Vad händer när vi har provat allt och det ändå inte fungerar? Vad händer när kraften tagit slut och hoppet sinat? Är det då dags att kasta in handduken och lämna över ansvaret till någon annan?

Ungefär de här frågeställningarna brottades vi med häromdagen under ett elevhälsomöte i arbetet kring en elev med allt för hög frånvaro. Arbetet hade nått en frustrationsnivå där maktlösheten tagit över och där fokus i mångt och mycket handlade om hur samhället sviker en del barn, och i det här fallet en elev vars föräldrar inte har förmågan att stötta sitt barns skolgång. Vetskapen om allt som kunde ha gjorts men inte blivit utfört rör upp känslor och väcker tröstlöshet. Komplexiteten i frågan om frånvaro, blir så stor och övermäktig att den överskuggar våra egna möjligheter att påverka.

Självklart kan vi aldrig, aldrig överge det uppdrag vi som arbetar i skolan har och praktiskt taget ge upp kring en elev. Men när orken tagit slut, när frustrationen nått sitt tak – oavsett var i organisationen eller hos vem det sker måste skyddsnätet kliva in. Nätet som kan fånga upp den eller de som faller stavas samverkan och strukturer för samverkan. De elevhälsomöten vi har på skolan där jag arbetar är en form av skyddsnät som skapar möjligheter att arbeta tillsammans och medför att du aldrig behöver stå ensam, oavsett vilken roll du har på skolan. Dessa möten följer dessutom en struktur som vid flertalet tillfällen visat sig kunna bringa tillbaka lite hopp i all förvivlan.

I samverkan utgår vi från berättelsen om eleven. Berättelsen som förtäljer att

  • eleven inte vill eller har minsta motivation att vara i klassrummet.
  • eleven är på skolan och hänger med äldre elever i t ex korridorer istället för att vara i klassrummet.
  • de få gånger eleven är i klassrummet uppstår det konflikter.
  • de få gånger eleven är i klassrummet arbetar eleven enskild i grupprummet.
  • eleven inte tycker att hen passar in i klassen.
  • klasskamraterna tycker att det är rätt skönt att eleven inte är där.

I samverkan har vi möjlighet att nyansera berättelsen och låta den ta en annan vändning genom att ställa frågor som t ex:

  • Vad kan elevens ”ovilja” att vara i klassrummet stå för? Vad finns där bakom om vi skrapar lite på ytan?
  • Vad är det eleven får i korridoren och med sitt ”gäng” som hen inte får i klassrummet?
  • Vilka behov är det eleven i första hand behöver få tillgodosedda? Hur kan klassrummet locka och dra genom att erbjuda detta?
  • På vilket sätt kan eleven få en tillhörighet i klassen?
  • På vilket sätt kan eleven ingå i det undervisningssammanhang där övriga elever deltar?

Dessa exempel på frågor är några av dem vi utforskade tillsammans. Eftersom vi redan provat det mesta för att få igång elevens inre motivation att vara i klassrummet måste vi istället finna nya stigar att vandra på genom att nyansera berättelsen och förstå eleven i ett sammanhang. Kanske skulle det vara mer fruktbart att i första hand fokusera på faktorer runt eleven istället för elevens inneboende vilja isolerat? Att låta ”viljan” födas i interaktionen med klasskamraterna genom att erbjuda tillhörighet och sammanhang?

Vad skulle hända om eleven fick känna sig saknad och om klasskamraterna turades om att gå på spaningsuppdrag som budbärare? Varje gång eleven inte är i klassrummet, låta någon eller ett par elever ta ett par minuter för att söka upp eleven, som oftast befinner sig på en given plats, och säga något i stil med:

”Lektionen har börjat och vi väntar på dig.”

Vad skulle hända om klasskamraterna turades om att ha jour vid olika lektioner, d v s när eleven kommer till klassrummet är joureleven förberedd och kan kliva in och hjälpa eleven att förstå vad som pågår, vad som ska göras och varför?

”Vi arbetar med det här just nu/ vi ska lära oss det här….”

”Först ska du göra det här, sedan det här…osv”.

”Jag kan hjälpa dig…”

Klasskamraternas insats ersätter givetvis inte lärarens ansvar eller uppgift men skulle kunna komplettera. Skulle insatserna kunna signalera att både lärare och elever är förberedda på att eleven kommer? Att eleven har en given plats? Skulle insatserna kunnal leda till en känsla av tillhörighet och sammanhang och på så vis väcka vilja?

Hur slutade det aktuella elevhälsomötet? Även om vi som deltog på mötet inte skulttade därifrån tror jag minsatt att benen kändes något lättare när vi gick därifrån än dit. Diskussionen vi hade haft öppnade upp och sådde frön till en plan för det fortsatta arbete där maktlöshet kan bytas mot ”vi måste försöka” och ”det måste gå”. Men då planen inte hann bli kristallklar och färdig bokades ett nytt möte in. Med gemensamma krafter ska vi ta oss vidare.

Vad vill jag med detta inlägg? Jag vill trycka på tre saker.

  1. För det första – ge aldrig upp!  Man brukar säga att hoppet är det sista som överger människan. Om vi överger hoppet kring en elev och inte tycker att vi kan göra mer i skolan, vad finns då kvar för eleven om ingen annan heller gör något?När det finns så mycket som inte fungerar kring en elev på t ex hemmaplan och i samarbete med andra instanser, kanske det ”lilla” vi kan göra i skolan, kan bli det verkligt stora för en elev. En ljusglimt och strimman av hopp.
  2. För det andra vill jag poängtera att det är fullt förståeligt att känslan av makt- och hopplöshet kan infinna sig. Men det viktiga är att vi (skolans personal) samverkar när behovet är som störst, när hoppet sviktar som mest.
  3. Det tredje och sista är vikten av att det finns en struktur för elevhälsoarbetet som möjliggör samverkan och som skapar förutsättningar för att se möjligheter, även när botten tycks vara nådd.

/AnnaBe