AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Tagg: Mångfald

Effective Inclusive Schools – del 2

Det här blogginlägget är ett i raden av flera som, utifrån boken Effective Inclusive Schools av bl a Thomas Hehir, lyfter framgångsfaktorer för att lyckas med inkludering.  I det här inlägget – del 2, skriver jag om ledarskap, skolkultur & vision. Introduktionen till boken – del 1 kan du läsa här. Jag vill också passa på att påpeka att det här är min tolkning och mina tankar kring boken, inget annat.
Ledarskap, skolkultur & vision
Ledarskapet på de undersökta skolorna ses som en starkt bidragande framgångsfaktor för inkludering. Ledarna beskrivs alla som starka och drivande, och med några gemensamma nämnare som lett till framgång.  Det viktigaste verkar dock inte ha varit ledarnas personlighet, utan deras handlingar och agerande:

Ultimately it is what leaders do in leading their schools that makes the difference.

Vad är det då som kännetecknar de här ledarnas görande och som har gjort skillnad? Ledarskapet verkar ha riktat uppmärksamhet mot att leda skolan/organsiationen på flera olika plan samtidigt och beskrivs i boken med hjälp av något som kallas  ”The four-frame model” (Modellen finns beskriven på svenska i bok som jag själv inte har läst men, se här). Enligt denna modell finns det fyra olika perspektiv på organisation och ledarskap:

  • Det symboliska perspektivet
  • Det strukturella perspektivet
  • Det politiska perspektivet
  • Human-Resource-perspektive

Genom att kombinera dessa fyra har ledarna t ex lyckats med att skapa en tydlig och ändamålsenlig struktur för skolorna med tydliga riktlinjer och en organisation som skapar förutsättningar för samverkan, samarbete och flexibilitet. Det innebär att de har lyckats skapa en särpräglad kultur där visionen om en inkluderande skola delas av och omfattar all personal och där de mellanmänskliga relationerna, inte minst kollegor emellan, värdesätts och får frodas och ses som en nödvändighet för att lyckas med inkludering.

Skolkulturen på de aktuella skolorna är förankrad i en tydlig, levande och uttalad vision om att skapa en inkluderande skola där alla elever hör till från början. Visionen grundar sig t ex i de mänskliga rättigheterna, att vi alla har lika rättigheter att leva ett fullgott liv och att vara en del av samhället. En likvärdig utbildning ses som avgörande för att det ska bli möjligt. Förhållningssättet bakom visionen om inkludering står i bjärt kontrast till det man brukar kalla ”ableism”, dvs nedsättande attityder mot personer med olika funktionsnedsättningar, och hyllar istället mångfalden.  Boken lyfter hur ableism och ett segregerat skolsystem bidrar till att elever får en icke likvärdig utbildning och därmed olika förutsättningar. En del blir väl förberedda för yrkeslivet och för att kunna delta i samhället som en fullvärdig medlem, medan andra blir sämre rustade. Förutom olika förutsättningar kan en segregerad skola leda till negativa förutfattade meningar och okunskap kring olika funktionsnedsättningar samt olikheter.
 Visionen bakom dessa inkluderande skolor handlar alltså om att motverka olikvärdigheten, okunskapen och synsättet bakom ”ableism”. Det handlar om att välkomna olikheter och se mångfalden som resurs. Det handlar om att skapa en utmärkt skola för alla elever, en skola där alla får samma kvalitet på sin utbildning för att kunna nå förväntade resultat och på så sätt skapa en grund för framtida, likvärdiga möjligheter. Uttalanden som både kännetecknar skolkulturen och visionen är t ex

We are better together!

We are all special!

We live in a world of diversity. We want to live well in a world of diversity.

Let’s create a world when everyone is part of that and valued to us.

En viktig del utifrån det symboliska ledarskapet har varit att använda just dessa och liknande värderingar som grund för skolkulturen och som drivkraft i förändringsarbetet mot en inkluderande skola. Ledarna har handlat ”symboliskt” och medvetet agerat som förebilder och modellat de grundläggande värderingarna i praktiken på olika sätt. Ledarna har bidragit till att skapa positiva, inkluderande berättelser om sin egen organisation och att skapa tillfällen för ritualer, traditioner som hyllar mångfalden och för att fira och lyfta framgång.

Utifrån det ovan beskrivna drar jag paralleller till det som Hans-Åke Scherp kallar helhetsidé, arbets- och utvecklingsorganisation i boken Lärandebaserad Skolutveckling. En helhetsidé innehåller en vision och en verksamhetsidé. Visionen beskriver det man vill uppnå med sin verksamhet och stakar på så sätt ut riktningen för organisationen samt skapar handlingsberedskap. Den ger också mening, identitet och energi till arbetet.  Verksamhetsidén handlar om hur organisationens ska förflytta sig i visionens riktning. Min tolkning är att ledarna på de beskrivna skolorna medvetet skapat och låtit en helhetsidé  genomsyra verksamheten, där själva strukturen i arbetsorganisationen samt det kollegiala lärandet i utvecklingsorganisationen har möjliggjort inkludering.

När jag läste om ledarnas agerande gjorde jag även kopplingar till det man brukar kalla ”narrativ” eller narrativt förhållningssätt. Ledarna har använt språket samt sina (symboliska) handlingar för att skapa en positivt berättelse (narrativ) om sin egen organisation. Jag tror att detta är så viktigt!  Det handlar inte om blunda för det svåra eller förneka och negligera det som inte fungerar utan det handlar om att lyfta styrkor och framgångar.  När vi gör det växer vår känsla av att kunna påverka och ta ansvar, det ger oss tillfredsställelse och energi. Denna typ av narrativ gör att det blir lättare att ta itu med och utveckla det som ännu inte har lyckats, det som behöver justeras och förändras.

I boken används begreppet distribuerat ledarskap vilket bygger på medarbetares engagemang, ansvar och initiativ. Ordet distribuerat syftar på delat/fördelat ansvar. Ledaren sätter ”tonen” men all personal ses som möjliga ledare och har mandat att utveckla skolan och undervisningens innehåll. Det distribuerade ledarskapet grundar sig på gemensamma värderingar, deltagande, samarbete och gemensamt skapande. Ansvaret för att lyckas är ett tillsammansansvar. Jag undrar hur vanligt den här typen av ledarskap är på svenska skolor? Är det något du känner igen?

Detta var några rader om ledarskapets, skolkulturens samt visonens betydelse för att lyckas med inkludering. I boken lyfts tankar om att det inte är tillräckligt att ha en positiv inställning gentemot olikheter och mångfald.  Det krävs mycket mer än så för att lyckas med inkludering.

First & foremost you have to have a strong academic program to include kids in.

I nästkommande blogginlägg försöker jag närma mig innebörden i det ovan nämnda akademiska programmet genom att i del 3 skriva om det strukturella perspektivet och för att i det avslutande inlägget, del 4 skriva om Universal Design for Learning.

Avslutningsvis, några frågor till dig som läsare/arbetar i skolan:

  • Vilken berättelse florerar om din organisation/skola? Hur påverkar det dig? Hur påverkar det eleverna?
  • Vad betyder det för dig, konkret, att se mångfalden som resurs och olikhet som berikande?
  • På vilket sätt samverkar du och dina kollegor för att skapa en likvärdig utbildning för alla elever?

/AnnaBe

 

 

Inclusion is when everyone belongs

Hösten 2013 fick jag förmånen att tillsammans med före detta kollegan @FrokenLindblom göra ett  besök på Dr. William W. Henderson Inclusion Elementary School i Boston. I det  här blogginlägget berättar jag om det.

Syftet med min resa till USA var i första hand inte detta studiebesök, men när vi ändå var ”over there” kunde vi inte låta bli, eftersom vi sedan tidigare hade hört talas om skolan i flera olika sammanhang. Vi hyrde en bil och snirklade oss ut från Manhattan och lät GPS:n guida oss norröver till denna fantastiska skola. Men vad var det då som lockade och var så intressant på Dr Wiliam W. Henderson Inclusion Elementary School?

IMG_1983Det som hade väckt vårt intresse och som gjort skolan känd är hur de lyckats med inkludering. 2009 bytte skolan namn, från dåvarande O’Hearn School till nuvarande. Namnbytet var en hyllning till Dr William Henderson, rektorn som efter 20 års tjänstgöring på skolan, pensionerades.

Skolans nuvarande rektor, Mrs Patricia Lampron, tog emot oss och berättade om skolans bakgrund och historia. Vi fick veta hur skolan, som är en ”public school” gått från att ha varit en skola med låga resultat och tomma elevplatser, till att bli en inkluderande skola med högre resultat för alla elever i jämförelse med snittet i på andra skolor i Bostonområdet samt en kö av över 700 elever som vill börja på skolan. Den ordinarie undervisningen omfattar alla elever, elever med olika funktionsuppsättningar och elever med olika stort stödbehov. Ungefär 35 % av eleverna på skolan räknas som elever i behov av specialundervisning eller särskilt stöd, där det nationella medelvärdet ligger på 12%.

Skolans mission är att erbjuda alla elever en kvalitativ hög utbildning så att förväntade resultat kan uppnås. Kraven och förväntningarna på eleverna sänks inte utifrån eventuellt stort behov av stöd, utan eleverna ges istället mer stöttning och anpassning för att alla ska erbjudas samma möjligheter att lyckas.

För närvarande går 250 elever i årskurserna K-5 på skolan, fördelade på 10 klassrum. I varje klassrum arbetar en ”general educator” tillsammans med en ”special educator” och ”paraprofessionals”. Den sistnämnda yrkesgruppen uppfattade jag som personal med olika funktioner, t ex assistenter och andra stödpersoner utan det formella pedagogiska ansvaret. Dessa personer var vanligtvis inte knutna till en specifik elev utan fanns tillgängliga för hela klassen då det ansågs vara ett mer effektivt sätt att använda resurserna på. På skolan finns det även ”speech-, language- and occupational therapists”.

Efter stunden med Mrs Lampron, fick vi gå runt på skolan och besöka klassrummen. Vi förstod ganska snart att undervisningen liknade den vi hade sett på skolorna i N.Y i sin struktur utifrån ”The workshop model”*. Det innebär att undervisningen oftast startar gemensamt i helklass med en ”minilesson” för att därefter övergå till olika aktiviteter i smågrupper, i par- eller självständigt arbete utifrån den inledande minilektionen. Lektionen avslutas med ”sharing” då eleverna återigen samlas och delar med sig och reflekterar över sitt lärande.

Den här undervisningsmodellen möjliggör för lärarna att anpassa stöttning och utmaning utifrån behov, vilket är en förutsättning för inkludering. Vi klev in i de här klassrummens världar som sjöd av olika pågående aktiviteter. I ett hörn av klassrummet satt ett par elever tillsammans med en vuxen. På golvet satt några elever utspridda läsandes var för sig. I en annan del av klassrummet samlades några elever runt ett bord tillsammans med en annan vuxen o s v. Det märktes att eleverna hade tränats till självständighet utan att för den sakens skull lämnas ensamma i sitt lärande.

IMG_1935 Väggarna vittnade om hur eleverna fick möta samma typ av uppgifter men att uppgifterna och redovisningsmöjligheterna anpassades utifrån olika behov, vilket är en del av principerna bakom Universal Design for Learning (UDL), något som kännetecknar skolan.

IMG_1917

En elev har fått reflektera utifrån boken ”Iris & Walter”.

IMG_1916

En annan elevs reflektion utifrån samma bok; ”Iris & Walter”

IMG_1927

Ett exempel på hur två elever har fått bearbeta en och samma dikt fast på sitt uttryckssätt.

UDL innebär också att material och liknande ska presenteras på multipla sätt. Bildstöd är därför en självklarhet när dagens schema synliggörs.

IMG_1937

Skolgården och övriga utrymmen möjliggjorde aktiviteter för både kropp, själ och sinne.

IMG_1977

Musiklektion

IMG_1974

Sensory garden

IMG_1970

IMG_1944

Vi fick se bevis på rektorns närvarande pedagogiska ledarskap då Mrs Lampron var deltagande och aktiv i klassrummen vi besökte. Själv talade hon om det som en nödvändighet för att kunna kvalitetssäkra och utveckla den pedagogiska verksamheten och för att hålla visionen levande. Vi förstod också att både nuvarande och dåvarande rektors ledarskap har varit en betydelsefull faktor för att lyckas med inkludering.

Vad är det som har bidragit till att just den här skolan har lyckats med inkludering? Vilka är framgångsfaktorerna för inkludering a’ la William Henderson? Förutom de ovan nämnda faktorerna som t ex en undervisningsstruktur som möjliggör anpassningar, flera olika undervisningar, att olika yrkesprofessioner och kompetenser samarbetar tillsammans och ett tydligt, målmedvetet ledarskap så handlar det självfallet även om en stark drivkraft att vilja åstadkomma något annat än exkludering. Denna drivkraft grundar sig i visionen, i värderingar och ett förhållningssätt som innebär att alla hör till från början – där är ALLA verkligen betyder ALLA:

Inclusion is when everyone belongs

IMG_1980Denna vision genomsyrade skolan och signalerade budskap som ”We are all special”.  Det blev tydligt när vi besökte de olika klassrummen att den fysiska och pedagogiska miljön var anpassad utifrån alla de olika elevernas som fanns där vilket gjorde att ingen elev utmärkte sig mer än någon annan. De hörde till och passade in!

Under studiebesöket fick vi höra om de glädjande framtidsplanerna för skolan och under sommaren har jag på nätet, läst mer om hur de ska förverkligas. Skolan heter numera Dr William W. Henderson Inclusion K-12 School och ska under en femårsperiod utöka till att omfatta årskurser i spannet K-12 samt kunna ta emot 1000 elever.

Studiebesöket ingav hopp!

Det här är ingen låtsaslek. Det är på riktigt.

Inkludering är möjligt.

/AnnaBe

*Om du vill veta mer om The workshop model har jag beskrivit hur den kan se ut vid läs- och skrivundervisningen på skolor i N.Y som är kopplade till Teachers College Reading & Writing project, dels i ett blogginlägg på Skollyftet.se, dels i en presentation på Prezi.

 

Mångfald, möten och mänskliga rättigheter

Häromdagen hade vi en viktig studiedag om jämställdhet och mångfald. Föreläsaren, Seroj Ghazarian, som är utvecklingsledare vid Göteborgs Stad förmedlade tankeväckande budskap på ett ödmjukt sätt och fick mig att bli berörd och att tänka till kring normer, diskriminering, mänskliga rättigheter och bemötande. Innehållet handlade väldigt mycket om det jag brinner för, även om jag i min roll som specialpedagog oftare tänker i termer av t ex inkludering och pedagogik. För mig handlar det egentligen om samma sak; det handlar om människors lika värde och rättigheter. I min yrkesvardag konkretiseras det genom skolans uppdrag att skapa en likvärdig utbildning för alla som på sikt kan skapa förutsättningar för mer jämställt och likvärdigt samhälle. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av några små axplock från dagen.

Vårt samhälle är normativt. Vi definierar människor utifrån en mängd olika kriterier, inte minst i skolans värld. Antalet elever som får olika diagnoser verkar öka och är bara ett exempel på denna kategorisering. På skolan där jag arbetar går nästan uteslutande elever som läser svenska som ett andraspråk varav många är nyanlända. En vanlig första tanke och fråga, när man möter dessa elever är ”Var kommer du ifrån?” Frågan är berättigad, men det är ändå intressant att reflektera över vilka föreställningar och förutfattade meningar jag har utifrån de olika svar jag får. Vilken bild får jag om eleven svarar Somalia? Om svaret är Polen o s v? Vad säger det om en människa att hen kommer från ett visst land? Vad berättar det inte? Seroj Ghazarian använde sig av uttrycket:

Människor har rötter men framför allt fötter.

Om du i mötet med en människa endast ser fötterna, kommer du att förneka en del av det som är människan. Om du endast ser rötterna, osynliggör du delar av människan. Vi behöver, i livet likväl som i skolan, skapa utrymme för både rötter och fötter. För mig handlar det om att respektera, intressera mig för och ta hänsyn till människors bakgrund, erfarenheter och olika förutsättningar, men inte definiera någon utifrån dessa aspekter. Det handlar om att vi måste skrapa på ytan, se innanför det mest uppenbara och intressera oss för varje individ. Vi som arbetar i skolans värld måste lära känna både Hanna och Yosef.  Att ärligt vilja ha svar på frågan ”Vem är du?”  Det räcker inte med att vi vet vilken diagnos Hanna har eller att Yosef är nyanländ.

När jag skriver det här känns det så överflödigt självklart, till och med onödigt att sätta på pränt. Men bortanför ”teorin” och det logiska, i det vardagliga livet vet både du och jag att diskriminering existerar och att människor blir begränsade och placerade i fack utifrån sina ”rötter”. Okunskap och personliga fördomar är bidragande orsaker, men också de samhällsstrukturer vi ingår i. Seroj Ghazarian hänvisade till Paolo Freires tankar om samhällsstrukturer och sa ungefär:

Samhällsstrukturer kan bara vidmakthållas om det finns aktörer med tillräcklig makt att upprätthålla dem.

Så fort det handlar om samhällsnivå finns det en risk att en känner sig liten och utan påverkansmöjlighet, vilket jag tror är oerhört riskabelt. Att vi skjuter ansvaret ifrån oss. Så vilka är dessa aktörer? Jo, men det är ju VI!  Det är klart att vi kan påverka och ett viktigt redskap vi har är vårt bemötande, i vardagen och i vår yrkesroll.

Jag skulle vilja påstå att bemötande är A och O, att det har en avgörande betydelse för hur våra elevers identitet byggs upp. Att identiteten i sin tur påverkar elevens förmåga att lära och fungera tillsammans med andra människor. Hur påverkar det dig att bli sedd som invandrarbarn? Eller som ett bokstavsbarn, som svag eller bråkstaken? Hur påverkar det lärandet? Under studiedagen användes Hjalmar Söderbergs bok Doktor Glas som referens:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.

Det är i mötet med andra människor vi blir till. Dessa möten sker i vardagen och det är således där vi har möjlighet att göra skillnad på individnivå. Frågan är hur det skulle kunna påverka vårt samhälle att alla våra elever känner sig sedda, respekterade och värdefulla utifrån sina rötter? Hur skulle det påverka vårt samhälle att alla våra elever känner tilltro till sin förmåga att lära; att de tror att de är en som kan lyckas? Att det har fötter utan skavsår? Skulle vi kunna bidra till ett samhälle där man inte är sin religion, sitt geografiska ursprung eller sitt funktionshinder? Ett samhälle där man i första hand är människa? En värdefull sådan. En självklar rättighet kan jag tycka och en förutsättning för inkludering. På riktigt.

/AnnaBe

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén