Begreppsförvirring i arbetet med stödinsatser

den 8 september, 2019

i Elever i behov av stöd, Elevhälsa, Likvärdighet, Okategoriserade, Skolutveckling, Specialpedagogik

Jag blir lite förvirrad av alla dessa ord och begrepp som används i samband med stödinsatser i skolan:

Pedagogisk utredning
Pedagogisk kartläggning
Specialpedagogisk utredning
Specialpedagogisk kartläggning
Fördjupad utredning
Fördjupad kartläggning
Handlingsplan

Jag har tidigare skrivit om ordens betydelse i inlägget Språket som förändringsverktyg. Är de språkliga uttrycken så viktiga? Ja, jag tror fortfarande det. Det här blogginlägget handlar därför om ord och begrepp som vi använder i skolan i samband med arbetet med stödinsatser.

Språket är informationsbärare och påverkar hur vi uppfattar att något är. Uppfattningen ligger till grund för hur vi sedan gör. De ord, begrepp och fraser som används i skolan blir en del av vår professionella repertoar. Vi kan därför använda språket som en slags stödstruktur för görandet, för att göra oss förstådda och för att skapa en likvärdighet och ökad kvalitet i det arbete som ska utföras.

Men hur blir det om vi använder en mängd olika begrepp för att beskriva något som egentligen syftar till samma sak? Inte minst tänker jag på en utredning om behov av särskilt stöd – som är det begrepp som används i Skolverkets allmänna råd för arbetet med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram för att beskriva det arbete som görs för att ta reda på om en elev är i behov av särskilt stöd eller ej (s. 27). Eller är det verkligen det som avses när begrepp som pedagogisk/ specialpedagogisk utredning, pedagogisk/specialpedagogisk kartläggning används? Och vad är skillnaden mellan en pedagogisk och specialpedagogisk utredning? Denna uppdelning görs inte i de allmänna råden för extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram och frågan är därför om vi ska föra in begreppen i vår repertoar?

Om vi fortsätter att nysta i en utredning om behov av särskilt stöd så framkommer det i de allmänna råden att en utredning kan bestå av två delar:

kartläggning
pedagogisk bedömning

När begrepp som pedagogisk/specialpedagogisk kartläggning används – är det då bara den ena delen i utredningen som görs? Eller är det något annat som avses? Och vad i så fall? I de allmänna råden framhålls att tyngdpunkten i utredningen ska ha ett pedagogiskt fokus och på en analys av hur skolan kan utforma och anpassa lärmiljön för att möta elevens behov. Om bara kartläggningen görs – vart tar analysen då vägen? Och om den som säger pedagogisk kartläggning menar utredning – varför inte använda det begrepp som lyfts fram av Skolverket för att förvirring inte ska uppstå?

Min erfarenhet är att just det där med analys är ganska svårt och något som lätt ”hoppas över” i olika sammanhang. Det är nog vare sig illvilja eller medvetna val som ligger bakom, utan att vi helt enkelt inte vet hur vi ska göra, att vi saknar verktyg för att ta oss an analysarbetet. Vi kanske inte heller har en samsyn kring vad vi menar med att analysera och förstå. Eftersom själva analysen är det allra viktigaste steget i en utredning om behov av särskilt stöd för att få syn på elevens behov i relation till den omgivande miljön tänker jag att vi behöver ta hjälp av språket för att inte missa denna del. Att då använda sig av Skolverkets definition av det här arbetet, det vill säga en utredning om behov av särskilt stöd hjälper i alla fall mig att förstå att analysen är en del av det här arbetet.

Det räcker inte att jag själv vet vad som menas, det behöver också finnas en samsyn kring de begrepp vi använder – inom kollegiet och för att vi ska kunna kommunicera och förtydliga för till exempel elever och vårdnadshavare. Jag brukar därför – som ett stöd för mig själv och de jag samarbetar med – tydliggöra vad det är som ska ske, hur det går till och varför med hjälp av en stödstruktur. Den kan till exempel se ut så här:

Stödstruktur utredning om behov av särskilt stöd

Fritt utifrån Behovsmodellen (Partanen, 2019)

En annan sak som jag funderar på är om de begrepp vi använder för detta utredningsarbete påverkar vem som ansvarar för utredningen om behov av särskilt stöd. I sociala medier såg jag nyligen frågor kring vem som gör den pedagogiska kartläggningen. Flera svar på frågan var att det är lärarna som gör det. Jag är inte säker på om det är kartläggningen i en utredning om behov av särskilt stöd som avses eller om man även menar den pedagogiska bedömningen. Svaren gör mig hur som helst fundersam.

Visserligen kan man säga att lärarna gör en slags kartläggning i sitt dagliga arbete med eleverna, men det brukar vi ju oftare kalla formativ bedömning eller allsidig bedömning. Vad är det i så fall lärarna gör när de gör en pedagogisk kartläggning? I skollagen står inget om vem som ska göra utredningen (rektor kan delegera till någon i personalen) men jag undrar hur det rimmar med skollagens skrivningar om att samråd ska ske med elevhälsan om det inte är uppenbart obehövligt (3 kap. 8§)? För mig är det självklart att lärarna måste bidra i den kartläggande delen av utredningen – det är de som har allra mest kunskap om eleverna och deras skolsituation. Att däremot lämna detta arbete till lärarna på egen hand överensstämmer dåligt med skollagens intentioner om ett tvärprofessionellt arbete.

Att använda begreppet utredning om behov av särskilt stöd visar på den komplexa process detta arbete innebär med både kartläggning och pedagogisk bedömning. Specialpedagogen är utbildad för att genomföra dessa utredningar. Där jag arbetat/arbetar är det därför jag som håller i trådarna i en utredning om behov av särskilt stöd. Det betyder inte att jag vare sig kan eller jag gör det här arbetet på egen hand – utan i samarbete med lärare, och ofta med övriga professioner inom elevhälsan. Att kartlägga ämneskunskaper behöver självklart den göra som har behörighet i ett ämne. Men vem som gör vad beror på frågeställning, kompetens och praktiska möjligheter att genomföra.

I de allmänna råden som redan nämnts skrivs fram att utredningar om behov av särskilt stöd kan vara olika omfattande. Ibland kan utredningsarbetet genomföras enkelt och snabbt, ibland krävs en mer grundlig utredningsinsats då hela elevens skolsituation behöver kartläggas och analyseras. Detta tänker jag också är en faktor som påverkar vem eller vilka som involveras i utredningsarbetet.

Fördjupad utredning (eller kartläggning) är ytterligare begrepp som jag hör användas men som jag inte hittar i styrdokumenten. Här behöver det förtydligas vad som avses – är det en grundlig utredningsinsats eller är det kanske motsatsen – en djupdykning i ett specifikt ämne som till exempel läs- & skriv eller matematik? Oavsett, ser jag behovet av att använda den specialpedagogiska spetskompetensen i utredningsarbetet för att säkerställa kvalitet med tyngdpunkt på analys och pedagogisk bedömning utifrån ett relationellt perspektiv

En utredning om behov av särskilt stöd kan mynna ut i kunskap om att eleven är i behov av särskilt stöd. Detta arbete dokumenteras i så fall i ett åtgärdsprogram. Om eleven är i behov av extra anpassningar dokumenteras dessa i elevens individuella utvecklingsplan (i de årskurser där en sådan upprättas). Det kan också visa sig att eleven inte är i behov av särskilt stöd utan att förändringar i lärmiljön kan vara det som främjar elevens fortsatta lärande. I det här arbetet undrar jag vart begreppet handlingsplan kommer in i bilden. En utredning ska visserligen leda till handlingar som ökar elevens förutsättningar att utvecklas och lära, men ingen stans i styrdokumenten kring detta arbete nämns ordet handlingsplan. Jag tror att vi ska vara försiktiga med att hitta på egna beteckningar för sådant som det redan finns tydliga begrepp för.

Inlägget Är det behoven som är boven? har visserligen några år på nacken men tar upp ytterligare begrepp som används i samband med stödinsatser.

Vi har mycket att vinna på – för oss själva inom skolan och utåt gentemot andra – att använda ett enhetligt och professionellt språk. Att använda ett gemensam och medvetet språk med stöd i våra styrdokument kan bidra till ökad likvärdighet och förhoppningsvis också vara något som påverkar kvaliteten i det arbete vi utför.

Hur går dina tankar kring detta?

/AnnaBe

Psykologers kvalitetsmodell – en modell för hela elevhälsan?

av Anna Bengtsson

den 9 maj, 2019

i Okategoriserade

Det här inlägget är inspirerat utifrån Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan och handlar om hur det unika och specifika är en förutsättning för det gemensamma i elevhälsans uppdrag. Men allra först, några övergripande tankar om elevhälsouppdraget.

Elevhälsouppdraget är komplext och omfattande och innebär utmaningar. I boken Elevhälsa som främjar lärande sätter Ingrid Hylander & Gunilla Guvå ord på det så här:

Den nya elevhälsan innebär inte bara ett namnbyte från elevvård och skolhälsovård till elevhälsa utan också en ny organisering, ett nytt synsätt, en ny inriktning, ett nytt arbetssätt och en ny kunskapsdomän. Tillsammans innebär dessa förändringar att det skapas en helt ny helhetssyn på elevhälsa som en integrerad del av skolans pedagogiska verksamhet.
Elevhälsa som främjar lärande (2017, s. 16)

För att ”få till” det här nya i praktiken behöver vi belysa och ta oss an uppdraget utifrån olika håll. Å ena sidan kan vi prata om det övergripande elevhälsouppdraget – ett uppdrag som är gemensamt för oss alla som arbetar i skolan – uppdraget som utgår från sambandet mellan lärande och hälsa och som ytterst syftar till att stödja och främja elevernas utveckling, lärande och välmående så långt som det är möjligt. Å andra sidan kan vi prata om det uppdrag som utgår från professionerna som enligt lag ska finnas tillgängliga på varje skolenhet, det vill säga skolpsykolog, skolsköterska och skolkurator och personal med sådan kompetens att elevers behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. Det handlar alltså om den grupp av professioner som brukar benämnas elevhälsan och en samlad elevhälsa.

Tanken bakom den samlade elevhälsan på den pedagogiska arenan i samverkan med lärare är att allas perspektiv och kunskaper behövs för att få en helhetsbild av hur elevers lärande och utveckling kan främjas i skolan. För att nå dit behöver vi se över organisering, synsätt, inriktning och arbetssätt i elevhälsoarbetet med ett stort fokus på samverkan utifrån ett gemensamt uppdrag. Hylander och Guvå menar att det handlar om att skapa ett nytt gemensamt kompetensområde som kan kallas elevhälsokompetens (2017).

Den samlade elevhälsan och elevhälsouppdraget i stort regleras av skollag och stöds av andra vägledande dokument. Att uppnå kvalitet i det här arbetet innebär bland annat att leva upp till och följa dessa krav och riktlinjer som till exempel handlar om samverkan, både inom elevhälsan men också med lärare. Samverkan betyder att varje professions olika perspektiv ska tas tillvara i arbetet med att stödja elevers lärande, utveckling och hälsa. Enligt Eva Hjörnes forskning om elevhälsa vet vi att det finns en risk att det snarare blir tvärtom i praktiken – att professionsgränserna suddas ut och försvinner i samverkan, då strävan efter att komma överens tar över.

För att samverkan ska kunna blomstra behöver därför varje profession ha en stor medvetenhet om vad det innebär att arbeta i den samlade elevhälsan med den pedagogiska arenan som bas. Det handlar om att omsätta varje professions kunskap och kompetens i en skolkontext. För att det ska bli möjligt behöver varje profession kunna sätta fingret på vad som är unikt och specifikt. Det är själva grunden för att kunna arbeta tillsammans utifrån det gemensamma elevhälsouppdraget. Vad är det egentligen varje profession inom elevhälsan har kunskap om? Och hur kan den här kompetensen komma till användning i det gemensamma elevhälsouppdraget? Hur kan till exempel skolsköterskans kompetens tas tillvara för att främja elevers lärande? Hur kan skolkurator bidra till att skapa tillgängliga lärmiljöer? Vad innebär den specialpedagogiska kompetensen i den samlade elevhälsan? Vad kan skolpsykologer bidra med i arbetet med att stödja utveckling och lärande?

När jag träffar elevhälsopersonal runt om i landet märker jag att det är lättare för varje profession att beskriva sin unika kunskapsdomän än att sätta ord på vad den innebär i en skolkontext eller i elevhälsoarbete generellt. Som ett exempel är det alltså lättare att kunna sätta ord på skolsköterskans medicinska kompetens överlag, än att beskriva vad det innebär att tillföra den i relation till elevers lärande och utveckling. Det är inte heller helt givet att formulera vad det konkret och praktiskt innebär i ett främjande och förebyggande arbete. Här ser jag ett stort behov av utveckling. Därför blev jag så glad när jag läste skriften Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan.

Psifos är Sveriges Psykologförbunds nationella förening, en ideell förening för psykologer i förskola och skola. Den övergripande målsättningen är att verka för goda organisatoriska förutsättningar för samt utformning och utveckling av psykologers arbete och inom förskola och skola. Skriften Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan är framtagen för att stödja kvalitetsutveckling av de psykologiska insatserna i elevhälsoarbetet på landets skolor och fokuserar på varför psykologer arbetar i skolan, hur psykologer i elevhälsan bör arbeta, vad psykologer i elevhälsan bör göra samt vilka organisatoriska förutsättningar som krävs. Tillsammans bildar dessa delar en kvalitetsmodell för psykologers arbete i skolan, givetvis med avstamp i definition av kvalitet, lagar & styrdokument men också i professionens samlade tillgängliga kunskap & erfarenhet.

Denna skrift/modell är ett utmärkt stödmaterial för psykologer som arbetar i elevhälsan eftersom den sätter fingret på just det som behövs – vad den psykologiska kompetensen innebär i en skolkontext och i relation till elevhälsoarbete. Jag önskar att det fanns en liknande för respektive profession/kompetens inom elevhälsan.

Även om denna skrift och modell riktar sig till psykologer så tänker jag att den kan läsas och användas av alla professioner inom elevhälsan – dels för att förstå psykologers uppdrag i skolverksamheter, men också för att förstå sin egen roll. Flera delar av innehållet är tillämpbart för alla professioner inom elevhälsan och ibland går det därför att ”byta” ut ordet psykolog mot sin egen profession. Det går att använda skriften och modellen för att reflektera över hur respektive del hade sett ut om den hade varit skriven för just min eller din profession. I del 2 – Psykologarbetets hur–skrivs till exempel sex olika områden fram för hur psykologer i elevhälsan bör arbeta utifrån syfte och för att hålla god kvalitet. Dessa är:

Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan, 2018, s. 25

Här är det intressant att fundera över hur det hade formulerats om modellen hade varit riktad till kuratorer, skolsköterskor eller specialpedagoger. Det samma gäller de frågor som hela modellen utgår från:

Varför arbetar psykologer i skolan, det vill säga vad är syftet och nyttan med att ha psykologer i elevhälsan?
Hurbör psykologer i elevhälsan arbeta, det vill säga vilka professionella utgångspunkter bör psykologer ha i utförande av sitt arbete?
Vad bör psykologer göra i sitt arbete i elevhälsan, det vill säga vilka insatser bör psykologer utföra och vad kännetecknar dessa?
Vilka organisatoriska förutsättningarkrävs för att psykologer ska kunna utföra högkvalitativa insatser, det vill säga vilka krav är det rimligt att ställa på huvudmannen och skolan? (s. 11)

För att kunna ta tillvara varje professions kompetens i den samlade elevhälsan i skolors arbete behöver det finnas en säkerhet kring dessa frågor. Det är professionsunika svar på dessa frågor som så småningom leder fram till en gemensam elevhälsokompetens – där varje professions unika bidrag bidrar till en större potential i arbetet med elevers lärande, utveckling och hälsa.

Jag är helt övertygad om att kvalitetsmodellen kommer att kunna bidra till ökad kvalitet i psykologers arbete i elevhälsan och en ökad likvärdighet (om den används förstås). Förhoppningsvis kommer den också kunna utgöra modell för och inspirera till något liknande för övriga professioner – för hela elevhälsan. Det är förstås ett arbete som kräver samordning. Jag har upptäckt att det finns en policy för skolkuratorer framtagen av Akademikerförbundet SSR. Den är dock inte lika utförlig som Psifos kvalitetsmodell. Skolsköterskor har också en del stödmaterial för sitt uppdrag. Utifrån min egen yrkesroll, specialpedagog, inser jag att det finns ett dilemma eftersom det inte finns något liknande som Psifos eller ett fackförbund som driver professionens frågor.

Kanske får det här bli ett arbete för Tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling?

AnnaBe

Att bredda basen med lektionsdesign

av Anna Bengtsson

den 23 april, 2019

i Okategoriserade

Under en ledig påskdag i härlig gassande sol passade jag på att läsa Helena Wallbergs nya bok ”Lektionsdesign – en handbok” (2019) och det här blogginlägget handlar om den.

Bokens omslagsbild lånad från Gothia Fortbildning

Utifrån mitt perspektiv som specialpedagog är boken ytterst intressant eftersom den handlar om design av lektioner. Hur lektionerna utformas och designas är i mina ögon helt avgörande för vilka möjligheter elever har att lära i skolan och i vilken utsträckning lärmiljön kan beskrivas både inkluderande och tillgänglig.

Ordet lektionsplanering är nog det vanligaste ordet när det kommer till att prata om hur lektioner läggs upp och utformas. Men i den här boken används istället ordet lektionsdesign för att rikta blicken bort från lektionen som en färdig produkt till fokus på processen – att skissa och rita en lektion med struktur och flexibilitet som utgår från och är anpassad efter elevernas behov. Eleverna, och då menar jag alla elever från början, står i centrum för lektionsdesign. Det är i designen av lektionen som arbetet med inkludering och tillgänglighet börjar.

Lektionsdesign handlar alltså om att planera för alla elever från början. Det handlar om att skapa en bred, tillgänglig bas – eller ordinarie undervisning som omfattar alla elever, oavsett om de behöver ledning eller stimulans eller extra anpassningar. För att det ska bli möjligt är begreppet differentierad undervisning centralt. I boken synliggörs skillnaden mellan individualisering och differentiering där det förra begreppet fokuserar på eleven mer eller mindre frikopplad ett sammanhang. Differentiering däremot fokuserar på undervisningen där både delaktighet och gemenskap är ett nav. Det handlar om att benämna, kategorisera och differentiera uppgifter och aktiviteter, inte elever. Det som också skiljer de båda begreppen åt är hur sammanhållen undervisningen är. Individualiserad undervisning tenderar att bli särskiljande då den skräddarsys utifrån olika elevers behov och därmed leder till olika uppgifter, aktiviteter och även lärandemål. Differentierad undervisning utgår från samma kunskapsområde och lärandemål, men det erbjuds flera olika vägar för att nå målen genom att exempelvis tempo, nivå, omfång, metod och intresse differentieras.

Min personliga uppfattning är att lärare många gånger får slita hårt för att lyckas möta alla elevers behov. Med stor uppfinningsrikedom ser jag många lärare anpassa och justera utifrån elevers individuella behov. Men jag hör också om lärares känsla av att inte räcka till eller mäkta med. När individuella anpassningar blir något utöver det som var tänkt från början är den känslan och situationen inte så konstig. Jag är övertygad om att begreppet differentierad undervisning skulle kunna göra skillnad, både för lärare och för elevers lärande.

I boken presenteras en lektionsstruktur bestående av åtta faser:

Sätt igång lektionen – ritualer och rutiner
Skapa nyfikenhet och engagemang
Klargör förväntningar
Aktivera och träna
Bearbeta och reflektera
Ta reda på vad eleverna kan
Avsluta lektionen
Bedöm undervisningen formativt

Dessa faser ingår i processen att designa lektionen för alla elever. Faserna behöver därför anpassas och justeras utifrån aktuella elever, lärandemål och ämnesinnehåll. Varje fas beskrivs noggrant i boken i var sitt kapitel och med flera konkreta exempel på ”hur”, inte minst med tanke på differentiering utifrån tempo, nivå, omfång, metod och intresse.

Lektionens faser rimmar väl med UDL – Universal Design for Learning, som också beskrivs i boken. UDL är ett ramverk som synliggör hur undervisningen kan designas för att passa alla elever utifrån att erbjuda olika sätt för att

engagera och väcka elevers intresse.
inhämta, lära och träna på ny kunskap.
visa och uttrycka kunskaper.

I varje kapitel, kopplat till varje fas i lektionen finns en fördjupande del med bland annat hänvisning till forskning. Här lyfts bland annat Vetenskapsrådets sammanställning fram som pekar på att explicit undervisning, metakognitiva strategier samt kamratlärande är ingredienser som behöver ingå i design av undervisning för att ge god effekt för elever i behov av särskilt stöd. Och vi vet ju att det som är nödvändigt för elever i störst behov av stöd oftast är bra för alla elever.

I dessa delar av boken finns också belägg för att arbetet med lektionsdesign kan bidra till att säkerställa studiero, inte minst med tanke på en tydlig och genomtänkt lektionsstruktur. Lektionsdesign knyts till arbetet med delaktighet och delaktighetsmodellen från SPSM där exempelvis kamratlärande och gemensamma kunskapsområden förstärker samhandlande som i sin tur påverkar känslan av delaktighet.

I de fördjupande delarna av boken beskrivs att skickliga lärare förmår ge emotionellt stöd, organiserar klassrummet för lärande och ger inlärningsstöd. Emotionellt stöd handlar exempelvis om att differentiera kravnivåer och ta hänsyn till hur elever mår och känner sig. Differentiering blir ett sätt att organisera eller designa lektioner och undervisning som bidrar till lärande. När det kommer till att ge inlärningsstöd handlar det om ge eleverna strukturer och stöd för att utveckla sitt tänkande och sin förståelse i en gemenskap. Arbetet med återkoppling är centralt när det gäller det emotionella stödet. Återkoppling på process- och metakognitiv nivå är också en viktig del för att stödja inlärning. Utifrån ovanstående vill jag påstå att arbete med lektionsdesign är en viktig del av ledarskap i klassrummet, på flera sätt.

Den fördjupande delen till fas 6 – Att ta reda på vad eleverna kan handlar om att kartlägga och ta reda på vad eleverna kan och behöver. Det är för mig den viktigaste delen eftersom det är utgångspunkten för designen av lektionen. Utan kunskapen om vad eleverna kan, lärt och vad de behöver blir arbetet med lektionsdesign en gissningslek. Elevers nuläge – både kunskaper och behov är grunden för en formativ undervisning och för att ge eleverna möjlighet att lära och utvecklas. Det är inte variationen i sig som gör det utan det är först när undervisningen möter elevernas förutsättningar och behov som den blir differentierad. För mig är det en grundbult i begreppet inkludering.

Boken Lektionsdesign – en handbok är klockren på flera sätt. Den rimmar med aktuell forskning kring vad som ger effekt på elevers lärande. Vi vet till exempel genom forskning att det är genom att utveckla undervisningen som vi har allra störst möjlighet att påverka elevernas lärande. Om vi satsar på lektionsdesign – att utforma lektionerna utifrån den kunskap vi har om god, effektfull undervisning kan vi bredda basen – göra den ordinarie lärmiljön mer tillgänglig för alla elever från början. Kanske kan det leda till att vi slipper drunkna i arbetet med individuella anpassningar ? Förhoppningsvis kan känslan av merarbete och otillräcklighet ersättas av en större känsla av hanterbarhet när vi bara gör det som är tänkt från början och designar för alla elever redan från start.

Bokens innehåll kommer väl till pass även utifrån det hälsofrämjande och förebyggande uppdraget. Skolverkets senaste forskningsöversikt Hälsa för lärande – lärande för hälsa går hand i hand med Helena Wallbergs bok på flera sätt. I forskningsöversikten lyfts områden fram som påverkar elevernas hälsa och hälsa och lärande. Hit hör bland annat delaktighet och engagemang, metakognition samt lärmiljöns roll för elevers hälsa och lärande, delar som också finns med i bokens lektionsdesign. Genom att arbeta med bokens lektionsdesign ökar möjligheterna att ta tillvara på sambandet mellan lärande och hälsa och påverka både elevers välmående och lärande i en positiv riktning.

Jag började det här inlägget med att skriva att boken väckte intresse hos mig i egenskap av specialpedagog. Jag måste också erkänna att boken väckte en lust till att arbeta som lärare igen. Det är en bok som är väldigt tilltalande med sitt tydliga pedagogiska och konkreta upplägg och dessutom med belägg för sitt innehåll. Det är en bok som jag skulle kunna ha stor användning för om jag arbetade som lärare. Men det är också en bok jag kommer att ha användning av i mitt arbete som specialpedagog.

Bokens innehåll passar att använda vid en utredning om behov av särskilt stöd för att sätta ljuset på lärmiljön och för att få syn på både hinder och möjligheter genom lektionens design.

Jag hoppas också att få möjlighet att använda boken för lärande tillsammans med kollegor. I sista kapitlet ges några olika förslag på hur kollegialt lärande kan läggas upp utifrån bokens innehåll. Här finns till exempel en checklista och stödfrågor att använda för att skapa en inkluderande lektionsdesign.

Jag vill också använda boken för att arbeta tillsammans med kollegor utifrån den allra sista fasen i lektionsstrukturen som handlar om att bedöma undervisningen formativt. Det handlar om att efter lektionen reflektera över hur lektionen fungerade utifrån vad som var tänkt för att kunna göra förbättringar och förändringar. För mig blir det också viktigt att reflektera över lektionen utifrån de elever som finns på plats. Hur funkade den för just dem? Hur uppfattade eleverna själva lektionen?

I det förebyggande och främjande arbetet – i arbetet med att kartlägga och undanröja hinder för lärande och i arbetet med att skapa goda, tillgängliga lärmiljöer för alla elever tänker jag att ett samarbete mellan mig som specialpedagog och lärare kring ovanstående arbete är självklart. När det samarbetet kretsar, inte bara kring utredningar, utan också kring lektionsdesign skapas ännu större möjligheter för att utveckla ledarskapet i klassrummet och därmed också inkluderande och tillgänglig undervisning. Dessutom överensstämmer det sättet att använda den specialpedagogiska kompetensen på med med skollagens riktlinjer. I Skolverkets ovan nämnda forskningsöversikt uttrycks det till exempel så här:

Elevhälsans olika kompetenser behöver vara delaktiga i arbetet i ett tidigt skede, till exempel planeringen tillsammans med lärare och arbetslag, men också i det generella hälosfrämjande arbetet för att utveckla skolan som verksamhet – inte bara när problem eller svårigheter uppstått eller är på väg att uppstå.

Hälsa för lärande – lärande för Hälsa (SKOLVERKET)

AnnaBe

Att vara influencer

av Anna Bengtsson

den 10 april, 2019

i Appreciative inquiry, Elevhälsa, Inkludering, Okategoriserade, Specialpedagogik, Systemteori

Vad ska du bli när du blir stor? Ett inte helt ovanligt svar när elever svarar på den frågan är att bli influencer. Att drömma om att bli en av alla dessa personer som livnär sig på att synas i diverse bloggar, vloggar, på Instagram eller till exempel Youtube och med tusentals följare är många barn och ungdomars verklighet. 2018 utsåg Nyheter 24 de 100 mäktigaste unga personerna i Sverige och bland de 10 mäktigaste finns flera bloggare och youtubers där Bianca Ingrosso ligger i topp. Det går inte att blunda för att dessa influencers blir personer som barn och unga ser upp till och som kan ha stor påverkan i deras liv.

Det här inlägget handlar egentligen inte om fenomenet influencers i sociala medier utan om alla oss vuxna som arbetar i skolan. Det handlar om hur vi som dagligen möter barn och ungdomar kan bli viktiga vuxna i deras liv, vuxna som blir efterföljansvärda och som har möjlighet att leda och guida eleverna genom deras skolgång. Jag vill poängtera att det så klart inte handlar om att konkurrera ut vare sig Bianca Ingrosso eller någon av de andra personer som räknas som influencers. Det handlar istället om att det behöver finnas kloka och trygga vuxna i skolan. Vuxna som kan stötta, peppa, visa vägen, fånga upp, guida och leda, modellera, stå upp, agera som bollplank, sparringpartners och förebilder. Vuxna som kan bidra till att eleverna får en skolsituation som präglas av både trygghet, bekräftelse men också utmaning och utveckling.

Nyligen gick regeringen ut med information om nya framtida skrivningar i läroplanen som trycker på att det är elevernas plikt att visa respekt för sina lärare. Skrivningen avslöjar att bristen på trygghet och studiero är ett allt för stort problem i många skolor. Eleverna har rätt till en skolsituation som präglas av både trygghet och studiero, men jag är tveksam till att just detta löser problemet.

Jag hade förmånen att lyssna på John Steinberg tidigare den här terminen och tycker att han belyste frågan på ett intressant sätt utifrån sina tankar om ledarskap och lärarskicklighet i klassrummet. Steinberg lyfte fram att det inte handlar om auktoritet, och lydnad, eller att du per automatik blir en självklar ledare bara för att du är vuxen eller innehar titeln lärare. Han pratade om jämnårigorientering – ett begrepp som myntats av Dr Gordon Neufeld och som handlar om tendensen att de vuxna blir allt mindre viktiga när barn och unga söker vägledning kring rätt och fel, värderingar och identitet och att det snarare är de jämnåriga kamraterna som fungerar som vägvisare.

Som specialpedagog har jag varit inne i flera klassrum genom åren där just detta har blivit synligt. Klassrum där elever är mer fokuserade på och intresserade av varandra än på vad läraren säger och gör. Lärare som har svårt att göra sig hörda och få eleverna med sig och fokusera på undervisning och lärande. Givetvis är detta ett stort problem och något som vi behöver komma tillrätta med i dagens skola, inte minst med tanke på att det i skolans uppdrag ingår att överföra, utveckla, förmedla och förankra både värden och kunskaper.

Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa (Lgr 11, Kap 1).
Skolan har i uppdrag att förmedla och förankra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver (Lgr 11, Kap 1).

Men så som jag tolkar Steinberg och så som jag själv tänker går inte vägen till en lösning via plikt och tvång. Det handlar istället om att leda så att eleverna vill följa och samarbeta. Den här typen av ledarskap byggs av goda och förtroendefulla samt tillitsfulla relationer. Att inse att det här är en avgörande del av ledarskapet som vuxen i skolan är A och O. När vi inser det här kan vi skapa en idé om hur vi ska möta eleverna, hur vi ska agera för att få eleverna att vilja följa. En plan är ingen garanti för att vi lyckas, men som Steinberg sa…”sannolikheten för att vi ska lyckas ökar”.

Även om relationen är avgörande handlar ett efterföljansvärt ledarskap inte om personkemi i första hand. Att planera ledarskapet och göra sig själv till en ledare värd att följa handlar mer om de handlingar du som ledare utför för att knyta an till eleverna – som individer och som grupp. Anknytning handlar om tillit och hur skapar vi det till eleverna? Steinberg ger tre exempel på signaler du som vuxen behöver sända ut för att skapa både tillit och anknytning:

Min lärare vill mig väl, ser mina förtjänster och min potential.
Min lärare står emot mina känslostormar och står kvar, oavsett vad som händer.
Min lärare gillar måhända inte alltid mitt beteende eller sättet jag säger ifrån på eller hur jag agerar, men oavsett vad som händer, inger min lärare mig hopp om att det blir bättre nästa gång och att det finns hopp även för min framtid.

Dessa signaler handlar om att nå fram till eleverna. Att se dem och acceptera dem för vilka de är, finnas där när de faller och behöver fångas upp, att stå upp och stå kvar när det stormar och att gång på gång erbjuda nya möjligheter och chanser att utvecklas och göra bättre. ”Du vill följa och göra bra ifrån dig för en person som har nått fram till ditt hjärta.” (Neufeld) Om vi, genom relationer och ett medvetet ledarskap, lyckas nå fram till elevernas hjärta – då minskar behovet av både tvång eller plikt. Då kan vi göra oss själva hörda och blir efterföljansvärda vuxna. Det ökar sannolikheten till både trygghet och studiero men också möjligheten att skicka med både viktiga värden och kunskaper på elevernas fortsatta utveckling och väg i livet. Då kan vi bli influencers på riktigt.

/AnnaBe

P.S Vill du läsa mer om relationens betydelse läs mitt inlägg om relationen som en bro till studiero.

Ett salutogent exempel från skolvardagen

av Anna Bengtsson

den 3 april, 2019

i Okategoriserade

Lärarna i en av de lärgrupper som finns på skolan där jag arbetar bestämde sig för att stärka gruppens arbete och bidra till en fortsatt positiv utveckling under resterande del av läsåret.

Allra först lät lärarna eleverna att fundera över och lyfta fram vilka styrkorna i lärgruppen är. Dagen därpå möttes eleverna av en överraskning när lärarna tog emot dem i avslutningskläder och klassrummet var arrangerat som om det vore juni och skolavslutning. På tavlan satt ett diplom och det fanns även en medalj som visade på att lärgruppen blivit utsedd till skolans bästa lärgrupp. Borden hade dukats med glas och Pommac att skåla i, popcorn att mumsa på och ur högtalarna ljöd Nick Borgens ”We are all the winners”.

I lärgruppen fick eleverna nu reflektera över vad det var som hade bidragit till och gjort att de lyckats kamma hem priset som skolans bästa lärgrupp. Vad hade eleverna och lärarna konkret gjort? Hur löd rektorns motivering? Vilka faktorer lyfte elevrådet fram? Eleverna fick också beskriva hur det kändes just i denna skolavslutningsstund och vad de allra mest var stolta och nöjda över.

Allt detta har precis hänt. Det är fortfarande april månad och flera veckor kvar till skolavslutning. Men med stöd av upplägget fick eleverna inte bara tänka om och beskriva hur det skulle kännas att vara skolans bästa lärgrupp, de fick också känna av hur det skulle upplevas att i slutet av terminen ha lyckats väldigt väl.

I mina ögon är det här ett fint exempel på ett hälsofrämjande arbete där det salutogena perspektivet med fokus på det vi vill ska bli, det som fungerar och det som utgör styrkor genomsyrar arbetet. Utan att lärarna kände till det som kallas för Appreciative Inquiry har de arbetat just med detta – med ”frågandets konst” och styrkebaserad utveckling. Appreciative Inquiry är ett synsätt och en metod som fokuserar på det som kan leda till positiv utveckling och förändring. Det handlar helt enkelt om att rikta blicken mot och ställa frågor kring det som går bra, varför det fungerar och det som vi vill se och uppleva mer av. Om du vill läsa mer om Appreciative Inquiry rekommenderar jag boken Styrkebaserad teamutveckling.

Motsatsen till det salutogena och styrkebaserade handlar om att hitta problemen och fokusera på dem. När problemen har blivit synliga, kan man ta fram en handlingsplan och utifrån försöka undanröja hindren och lösa problemen. I ett sådant arbetssätt hamnar problemen i fokus. När allt för stort fokus riktas mot problemen ökar risken att vi inte hittar fram till lösningarna. Att arbeta hälsofrämjande handlar inte om sopa problem under mattan. Vi måste givetvis också arbeta åtgärdande vid behov och förebyggande. Men i större utsträckning kan vi nog behöva lägga lite mer kraft på det som är bra, hur vi vill att det ska vara och faktorer som bidrar till och kan stärka en positiv utveckling. Även om arbetet startar i ett problem kan vi välja vilket sätt vi angriper problemet på. När vi inte bara fokuserar på riskfaktorer utan också friskfaktorer ökar chansen att arbetet kan ta en främjande riktning.

För mig blir det här inlägget ett exempel på ett salutogent inslag i skolvardagen. Genom att förstärka styrkorna, fokusera på framgångsfaktorer och gemensamma målbilder ökar lärarna chansen till motivation och handlingskraft och därmed också sannolikheten för förändring i önskad riktning. Förväntansfullt ser jag fram emot hur det här påverkar lärgruppens arbete resten av terminen.

/AnnaBe

Professionella överlämningar

av Anna Bengtsson

den 30 mars, 2019

i Okategoriserade

Det här blogginlägget handlar om överlämningar – både inom skolan och mellan skolor. Ämnet aktualiseras varje år – inte minst under vårterminen när både skol- och lärarbyte stundar för många barn och elever. Det här inlägget kan ses som en uppdaterad version av det inlägg jag skrev 2016 och där jag nu vill poängtera överlämningar utifrån ett professionellt perspektiv och med stöd i skollagen (SFS 2010:800).

Till vilken nytta?

Jag har suttit med och deltagit på många överlämningar genom åren och ibland funderat på vilken nytta de egentligen gör. Vid dessa tillfällen har upplägget ofta gått till så att överlämnande lärare har fått beskriva eleverna en i taget, tills hela klassen har betats av. Lärarna har fått beskriva eleverna mer eller mindre fritt och subjektiva värderingar av hur eleverna är har varit vanliga. Eleverna kan till exempel ha beskrivits som goa, gulliga, snälla, duktiga, ambitiösa. Allra mest fokus tenderar dock att hamna på de elever som uppfattas på ett motsatt sätt där ord som svaga, omotiverade, utåtagerande eller liknande är ord som används.

Många lärare efterfrågar överlämningar, men jag hör också lärare som säger att de inte vill veta något om eleverna utan att de vill möta eleverna som ett oskrivet blad så att de själva kan bilda sig en uppfattning. Informationen som den ovan, som är både värderande och generaliserande, är enligt min mening inte till nytta ur ett pedagogiskt perspektiv, utan den kan snarare vara ett hinder. Jag kan därför förstå de lärare som säger att de vill möta eleverna förutsättningslöst och inte ”ta över” en annan lärares individuella uppfattning om en elev.

Oavsett vad den personliga åsikten är ingår överlämningar som en skyldighet i enlighet med skollagen:

”Överlämning av uppgifter vid övergång mellan och inom skolformer

När en elev i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan eller gymnasiesärskolan övergår från skolformen till en annan av de angivna skolformerna ska den skolenhet som eleven lämnar till den mottagande skolenheten överlämna sådana uppgifter om eleven som behövs för att underlätta övergången för eleven. Detsamma gäller om eleven byter skolenhet inom skolformen.” (SFS 2010:800, 3 kap 12§)

Skrivningen är relativt ny och trädde i kraft den 1 juli 2018. Maria Olausson som är undervisningsråd på Skolverket intervjuas av Skolvärlden och betonar att ”Den nya lagen innebär att den avlämnande skolan är ansvarig för att göra bedömningen om vad som ska lämnas över, med utgångspunkt i vad eleven behöver” (Skolvärlden, 2018). Överlämningarna ska alltså bidra till att varje elev ska kunna få sina behov tillgodosedda även vid skolbyte. För att det ska bli möjligt kan vi inte skjuta från höften eller låta dessa överlämningar bli personberoende. Vi behöver istället ta oss an dem professionellt.

Från personlig till professionell information

För att leva upp till skollagens krav behöver vi skilja på information och information. Vi har ett ansvar att lämna över ”professionell” information som kan vara användbar pedagogiskt. Det betyder att vi därmed också ett ansvar att inte lägga tid och kraft på ”personlig” information som inte är till nytta i undervisningen. Vägen att gå är att se till att överlämningarna utformas professionellt. De ska hjälpa mottagande lärare att ta emot de nya eleverna på ett gynnsamt sätt genom att ta till tillvara på den pedagogiska kunskap som finns om eleven.

På de skolor där jag har arbetat har vi försökt skapa strukturer för överlämningar så att de blir mer professionella. Dessa strukturer har varit tänkta att bidra till att komma bort ifrån ”berätta fritt utifrån individuell uppfattning om enskilda elever” där fokus är på det som inte fungerar till att fokusera på professionell och pedagogisk information med ett särskilt fokus på det som fungerar och utifrån både grupp och individ, men givetvis också på hur vi har arbetat för att undanröja hinder mm.

Vad är en professionell överlämning?

En professionell överlämning har ett uttalat syfte. Det kan vara det som redan har nämnts – det vill säga att

…hjälpa mottagande lärare att ta emot nya elever på ett gynnsamt sätt genom att lämna över, ta till tillvara på och bygga vidare på den pedagogiska kunskap som redan finns…

Det handlar alltså om att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärande, utveckling och välmående vid övergångar inom skolan och mellan skolor, vid lärar- eller skolbyte.

En professionell överlämning är tydlig kring vem eller vilka som ska delta, hur överlämningen ska gå till, vad den ska fokusera på, var och när den ska ske. I de överlämningar jag brukar delta i medverkar olika personer beroende på vilken typ av överlämning det handlar om. Att överlämnande och mottagande lärare är med brukar vara givet. Ofta leds dessa överlämningar av rektor eller specialpedagog och ibland deltar övriga professioner från elevhälsan.

När de medverkande på förhand får information om innehållet och vad som ska stå i fokus under överlämningen ökar möjligheten till förberedelse så att överlämningen kan bli ett professionellt verktyg.

Vad står i fokus?

Innan jag går in på vad som kan stå i fokus i en professionell överlämning vill jag poängtera att arbetet med överlämningar är dynamiskt för att de över huvud taget ska kunna kallas för professionella. Det betyder att de är i ständig förändring – det vill säga under lupp, så att vi allt eftersom och vid behov kan justera upplägg och innehåll för att säkerställa att de fyller sin funktion. Det betyder att överlämningsarbetet behöver utvärderas. Skolverket ger förslag på hur det kan göras i följande: Blankettexempel utvärdering av övergångsarbetet.

Överlämningen riktar blicken mot både det som fungerar och det som inte fungerar, eller det som kan ses som både hinder och möjligheter för att skapa förutsättningar att både förebygga och främja. Nedanstående områden kan vara sådana som är viktiga att belysa på detta sätt vid en överlämning – både på individ- och gruppnivå:

Fokus på gruppen och lärmiljön

Följande frågor är exempel på sådana som kan användas vid förberedelse, samtal och information om gruppen och lärmiljön utifrån ovanstående områden:

- - Vad fungerar i gruppen?
- - Vilken är den största utmaningen på gruppnivå?
- - Vilka rutiner och strategier fungerar på gruppnivå?
- - Vilka arbetssätt och metoder är eleverna vana vid?
- - Hur har arbetet med elevernas delaktighet i sitt eget lärande sett ut?
- - Vilka verktyg, material & hjälpmedel har ingått i arbetet med ledning & stimulans?
- Hur ser analysen av de nationella proven ut på gruppnivå (i de årskurser där NP har genomförts)?

Förhoppningen är att information om ovanstående underlättar för att kunna ta vid där elevgruppen befinner sig, undanröja hinder och att bygga vidare på det som redan fungerar. Ett formulär för förberedelse utifrån ovanstående frågor finns här.

Fokus på eleven

Att lämna över information om enskilda elever behövs för att kunna ta vid och fortsätta arbetet med att stödja elevens utveckling, lärande och välmående utan att behöva starta ”från noll”. Exempel på frågor utifrån områdena ovan att utgå från är:

- - Vilka förväntningar, önskemål och eventuella tankar inför övergången har eleven själv?
- - Hur ser elevens förmågor, färdigheter och kunskaper ut i relation till mål och kunskapskrav?
- - Vad är viktigt att tänka på i bemötande och förhållningssätt för att möta eleven på ett gynnsamt sätt? 
- - Vad är viktigt att tänka på pedagogiskt för att möta elevens behov?
- Vilka eventuella extra anpassningar och särskilda stödinsatser har eleven haft?

Ett formulär för förberedelse utifrån ovanstående frågor finns här. Det är information som kan underlätta elevens skolgång som ska lämnas över och det är den överlämnande skolan som avgör vilken information det är. Formuläret ska därför ses som ett stöd – framför allt vid förberedelser inför överlämningar – utan att varje fråga behöver checkas av eller lämnas över.

Dokumentation

I Skolverkets skrivningar om överlämningar lyfts dokumentationen fram. Den ska vara kortfattad och distinkt, innehålla aktuell och relevant information kopplat till progressionen i barnens och elevernas utveckling, lärande och det undervisningsinnehåll de tagit del av. Skolverket trycker också på att innehållet ska vara sakligt och därför inte innehålla ord som kan vara värdeladdade eller som beskriver elevers personliga egenskaper. Givetvis kan individuella utvecklingsplaner, utredningar om behov av särskilt stöd, åtgärdsprogram med mera också utgöra underlag för överlämning.

Till sist

Överlämningarna kan bli en professionell rutin och ett professionellt verktyg i det förebyggande och främjande arbetet för att stödja elevers lärande och utveckling om de utformas på ett genomtänkt och systematiskt sätt.

Lycka till med era överlämningar framöver!

AnnaBe

Elevers delaktighet i undervisningen under Skolinspektionens lupp

av Anna Bengtsson

den 20 januari, 2019

i Okategoriserade

I veckan som gick publicerade vi i tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling ett inlägg där vi sammanfattar några viktiga insikter utifrån den granskning Skolinspektionens genomfört kring arbetet med att ge förutsättningar för delaktighet i undervisningen. Inlägget kan du läsa här:

Delaktighet innebär enligt Skolinspektionen att vara en aktiv och accepterad del av ett sammanhang, tillsammans med andra med möjlighet att ha inflytande och att bli lyssnad till. Bristande delaktighet antas också medverka till framtida begränsningar, exempelvis i fråga om vidare studier, arbete och försörjning. Granskningen gjordes delvis för att undersöka hur lärare arbetar med att göra elever med NPF delaktiga i undervisningen. Många skolor i granskningen arbetar aktivt med tillgänglighet och då särskilt med fokus på den fysiska miljön och med strukturer som till exempel agenda på tavlan. Samtidigt blev detta en hämsko för delaktigheten, man bortser från helheten och i många fall riskerar det att hindra elever att vara delaktiga i den ordinarie undervisningen.

Lärare efterfrågar konkreta verktyg men Skolinspektionen konstaterar att utan en grundläggande förståelse för vad verktygen ska bidra med så fungerar de inte. Ett samsynsarbete är nödvändigt för att råda bot på detta och ett nära samarbete mellan lärare och elevhälsa i utformningen av lärmiljöer:

”Konkreta metoder utgör en del i arbetet med att skapa förutsättningar för alla elever att vara delaktiga i undervisningssituationen. För att det verkligen ska bli verksamt krävs också att det finns en underliggande förståelse för de metoder som används och vad de syftar till att uppnå, liksom en förståelse för hur det egna förhållningssättet och bemötandet spelar en avgörande roll. Annars kommer inte de konkreta metoderna att få avsedd effekt”.

I många fall ansåg elevhälsan att de hade ett uppdrag att handleda lärare i arbetet medan lärare ansåg att de inte fick stöd av elevhälsan. Detta måste skolledningar ta till sig för att organisera för ett samarbete som går utöver att diskutera individuella stödinsatser för att skolan ska ha möjlighet att utvecklas.

Skolinspektionen ger exempel på när samarbetet fungerar väl för elevernas möjligheter att utvecklas i en inkluderande lärmiljö:

”Lärarna organiserar också undervisningen på ett flexibelt sätt, där aktivitet och innehåll avgör hur eleverna eventuellt grupperas. De anpassar och varierar undervisningen, både på grupp- och individnivå, med stöd av personal i elevhälsan”.

Detta förutsätter enligt Skolinspektionen att man delar insikten om att det är lärmiljön som är fokus för inkluderande arbete och att möjligheter till delaktighet är mer än bara tillgänglighet i form av strukturer och fysiska samt individuella anpassningar.

Delaktighetsmodellen – Specialpedagogiska skolmyndigheten

Detta var alltså några tankar utifrån Skolinspektionens rapport men vill du läsa den i sin helhet hittar du den här. Missa inte heller att följa Specialpedagoger för skolutveckling på Facebook!

Det här arbetet kan inte lämnas till lärarna på egen hand. Det är inte heller något vi kan lämna till elevhälsans professioner. Däremot är samsyn och samarbete mellan elevhälsans professioner och lärare med fokus på undervisningen och lärmiljöerna i sin helhet det vi behöver ha fokus på för att öka elevers delaktighet och möjligheter att lyckas i skolan.

/AnnaBe

EHM – Elevhälsomötet: Vi kallar det modell

av Anna Bengtsson

den 9 december, 2018

i Elevhälsa, Okategoriserade, Skolutveckling

Det här är det tredje inlägget av fyra som fokuserar på EHM – elevhälsomötet som en främjande, förebyggande och lärande modell. Det första hittar du här och det andra här.

I det förra inlägget fokuserade vi på att EHM utgörs av ett ramverk eller en bärande konstruktion. Det är det här ramverket som gör EHM till den modell som det är tänkt att vara. En modell med syftet att åstadkomma ett förebyggande och hälsofrämjande arbete, att få till ett tvärprofessionellt lärande, samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner utifrån ett salutogent och relationellt perspektiv med systemteoretiska tankegångar. Men vad menar vi egentligen med att det är en modell?

EHM som modell

Vi har valt att kalla EHM en modell även om vi är medvetna om att begreppet kan föra tankarna till något som är alltför styrande och statiskt och kanske till och med mekaniskt. Här finns en risk att man får för sig att modellen i sig och ensamt kan leda till förändring och utveckling. I ett sådant tänk finns också risken att hamna i den så kallade strukturfällan. “Du förändrar ingenting genom att rita om lådorna i ditt organisationsdiagram. Förändringen ligger på en mycket konkret nivå, inte uppe i abstraktionens ljusblå moln.” (Ahrenfeldt, 2001, s 67). Citatet ger oss en fingervisning om att inte ha en övertro till strukturer. För den sakens skull betyder det inte att strukturer eller modeller inte är användbara som ett stöd för att åstadkomma en förändring. Men det är viktigt att komma ihåg – modellen i sig ger inte färdiga lösningar på unika problem, däremot är den ett verktyg i arbetet för att utveckla skolans förmåga att analysera specifika situationer.

Synonymer till ordet modell är bland annat förebild, exempel, mall och tankeschema vilket kan hjälpa oss att förstå tanken bakom ordet modell kopplat till elevhälsomötet. EHM blir, genom att fungera som exempel, förebild, mall eller tankeschema, ett verktyg i arbetet för att göra och tänka mer förebyggande och främjande och att få till förändring.

Som vi tidigare har belyst kämpar många skolor med att hitta vägar till det förebyggande och främjande arbetet. Om det hade räckt med kunnig, kompetent och välvilligt inställd personal hade skolors elevhälsoarbete med största sannolikhet redan varit mer främjande och förebyggande. Men goda intentioner är inte tillräckligt utan behovet av förändring kvarstår.

EHM skiljer sig markant från traditionellt elevhälsoarbete. EHM som modell handlar om att göra på ett annat och nytt sätt och utmanar tidigare tänk kring och former för elevhälsans arbetet. Att närma sig det förebyggande och främjande arbetet handlar därför inte bara om kompetens och god vilja eller om nya strukturer. Det handlar också om att vända på tanken och se på vad elevhälsoarbete innebär med andra glasögon. En modell kan vara precis det verktyg som behövs för att komma ifrån det åtgärdande arbetet och igång med ett arbete som mer handlar om att förebygga och främja där tanken om vad elevhälsoarbete innebär är uppdaterad.

EHM – ett dynamiskt verktyg

Utifrån teroin om Communities of Practice (Wenger, 2000) kan man se elevhälsomötet som ett socialt lärande system – det som ibland kallas praktikgemenskaper. Att åstadkomma lärande i dessa praktikgemenskaper kan vara en utmaning. Detta blir tydligt på elevhälsomötet där olika professioner, med olika yrkeskulturer, språk och perspektiv möts. Wengers teori synliggör hur just redskap och modeller kan stödja och underlätta lärande i dessa sammanhang.

För att EHM som modell ska kunna bli en språngbräda som just stödjer och underlättar samverkan och tvärprofessionellt lärande krävs så klart mer än att föra in och följa modellens struktur som en manual. EHM som modell är, trots de givna ingredienserna, allt annat än statiskt. EHM är ett dynamiskt mötesforum som genomförs av människor. Det är vad och hur människorna gör och tänker som konkret spelar roll.

Mötesstrukturen, rollerna och verktyg som Tratten stöttar både det vi gör och vad vi tänker under mötets gång. Men det underlättar också om de personer som deltar på EHM har en gemensam förståelse för vad mötet syftar till med utgångspunkt i de grundläggande tankegångarna bakom modellen. Dessa tankegångar kan du läsa mer om i de tidigare inläggen. Att ha tillgång till personer som har eller utvecklar kompetens att leda en process, ett lärande under själva mötet med förståelse för hur till exempel mötesdelarna, faserna och rollerna kan bidra i det lärandet gör att EHM kan bli ett dynamiskt verktyg snarare än en statisk struktur.

Att göra till sitt eget

EHM beskrivs som en främjande, förebyggande och lärande modell och skulle på så sätt kunna vara det redskap som många skolor behöver för att ta sig bort ifrån ett arbete som i alltför stor utsträckning är åtgärdande. Men kan man verkligen applicera EHM rakt av i en annan verksamhet och följa modellen till punkt och pricka? Behöver man inte göra modellen till sin egen?

Ja, det fina med EHM är att själva mötesstrukturen, rollerna och verktygen som ingår, går att föra över precis som de är till olika verksamheter. Modellen blir anpassad till respektive verksamhet eftersom innehållet på mötet utgår från aktuell kontext och varje skolas eget nuläge. Trots den dynamik och följsamhet som finns i modellen behöver naturligtvis ändå varje verksamhet få upplevelsen av att själva äga modellen. Att man tagit den till sig och gjort den till sin egen, precis så som vi hör att många skolor arbetar och resonerar. Men vilka områden är det då som varje verksamhet behöver göra till sitt eget och anpassa? Här är några exempel:

Hur EHM initieras och implementeras eftersom arbetet behöver utgå från aktuellt utgångsläge och de behov som finns i verksamheten.
Att grunda och verkligen på djupet få en förståelse för “varför” EHM kan ses som en främjande, förebyggande och lärande modell.
Hur förutsättningarna för EHM organiseras fram – Vilken tid ska användas? Vilka ska delta? Hur ska rollerna fördelas? Hur ofta ska mötena vara?
Vilken plats EHM kan ha i organisationen som helhet och som en del i de övergripande rutinerna för elevhälsoarbete och att stödja elevers utveckling mot målen.
Att “äga” kompetensen. EHM som modell är verktyget, men arbetet genomförs med mänsklig “hand”.

EHM innebär ju ett tillägg i skolans organisation. Samtidigt vet vi att det inte bara går att lägga till och lägga på mer och mer. En viktig fråga blir därför också att fundera på om något annat kan och behöver tas bort för att EHM ska fungera och få effekt.

Konkreta redskap för att kunna arbeta främst förebyggande och främjande saknas på många håll. Men EHM – elevhälsomötet som modell är ett redskap i det här arbetet så varför uppfinna hjulet gång på gång?

Vi möter många skolor som provar EHM och vet att det inte är helt enkelt att komma igång och få till arbetet, även om det finns en samsyn och övertygelse om att det är här kan vara något bra. I arbetet med att utveckla elevhälsoarbetet dyker många frågeställningar upp. I nästa och sista inlägget i den här serien kommer vi att lyfta fram och resonera kring några av de vanligaste frågorna som brukar finnas. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

Referens

Ahrenfeldt, B. (2001). Förändring som tillstånd. Lund: Studentlitteratur.

Wenger, E. (2000). Communities of Practice and Social Learning Systems. Sage Publications, 7 (2), 225-246. doi: 10.1177/135050840072002

EHM – elevhälsomötet: vad, hur och varför?

av Anna Bengtsson

den 25 november, 2018

i Elevhälsa, Inkludering, Likvärdighet, Okategoriserade, Skolutveckling, Specialpedagogik

Det här är det andra inlägget av fyra där vi fokuserar på EHM – elevhälsomötet, en främjande, förebyggande och lärande modell. I det första inlägget skrev vi om vad som utgör den vägledande kompassen för EHM – själva kärnan och svaret på ”varför”. Tvärprofessionellt lärande och samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner utgör ett nav i modellen. Det salutogena och relationella perspektivet tillsammans med systemteoretiska tankegångar är viktiga utgångspunkter. För att de här tankarna ska kunna dels vägleda och dels utgöra kärnan i EHM är förståelse för modellens bärande konstruktion eller det vi kallar ramverket för mötet avgörande.

Ramverket

Hur ser då detta ramverk ut? Vad är det som gör EHM till just EHM? Följande sju rubriker får utgöra en sammanfattning av det:

En mötesstruktur som säkerställer mötets riktning

EHM har en medveten mötesstruktur (nuläge, reflektion, fördjupning, planering och avslutning) som bygger på tre faser (beskriva, analysera & förstå samt planera hur). Alla mötesdelar är viktiga för att EHM ska kunna få planerad effekt.

Det handlar dels om mötets start – i ett nuläge – som skapar helt nya förutsättningar för mötets innehåll och riktning. Denna start bjuder på möjligheten att fokusera på både det som fungerar och det som inte fungerar och allt från individ till lärmiljö

Mötesstrukturen bidrar till progression under mötets gång – att nya insikter och ett nytt sätt att tänka tar form vilket i sin tur påverkar vårt görande och handlande. Lärande kan beskrivas som att få till en förflyttning i tänkandet, vilket underlättas när mötets faser blir vägledande i arbetet och när reflektion och analys blir viktiga inbyggda komponenter. Utan lärandet finns risken att vi alltför fort tar oss till att planera hur, utan att först ha skapat en tillräckligt bred grund för beslutsfattande. Den här gedigna och nyanserade grunden gör att vi kan ta vara på och använda oss av det tvärprofessionella perspektivet.

Mötets delar och faser blir viktiga verktyg i det förebyggande och främjande arbetet och för att få till en förflyttning i önskad riktning.

Tydliga roller för innehåll, struktur & process

EHM bygger på att alla närvarande har tydliga roller: ordförande, sekreterare, reflekterande team och deltagare. Rollerna skapar inte bara trygghet utan fyller också flera andra funktioner.

En av dessa funktioner är att bidra till mötet genom att tillföra innehåll i alla mötesdelar – allt ifrån beskrivningar till reflektioner och idéer om hur arbetet ska fortsätta efter mötet, beroende på vilken roll varje profession har. På det här sättet kommer det tvärprofessionella perspektivet fram och kan bidra både till en gemensam helhetsförståelse men också till ett lärande under mötets gång.

Den andra funktionen är att bidra till struktur och det är framför allt ordförande som axlar det ansvaret. Det handlar om att leda mötet genom mötesdelarna och faserna och se till att alla roller kommer till tals och används.

Den tredje viktiga funktionen är att bidra till och stötta mötets process. Återigen är det ordförande som har ett viktigt ansvar för detta, men även sekreterare och det reflekterande teamet. Det handlar om att få till förändring och förflyttning under mötets gång, det vill säga från individuell till gemensam förståelse, från individ- till gruppnivå och fokus på lärmiljöer, från åtgärdande till förebyggande och främjande och så vidare.

Starta i nuläget

EHM startar alltid i ett nuläge och genom det blir EHM ett redskap för att hantera alla de komplexa frågor och dilemman som uppstår i vardagsarbetet på en skola – i aktuell verksamhet. Nuläget kan ses som ett verktyg för att ta temperaturen på verksamheten, att systematiskt synliggöra var den befinner sig. Vi vet att skolan är fylld av både utmaningar, problem och glädjeämnen. De frågeställningar som uppstår kan handla om enskilda elever eller grupper av elever, om undervisningen och skolans lärmiljöer eller organisation. När vi tar vår utgångspunkt i ett nuläge kan alla dessa delar beskrivas och därmed ges möjlighet att bearbetas & hanteras.

Regelbundet och kontinuerligt

EHM genomförs på regelbunden basis oavsett status i verksamheten. Det här är viktigt och något som skiljer EHM ifrån en del andra modeller för samverkan mellan lärare och elevhälsa. Ingen behöver ta initiativ till mötet eller delta på mötet först efter att problem eller behov har uppstått. EHM genomförs och sker ändå, som en grundstruktur i verksamhetens organisation.

Genom att regelbundet genomföra EHM skapas strukturerade rutiner för arbetet med elevers utveckling, lärande och hälsa i samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner. Resultatet blir ett lugn i organisationen och en tydlighet kring var och när arbetet sker, vem eller vilka som deltar samt varför. Regelbundenheten och kontinuiteten ökar möjligheten till det förebyggande och hälsofrämjande arbetet, något man lätt kan missa om samarbete mellan lärare och elevhälsans professioner sker endast när problem har uppstått.

Tvärprofessionellt och gemensamt lärande

EHM syftar till att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande och detta möjliggörs främst under mötesdelarna reflektion och fördjupning. Verktyget Tratten med en inbyggd analysfas bidrar till att det tvärprofessionella lärandet sätts i första rummet och blir möjligt. På det viset skiljer sig EHM från de möten som allt för fort hamnar i “hur” och snabba lösningar utan gemensamma och tvärprofessionella analyser.

Möjligheten till reflektion och analys under mötets gång bidrar till att ett gemensamt lärande kan komma till stånd. Lärandet innebär ett skifte i både tanke och fokus. Det här betyder att mötet kan förflytta sig från nuläget, oavsett hur det sett ut, i en mer förebyggande och främjande riktning och med fokus på skolans lärmiljöer. En förskjutning från individuell till gemensam förståelse som är en grund för att nya insikter och handlingsalternativ.

Leder till förändring i vardagen

EHM leder vidare till ett konkret arbete eftersom varje EHM innehåller en mötesdel med syfte att få till en planering för görandet. Planeringen innehåller de insatser som förväntas bidra till förändring och utveckling i det fortsatta och praktiska arbetet som sker när mötet är slut. EHM är inte alltså inte ett pratmöte eller informationsmöte som inte leder någon vart utan ett verktyg för progression som ska resultera i förändringar i vardagspraktiken. Varje möte mynnar ut i en konkret planering för hur det fortsatta arbete ska genomföras. Planeringen utgår bland annat från fördjupningen. För att fånga upp alla de delar som blivit synliga och där det finns behov av fortsatt arbete behöver planeringen också utgå från både nuläge och reflektion.

Elevhälsa – för alla elever

EHM betyder att elevhälsans kompetens kommer alla elever till del i ett främjande och förebyggande arbete. EHM som rutin och forum med en tydlig mötesstruktur, roller och verktyg skapar förutsättningar att fokusera på det viktiga arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla elever. Det betyder att elevhälsans professioner och lärare ges möjlighet att arbeta tillsammans även kring det vi kallar ledning och stimulans. Elevhälsans arbete kopplas genom EHM därför inte enbart till arbetet med stödinsatser på individnivå – det som handlar om extra anpassningar och särskilt stöd.

Summering

Ovanstående – det vi kallar ramverk – är de delar som vi ser som avgörande för att EHM ska kunna bli ett kraftfullt verktyg i det förebyggande och hälsofrämjande elevhälsoarbetet.

Till er som redan har provat EHM men ännu inte lyckats “få till” arbetet fullt ut så kan det vara värt att stämma av ert arbete mot detta ramverk. Att använda delarna som avstämningspunkter och underlag för diskussion för att sedan kunna skruva på och justera det arbete som redan pågår. Till er som ännu inte har provat men är nyfikna och sugna, kanske kan ni använda dessa tankar tillsammans med boken (som ni hittar här) för att planera hur ni praktiskt, organisatoriskt och innehållsligt kan gå vidare?

Vår förhoppning är att vi genom dessa två första inlägg lyckats tydliggöra att EHM har både en tydlig kärna, som en vägledande kompass, men också ett ramverk – som en bärande konstruktion som innebär att vissa saker behöver finnas “på plats” för att det ska kunna kallas EHM.

Men vad innebär det här egentligen och varför kallar vi EHM en modell? Ja, det kommer nästa inlägg att handla om. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

EHM – elevhälsomötet: Att både tänka och göra nytt

av Anna Bengtsson

den 11 november, 2018

i Okategoriserade

Tidigare i år publicerade vi, Anna, Ida och Maria, ett gemensamt blogginlägg där vi skrev om elevhälsans utvecklingsarbete utifrån forskarantologin Elevhälsoarbete under utveckling, utgiven av SPSM. Vi avslutade det inlägget med ett löfte om att under hösten publicera en serie gemensamma blogginlägg som skulle beskriva hur elevhälsoarbete kan bli till ett tillsammansarbete och ett skolgemensamt uppdrag i praktiken. Och nu är det dags. I detta inlägg och i ytterligare tre inlägg tänker vi utveckla några tankegångar för att ge stöd till dig/er som är nyfikna på och intresserade av EHM eller till dig/er som vill utveckla ett redan pågående arbete. Förhoppningen är att inläggen ska kunna bidra i arbetet så att EHM kan nå sin fulla potential som en främjande, förebyggande och lärande modell i organisationen.

Att skolors elevhälsoarbete främst ska fokusera på det som främjar hälsa, utveckling och lärande är något som de flesta skolledare, personal inom elevhälsa och lärare känner till och skriver under på. Samtidigt vet vi att det är en stor utmaning att flytta fokus från det åtgärdande arbetet till ett mer förebyggande och främjande. I augusti i år släppte SKL rapporten Nuläge och utmaningar i elevhälsan 2018 som bekräftar att det här är en verkligt svår uppgift för skolor.

Att hitta vägar för att möjliggöra det förebyggande och främjande arbetet i praktiken är därför något som många skolor arbetar flitigt med. Vår bok EHM – elevhälsomötet – en främjande, förebyggande och lärande modell har nu funnits ute på marknaden en tid. Vi märker tydligt att behovet och önskan att lyckas med att förändra och förflytta fokus i elevhälsoarbetet med stöd i EHM har varit och är stort. Arbetet med EHM – elevhälsomöten sprider sig alltså runt om i landet men frågan är vad som är kärnan bakom och i dessa elevhälsomöten? Hur kan EHM bidra till att elevhälsoarbetet blir ett tillsammansarbete på den pedagogiska arenan där gapet mellan lärare och elevhälsans professioner minskas. Och hur hänger EHM ihop med framgångsrika strategier för förebyggande och hälsofrämjande arbete?

Faktorer som bidrar till framgång

Att släppa taget om det åtgärdande arbetet till förmån för ett mer förebyggande och främjande handlar om att tänka i andra banor än tidigare när det gäller vad elevhälsoarbete egentligen innebär och handlar om. Med andra ord handlar det om att få till en synvända som kan rucka på och ställa det vi tidigare har tänkt och gjort på ända. En förändring som inte bara behöver ske på ett abstrakt plan utan även konkret, vilket innebär att det är handlandet som måste förändras för att att åstadkomma ett nytt resultat.

I SPSMs skrift Elevhälsoarbete under utveckling, som vi nämnde inledningsvis, presenteras forskning som har betydelse för ett nytt förändrat elevhälsoarbete. Det handlar om hur pedagogik och specialpedagogik, tvärprofessionella kompetenser, rektors roll och organisationsstrukturer kan påverka riktning och fokus för skolans elevhälsoarbete.

I antologin lyfts ett antal strategier fram. Strategier som kännetecknar arbetet på skolor som lyckats med att få till ett förebyggande och främjande fokus i sitt elevhälsoarbete. Dessa framgångsstrategier handlar om att:

lärare och pedagoger, även fritidspedagoger, medverkar vid elevhälsoteamsmötena.
allas röster är viktiga, det vill säga, varje deltagare uttalar sig utifrån sin expertroll och kompetens.
teamets deltagare har fokus på det positiva, på möjligheter istället för på det negativa, på hinder.
det finns en samsyn och samverkan mellan pedagoger och elevhälsopersonal.
det åtgärdande arbetet fokuserar på pedagogernas ansvar och strategier istället för på elevens tillkortakommanden.
skolan och EHT använder hela skoldagen i ett förebyggande och hälsofrämjande arbete, det vill säga, rasterna och fritids ses också som viktiga arenor.
i sista hand diskuteras den enskilde eleven (s.25).

För att lyckas med att genomföra ett elevhälsoarbete utifrån de här strategierna kan skolor alltså behöva både tänka och göra annorlunda än tidigare. Det handlar t ex om att involvera den pedagogiska personalen på möten tillsammans med elevhälsan. Något som nu börjar bli vanligare och vanligare, men som tidigare inte varit särskilt vanligt förekommande. Att rikta ett större fokus mot kontext och lärmiljö utifrån ett relationellt perspektiv är ytterligare ett exempel på en sådan förändring i både tänkande och görande som vi behöver få till.

För att elevhälsoarbete i första hand ska kunna handla om främjande och förebyggande arbete kan därför vårt traditionella sätt att se på arbetet behöva förändras. Det handlar om vem som gör vad, vart vi riktar vårt fokus, hur det ska gå till, när det ska ske, vem det involverar och så vidare. Att förändra är lättare sagt än gjort. Därför behöver vi se det som en långsiktigt process – och en process som kan underlättas med hjälp av verktyg. Det är här EHM kommer in.

Vägledande kompass

EHM utvecklades i syfte att få till ett förebyggande och främjande arbete som kunde påverka och ge resultat i det pedagogiska vardagsarbetet . Ord som samverkan, lärare & elevhälsa, tillsammans, lärande och tvärprofessionellt utgör ledord. Dessa begrepp tillsammans med det salutogena och relationella perspektivet, systemteori och teorier om lärande som grund för förändring kan sägas vara basen, syftet och själva kärnan i EHM. Denna kärna pekar på att elevhälsoarbete är något annat än enbart elevhälsans ansvar och att tidigare traditioner av ett individuellt bristfokus inte är aktuellt. Nyckelorden signalerar också att elevhälsoarbete handlar om lärprocesser utifrån olika perspektiv snarare än att enbart handla om att fatta snabba beslut om “hur”.

EHM utmanar därför tidigare tänk kring och former för elevhälsans arbete genom att bland annat skilja sig från ett traditionellt elevhälsoarbete där EHT-mötet ofta spelat en central roll. Vi vill betona att EHM handlar om att börja se på elevhälsoarbete med andra glasögon. För att den positiva effekten med EHM ska bli så stor som möjligt handlar det många gånger om att våga ta klivet och släppa taget om en del gammalt – både tänkande och praktiskt görande.

Ramverket

Den här kärnan fungerade som en vägledande kompass när vi organiserade fram ett nytt sätt att arbeta med elevhälsa och som resulterade i EHM. Modellen kan ses både som en rutin och ett verktyg men också som ett forum för det gemensamma arbetet med elevhälsofrågor. För att få till “kärnan” i praktiken, så att de vackra orden inte stannar vid retorik, är EHM uppbyggt på ett specifikt sätt som vi väljer att kalla ramverk. De viktiga delarna i denna bärande konstruktion är att EHM

har en tydlig mötesstruktur som säkerställer mötets riktning
bygger på att alla närvarande har tydliga roller
startar i ett nuläge
genomförs på regelbunden basis
syftar till att åstadkomma ett tvärprofessionellt och gemensamt lärande
leder vidare
betyder att elevhälsans kompetens kommer alla elever till del

De här delarna kan sägas vara de som bär modellen, som ger den kraft och som får EHM att fungera så som det är tänkt.

I nästa inlägg fördjupar vi oss i respektive del i ramverket ovan för att förtydliga innebörden. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

Om du är nyfiken på grunderna i EHM rekommenderar vi boken som du hittar här.

/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Till vilken nytta?

Från personlig till professionell information

Vad är en professionell överlämning?

Vad står i fokus?

Fokus på gruppen och lärmiljön

Fokus på eleven

Dokumentation

Till sist

EHM som modell

EHM – ett dynamiskt verktyg

Att göra till sitt eget

Ramverket

En mötesstruktur som säkerställer mötets riktning

Tydliga roller för innehåll, struktur & process

Starta i nuläget

Regelbundet och kontinuerligt

Tvärprofessionellt och gemensamt lärande

Leder till förändring i vardagen

Elevhälsa – för alla elever

Summering

Faktorer som bidrar till framgång

Vägledande kompass

Ramverket

Kontakt

Prenumerera på bloggen via epost

Sociala medier

Arkiv

Meta

Etiketter

Arkiv

Sök

Taggar

Prenumerera på bloggen via epost