hand förstås som individbundna, det vill säga att de finns hos/inom eleven. Utifrån ett sådant perspektiv kommer också de insatser/åtgärder som vi arbetar fram säkerligen i störst utsträckning riktas direkt mot eleven. Genom att förändra språket, att byta med mot i och istället prata om elever i svårigheter tydliggörs en annan innebörd. Begreppet sammankopplas med ett relationellt perspektiv där svårigheter förstås relationellt. Det innebär att svårigheterna uppstår i ett sammanhang, i elevens möte med lärmiljön. Givetvis kan vi inte säga att begreppen som används helt och hållet avspeglar en persons perspektiv på svårigheter, men vi kan använda dessa olika begrepp för att skapa medvetenhet och för att åstadkomma förändringar. När vi börjar prata om elever i svårigheter ökar chansen att de lösningar och anpassningar vi ser som nödvändiga riktas mot lärmiljön och att göra den mer tillgänglig för eleven. Detta ökar chansen till förändring och utveckling eftersom fokus öppnar upp för våra egna påverkansmöjligheter.  

Exempel 2

Låt oss ta det viktiga ämnet som handlar om frånvaro – närvaro. I det förebyggande arbetet behöver vi uppmärksamma elevers frånvaro. Det innebär att vi fokuserar på hur många elever som är frånvarande och i vilken utsträckning. Vi kartlägger riskfaktorer som leder till frånvaro och försöker hitta vägar att minska dessa. Det här arbetet är oerhört viktigt, men inte tillräckligt. Vi måste också rikta blicken mot det som på sikt kan bidra till att frånvaro inte alls uppstår. Till det tar vi språket till hjälp för ett fokusskifte och utgår från begreppet närvaro. Istället för att fråga ”Hur stor frånvaro har eleven?” kan vi fråga om hur stor närvaro eleven har. ”När var eleven närvarande i skolan senast?” ” Vad kommer det sig att eleven kom till skolan då?” Svaren på frågorna kan ge oss ledtrådar som vi behöver för att främja närvaron ytterligare. När vi byter fokus till närvaro kan vi rikta blicken mot de faktorer som gynnar och främjar närvaro,   ett sätt att öka närvaron är att  stärka dessa faktorer. Det vi fokuserar på tenderar att växa.  Så om vi vill få till en förändring behöver i ha allra mest fokus på det vi vill uppnå.

Exempel 3

För några år sedan tog jag och mina kollegor klivet att utveckla skolans elevhälsoarbete –från ett i första hand åtgärdande arbete till ett mer främjande och förebyggande arbete. De flesta som har hört talas om detta förknippar nog det med EHM – elevhälsomötet. Och just den språkliga benämningen är viktig. Vi lämnade EHT bakom oss och kallade vårt arbete för EHM istället.  Det är inte bara fråga om ordväxling utan framför allt om att markera att vårt nya sätt att arbeta handlar om något annat än det vi gjorde innan. Med namnbytet ville vi signalera något nytt. Att elevhälsoarbete, i enlighet med styrdokumenten, är ett gemensamt ansvar utifrån ett gemensamt uppdrag, att det handlar om att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande och så vidare. Med orden följer föreställningar om dess innebörd. Arbetet inom och kopplat till EHT var starkt knutet till just föreställningar om hur arbetet ska gå till, vem som ansvarar för vad och vad det ska innehålla. Jag är övertygad om att skiftet från benämningen EHT till EHM hjälpte oss att skapa nya föreställningar om vad elevhälsoarbete egentligen innebär, i enlighet med beskrivningen ovan.

Exempel 4

Låt mig avsluta där jag startade – kring begreppet elevärende. Vilka föreställningar kommer med det begreppet? Ja, det ser säkert olika ut, men för mig är det starkt förknippat med traditionellt elevvårdsarbete. Med det menar jag ett arbete som regleras av rutiner eller arbetsgångar och där själva ”byråkratin” blir viktiga delar. Denna del omfattas enligt mig av regler och rutiner kring dokumentation, information och ansvar – där görandet står i förgrunden. Jag väljer att ta hjälp av forskning (se referenser nedan) för att förklara hur jag menar. Forskningen  visar

  • att skolor har tydliga men ibland krångliga, formaliserade ärendegångar för arbetet med elevhälsofrågor och att dessa leder till att det kan ta väldigt lång tid mellan ”upptäckt” och ”insats”,
  • att arbetet på elevhälsoteamsmöten till stor del handlar om att fördela ansvar och fatta beslut om vilka insatser som ska genomföras, utan ordentlig tvärprofessionell analys.
  • att elevhälsoteamens möten ofta har individer i fokus och att varje möte har så många elever att hinna med att det endast finns några minuter per elev till förfogande.
  • att föreställningen om vad elevhälsoteamens möten är till för är mer det ovan beskrivna än att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande.

Skollagen och andra styrdokument pekar i en annan riktning. Vi vet till exempel att vi ska samverka och att vi ska arbeta mer främjande och förebyggande. Vi får vägledning om att detta handlar om att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande, där våra olika perspektiv tas till vara för att förstå hur sambandet mellan lärande och hälsa, samt lärmiljön påverkar elevers förutsättningar att utvecklas och lära.

Min största invändning mot att använda begreppet elevärende för att beskriva det här arbetet är att det är så starkt förknippat med den typen av arbete som många skolor vill komma bort ifrån och där lärandet tappas bort. Återigen vill jag använda språket som förändringsredskap för att förtydliga förskjutningen – från görande till lärande. I lärandet finns givetvis också krav på görande där t ex dokumentation är en del. Men i det här fallet handlar det mer om att se elevhälsoarbete, inte bara som en del av en skolas arbetsorganisation,  utan också som en del av utvecklingsorganisationen. För att markera den skillnaden föredrar jag att prata om elevhälsofrågor. På Wikipedia kan vi läsa att fråga betyder ”en språkhandling avsedd att frambringa information”. Detta stämmer med mina föreställningar om lärande i elevhälsoarbetet. Oavsett om vi pratar om en enskild elev, en elevgrupp eller lärmiljöer blir information om till exempel nuläge, önskat läge, hinder, möjligheter med mera viktiga ledtrådar och en förutsättning för arbete och analys – för att förstå samband, sammanhang och helhet.  Inom systemteori definieras information som ”nyhet om skillnad”. Information ger alltså möjlighet att upptäcka de skillnader som kan göra skillnad och kan på så sätt leda till kunskaper som stöd för att planera fortsatt arbete . Min erfarenhet är att begreppsbytet från elevärende till elevhälsofråga kan stötta en förändrad riktning i enlighet med styrdokument och riktlinjer i praktiken. 

Spelar det någon roll vilka ord och begrepp vi använder?

Jag har redan varit tydlig med mitt svar på frågan. Med hjälp av språket kan vi rikta blicken åt olika håll och tydligt signalera olika saker vilket gör språket till ett kraftfullt verktyg i arbetet med (elevhälso-) frågor.  Elevhälsoarbete handlar ju om att åstadkomma förändring och utveckling för att främja elevers hälsa, lärande och utveckling på olika sätt. Därför måste vi noggrant välja det språk – de ord och begrepp som kan leda till förändring. Om vi vill åstadkomma något nytt som vi tidigare inte har haft eller få till en förändring som tidigare inte kommit till stånd behöver vi inse att vi inte kan fortsätta i samma gamla hjulspår och göra på samma sätt. Vi måste börja göra på något nytt sätt för att få ett nytt resultat.  För mig innebär det ibland också att se språket som en handling och använda ett nytt språk.  Magnus Erlandsson, lektor vid Malmö Universitet och en av forskarna i IFous-projektet Inkluderande lärmiljöer, lyfter fram språkets roll i skolutveckling. Språket kan vara en del av ett gemensamt kognitivt paraply och främja skolutveckling om vi utvecklar ett gemensamt språk och en gemensam förståelse för innebörden i det vi vill åstadkomma.

Ett enda litet ord eller begrepp i sig och på egen hand kanske inte gör den stora skillnaden.  Men om vi inser vilken roll orden kan spela i en kontext och om vi i samspel och dialog använder språket på ett medvetet sätt kan vi ta vara på dess potential som förändringsverktyg.

/AnnaBe

Referenser

Backlund, Å. (2007). Elevvård i grundskolan – Resurser, organisering och praktik. (Doktorsavhandling, Rapport i socialt arbete nr 121). Stockholm: Stockholms

Einarsson, C. (2011). Ett ärende blir till. Föreställningar om hur problem hanteras inom elevhälsan. (FOG- rapport, 71). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

Gardeman, J., & Kilman, L. (2008). Skilda världar – gemensamma mål. Några elevhälsoteams beskriv- ningar av samverkan med lärare. (C-uppsats). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande. Linköping: Linköpings universitet.

Guvå, G. (2009). Professionellas föreställningar om elevhälsans retorik och praktik. (FOG-rapport, 65). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet.

Hjörne, E. (2004). Excluding for inclusion? Negotiating school careers and identities in pupil welfare settings in the Swedish school. (Doctoral thesis, Gothenburg Studies in Educational Sciences, 213). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Hjörne, E., & Säljö, R. (2009). Att platsa I en skola för alla. Finland: Norstedts.

Hylander, I. (2011 a). Samverkan – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan. (FOG-rapport, 69). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

Hylander, I. (2011 b). Elevhälsans professioner – Egna och andras föreställningar. (FOG-rapport, 70). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Är det dags att släppa taget för att komma vidare i arbetet med elevhälsa?

av

den 18 februari, 2018

i Okategoriserade

I mitt förra blogginlägg skrev jag om faktorer som hindrar det främjande och förebyggande elevhälsoarbetet utifrån en studie av bland annat Åsa Backlund där en av dessa faktorer handlar om föreställningar och förväntningar.  I det här inlägget spinner jag vidare på det temat utifrån budskapet i bilden nedan:

Jag är ganska övertygad om att de föreställningar, tankar och idéer vi har om elevhälsoarbete påverkar hur vi får till arbetet i praktiken. I det här inlägget skriver jag om några av dessa idéer eller föreställningar som jag uppfattar blir ett direkt hinder i arbetet med att skapa elevhälsoarbete i linje med styrdokumentens skrivningar. Föreställningarna är ibland uttalande, men kan också vara omedvetna eller förgivettagna.

Det som fick mig att göra slag i saken och sätta de tankar jag har om detta på pränt var en artikel i Lärarnas tidning den 1 februari ”Lärare vill ha mer konkret hjälp av elevhälsan”. Artikeln beskriver en studie om elevhälsa där fokusgrupper samt enkäter använts för att undersöka hur lärare uppfattar samarbetet med elevhälsan.  Maja Johansson Gaimer, lärare på Sjukhusskolan vid Linköpings universitetssjukhus och Susanne Kreitz-Sandberg, lektor i pedagogik har genomfört studien där resultatet visar att lärare upplever att samarbetet med elevhälsans professioner inte alltid fungerar. Lärare

  • känner sig inte lyssnade på.
  • tycker att deras kompetens inte tas tillvara.
  • anser att de metoder och lösningar som elevhälsan föreslår upplevs som för teoretiska och inte överensstämmer med de behov lärarna ser och har.

Maja Johansson Gaimer ger i artikeln råd till skolor där samarbetet inte fungerar:

”Att lärarna fortsätter att hävda sin rätt till hjälp, men också själva tar större ansvar för att informera om vilka resurser de vill ha och behöver. Sen tycker jag att elevhälsan måste ut i klassrummen. Se hur det ser ut innan de ger förslag på åtgärder.”

Resultatet är beklämmande. Jag hade hoppats att vi hade kommit lite längre 2018. Men det som gör mig allra mest bekymrad är att de föreställningar vi har om elevhälsa och elevhälsoarbete är så in i bänken cementerade att till och med forskning till viss del har dessa som utgångspunkt i resonemang kring hur arbetet ska kunna utvecklas.

Vad menar jag med detta? Jo, att det finns ingjutna föreställningar om elevhälsoarbete. Vad det är, hur det går till samt vem som ansvarar för vad. Jag ser hur dessa föreställningar till viss del sätter upp hinder och begränsar vad vi ser som möjligt. Så vilka är då dessa föreställningar? Några av dem skulle kunna beskrivas så här:

  • Elevhälsoteam och lärare ses som två separerade enheter som till stor del arbetar var för sig
  • EHT-mötet är arenan där elevhälsoarbete sker
  • Elevhälsoteamet arbetar med (vissa, många, några) frågor på egen hand
  • Elevhälsoarbete är något som sker vid sidan av lärandeuppdraget
  • Elevhälsoarbete sker när problem har uppstått
  • Elevhälsoarbete handlar om görandet

Låt mig beskriva dessa, en i taget.

Elevhälsoteam och lärare ses som två separerade enheter som till stor del arbetar var för sig.

I ovan nämnda artikel står att lärarna ska fortsätta att hävda sin rätt till hjälp och att informera om vilka resurser de vill ha och behöver. För mig är detta uttalande ett exempel på föreställningen om lärare och elevhälsa som  två separerade enheter och att arbetet sker var för sig där lärare kan ”beställa” stöd och resurser från elevhälsan eller att elevhälsan levererar förslag. Och ja, så ser det ut på en del håll. Utifrån den föreställningen är det inte konstigt att rekommendationen blir att lärare ska stå på sig och att elevhälsans professioner borde vara mer ute i verksamheten för att förstå och för att kunna föreslå rätt sorts stöd. I en praktik som utgår från den här föreställningen är det lätt att hamna i motsättning och avstånd där det handlar om vilken ”enhet” som ska ha tolkningsföreträde. Hur skulle det bli om vi istället såg personalen runt eleverna i en klass eller på en skola som en enhet oavsett om professionen hör till elevhälsan eller om det handlar om lärare?

EHT-mötet är arenan där elevhälsoarbete sker

Det finns en stark föreställning om att elevhälsans arbete till stor del sker på EHT-möten, många gånger utan lärare. I avsnitt #83 av Hjärnpodden intervjuas Ingrid Hylander om elevhälsofrågor och pratar om att innehållet på EHT-möten behöver förändras. Hylander menar att det inte räcker att ha ett individfokus utan på dessa möten borde fokus också vara på frågor av mer förebyggande och främjande karaktär. Just EHT som begrepp är nog det allra mest förankrade begreppet i svenskt elevhälsoarbete vilket också bidrar till att forskare, som Ingrid Hylander, säger att själva EHT-mötet behöver förändras. Men tänk om själva fenomenet med EHT-möten begränsar mer än skapar möjligheter? För vad skulle hända om vi inte hade EHT-möten alls? Vad skulle kunna bli möjligt om vi skapar nya arenor för elevhälsoarbete istället för att förändra innehållet i befintliga?

Elevhälsoteamet arbetar med (vissa, många, några) frågor på egen hand.

Den här föreställningen är nära sammankopplad med den förra och jag har hört om många skolor som gör just den förändring som Ingrid Hylander förespråkar där man bestämmer sig för att förändra EHT-mötet så att tid även ägnas åt mer övergripande frågor för att styra bort från individnivå i ett åtgärdande skede. I avsnittet av Hjärnpodden föreslår Hylander att elevhälsan skulle kunna ägna sig åt frågor som ”Vad behöver vi för att förebygga stress, frånvaro osv?” Dessa justeringar kan förändra innehållet i det elevhälsoarbete som sker på EHT-möten vilket är bra. Men jag undrar – vilket arbete kan och ska elevhälsan ägna sig åt på egen hand utan lärare egentligen? Hur påverkar det ansvaret mellan professionerna? Denna fundering leder vidare till nästa föreställning.

Elevhälsoarbete är något som sker vid sidan av lärandeuppdraget

De tidigare föreställningarna kan sägas mynna ut i det här fjärde exemplet. Elevhälsoarbete är något som sker parallellt med lärandeuppdraget och inte helt och hållet knyts till det arbete som sker utifrån läroplanen i det konkreta arbetet med eleverna. Även om ingen räcker upp handen och direkt uttalar att elevhälsoarbete och lärandeuppdrag är två skilda saker så blir det tyvärr en konsekvens av den praktik som finns på många håll idag. De system vi har skapat leder till att vi har svårigheter att få uppdragen att hänga ihop med varandra.  Men handen på hjärtat, vilka elevhälsofrågor hör inte till lärandeuppdraget och kan ske vid sidan av?

Elevhälsoarbete sker när problem har uppstått

Att skolor mer eller mindre är fast i ett åtgärdande arbete när problemen redan har uppstått är ett faktum om vi kikar på granskningar och forskning om elevhälsans arbete. Glädjande nog försöker många skolor förändra sitt sätt att arbeta och det finns också skolor som har lyckats förflytta sig till ett mer främjande och förebyggande arbete där vardagsarbetet inte i första hand kännetecknas av brandkårsutryckningar. Men det finns ändå en föreställning om att elevhälsans kompetens behövs först när det har uppstått ett problem eller dilemma. Det innebär att elevhälsan ”kopplas in” när lärare inte hanterar arbetet på egen hand. På en del skolor kan lärare då anmäla ärenden till elevhälsan och på andra skolor finns system med t ex öppet hus dit lärare kan vända sig när det finns behov av stöd. Men på vilket sätt stödjer dessa rutiner och system ett främjande arbete? Och hur hänger den föreställningen ihop med uppdraget att skapa goda lärmiljöer för alla elever?

Elevhälsoarbete handlar om görandet

Den här föreställningen innebär att fokus i arbetet handlar om ”hur”. Det innebär att vi tänker att de frågor som ska stå i fokus när vi möts kan formuleras som…

”Hur ska vi göra?”

”Vilka insatser ska planeras?”

”Vilka åtgärder behövs?”

Att bestämma hur är helt avgörande i arbetet med elevhälsa. Det är hur som tar oss vidare och som minskar glappet mellan ett nuläge och ett önskat läge. Men om vi enbart hamnar i diskussioner om hur finns risken att våra beslut inte leder vidare i önskad riktning. Om vi istället skulle utgå från att lärande är grunden för förändring och att vi behöver förstå utifrån ett helhetsperspektiv samt med hjälp av en tvärprofessionell analys – skulle då vår träffsäkerhet i att hitta fram till lösningar kunna öka?

Konsekvenser av invanda föreställningar

Kan det vara så att vi har svårt att få till ett ”nytt” arbete med elevhälsa så länge vi är kvar i ovanstående föreställningar? Om vi låter ovanstående utgångspunkter ligga till grund för den organisation, de rutiner, forum vi skapar? Jag tror att det är så. Om vi verkligen vill förändra praktiken behöver vi förändra vårt sätt att tänka eftersom tänkandet påverkar vad vi ser som möjligt att göra. Det handlar inte om finjusteringar eller förändringar inom rådande system, det som med systemteoretiska termer kallas förändring av första ordningen. Det handlar istället om att vi behöver förändra hela systemet och tänka om elevhälsa på ett annat sätt, en förändring av andra ordningen. Därför skulle jag önska att vi kastar upp det här med elevhälsoarbete i luften. Att vi frigör oss från tidigare föreställningar och därmed också tidigare tillvägagångssätt, sådant som faktiskt kanske håller oss tillbaka och får oss att fastna och inte röra oss tillräckligt fort i önskad riktning.

Vad skulle kunna bli möjligt om vi släppte invanda föreställningar och istället utgick ifrån att elevhälsoarbete

  • är kopplat till lärandeuppdraget?
  • är ett gemensamt ansvar där tillsammans och samverkan är ledord?
  • är något ständigt pågående för att skapa förutsättningar lärande, utveckling och välmående i skolan?
  • innebär att åstadkomma lärande som grund för förändring?

Jag är väl medveten om att de flesta skulle skriva under på punkterna ovan. Men det handlar inte om vad vi tycker låter bra eller vad vi vill ska bli. Det jag efterfrågar är att dessa föreställningar på riktigt blir utgångspunkt för att diskutera hur praktiken ska se ut.

Utifrån föreställningarna ovan går det därför inte att ducka för frågan vad som skulle kunna hända om vi tog bort EHT-mötet som företeelse. Vad skulle hända om vi istället skapade forum för lärare och elevhälsans professioner där man gemensamt kan arbeta med och lära utifrån frågeställningar kopplade till lärandeuppdraget? Där vi tar vara på den samlade kompetens som elevhälsans professioner och lärare har tillsammans för att synliggöra och analysera behov på individ-, grupp- och skolnivå? Där vi skapar utrymme för att få ett helhetsperspektiv utifrån sambandet mellan lärande och hälsa? Där beslutet om hur behoven ska tillgodoses blir en gemensam angelägenhet? Och vilka konsekvenser skulle det få om arbetet skedde kontinuerligt och inte enbart när problem uppstått?

Min erfarenhet är att vägen till en förändrad praktik går via vårt sätt att tänka – de föreställningar vi har. Min erfarenhet är också att en förändrad praktik bjuder på nya möjligheter i arbetet med att skapa förutsättningar för lärande, utveckling och hälsa i skolan. Om du har läst mina tidigare blogginlägg känner du kanske till EHM – en främjande, förebyggande och lärande modell som är skapad just utifrån förändrade föreställningar om vad elevhälsoarbete innebär. Denna modell är ett sätt att arbeta, en variant av hur.

Så om vi släpper taget om gamla föreställningar och låter de ovan nämnda föreställningarna utgöra kompassriktning för ”hur” skulle vi kanske kunna hitta fram till fler varianter. Kanske skulle vi slippa höra samma visa om igen i olika granskningar, studier och artiklar om elevhälsa. Troligtvis skulle vi kunna nå mycket längre och komma fram till ett helt annat elevhälsoläge i Sverige.

/AnnaBe

 

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Hur kan vi förstå att skolans åtgärdande elevhälsoarbete dominerar i praktiken?

av

den 3 februari, 2018

i Elevhälsa, Inkludering, Likvärdighet, Skolutveckling

Det finns en del forskning (t ex Backlund, 2007;  Guvå, 2009, 2019; Hjörne, 2004; Hylander, 2011) om elevhälsans arbete som visar på att skolor har svårt att komma bort ifrån det åtgärdande arbetet till förmån för ett mer främjande och förebyggande arbete. En del av den här forskningen har några år på nacken och som tur är har det hänt en del sedan dess och sedan skollagen infördes. Men tyvärr visar granskningar av t ex Skolinspektionen att det inte har hänt tillräckligt. Brandkårsutryckningar hör fortfarande till vardagligheterna även om fler och fler skolor arbetar för att ta fram arbetssätt i linje med den riktning som skollagen dirigerar oss att ta. Det finns också lite nyare forskning kring detta.  Jag hade nyligen förmånen att få lyssna till Åsa Backlund som är en av forskarna bakom en fallstudie från 2014 med fokus på förutsättningar och former för elevhälsans förebyggande och främjande arbete. Fallstudien genomfördes genom fokusgruppsintervjuer med professionerna inom elevhälsan. Vad säger resultatet då? Backlund menar att det dominerande intrycket är att elevhälsans arbete utgick ifrån enskilda elevers problem och att professionerna inom elevhälsan pratar i hälsofrämjande och förebyggande termer kring det man skulle vilja och kunna göra, inte det som man i dagsläget gör.

Att försöka förstå varför det åtgärdande arbetet fortfarande dominerar på många håll blir därför angeläget.  I det här inlägget tänkte jag dela med mig av de fyra teman som Backlund funnit som förklaring.

Omgivningens förväntningar och föreställningar

Fallstudien pekar på att elevhälsans professioner inte efterfrågas i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. En förklaring är att de institutionaliserade föreställningar som finns om elevhälsans respektive professioner (kunskap & kompetens) är starka och påverkar förväntningarna. Förväntningarna är alltså knutna till hur det historiskt har sett ut där fokus för elevhälsans professioner har varit mer inriktat på åtgärdande arbete oavsett om det har handlat om elever som inte har lärt sig, mått bra eller utvecklats som förväntat. Backlund menar att förväntningarna och föreställningarna påverkar legitimiteten som i sin tur är kopplat till handlingsutrymmet och som utifrån ovan nämnda föreställningar och förväntningar låser fast åtgärdande mönster. Området beskrivs som en outvecklad kunskapsdomän och att det saknas ”kartor” för det här arbetet. Backlund poängterar vikten av en samsyn kring vad hälsofrämjande och förebyggande arbete innebär i förhållande till elevhälsans respektive roller och utifrån det gemensamma uppdraget vi har i skolan.

Min reflektion

Jag tycker att Backlunds forskning bekräftar de erfarenheter jag har från praktiken. Den allra vanligaste föreställningen som finns om min roll som specialpedagog är att jag är den som har ansvaret för elever i behov av särskilt stöd. Och traditionellt har ju specialpedagogiken sett ut på det viset även om det har ändrat sig en del. Jag gissar att samma förväntningar finns på skolsköterskan dit eleverna skickas när de har skadat sig eller till kuratorn när de mår dåligt. Och dessa åtgärdande inslag stämmer ju till viss del med uppdraget också. Utmaningen är att vidga föreställningarna om uppdraget och försöka lägga mer fokus på den del vi kallar förebyggande och främjande. Precis som Backlund tror jag att vi måste lägga tid på att definiera och tydliggöra denna del av vårt uppdrag språkligt och inom elevhälsan. För att detta ska nå fram till praktiken och påverka de institutionaliserade föreställningarna tror jag inte att det räcker med prat. Jag tror att vi måste börja göra på ett annat sätt – genom nya rutiner och arbetssätt och på så sätt rita nya kartor för arbetet. I det här arbetet håller jag med Backlund om att vi behöver tänka utanför boxen. Om vi inte får till dessa kartor går vi vilse eller vidare på de vägar vi redan känner till. Om vi däremot får till nya kartor där elevhälsans kompetens kan komma till uttryck på ett annat sätt, kommer det också att kunna rucka på och förändra rådande föreställningar om elevhälsans kompetenser och kunskaper. När detta sker är min erfarenhet att elevhälsans kompetens också efterfrågas i det förebyggande och främjande arbetet.

Organisatoriska förutsättningar

Utifrån hur jag uppfattade Backlund handlar det här om dilemman kring att få ihop ett lokalt elevhälsoarbete med ett mer strategiskt övergripande och att styrningen kring detta arbete från huvudmän inte är tillräcklig. Det handlar om svårigheter att kombinera ett operativt, det vill säga vardagsnära och tillgängligt elevhälsoarbete, med ett strategiskt som är mer övergripande och kännetecknas av distans. Detta dilemma lyfts också som orsak till brist på likvärdighet. De organisatoriska förutsättningarna ser olika ut runt om i landet och forskningen lyfter att tolkningen av elevhälsans uppdrag blir personbunden när styrningen för det operativa och strategiska arbetet ej är tillräcklig.

Min reflektion

Min reflektion riktas till ett begrepp som jag fångade upp från andra föreläsare under den konferens som jag deltog i och där Backlund föreläste. Begreppet är ”värdegemenskap”.  Min tolkning av begreppet i det här sammanhanget är att det är en stor fördel,  för att inte säga en viktig förutsättning att det finns ett samförstånd mellan politik – förvaltning – skola kring elevhälsans uppdrag. Denna värdegemenskap borde sedan vara grunden för organisationen och för att skapa de förutsättningar som krävs.  Med en tydlig styrning och riktning minskar risken att tolkningen av uppdragen blir personbundna. Jag kopplar också detta till begreppen arbets- och utvecklingsorganisation. Begrepp som torde vara ganska självklara på skolnivå men också borde finnas på förvaltningsnivå.

Redskap och metoder

Fallstudien visar att elevhälsan har strategier och ett övergripande arbete kring området mobbing, men att mycket av det andra arbetet saknar utarbetade strategier och sker ad hoc. Som ett exempel lyfter Backlund fram all data som samlas in genom olika enkäter och utvärderingar men att det inte finns tillräckliga strategier för hur dessa kan användas systematiskt.

Min reflektion

Jag tror att vi måste inse att elevhälsouppdraget är ett helt nytt uppdrag jämfört med det uppdrag vi hade innan. Ett nytt uppdrag kräver nya arbetssätt och strategier. Det innebär att de strategier och metoder som ev finns behöver omprövas för att se om de matchar nuvarande uppdrag. Det innebär också att vi måste utarbeta nya. Och självklart måste vi avsätta tid för det här. Men det är först när vi är överens om vad det hälsofrämjande och förebyggande uppdraget innebär som vi kan hitta fram till synkade strategier och metoder för systematiskt och strategiskt, men också operativt arbete. 

Samverkan

I fallstudiens resultat visar sig behovet av samverkan men också bristen på densamma och att den till viss del beror på avsaknad av strukturer för hälsofrämjande och förebyggande samverkan. Vad gör elevhälsan på EHT om det inte finns elever att diskutera? Ställer in. Hur orimligt det än låter och utan att vara en generell sanning är detta ett exempel som blev synligt i fallstudien på vad som kan ske när strukturer saknas.

Min reflektion

Att samverka och arbeta tillsammans är en framgångsfaktor. På egen hand har vi bara en viss förmåga, tillsammans expanderar den flerfaldigt. Om vi ska lyckas så bra som möjligt med skolans uppdrag behöver vi ta vara på varandras kompetenser, för att på ett så gynnsamt sätt som möjligt kunna ta tillvara på våra kunskaper om sambandet mellan lärande och hälsa. Det vi ska lägga krutet på är alltså strukturer, till exempel rutiner och forum för samverkan – inte bara inom elevhälsan utan också med lärare och där samverkan kan ske kring skolans lärmiljöer och utifrån alla elever, i linje med en främjande och förebyggande riktning.

Om du är intresserad av att läsa mer om forskningen ovan finns den än så länge bara refererad till här:

Backlund, Högdin & Weitz (2017) Skolsocialt arbete – skolan som del av och plats för det sociala arbetet. Malmö: Gleerups AB.

Det finns fortfarande många och stora utvecklingsområden kring det vi kallar elevhälsoarbete för att vi ska kunna ägna mindre tid åt att släcka bränder och mer tid åt det vi kallar främjande och förebyggande arbete. I nästa blogginlägg fortsätter jag att spekulera kring detta.

/AnnaBe

Backlund, Å. (2007). Elevvård i grundskolan – Resurser, organisering och praktik. (Doktorsavhandling, Rapport i socialt arbete nr 121). Stockholm: Stockholms universitet.

Guvå, G. (2009). Professionellas föreställningar om elevhälsans retorik och praktik. (FOG-rapport, 65). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet.

Guvå, G. (2010). Och de tre bliva ett. (FOG-rapport, 67). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet.

Hjörne, E. (2004). Excluding for inclusion? Negotiating school careers and identities in pupil welfare settings in the Swedish school. (Doctoral thesis, Gothenburg Studies in Educational Sciences, 213). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Hylander, I. (2011 a). Samverkan – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan. (FOG-rapport, 69). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

Hylander, I. (2011 b). Elevhälsans professioner – Egna och andras föreställningar. (FOG-rapport, 70). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Sida 1 av 8

Nästa →

Kontakt

Prenumerera på bloggen via epost

Ange din e-postadress för att prenumerera på den här bloggen och få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Sociala medier

Arkiv

Meta

Taggar

aktivering Analysera Anpassning Anpassningar ansvar appreciative inquiry Att se möjligheter Behov Bemötande Beteendeproblem Coaching Coachning Collaborative Problem Solving Organization DEALS Delakultur Distribuerat ledarskap Elever i behov av stöd Elevhälsa Elevhälsoarbete elevhälsokompetens Exkludering Extra anpassning extra anpassningar Flerspråkighet Flexibel Formativt förebyggande Förhållningssätt inkludering Kollegialt lärande Lärande Mångfald Samarbete Specialpedagog Specialpedagogik Specialpedagogisk kompetens Struktur Särskilt stöd Teachers Across Borders Tillgängliga lärmiljöer Undervisning Universal design for learning Utbildning Värdegrund Återkoppling

Arkiv

Sök

Taggar

aktivering Analysera Anpassning Anpassningar ansvar appreciative inquiry Att se möjligheter Behov Bemötande Beteendeproblem Coaching Coachning Collaborative Problem Solving Organization DEALS Delakultur Distribuerat ledarskap Elever i behov av stöd Elevhälsa Elevhälsoarbete elevhälsokompetens Exkludering Extra anpassning extra anpassningar Flerspråkighet Flexibel Formativt förebyggande Förhållningssätt inkludering Kollegialt lärande Lärande Mångfald Samarbete Specialpedagog Specialpedagogik Specialpedagogisk kompetens Struktur Särskilt stöd Teachers Across Borders Tillgängliga lärmiljöer Undervisning Universal design for learning Utbildning Värdegrund Återkoppling

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén