Bättre sent än aldrig brukar det ju heta. Här kommer det utlovade fjärde inlägget i raden av inlägg om EHM som vi; Anna, Ida och Maria skriver tillsammans. De första inläggen hittar du här…

1. EHM – Elevhälsomötet: Att både tänka och göra nytt

2. EHM – Elevhälsomötet: Vad, hur och varför?

3. EHM – Elevhälsomötet: Vi kallar det modell

Vi har precis tagit del av den alldeles färska uppsatsen EHM – ElevHälsoMöte, karta och kompass från åtgärdande till förebyggande elevhälsoarbete. Det är en studie genomförd av Jeanette Holmquist och Theres Bossen inom ramen för det specialpedagogiska programmet vid Malmö Högskola. Som grundare av modellen är det spännande att se hur den för varje år sprider sig mer och mer i landet. EHM har funnits sedan 2013 men är ändå, precis som författarna till uppsatsen skriver, ett ungt fenomen. Det gör att det ännu inte finns omfattande forskning kring modellen. Ett antal skolor där arbete med EHM pågår har funnits med i den forskning som Eva Hjörne har bedrivit inom ramen för ett elevhälsoprojekt som pågick mellan åren 2016-2019 och som kortfattat beskrivs i Elevhälsoarbete under utveckling – en antologi (SPSM, 2018). Anna Bengtsson genomförde också 2015 studien Elevhälsomötet som ett forum för samverkan och lärande – En fallstudie av elevhälsomötets organisation, innehåll och process vid en grundskola. Det känns väldigt roligt att EHM nu väckt ytterligare intresse utifrån ett mer forskningsinriktat perspektiv.

Tillvägagångssätt och frågeställningar

Den aktuella studien har genom observationer, intervjuer och enkäter i ett av Sveriges län undersökt specialpedagogers erfarenhet av att arbeta med EHM och på vilket sätt den kan främja det förebyggande och salutogena perspektivet i skolan. Här är de tre frågeställningarna som legat till grund för undersökningen:

Vad innebär det att gå från åtgärdande till förebyggande arbete i skolan, med hjälp av EHM-modellen?
På vilket sätt speglar EHM-modellen skollagens åläggande om att samverka tvärprofessionellt för att främja goda lärmiljöer?
Varför har skolor valt EHM-modellen, i sitt utvecklingsarbete?

Två observationer under pågående EHM, två intervjuer med tre specialpedagoger samt en kurator och enkätsvar från 26 respondenter vid 17 olika verksamheter (förskola, grundskola och särskola) ligger till grund för studiens resultat. Respondenterna i studien har erfarenhet av EHM sedan 2018 och 2019 och har fått kännedom om EHM genom artiklar, blogginlägg eller allra vanligast genom hörsägen – från kollega mun till mun.

Varför arbetar skolor med EHM?

Resultatet lyfter fram flera skäl till varför aktuella skolor valt att arbeta med EHM som modell. Det finns en strävan att närma sig ett mer önskat läge utifrån styrdokumentens riktlinjer om ett förebyggande och främjande arbete där det salutogena och relationella perspektivet vägleder och där det sker ett lärande med fokus på gruppnivå. Resultatet visar på en målbild som kan beskrivas så här:

Visionen som utgör ledstjärna består av flera delar som alla rimmar med det uppdrag skolan enligt skollagen och andra styrande och vägledande dokument har. EHM avses användas som ett verktyg för kvalitetssäkring men inte minst kvalitetsutveckling (Skolverket).

Det är intressant att det redan i uppfattningen om vad elevhälsoarbete genom EHM innebär lyfts fram tankar om gemensamt, organisatoriskt och kollegialt lärande. Det visar på att det skett en förändring över tid i jämförelse med tidigare forskning om elevhälsoarbete. När Ingrid Hylander tidigare undersökt elevhälsoteamets förståelse av syftet med traditionella EHT-möten har det varit informationsutbyte och fördelning av ansvar som dominerat (Hylander, 2011).

Denna skillnad signalerar en ökad medvetenhet om att elevhälsoarbete inte enbart innebär ett görande utan också ett lärande. För oss är det just vad tvärprofessionell samverkan handlar om – att ta vara på varandras kompetenser för att samverkan ska ge mer än om var och en arbetar för sig.

Vinster med EHM

I uppsatsens resultatdel redovisas upplevda positiva effekter av EHM. Utifrån de inledande frågeställningarna handlar det om att få syn på EHM som ett verktyg för att gå från ett åtgärdande till ett mer förebyggande arbete i skolan samt att få till tvärprofessionell samverkan för att främja goda lärmiljöer. Respondenterna menar att EHM bidrar till följande:

Vi menar att svaren indikerar att EHM fungerar som det visionära verktyg respondenterna efterfrågade när det gäller kvalitetsutveckling av skolornas verksamhet.

Utmaningar med EHM

Personerna bakom undersökningen, Holmquist & Bossen, har också tagit reda på vilka utmaningar respondenterna ser kring arbetet med EHM. Bland dessa finns följande:

Resultatet visar att det som kan bli en vinst också kan vara en utmaning. Det önskade läget är inte självklart att få till stånd även om man arbetar med EHM. Vår reflektion är att förändringen inte sker av sig självt. Hur EHM fungerar beror på flera faktorer och som också blir synliga i utmaningarna som nämns.

Implementering och samsyn

När det gäller implementering så visar resultatet på att det uppstår hinder när kunskapen och förståelsen för EHM inte finns hos alla inblandade. Vår egen erfarenhet är att detta är avgörande för hur EHM kommer att fungera. EHM är en modell som utgår från ett nytt sätt att tänka om elevhälsoarbete. Det handlar bland annat om att utgå från ett synsätt där elevhälsoarbete är ett gemensamt ansvar. Det innebär också att avsätta tid och plats för tvärprofessionellt lärande – inte bara ett görande där elevhälsoteamet tar vid när lärare inte längre har redskap. Detta förändrade synsätt kan inte underskattas. Det kan ses som den kanske största utmaningen – och något som tar tid. Utan denna förståelse riskerar de positiva effekterna av EHM att utebli.

Organisation, ledarskap och arbetsmiljö

Resultatet visar också på att EHM påverkas av frågor på organisationsnivå och kring ledarskap. Det handlar om struktur och om hur tid används. Vad elevhälsan ska ägna sin tid åt och hur mötesplatser och tid för möten kan rymmas i organisationen. Ytterligare en sak som lyfts fram är att det är svårt att tydliggöra beslut som fattas, hur frågor ska följas upp och vem som ska göra vad. Resultatet stämmer med våra egna erfarenheter – EHM påverkas av hur övriga organisationen ser ut. Det blir viktigt att se över frågor som: Vilka rutiner finns? Vilka övriga mötesforum finns och behövs? Hur ser ansvarsfördelningen ut? När EHM startade var det för att ersätta och förnya det arbete som tidigare skedde på EHT. EHM kan inte ersätta allt annat arbete på en skola utan måste ses som ett komplement, alltså ett av de forum vi behöver för att kunna stödja elevers hälsa, lärande och utveckling.

EHM som modell

I uppsatsen lyfts själva mötesstrukturen EHM fram som en utmaning samtidigt som den beskrivs som en förutsättning. Några svar visar på att det är mötesstrukturen som ger kontinuitet, uppföljning, analys och reflektion som verktyg och att den är användbar även i andra sammanhang. Andra svar tyder på att mötesstrukturen upplevs som krånglig. Vi har själva arbetat med många skolor som startar upp med EHM. Den viktigaste lärdomen är att det behöver finnas en förståelse för mötets delar, faser och roller för att de ska upplevs som funktionella och meningsfulla. Utan en förståelse för varför reflektion, val av fördjupningsfråga samt analys ingår under EHM kan de delarna te sig överflödiga. En annan lärdom är att se arbetet med EHM som ett ständigt pågående lärande där arbetet behöver följas upp för att kunna utvecklas. Vad går bra? Vad är svårt? Vad behöver vi utveckla eller lära mer om?

Avslutande ord

Gång efter annan – utifrån våra egna praktiska erfarenheter och kontakt med andra skolor och nu genom aktuell uppsats resultat får vi bekräftat att EHM är en modell att räkna med i skolors elevhälsoarbete. En modell som fungerar för att få till det som är tänkt – det vill säga ett mer förebyggande och främjande arbete, organisatoriskt och tvärprofessionellt lärande, salutogent, relationellt perspektiv med fokus på att utveckla skolans lärmiljöer.

Precis som uppsatsens resultat synliggör uppstår utmaningar i arbetet med EHM, likt allt annat utvecklingsarbete. Antingen kan man avfärda EHM och ge upp och säga att det är en modell som inte fungerar. Eller så kan man ta sig an utmaningarna och se till att jobba med de bitar som behöver falla på plats.

Så här avslutningsvis vill vi passa på att säga tack till Jeanette Holmquist och Theres Bossen för en intressant och givande studie. Om du är intresserad av att veta mer om hur skolor upplever arbetet med EHM. Håll utkik efter nästa inlägg som kommer snart…

Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

Du når oss på…

emkompetens@gmail.com

Skolorganisationen – i låg- eller högvatten?

Av Anna Bengtsson

den 6 februari, 2020

i Elevhälsa, Organisation, Skolutveckling

Inleder detta inlägg med en vy från en vinterpromenad:

På något sätt fick bilden av de små strandade plastekorna på torr havsbotten mig att börja tänka på skolans organisation som låg- eller högvatten. I mina tankar blir det en metafor för att förstå skolan som organisation och att den kan befinna sig i både högt och lågt vatten, med olika konsekvenser.

När det är lågvatten är tillståndet statiskt. Båten är ”fast” och har inte förutsättningar att förflytta sig till nya platser, åtminstone inte utan stor ansträngning. Om båten ligger kvar är den inte bara obrukbar utan risken finns att den blir skadad av vinterns hårda stormar.

Vi människor behöver båten som fordon för att kunna ta oss ut till havs för exempelvis fiske, rekreation eller transport. I lågvatten går det inte att nyttja havets möjligheter på samma sätt eftersom båten helt uppenbart står på grund och är ”fast”. Att ta sig vidare till aktuellt mål från ”på grund” blir både tids- och resurskrävande. Risken finns att målet dessutom inte heller längre är aktuellt när båten väl är sjöduglig och i farbart vatten igen.

Högvatten är istället ett dynamiskt tillstånd. Att som båt befinna sig i farbart vatten är givetvis ett mer följsamt och gynnsamt läge eftersom båten med lätthet kan röra sig till olika platser, i både kända och okända vatten. När behovet uppstår är det möjligt att både ankra eller lägga till i olika hamnar under valfri tidslängd.

Givetvis tänker jag att vi behöver ha en organisation i ”högvatten”. Vi behöver kunna förflytta oss till olika platser och ha en beredskap att ta oss an de utmaningar vi ställs inför oavsett om det är en våg, motorhaveri eller en lång färd mot nya mål. Vi kan inte påverka jordens naturliga tidvattensystem med ebb och flod. Vi kan däremot påverka var vi befinner oss när vattennivån varierar. Genom att skapa organisatoriska förutsättningar kan skolan bli en dynamisk verksamhet i ”högvatten” med en beredskap och förmåga att justera kursen utifrån verksamhetens skiftande och varierande behov.

Ett annat sätt att beskriva en organisationen i högvatten är den lärande organisationen. Det är en organisation som har förmåga och beredskap att hantera och anpassa sig till det oförutsedda. Det handlar om att i organisationen skapa förutsättningar för smidighet och flexibilitet. Dessa egenskaper är nödvändiga eftersom tillståndet i skolan inte är statiskt utan då vi lever och verkar i en tid av ständig förändring. När vi står på grund, är det nästintill omöjligt, eller i alla fall väldigt krångligt att ändra kurs. Därför måste vi bort från lågvattnet och den trögrörliga organisationen. Istället bör vi sträva efter en organisation med förmåga till följsamhet för att vid behov kunna ändra riktning.

I den lärande organisationen finns både arbetsorganisationens stabiliserande faktorer och utvecklingsorganisationens flexibla och framåtsyftande egenskaper. Dessa samverkande organisationer är endast möjliga i högvatten och skapar en dynamisk stabilitet. Jag gillar Gunnar Cardells (2017) metafor om ett korthus som belyser det här:

”Ett korthus har statisk stabilitet. Det står stadigt så länge ingen petar på det men det faller samman vid minsta beröring. Det visar att det är ett sårbart system. Motsatsen är hållbar stabilitet som erhålls genom anpassningsbarhet som leder till flexibilitet och i sin tur ger vilket gör det mer hållbart” (s. 77).

Vi behöver alltså skapa en organisation i högvatten. En dynamisk organisation som klarar av en våg, en knuff eller något annat som ruckar på och förändrar förutsättningarna. En organisation som lär av det som sker och utifrån det tar ut kursen.

Just det här handlar min och Maria Kempe Olssons nya bok om. I Design för skolorganisation – i praktiken beskriver vi vår bild av en smidig, flexibel och lärande organisation. I den organisationen är dessutom hela skolan ombord – så även elevhälsan.

/AnnaBe

Referens:

Cardell, G. (2017). Kunskapsteori för lärare. Kunskapsanalys ur trenätsperspektivet. Stockholm: Författares Bokmaskin.

Extra anpassningar…ja, igen… och trösklar, rutiner och dokumentation.

Av Anna Bengtsson

den 15 januari, 2020

i Elever i behov av stöd, Elevhälsa, Inkludering, Skolutveckling, Specialpedagogik

I det här inlägget, precis som många gånger tidigare, skriver jag om sådant som jag funderar kring i mitt uppdrag som specialpedagog. Den här gången handlar det om extra anpassningar…ja, igen.

Jag har själv, precis som mina kollegor i det utvidgade kollegiet, flertalet gånger skrivit om arbetet med stödinsatser. På Ida Necovskis blogg hittar du flera kloka inlägg om detta. På Helena Wallbergs blogg hittar du en fantastisk översikt av hela processen från ledning & stimulans till extra anpassningar och särskilt stöd. Lika lite som vi blir klara med elevers lärande och utveckling, blir vi inte heller färdiga med frågan om stödinsatser. Det är en fråga som vi fortlöpande i arbetet kring elever behöver diskutera kring. Genom reflektion kan vi utveckla en gemensam förståelse för arbetet med stödinsatser. Det är också en fråga som vi behöver lyfta på ett övergripande plan för att skapa likvärdighet. Det gäller inom och mellan skolor, i kommuner men också runt om i Sverige. Detta blogginlägg kretsar därför återigen kring några av de tankar som finns hos mig i den här frågan och just nu.

Kontinuum

Allra först vill jag haka i en viktig tanke från Helena Wallbergs senaste blogginlägg. Där blir vi uppmanade att tänka på arbetet med ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd dynamiskt. Mer som ett kontinuum eller en cyklisk process än som ett arbete som statiskt delas upp i olika nivåer. Detta är något som jag tror är hjälpsamt eftersom det inte finns några tydliga gränser kring vad som är vad. Istället beror det på.

Utifrån ett relationellt perspektiv behöver vi förstå det här arbetet i relation till lärmiljön och till elevens behov. Vi behöver se det i ljuset av det organisatoriska sammanhang vi befinner oss i. Där finns rutiner och strukturer samt kultur, samtals- & tankemönster. Jag tror att den organisatoriska strukturen med rutiner har stark påverkan på det här kontinuumet och den cykliska processen.

Struktur och rutiner

Det är väl känt att många skolor har liknande rutiner för elevhälsoarbete. Dessa följer en tydlig arbetsgång. Ansvaret för elevers lärande och utveckling är först den enskilde lärarens. Därefter blir ansvaret arbetslagets gemensamma. Lärare vänder ut och in på sig själva. De tömmer ut alla sina verktyg ur verktygslådan. Först när det är gjort kliver elevhälsan in. I en strävan efter att skapa tydlighet tar vi fram rutiner där vi delar upp arbetet steg för steg. Vi drar gränser för vem som ansvarar för vad. Avsikten är god – att skapa tydlighet och struktur. Men i praktiken får denna uppdelning negativa följder för arbetet med ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd.

Det handlar inte bara om att arbetet tenderar att bli främst åtgärdande på individnivå. Denna arbetsgång gör också något med hur vi uppfattar arbetet med ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. Det föranleder oss att tro att elevhälsan enbart ska arbeta kring de elever som är i behov av stödinsatser. Det kan missleda oss att tro att det enkom är lärares ansvar att arbeta med ledning & stimulans.

Alla jag mött i skolan uttrycker att de vill arbeta i enlighet med styrdokumentens riktlinjer om ett främst förebyggande och främjande arbete. I en sådan här struktur är det dock svårt att få till det. Uppdelningen av ansvar på det här viset sätter käppar i hjulet. Elevhälsans kompetens ska tas tillvara för att skapa goda lärmiljöer som främjar lärande, utveckling och hälsa (Skollagen 2010:800). I läroplanens andra kapitel står att samverkan ska ske och att alla som arbetar i skolan har ett ansvar att uppmärksamma elever i behov av stödinsatser (Skolverket, 2011). Det delade ansvaret kring det uppdrag som lärare och elevhälsan har gemensamt blir nästintill omöjligt att få till.

Tillsammansarbete

Gång efter annan läser jag om hur samverkan mellan lärare och elevhälsan ses som en stor utmaning. I praktiken är det svårt att få till. Kanske är det de traditionella rutinerna som är en bromskloss? Samverkan är en framgångsfaktor i processen kring ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. Om vi får till det kan vi lyckas stödja elevers lärande och utveckling ännu bättre.

Jag skulle vilja använda den pyramid som vi sett så många gånger förut. Från Helena Wallberg lånar jag den den pil som hon kompletterade pyramiden med i det blogginlägg jag nämnde ovan. Jag vill också lägga till ytterligare en pil. Den synliggör att rutiner behöver säkerställa samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner även kring ledning & stimulans. Då kan tillsammansarbetet sträcka sig över hela kontinuumet eller processen.

Fritt vidareutvecklad med inspiration från Helena Wallberg.

För mig blir detta grunden i att kunna arbeta utifrån det komplexa uppdrag som arbetet kring att stödja elevers lärande, utveckling och hälsa är. Samverkan hela vägen möjliggör ett processtänk. Då behöver vi inte på förhand bestämma vad som är vad. Det står inte från början klart vilka insatser som hör till ledning och stimulans och vad som egentligen är en extra anpassning. Detta är istället något som lärare och elevhälsan i samverkan och genom tvärprofessionellt lärande tar fram. Det sker i det fortlöpande arbetet och utifrån varje given elev, elevgrupp, situation och kontext. Det gör att lärare får stöd från början och genom hela processen. Det ökar också elevernas möjlighet att få rätt sorts anpassningar och stöd.

Tröskeln till elevhälsan

Det finns ytterligare dilemma med att dela upp rutinerna i en arbetsgång i alltför fasta steg. Ansvaret blir uppdelat och elevhälsan kommer in först i ett senare skede. Då är det vanligt att lärare behöver påvisa vad de gjort – innan elevhälsan kan ta vid. Lärare får till exempel i uppdrag att beskriva vilka extra anpassningar som de har provat innan de anmäler till elevhälsan.

Det här momentet tror jag bygger på en tanke om att elevhälsan måste sålla i de frågor som de ska ta sig an för att inte bli överhopade med jobb. Det kan också finnas en föreställning om att lärare annars skulle lämna över ansvaret för allt för många elever utan att först ha provat tillräckligt själva. Det kan också handla om att elevhälsan försöker styra blicken bort från ett kategoriskt individperspektiv för att istället rikta ljuset mot lärmiljön.

I skrivande stund när jag än en gång sätter dessa tankar på pränt blir det uppenbart hur knepigt det blir när vi inte jobbar tillsammans hela vägen. De lärare jag möter gör generellt sett allt de kan, utifrån sina förutsättningar, för att möta elevernas behov. Rutiner som sätter upp en sådan här tröskel bygger på ett feltänk. Tröskeln skapar misstroende mellan professioner snarare än förutsättningar för samverkan.

Istället för att använda trösklar för att värja sig från ett kategoriskt individperspektiv skulle vi behöva riva dem. Då kan vi arbeta tillsammans genom hela processen och ta ett gemensamt ansvar för skolans lärmiljöer från början. För att synliggöra denna tanke har jag med Helena Wallbergs tillåtelse byggt på ytterligare en bild från tidigare nämnda blogginlägg:

Vad är vad?

Det är svårt för lärarna att ha koll på vad som är ledning & stimulans och vad som är extra anpassningar. När elevhälsan efterfrågar vad som är gjort kring eleven sedan tidigare kan vi inte heller räkna med att elevhälsan (inklusive rektor) har full koll på skillnaden. Skillnaden i sig inte är det mest intressanta och viktiga men måste vi vara medvetna om att kravet på att redogöra vilka extra anpassningar som redan har provats kan ställa till det.

I det här systemet vill ju lärarna så klart synliggöra det arbete som de har gjort och visa att de faktiskt provat olika lösningar. Om de inte gör det finns det en risk att bollen studsar tillbaka direkt från elevhälsan med en uppmaning att pröva ytterligare. Så i dessa beskrivningar gäller det att få med allt – vilket kan leda till att det mesta hamnar under extra anpassningar trots att det egentligen kanske handlar om ledning & stimulans. Det här förfarandet är vare sig gynnsamt för samarbetet mellan lärare eller elevhälsan och inte heller utifrån perspektivet där vi ska säkerställa elevers rätt till stöd.

Om vi ska kunna garantera elevers rätt till stöd behöver vi ha koll på vad det är vi håller på med. För mig är det inte samma sak som att för den sakens skull markera skillnaden mellan ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd med knivskärpa. Ju mer och ju tidigare elevhälsan och lärare arbetar tillsammans – desto mindre blir behovet av att statiskt dela upp ledning & stimulans samt stödinsatser i olika fack.

Det handlar istället om att ta vara på tillgänglig kompetens där lärare och elevhälsan samverkar för att ha full koll på själva processen kring enskilda elevers lärande och utveckling. Då kan vi gemensamt komma fram till när det är dags att anpassa extra eller särskilt stödja. Det innebär att i samverkan jobba medvetet kring ledning & stimulans – att ”bredda” undervisningen kontinuerligt utifrån de behov som finns i elevgruppen. Det handlar om att elevhälsans kompetens på det här viset kommer alla elever till del – från början.

Dokumentation

Ytterligare ett dilemma handlar om dokumentation. Här är det inte den redogörelse kring tidigare arbete runt en elev och som elevhälsan ofta kräver som jag menar. Nu handlar det istället om att den dokumentation vi är ålagda att göra på individnivå enbart gäller extra anpassningar och särskilt stöd. Särskilt stöd dokumenteras i ett åtgärdsprogram. Extra anpassningar ska dokumenteras i den individuella utvecklingsplanen för de årskurser där betyg inte ges.

Det kluriga blir att vi inom ledning & stimulans arbetar både på grupp- & individnivå. Det finns inga krav på någon enhetlig dokumentation kring detta arbete.

Enligt de allmänna råden för betyg och betygsättning är det upp till varje lärare att avgöra vilken dokumentation som behövs för att stödja elevens kunskapsutveckling (Skolverket, 2108). I en formativ undervisning är dokumentationen dessutom en naturlig del för att kunna stödja elevers fortsatta lärande. Arbetet med att dokumentera det som sker kring ledning & stimulans är alltså varje lärares ansvar. Dilemmat blir att lätt håller oss kvar i tanken om att ledning & stimulans är det som sker på gruppnivå. Vi har inte heller tillräcklig vana av att synliggöra och dokumentera de individuellt riktade anpassningarna som sker inom ramen för ledning & stimulans.

Det här med dokumentation är en het fråga. Inte minst just nu när Lärarförbudet driver kampanjen Stoppa dokumentationsmonstret! i skolan. Jag är inte en förespråkare av dokumentation för dokumentationens skull. Däremot ser jag på dokumentation som en del av den pedagogiska processen. Jag tror att det finns ett behov av att synliggöra det som sker inom ledning & stimulans på ett tydligare sätt – både på grupp- & individnivå. Hur får vi annars syn på att lärmiljöerna blir mer tillgängliga? Hur synliggör vi annars det arbete som sker när vi kompenserar och när vi motverkar funktionsnedsättningars konsekvenser? Hur visar vi att lärmiljön behöver se olika ut för olika personer för att kunna bli tillgänglig?

Det arbete som sker på individnivå inom ramen för ledning & stimulans (på både grupp- & individnivå) kan vara helt avgörande för att en elev över huvud taget ska komma till skolan. Utan anpassningar som kompenserar, motverkar, hjälper och stöttar blir lärmiljön smal och tillgängligheten minskar. Detta vet lärare. Det finns ett behov av att på något sätt lyfta fram detta viktiga arbete i ljuset. Det gäller inte minst när en elev har flera olika lärare, vid överlämningar mellan årskurser/skolor eller när olika professioner är involverade. Det kanske är därför som hörselkåpor, ett digitalt verktyg eller en särskild plats i klassrummet slinker emellan och beskrivs som extra anpassningar när de istället kan vara ledning & stimulans.

Jag tror att vi behöver bli bättre på att synliggöra de individuella anpassningarna som sker inom ramen för ledning & stimulans på något sätt, men inte genom att kalla det extra anpassningar. Det handlar om att professionellt kunna beskriva den verksamhet och det arbete som pågår – både på grupp- & individnivå. Hur kan vi göra det då? Att nämna dokumentation nu blir väl som att svära i kyrkan, men hur ska det annars ske? Det som idag på en del håll dokumenteras som extra anpassningar visar på ytterligare behov av dokumentation på något sätt. Det viktiga blir att säkerställa att vi dokumenterar på ett hanterbart och ändamålsenligt sätt – det vill säga utifrån de behov vi upptäcker att vi har i det pedagogiska arbetet – inte för sakens skull. Då kan dokumentationen fylla en viktig funktion och underlätta arbetet kring elevers lärande och utveckling.

Avslutande tankar

Det blev ett långt blogginlägg och jag gissar att jag kanske har väckt fler frågor än gett tydliga svar. Det är också min avsikt. Jag levererar inte någon sanning men vill med mina tankar problematisera och hålla dialogen kring dessa frågor levande. En av de viktigaste tankarna jag vill lyfta fram för att summera inlägget handlar om struktur där rutinerna blir avgörande.

Säkerställ att rutinerna

stödjer samverkan mellan lärare och elevhälsan inte bara kring extra anpassningar och särskilt stöd utan också utifrån ledning & stimulans.
stödjer ett processinriktat arbetssätt.

Begreppen ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd kan ses som verktyg i ett processinriktat arbete där syftet är bredda och göra skolans lärmiljöer mer tillgängliga för alla elever.

/AnnaBe

Samarbetande samtal

Av Anna Bengtsson

den 7 november, 2019

i Elevhälsa, Inkludering, Okategoriserade, Skolutveckling, Specialpedagogik

I en av Skolverkets moduler för ”Specialpedagogik för lärande” står följande:

I internationell och svensk skolforskning poängteras betydelsen av en utvidgad lärarroll och betydelse av lärares gemensamma professionella lärande som vägar att utveckla skolan och förbättra alla elevers måluppfyllelse (Blossing, Nyen, Söderström, & Tönder, 2012; Fullan, 1998; Hargreaves, Lieberman, Hopkins, & Fullan, 2010; Hattie, 2009; Larsson & Löwstedt, 2014; Skolverket, 2013; Timperley, Wilson, Barrar, & Fung, 2008).
Lärares samarbete – Jederlund & Aneer, 2017, s. 1

Det professionella lärandet ska bidra till att utveckla skolans förmåga att möta elevernas behov för att stödja deras lärande och utveckling. Syftet med mitt arbete som specialpedagog är att bidra i det här arbetet så att lärmiljöerna blir breda och tillgängliga så att alla elever kan få möjlighet att utvecklas så långt det är möjligt.

I det här inlägget fokuserar jag på professionellt lärande genom handledning och kvalificerade samtal. Det kan också ses som ett exempel på hur specialpedagogens processkompetens (som jag skrev om i mitt förra blogginlägg) kan komma till användning.

Forskning om handledning

Tidigare i höstas deltog jag på Specialpedagogiskt Forum arrangerat av Kompetento. Där fick jag möjlighet att lyssna till flera föreläsningar, bland annat en med Christel Sundqvist som byggde på hennes avhandling Perspektivmöten i skola och handledning. Lärares tankar om specialpedagogisk handledning (2012). Sundqvists forskning har bedrivits i Finland och den handlar om handledning inom kollegiet – där kollegor handleder kollegor. I Finland har man speciallärare men inga specialpedagoger. Speciallärarnas roll beskrevs av Sundqvist som en mix mellan den svenska speciallärar- och specialpedagogrollen. Där handleder speciallärare det de kallar allmänlärare. Även om kontexten ser annorlunda ut i Finland i jämförelse med Sverige är slutsatserna och reflektionerna utifrån forskningen i allra högsta grad intressanta för svensk skola. Sundqvist beskriver hur traditionen av handledning i skolan har präglats av två olika perspektiv – ett expertbetonat och ett deltagarbetonat.

Sundqvist menar att båda dessa perspektiv har sina tillkortakommanden när det handlar om handledning inom kollegiet, något som jag kan känna igen mig i. När jag utbildade mig till specialpedagog var det ett deltagarbetonat perspektiv som dominerade. Det innebär att jag som handledare inte skulle ses som någon expert och därmed dela med mig av eller förmedla mina kunskaper till de handledda genom tips och råd eller konsultation. Istället skulle jag med hjälp av frågor bidra till reflektion så att de handledda kan hitta sina egna svar. Utbildningen har präglat mig, likaså min erfarenhet av att vara lokalt anställd som specialpedagog. Jag har testat på att vara den som ger råd men jag har också provat att låta mina egna kunskaper stå tillbaka till förmån för att locka fram den handleddes egna insikter. Min erfarenhet är att ingen av dessa varianter är tillräckliga när jag som lokalt anställd specialpedagog ska arbeta med handledning eller kvalificerade samtal på skolan för att bidra i det professionella lärandet som i sin tur kan leda till nya vägar vidare.

Behov av ytterligare perspektiv på handledning

De tillkortakommanden som Sundqvist lyfter fram är till exempel att handledning utifrån det expertbetonade perspektivet riskerar att vidmakthålla individperspektivet då det ofta är en elev som står i fokus för denna typ av handledning. Frågor som ”Hur ska vi göra?” hamnar i förgrunden och inte sällan handlar det om kortsiktiga lösningar på mer eller mindre akuta problem. Allra störst chans till förändring finns också om man själv får vara delaktig i att hitta fram till en lösning – inte genom att någon annan talar om för en hur man ska göra.

Handledning utifrån det deltagarbetonade perspektivet har också sina brister enligt Sundqvist. Här står reflekterande processer i centrum – något som givetvis är nödvändigt för att få till ett lärande som grund för förändring. Men en risk med den här typen av handledning är att den inte leder till en förändring – till något konkret som både underlättar lärares arbete och som gynnar eleverna.

Det blir också lite märkligt när handledaren är kollega och dennes kompetens inom området inte alls tas tillvara, utan bara i att handleda och leda själva samtalet. Sundqvist beskriver problematiken i Finland där speciallärarnas fördjupade kunskaper kring både möjligheter och hinder för lärande inte alls togs tillvara utifrån deltagarbetonad handledning. Detta känner jag mig väl igen i. I min situation som handledare på skolan där jag arbetar blir det ohållbart. Mina kollegor, de jag handleder eller leder i kvalificerade samtal vet att jag har många års erfarenhet av arbete i skolan – som lärare och specialpedagog. Att inte bidra alls blir som ett hån. ”Jag har tankar, kunskaper, erfarenheter…men du/ni får inte ta del av dem”.

Sundqvist lyfter också fram att de reflekterande processerna är tidskrävande och att den tiden inte alltid finns i skolan. Sundqvist drog det till sin spets och visade en bild på ett fartyg som var i färd med att krocka med ett isberg. I det här skedet är det inte läge att reflektera och locka fram egna insikter. Istället behöver den/de som har kunskapen få möjlighet att bidra med den för att styra undan den farliga situationen.

Samarbetande samtal

Min erfarenhet är att ingen av dessa varianter i sina ytterligheter har funkat för mig i min roll som lokalt anställd specialpedagog när jag ska handleda eller leda kvalificerade samtal inom kollegiet. Därför har jag hittat fram till en egen variant. Med hjälp av Sundqvists föreläsning och hennes forskning fick jag ett namn på det jag ofta håller på med. Hon beskriver handledning utifrån ett kollaborativt perspektiv och kallar det samarbetande samtal. Det handlar om ett professionellt utbyte där det finns en komplementär ömsesidighet.

Enligt våra styrdokument ska vi arbeta tvärprofessionellt. Det betyder att vi ska ta vara på de perspektiv och kunskaper vi genom våra olika professioner har. Att i handledning – kvalificerade eller ännu hellre samarbetande samtal inte ta tillvara den samlade kompetensen blir ett slöseri. Det handlar inte om att jag som specialpedagog ska tala om hur det ska vara eller hur lärarna ska göra. Jag besitter inte sanningen, men jag kan bidra med ett perspektiv bland flera. Det handlar om att vi tillsammans ska ta tillvara den kollektiva kunskap som vi gemensamt har till förfogande för att lära och därefter komma vidare i arbetet. Sundqvist menar att det kollaborativa perspektivet främjar inkluderande undervisning och att olikhet i kunskap lyfts fram.

Sundqvist lyfte fram vikten av att de samarbetande samtalen inte blir ”löst snack” som inte leder vidare. Tiden i skolan är begränsad – vi har inte tid att sitta på möten och i samtal som inte leder vidare. Det måste finnas en progression. Förutom de erfarenheter och kunskaper jag generellt har med mig i min professionella verktygslåda bidrar jag som handledare eller samtalsledare med samtalstekniker och strukturer som säkerställer just detta.

Samtalstekniker

Som samtalsledare bidrar jag till exempel med

lyssnande
omformuleringar
speglingar
att sammanfatta
att ställa frågor som för processen och samtalet vidare och som kan utmana, vidga perspektiv och öppna upp för nya handlingsvägar.

Strukturer

Sundqvist har tagit fram en struktur för samarbetande samtal i Finland som ser ut så här:

Gemensam kartläggning av situationen
Gemensam vidgning av perspektiv (reflektion) och målformulering
Tillsammans hitta nya alternativ (och genomföra dem tillsammans)
Utvärdering

Själv tänker jag att den struktur jag lutar mig mot i olika typer av samarbetande samtal ser olika ut beroende på i vilket sammanhang dessa samtal sker. Det viktigast för mig som samtalsledare blir att …

rama in samtalet – Vad är syftet? Vad ska det leda till?
alla kommer till tals – att alla perspektiv kommer fram.
erbjuda en struktur/arbetsgång som rimmar med syftet och som säkerställer lärande och progression – att samtalet går framåt (att börja där deltagarna är – att vi använder reflektion för att få fram olika perspektiv, kunskaper och kompetenser och att samtalet mynnar ut i tankar och planer om hur nästa steg kan tas).

Exempel

När jag lyssnade på Sundqvist drog jag flera paralleller mellan det hon kallar samarbetande samtal och de olika typer av samtal jag leder på skolan där jag arbetar. Våra EHM – elevhälsomöten är ett exempel. Dessa möten börjar med att kartlägga nuläget och följs sedan av reflektion men också en fördjupning där det finns stort utrymme för att få syn på olika perspektiv och lära av och med varandra. Varje möte mynnar ut i att tillsammans formulera hur det fortsatta arbetet ska gå till. Arbetet följs givetvis också upp. De faktorer som Sundqvist lyfter fram som möjliggörare det vill säga – struktur i samtalet, att använda tydliggörande verktyg som anteckningar el tankekartor, genuin undran – omformuleringar och lösningsinriktade frågor, idéutbyte och förslag på ”hur” samt stöd i förändringssituationen, delat ansvar för insatser – finns på plats på EHM.

Att leda analyssamtal utifrån kunskapsavstämningar eller utifrån kartläggningar i utredningar om behov av särskilt stöd är andra typer av samarbetande samtal som jag genomför. Här blir det extra viktigt att ta tillvara den samlade kunskapen för att skapa gynnsamma förutsättningar att komma vidare.

Andra exempel är givetvis mer ”traditionella handledningstillfällen” av enskilda lärare eller grupper av lärare där Sundqvists arbetsgång stämmer bra med det tillvägagångssätt jag själv använder. Jag gillar begreppet samarbetande samtal och kommer nog oftare använda det framöver för att beskriva vad jag gör och vad det handlar om. Som kollegor – specialpedagog och lärare – handlar det om att tillsammans hjälpas åt för att komma vidare, men utifrån olika roller. Där bidrar jag med processkompetensen – att leda samtal för förändring och ofta också innehåll till själva samtalet.

Samtalen som verktyg i skolans organisation

Specialpedagoger har kompetens att leda det professionella lärandet i olika typer av sammanhang med hjälp av kvalificerade samtal och handledning. Dessa blir därför viktiga processverktyg i skolans organisation. För att ge utrymme åt reflektion där olika perspektiv tas tillvara behöver den här typen av samtal byggas in i organisationen. Det möjliggör ett förebyggande och främjande arbete. Om samtalen bara kommer till stånd när problem redan har uppstått minskar dessa möjligheter.

Helena Wallberg föreläste på samma konferens som Sundqvist och lyfte fram Philip Runstens forskning om gruppers kollektiva förmåga som hög- respektive lågpresterande team. Högpresterande team kännetecknas av att ta vara på den samlade kompetensen genom att gräva djupt för att få en ökad och vidgad förståelse för det som samtalen handlar om. Lågpresterande team däremot rusar snabbt till ”hur” och missar därför möjligheten att lära av och med varandra.

Jag tänker att vi vill vara högpresterande i det avseendet att vi vill maximera vår kapacitet att möta och stödja skolans elever. Forskningen som Helena Wallberg refererade till kallar det för att utveckla en kollektiv intelligens. Jag tänker att den specialpedagogiska kompetensen genom samarbetande samtal i olika sammanhang kopplat till professionellt lärandet kan bidra till detta.

/AnnaBe

P.S För dig som vill veta mer om samarbetande samtal rekommenderar jag boken Den samarbetande läraren av Christel Sundqvist.

Arbetar du/ni med EHM?

Av Anna Bengtsson

den 16 oktober, 2019

i Okategoriserade

EHM startade på Bergsjöskolan i Göteborg 2013. Sedan dess har modellen spridit sig runt om i Sverige. Vi som var med och startade modellen har haft kontakt med olika skolor och kommuner. Modellen lever också sitt eget liv och vi vet att långt fler verksamheter än de vi känner till är igång med EHM.

Vi är nyfikna på hur spridningen ser ut – både geografiskt men också vilka verksamheter som anammat modellen. För att ta reda på det här har vi skapat ett formulär med några frågor att besvara. Om verksamheten där du arbetar använder EHM skulle vi vara väldigt tacksamma för om du/ni vill ta er tid att besvara dessa frågor oavsett om vi har haft kontakt innan eller inte.

Till frågorna om EHM

På förhand säger vi – t a c k – för din/er medverkan!

/Anna Bengtsson, Maria Kempe Olsson & Ida Necovski

Jag är specialpedagog – en expert, men på vad?

Av Anna Bengtsson

den 25 september, 2019

i Elevhälsa, Inkludering, Okategoriserade, Skolutveckling, Specialpedagogik

Specialpedagogers uppdrag står ibland i skottgluggen för allmänt tyckande. Det är ganska längesedan nu, men på sociala medier uttrycktes frustrerade tankar om specialpedagoger som inte ”jobbar med elever” så till den milda grad att personen som stod bakom uttalandet till och med var beredd att avskaffa hela den specialpedagogiska yrkeskåren om specialpedagoger inte börjar arbeta direkt med elever. Argumentet för denna ståndpunkt var att de personer som är bäst utbildade för och experter kring elever i behov av särskilt stöd så klart ska arbeta med dessa elever.

Det är inte första gången jag möter den typen av tankar om vad specialpedagogisk kompetens innebär. Utifrån det här sättet att resonera förväntas specialpedagogen vara expert på det mesta och sitta på all världens lösningar kring kluriga situationer och dilemman utifrån de elever som utmanar skolan mest – de elever vi brukar kalla elever i behov av särskilt stöd. Det är inte ovanligt att dessa elever är de som också har en diagnos av något slag, även om det inte är ett måste för att vara berättigad till särskilda stödinsatser.

Expert?

Jag har bloggat om specialpedagogisk kompetens flera gånger tidigare, och så länge som den här typen av missuppfattningar finns kvar är det nog inte heller den sista. Jag är utbildad specialpedagog, så visst är jag expert, men på vad egentligen? Allra först behöver vi bena ut vad expert betyder.

Genom synonymerna kan vi förstå expert som att vara specialist, sakkunnig, proffs eller varför inte kung på något. Därför tänker jag att alla som har en yrkesutbildning utifrån ovanstående definition kan ses som experter. Det gäller således även specialpedagoger. Men återigen – vad är specialpedagogen expert eller till och med kung på?

Examensbeskrivning

I följande bild har jag sammanställt de delar som specialpedagogen ska behärska i enlighet med examensbeskrivningen på specialpedagogiska programmet.

Bilden i full storlek finns här.

Specialpedagogen ska alltså kunna identifiera, analysera, medverka, undanröja, genomföra, utforma, delta, samverka, stödja, leda…etc. Det är dessa kompetenser kopplat till svårigheter, hinder, utredningar, åtgärdsprogram, barn och elever, verksamhetens lärmiljöer, pedagogiska frågor, uppföljning & utvärdering samt utveckling riktat mot lärmiljöerna, organisationsnivå, gruppnivå, individnivå och så vidare som specialpedagogen kan sägas vara expert på.

Att förstå i ett sammanhang

Att dissikera specialpedagogens kompetens på det här sättet är givetvis en rejäl förenkling. Examensbeskrivningen varken kan eller ska förstås isolerat. Istället behöver specialpedagogens uppdrag och kompetens förstås i ett sammanhang – i relation till skolans riktlinjer och uppdrag i stort. Här behöver vi väga in riktlinjerna om ett arbete som

främst ska vara förebyggande och hälsofrämjande,
utgår från ett relationellt perspektiv
sker i tvärprofessionell samverkan med övriga professioner inom elevhälsan och med lärare.

Allra viktigast kanske det är att förstå syftet med uppdraget – att bidra till att skolan ska kunna möta och stödja alla elever så att alla elever kan utvecklas och lära så långt som möjligt i enlighet med utbildningens mål.

Länk till bilderna i full storlek

Vi kan inte heller blunda för den forskning som finns om skolframgång, det vill säga faktorer som påverkar hur väl elever lyckas i skolan. Det handlar till exempel om att utveckla undervisningen genom professionellt lärande för att förbättra elevernas lärande och utveckling. Nationell såväl som internationell forskning pekar därför på att forum för professionellt och kollegialt är avgörande för att lyckas med inkludering och tillgängliga lärmiljöer (Hehir & Katzman, 2012; Håkansson & Sundberg, 2016; Katz & Ain Dack, 2017; Persson & Persson, 2012 ). Denna forskning är viktig utifrån ett relationellt perspektiv och får betydelse för hur den specialpedagogiska kompetensen bör tas tillvara.

Utveckling och lärande – en process

En sammanvägning av dessa delar – examensbeskrivningen, styrdokumentens riktlinjer och forskning visar på att specialpedagogens expertis innebär så mycket mer än kompetens på individnivå kopplat till exempelvis individuella svårigheter. Verb som att identifiera, analysera, undanröja, utarbeta, leda, utveckla synliggör att kompetensen handlar om att åstadkomma förändring, lärande och utveckling. För mig blir detta ett processinriktat arbete. Enligt mitt sätt att förstå handlar det om att få igång processer (oavsett startläge) och se till att arbetet tar önskad riktning – från ett nuläge till ett mer önskat läge. Från hinder & svårigheter till möjligheter & styrkor. Från ensidigt individfokus till att även omfatta lärmiljöerna, från det åtgärdande arbetet till ett mer förebyggande och främjande, från ett kategoriskt till ett relationellt, från frånvaro till närvaro, från psykisk ohälsa till välmående, från icke godtagbara kunskaper till måluppfyllelse och så vidare.

Specialpedagogen som expert

Ja, jag är kung – en expert. Men inte alls på det sättet som alltid förväntas av mig. Den expertkunskap jag har som specialpedagog är inte så smal och individinriktad som en del personer verkar tro. Det säger därför sig självt. Att använda min kompetens för att enbart jobba med elever skulle därför vara ett enormt resursslöseri. Det skulle också innebära att gå emot både forskning och skolans riktlinjer.

Min förhoppning är så klart inte att den specialpedagogiska yrkeskåren avskaffas. Snarare önskar jag att förståelsen ökar för den expertkompetens jag och mina specialpedagogkollegor har. Med ökad förståelse kan kompetensen, med stöd i både forskning och styrdokument, tas tillvara i arbetet med att stärka elevernas lärande och i arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer.

Om du vill läsa mer finns ett av mina tidigare inlägg om syftet med den specialpedagogiska kompetensen här. Missa inte heller Jakten på den specialpedagogiska kompetensen. Läs också Helena Wallbergs klargörande inlägg som vad specialpedagogisk kompetens innebär samt Ida Necovskis inlägg om processkompetens.

Vad är du expert och kung på?

/AnnaBe

Begreppsförvirring i arbetet med stödinsatser

Av Anna Bengtsson

den 8 september, 2019

i Elever i behov av stöd, Elevhälsa, Likvärdighet, Okategoriserade, Skolutveckling, Specialpedagogik

Jag blir lite förvirrad av alla dessa ord och begrepp som används i samband med stödinsatser i skolan:

Pedagogisk utredning
Pedagogisk kartläggning
Specialpedagogisk utredning
Specialpedagogisk kartläggning
Fördjupad utredning
Fördjupad kartläggning
Handlingsplan

Jag har tidigare skrivit om ordens betydelse i inlägget Språket som förändringsverktyg. Är de språkliga uttrycken så viktiga? Ja, jag tror fortfarande det. Det här blogginlägget handlar därför om ord och begrepp som vi använder i skolan i samband med arbetet med stödinsatser.

Språket är informationsbärare och påverkar hur vi uppfattar att något är. Uppfattningen ligger till grund för hur vi sedan gör. De ord, begrepp och fraser som används i skolan blir en del av vår professionella repertoar. Vi kan därför använda språket som en slags stödstruktur för görandet, för att göra oss förstådda och för att skapa en likvärdighet och ökad kvalitet i det arbete som ska utföras.

Men hur blir det om vi använder en mängd olika begrepp för att beskriva något som egentligen syftar till samma sak? Inte minst tänker jag på en utredning om behov av särskilt stöd – som är det begrepp som används i Skolverkets allmänna råd för arbetet med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram för att beskriva det arbete som görs för att ta reda på om en elev är i behov av särskilt stöd eller ej (s. 27). Eller är det verkligen det som avses när begrepp som pedagogisk/ specialpedagogisk utredning, pedagogisk/specialpedagogisk kartläggning används? Och vad är skillnaden mellan en pedagogisk och specialpedagogisk utredning? Denna uppdelning görs inte i de allmänna råden för extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram och frågan är därför om vi ska föra in begreppen i vår repertoar?

Om vi fortsätter att nysta i en utredning om behov av särskilt stöd så framkommer det i de allmänna råden att en utredning kan bestå av två delar:

kartläggning
pedagogisk bedömning

När begrepp som pedagogisk/specialpedagogisk kartläggning används – är det då bara den ena delen i utredningen som görs? Eller är det något annat som avses? Och vad i så fall? I de allmänna råden framhålls att tyngdpunkten i utredningen ska ha ett pedagogiskt fokus och på en analys av hur skolan kan utforma och anpassa lärmiljön för att möta elevens behov. Om bara kartläggningen görs – vart tar analysen då vägen? Och om den som säger pedagogisk kartläggning menar utredning – varför inte använda det begrepp som lyfts fram av Skolverket för att förvirring inte ska uppstå?

Min erfarenhet är att just det där med analys är ganska svårt och något som lätt ”hoppas över” i olika sammanhang. Det är nog vare sig illvilja eller medvetna val som ligger bakom, utan att vi helt enkelt inte vet hur vi ska göra, att vi saknar verktyg för att ta oss an analysarbetet. Vi kanske inte heller har en samsyn kring vad vi menar med att analysera och förstå. Eftersom själva analysen är det allra viktigaste steget i en utredning om behov av särskilt stöd för att få syn på elevens behov i relation till den omgivande miljön tänker jag att vi behöver ta hjälp av språket för att inte missa denna del. Att då använda sig av Skolverkets definition av det här arbetet, det vill säga en utredning om behov av särskilt stöd hjälper i alla fall mig att förstå att analysen är en del av det här arbetet.

Det räcker inte att jag själv vet vad som menas, det behöver också finnas en samsyn kring de begrepp vi använder – inom kollegiet och för att vi ska kunna kommunicera och förtydliga för till exempel elever och vårdnadshavare. Jag brukar därför – som ett stöd för mig själv och de jag samarbetar med – tydliggöra vad det är som ska ske, hur det går till och varför med hjälp av en stödstruktur. Den kan till exempel se ut så här:

Stödstruktur utredning om behov av särskilt stöd

Fritt utifrån Behovsmodellen (Partanen, 2019)

En annan sak som jag funderar på är om de begrepp vi använder för detta utredningsarbete påverkar vem som ansvarar för utredningen om behov av särskilt stöd. I sociala medier såg jag nyligen frågor kring vem som gör den pedagogiska kartläggningen. Flera svar på frågan var att det är lärarna som gör det. Jag är inte säker på om det är kartläggningen i en utredning om behov av särskilt stöd som avses eller om man även menar den pedagogiska bedömningen. Svaren gör mig hur som helst fundersam.

Visserligen kan man säga att lärarna gör en slags kartläggning i sitt dagliga arbete med eleverna, men det brukar vi ju oftare kalla formativ bedömning eller allsidig bedömning. Vad är det i så fall lärarna gör när de gör en pedagogisk kartläggning? I skollagen står inget om vem som ska göra utredningen (rektor kan delegera till någon i personalen) men jag undrar hur det rimmar med skollagens skrivningar om att samråd ska ske med elevhälsan om det inte är uppenbart obehövligt (3 kap. 8§)? För mig är det självklart att lärarna måste bidra i den kartläggande delen av utredningen – det är de som har allra mest kunskap om eleverna och deras skolsituation. Att däremot lämna detta arbete till lärarna på egen hand överensstämmer dåligt med skollagens intentioner om ett tvärprofessionellt arbete.

Att använda begreppet utredning om behov av särskilt stöd visar på den komplexa process detta arbete innebär med både kartläggning och pedagogisk bedömning. Specialpedagogen är utbildad för att genomföra dessa utredningar. Där jag arbetat/arbetar är det därför jag som håller i trådarna i en utredning om behov av särskilt stöd. Det betyder inte att jag vare sig kan eller jag gör det här arbetet på egen hand – utan i samarbete med lärare, och ofta med övriga professioner inom elevhälsan. Att kartlägga ämneskunskaper behöver självklart den göra som har behörighet i ett ämne. Men vem som gör vad beror på frågeställning, kompetens och praktiska möjligheter att genomföra.

I de allmänna råden som redan nämnts skrivs fram att utredningar om behov av särskilt stöd kan vara olika omfattande. Ibland kan utredningsarbetet genomföras enkelt och snabbt, ibland krävs en mer grundlig utredningsinsats då hela elevens skolsituation behöver kartläggas och analyseras. Detta tänker jag också är en faktor som påverkar vem eller vilka som involveras i utredningsarbetet.

Fördjupad utredning (eller kartläggning) är ytterligare begrepp som jag hör användas men som jag inte hittar i styrdokumenten. Här behöver det förtydligas vad som avses – är det en grundlig utredningsinsats eller är det kanske motsatsen – en djupdykning i ett specifikt ämne som till exempel läs- & skriv eller matematik? Oavsett, ser jag behovet av att använda den specialpedagogiska spetskompetensen i utredningsarbetet för att säkerställa kvalitet med tyngdpunkt på analys och pedagogisk bedömning utifrån ett relationellt perspektiv

En utredning om behov av särskilt stöd kan mynna ut i kunskap om att eleven är i behov av särskilt stöd. Detta arbete dokumenteras i så fall i ett åtgärdsprogram. Om eleven är i behov av extra anpassningar dokumenteras dessa i elevens individuella utvecklingsplan (i de årskurser där en sådan upprättas). Det kan också visa sig att eleven inte är i behov av särskilt stöd utan att förändringar i lärmiljön kan vara det som främjar elevens fortsatta lärande. I det här arbetet undrar jag vart begreppet handlingsplan kommer in i bilden. En utredning ska visserligen leda till handlingar som ökar elevens förutsättningar att utvecklas och lära, men ingen stans i styrdokumenten kring detta arbete nämns ordet handlingsplan. Jag tror att vi ska vara försiktiga med att hitta på egna beteckningar för sådant som det redan finns tydliga begrepp för.

Inlägget Är det behoven som är boven? har visserligen några år på nacken men tar upp ytterligare begrepp som används i samband med stödinsatser.

Vi har mycket att vinna på – för oss själva inom skolan och utåt gentemot andra – att använda ett enhetligt och professionellt språk. Att använda ett gemensam och medvetet språk med stöd i våra styrdokument kan bidra till ökad likvärdighet och förhoppningsvis också vara något som påverkar kvaliteten i det arbete vi utför.

Hur går dina tankar kring detta?

/AnnaBe

Psykologers kvalitetsmodell – en modell för hela elevhälsan?

Av Anna Bengtsson

den 9 maj, 2019

i Okategoriserade

Det här inlägget är inspirerat utifrån Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan och handlar om hur det unika och specifika är en förutsättning för det gemensamma i elevhälsans uppdrag. Men allra först, några övergripande tankar om elevhälsouppdraget.

Elevhälsouppdraget är komplext och omfattande och innebär utmaningar. I boken Elevhälsa som främjar lärande sätter Ingrid Hylander & Gunilla Guvå ord på det så här:

Den nya elevhälsan innebär inte bara ett namnbyte från elevvård och skolhälsovård till elevhälsa utan också en ny organisering, ett nytt synsätt, en ny inriktning, ett nytt arbetssätt och en ny kunskapsdomän. Tillsammans innebär dessa förändringar att det skapas en helt ny helhetssyn på elevhälsa som en integrerad del av skolans pedagogiska verksamhet.
Elevhälsa som främjar lärande (2017, s. 16)

För att ”få till” det här nya i praktiken behöver vi belysa och ta oss an uppdraget utifrån olika håll. Å ena sidan kan vi prata om det övergripande elevhälsouppdraget – ett uppdrag som är gemensamt för oss alla som arbetar i skolan – uppdraget som utgår från sambandet mellan lärande och hälsa och som ytterst syftar till att stödja och främja elevernas utveckling, lärande och välmående så långt som det är möjligt. Å andra sidan kan vi prata om det uppdrag som utgår från professionerna som enligt lag ska finnas tillgängliga på varje skolenhet, det vill säga skolpsykolog, skolsköterska och skolkurator och personal med sådan kompetens att elevers behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. Det handlar alltså om den grupp av professioner som brukar benämnas elevhälsan och en samlad elevhälsa.

Tanken bakom den samlade elevhälsan på den pedagogiska arenan i samverkan med lärare är att allas perspektiv och kunskaper behövs för att få en helhetsbild av hur elevers lärande och utveckling kan främjas i skolan. För att nå dit behöver vi se över organisering, synsätt, inriktning och arbetssätt i elevhälsoarbetet med ett stort fokus på samverkan utifrån ett gemensamt uppdrag. Hylander och Guvå menar att det handlar om att skapa ett nytt gemensamt kompetensområde som kan kallas elevhälsokompetens (2017).

Den samlade elevhälsan och elevhälsouppdraget i stort regleras av skollag och stöds av andra vägledande dokument. Att uppnå kvalitet i det här arbetet innebär bland annat att leva upp till och följa dessa krav och riktlinjer som till exempel handlar om samverkan, både inom elevhälsan men också med lärare. Samverkan betyder att varje professions olika perspektiv ska tas tillvara i arbetet med att stödja elevers lärande, utveckling och hälsa. Enligt Eva Hjörnes forskning om elevhälsa vet vi att det finns en risk att det snarare blir tvärtom i praktiken – att professionsgränserna suddas ut och försvinner i samverkan, då strävan efter att komma överens tar över.

För att samverkan ska kunna blomstra behöver därför varje profession ha en stor medvetenhet om vad det innebär att arbeta i den samlade elevhälsan med den pedagogiska arenan som bas. Det handlar om att omsätta varje professions kunskap och kompetens i en skolkontext. För att det ska bli möjligt behöver varje profession kunna sätta fingret på vad som är unikt och specifikt. Det är själva grunden för att kunna arbeta tillsammans utifrån det gemensamma elevhälsouppdraget. Vad är det egentligen varje profession inom elevhälsan har kunskap om? Och hur kan den här kompetensen komma till användning i det gemensamma elevhälsouppdraget? Hur kan till exempel skolsköterskans kompetens tas tillvara för att främja elevers lärande? Hur kan skolkurator bidra till att skapa tillgängliga lärmiljöer? Vad innebär den specialpedagogiska kompetensen i den samlade elevhälsan? Vad kan skolpsykologer bidra med i arbetet med att stödja utveckling och lärande?

När jag träffar elevhälsopersonal runt om i landet märker jag att det är lättare för varje profession att beskriva sin unika kunskapsdomän än att sätta ord på vad den innebär i en skolkontext eller i elevhälsoarbete generellt. Som ett exempel är det alltså lättare att kunna sätta ord på skolsköterskans medicinska kompetens överlag, än att beskriva vad det innebär att tillföra den i relation till elevers lärande och utveckling. Det är inte heller helt givet att formulera vad det konkret och praktiskt innebär i ett främjande och förebyggande arbete. Här ser jag ett stort behov av utveckling. Därför blev jag så glad när jag läste skriften Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan.

Psifos är Sveriges Psykologförbunds nationella förening, en ideell förening för psykologer i förskola och skola. Den övergripande målsättningen är att verka för goda organisatoriska förutsättningar för samt utformning och utveckling av psykologers arbete och inom förskola och skola. Skriften Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan är framtagen för att stödja kvalitetsutveckling av de psykologiska insatserna i elevhälsoarbetet på landets skolor och fokuserar på varför psykologer arbetar i skolan, hur psykologer i elevhälsan bör arbeta, vad psykologer i elevhälsan bör göra samt vilka organisatoriska förutsättningar som krävs. Tillsammans bildar dessa delar en kvalitetsmodell för psykologers arbete i skolan, givetvis med avstamp i definition av kvalitet, lagar & styrdokument men också i professionens samlade tillgängliga kunskap & erfarenhet.

Denna skrift/modell är ett utmärkt stödmaterial för psykologer som arbetar i elevhälsan eftersom den sätter fingret på just det som behövs – vad den psykologiska kompetensen innebär i en skolkontext och i relation till elevhälsoarbete. Jag önskar att det fanns en liknande för respektive profession/kompetens inom elevhälsan.

Även om denna skrift och modell riktar sig till psykologer så tänker jag att den kan läsas och användas av alla professioner inom elevhälsan – dels för att förstå psykologers uppdrag i skolverksamheter, men också för att förstå sin egen roll. Flera delar av innehållet är tillämpbart för alla professioner inom elevhälsan och ibland går det därför att ”byta” ut ordet psykolog mot sin egen profession. Det går att använda skriften och modellen för att reflektera över hur respektive del hade sett ut om den hade varit skriven för just min eller din profession. I del 2 – Psykologarbetets hur–skrivs till exempel sex olika områden fram för hur psykologer i elevhälsan bör arbeta utifrån syfte och för att hålla god kvalitet. Dessa är:

Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan, 2018, s. 25

Här är det intressant att fundera över hur det hade formulerats om modellen hade varit riktad till kuratorer, skolsköterskor eller specialpedagoger. Det samma gäller de frågor som hela modellen utgår från:

Varför arbetar psykologer i skolan, det vill säga vad är syftet och nyttan med att ha psykologer i elevhälsan?
Hurbör psykologer i elevhälsan arbeta, det vill säga vilka professionella utgångspunkter bör psykologer ha i utförande av sitt arbete?
Vad bör psykologer göra i sitt arbete i elevhälsan, det vill säga vilka insatser bör psykologer utföra och vad kännetecknar dessa?
Vilka organisatoriska förutsättningarkrävs för att psykologer ska kunna utföra högkvalitativa insatser, det vill säga vilka krav är det rimligt att ställa på huvudmannen och skolan? (s. 11)

För att kunna ta tillvara varje professions kompetens i den samlade elevhälsan i skolors arbete behöver det finnas en säkerhet kring dessa frågor. Det är professionsunika svar på dessa frågor som så småningom leder fram till en gemensam elevhälsokompetens – där varje professions unika bidrag bidrar till en större potential i arbetet med elevers lärande, utveckling och hälsa.

Jag är helt övertygad om att kvalitetsmodellen kommer att kunna bidra till ökad kvalitet i psykologers arbete i elevhälsan och en ökad likvärdighet (om den används förstås). Förhoppningsvis kommer den också kunna utgöra modell för och inspirera till något liknande för övriga professioner – för hela elevhälsan. Det är förstås ett arbete som kräver samordning. Jag har upptäckt att det finns en policy för skolkuratorer framtagen av Akademikerförbundet SSR. Den är dock inte lika utförlig som Psifos kvalitetsmodell. Skolsköterskor har också en del stödmaterial för sitt uppdrag. Utifrån min egen yrkesroll, specialpedagog, inser jag att det finns ett dilemma eftersom det inte finns något liknande som Psifos eller ett fackförbund som driver professionens frågor.

Kanske får det här bli ett arbete för Tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling?

AnnaBe

Att bredda basen med lektionsdesign

Av Anna Bengtsson

den 23 april, 2019

i Okategoriserade

Under en ledig påskdag i härlig gassande sol passade jag på att läsa Helena Wallbergs nya bok ”Lektionsdesign – en handbok” (2019) och det här blogginlägget handlar om den.

Bokens omslagsbild lånad från Gothia Fortbildning

Utifrån mitt perspektiv som specialpedagog är boken ytterst intressant eftersom den handlar om design av lektioner. Hur lektionerna utformas och designas är i mina ögon helt avgörande för vilka möjligheter elever har att lära i skolan och i vilken utsträckning lärmiljön kan beskrivas både inkluderande och tillgänglig.

Ordet lektionsplanering är nog det vanligaste ordet när det kommer till att prata om hur lektioner läggs upp och utformas. Men i den här boken används istället ordet lektionsdesign för att rikta blicken bort från lektionen som en färdig produkt till fokus på processen – att skissa och rita en lektion med struktur och flexibilitet som utgår från och är anpassad efter elevernas behov. Eleverna, och då menar jag alla elever från början, står i centrum för lektionsdesign. Det är i designen av lektionen som arbetet med inkludering och tillgänglighet börjar.

Lektionsdesign handlar alltså om att planera för alla elever från början. Det handlar om att skapa en bred, tillgänglig bas – eller ordinarie undervisning som omfattar alla elever, oavsett om de behöver ledning eller stimulans eller extra anpassningar. För att det ska bli möjligt är begreppet differentierad undervisning centralt. I boken synliggörs skillnaden mellan individualisering och differentiering där det förra begreppet fokuserar på eleven mer eller mindre frikopplad ett sammanhang. Differentiering däremot fokuserar på undervisningen där både delaktighet och gemenskap är ett nav. Det handlar om att benämna, kategorisera och differentiera uppgifter och aktiviteter, inte elever. Det som också skiljer de båda begreppen åt är hur sammanhållen undervisningen är. Individualiserad undervisning tenderar att bli särskiljande då den skräddarsys utifrån olika elevers behov och därmed leder till olika uppgifter, aktiviteter och även lärandemål. Differentierad undervisning utgår från samma kunskapsområde och lärandemål, men det erbjuds flera olika vägar för att nå målen genom att exempelvis tempo, nivå, omfång, metod och intresse differentieras.

Min personliga uppfattning är att lärare många gånger får slita hårt för att lyckas möta alla elevers behov. Med stor uppfinningsrikedom ser jag många lärare anpassa och justera utifrån elevers individuella behov. Men jag hör också om lärares känsla av att inte räcka till eller mäkta med. När individuella anpassningar blir något utöver det som var tänkt från början är den känslan och situationen inte så konstig. Jag är övertygad om att begreppet differentierad undervisning skulle kunna göra skillnad, både för lärare och för elevers lärande.

I boken presenteras en lektionsstruktur bestående av åtta faser:

Sätt igång lektionen – ritualer och rutiner
Skapa nyfikenhet och engagemang
Klargör förväntningar
Aktivera och träna
Bearbeta och reflektera
Ta reda på vad eleverna kan
Avsluta lektionen
Bedöm undervisningen formativt

Dessa faser ingår i processen att designa lektionen för alla elever. Faserna behöver därför anpassas och justeras utifrån aktuella elever, lärandemål och ämnesinnehåll. Varje fas beskrivs noggrant i boken i var sitt kapitel och med flera konkreta exempel på ”hur”, inte minst med tanke på differentiering utifrån tempo, nivå, omfång, metod och intresse.

Lektionens faser rimmar väl med UDL – Universal Design for Learning, som också beskrivs i boken. UDL är ett ramverk som synliggör hur undervisningen kan designas för att passa alla elever utifrån att erbjuda olika sätt för att

engagera och väcka elevers intresse.
inhämta, lära och träna på ny kunskap.
visa och uttrycka kunskaper.

I varje kapitel, kopplat till varje fas i lektionen finns en fördjupande del med bland annat hänvisning till forskning. Här lyfts bland annat Vetenskapsrådets sammanställning fram som pekar på att explicit undervisning, metakognitiva strategier samt kamratlärande är ingredienser som behöver ingå i design av undervisning för att ge god effekt för elever i behov av särskilt stöd. Och vi vet ju att det som är nödvändigt för elever i störst behov av stöd oftast är bra för alla elever.

I dessa delar av boken finns också belägg för att arbetet med lektionsdesign kan bidra till att säkerställa studiero, inte minst med tanke på en tydlig och genomtänkt lektionsstruktur. Lektionsdesign knyts till arbetet med delaktighet och delaktighetsmodellen från SPSM där exempelvis kamratlärande och gemensamma kunskapsområden förstärker samhandlande som i sin tur påverkar känslan av delaktighet.

I de fördjupande delarna av boken beskrivs att skickliga lärare förmår ge emotionellt stöd, organiserar klassrummet för lärande och ger inlärningsstöd. Emotionellt stöd handlar exempelvis om att differentiera kravnivåer och ta hänsyn till hur elever mår och känner sig. Differentiering blir ett sätt att organisera eller designa lektioner och undervisning som bidrar till lärande. När det kommer till att ge inlärningsstöd handlar det om ge eleverna strukturer och stöd för att utveckla sitt tänkande och sin förståelse i en gemenskap. Arbetet med återkoppling är centralt när det gäller det emotionella stödet. Återkoppling på process- och metakognitiv nivå är också en viktig del för att stödja inlärning. Utifrån ovanstående vill jag påstå att arbete med lektionsdesign är en viktig del av ledarskap i klassrummet, på flera sätt.

Den fördjupande delen till fas 6 – Att ta reda på vad eleverna kan handlar om att kartlägga och ta reda på vad eleverna kan och behöver. Det är för mig den viktigaste delen eftersom det är utgångspunkten för designen av lektionen. Utan kunskapen om vad eleverna kan, lärt och vad de behöver blir arbetet med lektionsdesign en gissningslek. Elevers nuläge – både kunskaper och behov är grunden för en formativ undervisning och för att ge eleverna möjlighet att lära och utvecklas. Det är inte variationen i sig som gör det utan det är först när undervisningen möter elevernas förutsättningar och behov som den blir differentierad. För mig är det en grundbult i begreppet inkludering.

Boken Lektionsdesign – en handbok är klockren på flera sätt. Den rimmar med aktuell forskning kring vad som ger effekt på elevers lärande. Vi vet till exempel genom forskning att det är genom att utveckla undervisningen som vi har allra störst möjlighet att påverka elevernas lärande. Om vi satsar på lektionsdesign – att utforma lektionerna utifrån den kunskap vi har om god, effektfull undervisning kan vi bredda basen – göra den ordinarie lärmiljön mer tillgänglig för alla elever från början. Kanske kan det leda till att vi slipper drunkna i arbetet med individuella anpassningar ? Förhoppningsvis kan känslan av merarbete och otillräcklighet ersättas av en större känsla av hanterbarhet när vi bara gör det som är tänkt från början och designar för alla elever redan från start.

Bokens innehåll kommer väl till pass även utifrån det hälsofrämjande och förebyggande uppdraget. Skolverkets senaste forskningsöversikt Hälsa för lärande – lärande för hälsa går hand i hand med Helena Wallbergs bok på flera sätt. I forskningsöversikten lyfts områden fram som påverkar elevernas hälsa och hälsa och lärande. Hit hör bland annat delaktighet och engagemang, metakognition samt lärmiljöns roll för elevers hälsa och lärande, delar som också finns med i bokens lektionsdesign. Genom att arbeta med bokens lektionsdesign ökar möjligheterna att ta tillvara på sambandet mellan lärande och hälsa och påverka både elevers välmående och lärande i en positiv riktning.

Jag började det här inlägget med att skriva att boken väckte intresse hos mig i egenskap av specialpedagog. Jag måste också erkänna att boken väckte en lust till att arbeta som lärare igen. Det är en bok som är väldigt tilltalande med sitt tydliga pedagogiska och konkreta upplägg och dessutom med belägg för sitt innehåll. Det är en bok som jag skulle kunna ha stor användning för om jag arbetade som lärare. Men det är också en bok jag kommer att ha användning av i mitt arbete som specialpedagog.

Bokens innehåll passar att använda vid en utredning om behov av särskilt stöd för att sätta ljuset på lärmiljön och för att få syn på både hinder och möjligheter genom lektionens design.

Jag hoppas också att få möjlighet att använda boken för lärande tillsammans med kollegor. I sista kapitlet ges några olika förslag på hur kollegialt lärande kan läggas upp utifrån bokens innehåll. Här finns till exempel en checklista och stödfrågor att använda för att skapa en inkluderande lektionsdesign.

Jag vill också använda boken för att arbeta tillsammans med kollegor utifrån den allra sista fasen i lektionsstrukturen som handlar om att bedöma undervisningen formativt. Det handlar om att efter lektionen reflektera över hur lektionen fungerade utifrån vad som var tänkt för att kunna göra förbättringar och förändringar. För mig blir det också viktigt att reflektera över lektionen utifrån de elever som finns på plats. Hur funkade den för just dem? Hur uppfattade eleverna själva lektionen?

I det förebyggande och främjande arbetet – i arbetet med att kartlägga och undanröja hinder för lärande och i arbetet med att skapa goda, tillgängliga lärmiljöer för alla elever tänker jag att ett samarbete mellan mig som specialpedagog och lärare kring ovanstående arbete är självklart. När det samarbetet kretsar, inte bara kring utredningar, utan också kring lektionsdesign skapas ännu större möjligheter för att utveckla ledarskapet i klassrummet och därmed också inkluderande och tillgänglig undervisning. Dessutom överensstämmer det sättet att använda den specialpedagogiska kompetensen på med med skollagens riktlinjer. I Skolverkets ovan nämnda forskningsöversikt uttrycks det till exempel så här:

Elevhälsans olika kompetenser behöver vara delaktiga i arbetet i ett tidigt skede, till exempel planeringen tillsammans med lärare och arbetslag, men också i det generella hälosfrämjande arbetet för att utveckla skolan som verksamhet – inte bara när problem eller svårigheter uppstått eller är på väg att uppstå.

Hälsa för lärande – lärande för Hälsa (SKOLVERKET)

AnnaBe

Att vara influencer

Av Anna Bengtsson

den 10 april, 2019

i Appreciative inquiry, Elevhälsa, Inkludering, Okategoriserade, Specialpedagogik, Systemteori

Vad ska du bli när du blir stor? Ett inte helt ovanligt svar när elever svarar på den frågan är att bli influencer. Att drömma om att bli en av alla dessa personer som livnär sig på att synas i diverse bloggar, vloggar, på Instagram eller till exempel Youtube och med tusentals följare är många barn och ungdomars verklighet. 2018 utsåg Nyheter 24 de 100 mäktigaste unga personerna i Sverige och bland de 10 mäktigaste finns flera bloggare och youtubers där Bianca Ingrosso ligger i topp. Det går inte att blunda för att dessa influencers blir personer som barn och unga ser upp till och som kan ha stor påverkan i deras liv.

Det här inlägget handlar egentligen inte om fenomenet influencers i sociala medier utan om alla oss vuxna som arbetar i skolan. Det handlar om hur vi som dagligen möter barn och ungdomar kan bli viktiga vuxna i deras liv, vuxna som blir efterföljansvärda och som har möjlighet att leda och guida eleverna genom deras skolgång. Jag vill poängtera att det så klart inte handlar om att konkurrera ut vare sig Bianca Ingrosso eller någon av de andra personer som räknas som influencers. Det handlar istället om att det behöver finnas kloka och trygga vuxna i skolan. Vuxna som kan stötta, peppa, visa vägen, fånga upp, guida och leda, modellera, stå upp, agera som bollplank, sparringpartners och förebilder. Vuxna som kan bidra till att eleverna får en skolsituation som präglas av både trygghet, bekräftelse men också utmaning och utveckling.

Nyligen gick regeringen ut med information om nya framtida skrivningar i läroplanen som trycker på att det är elevernas plikt att visa respekt för sina lärare. Skrivningen avslöjar att bristen på trygghet och studiero är ett allt för stort problem i många skolor. Eleverna har rätt till en skolsituation som präglas av både trygghet och studiero, men jag är tveksam till att just detta löser problemet.

Jag hade förmånen att lyssna på John Steinberg tidigare den här terminen och tycker att han belyste frågan på ett intressant sätt utifrån sina tankar om ledarskap och lärarskicklighet i klassrummet. Steinberg lyfte fram att det inte handlar om auktoritet, och lydnad, eller att du per automatik blir en självklar ledare bara för att du är vuxen eller innehar titeln lärare. Han pratade om jämnårigorientering – ett begrepp som myntats av Dr Gordon Neufeld och som handlar om tendensen att de vuxna blir allt mindre viktiga när barn och unga söker vägledning kring rätt och fel, värderingar och identitet och att det snarare är de jämnåriga kamraterna som fungerar som vägvisare.

Som specialpedagog har jag varit inne i flera klassrum genom åren där just detta har blivit synligt. Klassrum där elever är mer fokuserade på och intresserade av varandra än på vad läraren säger och gör. Lärare som har svårt att göra sig hörda och få eleverna med sig och fokusera på undervisning och lärande. Givetvis är detta ett stort problem och något som vi behöver komma tillrätta med i dagens skola, inte minst med tanke på att det i skolans uppdrag ingår att överföra, utveckla, förmedla och förankra både värden och kunskaper.

Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa (Lgr 11, Kap 1).
Skolan har i uppdrag att förmedla och förankra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver (Lgr 11, Kap 1).

Men så som jag tolkar Steinberg och så som jag själv tänker går inte vägen till en lösning via plikt och tvång. Det handlar istället om att leda så att eleverna vill följa och samarbeta. Den här typen av ledarskap byggs av goda och förtroendefulla samt tillitsfulla relationer. Att inse att det här är en avgörande del av ledarskapet som vuxen i skolan är A och O. När vi inser det här kan vi skapa en idé om hur vi ska möta eleverna, hur vi ska agera för att få eleverna att vilja följa. En plan är ingen garanti för att vi lyckas, men som Steinberg sa…”sannolikheten för att vi ska lyckas ökar”.

Även om relationen är avgörande handlar ett efterföljansvärt ledarskap inte om personkemi i första hand. Att planera ledarskapet och göra sig själv till en ledare värd att följa handlar mer om de handlingar du som ledare utför för att knyta an till eleverna – som individer och som grupp. Anknytning handlar om tillit och hur skapar vi det till eleverna? Steinberg ger tre exempel på signaler du som vuxen behöver sända ut för att skapa både tillit och anknytning:

Min lärare vill mig väl, ser mina förtjänster och min potential.
Min lärare står emot mina känslostormar och står kvar, oavsett vad som händer.
Min lärare gillar måhända inte alltid mitt beteende eller sättet jag säger ifrån på eller hur jag agerar, men oavsett vad som händer, inger min lärare mig hopp om att det blir bättre nästa gång och att det finns hopp även för min framtid.

Dessa signaler handlar om att nå fram till eleverna. Att se dem och acceptera dem för vilka de är, finnas där när de faller och behöver fångas upp, att stå upp och stå kvar när det stormar och att gång på gång erbjuda nya möjligheter och chanser att utvecklas och göra bättre. ”Du vill följa och göra bra ifrån dig för en person som har nått fram till ditt hjärta.” (Neufeld) Om vi, genom relationer och ett medvetet ledarskap, lyckas nå fram till elevernas hjärta – då minskar behovet av både tvång eller plikt. Då kan vi göra oss själva hörda och blir efterföljansvärda vuxna. Det ökar sannolikheten till både trygghet och studiero men också möjligheten att skicka med både viktiga värden och kunskaper på elevernas fortsatta utveckling och väg i livet. Då kan vi bli influencers på riktigt.

/AnnaBe

P.S Vill du läsa mer om relationens betydelse läs mitt inlägg om relationen som en bro till studiero.

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Tillvägagångssätt och frågeställningar

Varför arbetar skolor med EHM?

Vinster med EHM

Utmaningar med EHM

Implementering och samsyn

Organisation, ledarskap och arbetsmiljö

EHM som modell

Avslutande ord

Kontinuum

Struktur och rutiner

Tillsammansarbete

Tröskeln till elevhälsan

Vad är vad?

Dokumentation

Avslutande tankar

Forskning om handledning

Behov av ytterligare perspektiv på handledning

Samarbetande samtal

Samtalstekniker

Strukturer

Exempel

Samtalen som verktyg i skolans organisation

Expert?

Examensbeskrivning

Att förstå i ett sammanhang

Utveckling och lärande – en process

Specialpedagogen som expert

Kontakt

Prenumerera på bloggen via epost

Sociala medier

Arkiv

Meta

Etiketter

Arkiv

Sök

Taggar

Prenumerera på bloggen via epost