AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Etikett: Struktur

Effective Inclusive Schools – del 3

Det här blogginlägget är ett i raden av flera som, utifrån boken Effective Inclusive Schools av bl a Thomas Hehir, lyfter framgångsfaktorer för att lyckas med inkludering.  I det här inlägget – del 3 skriver jag om ett strukturellt perspektiv, hur skolorna som beskrivs i boken skiljer sig från traditionella organisationer genom att vara Collaborative Problem Solving Organizations.  Om du har missat del 1 finns den här och del 2 här. Jag vill också passa på att påpeka att det här är min tolkning och mina tankar kring boken, inget annat.

Struktur & Collaborative Problem Solving Organization

Så hur ser strukturen som har möjliggjort inkludering ut?  I boken beskrivs den som en ”Collaborative Problem Solving Organization”, och jag väljer att översätta det till en ”samarbetande, lösningsfokuserad organisation”.  Vilken innebörd och betydelse har den haft? Ja, jag kommer till detta men väljer att inleda med att beskriva motsatsen först då jag tror att det skapar en tydligare bild av vad som lett till framgång.

Bokens författare hänvisar till och har inspirerats av Thomas M. Skrtic´s teorier om organisationer och skolor som traditionella professionella byråkratier vars kännetecken är skolor som är organiserade i årskurser, med ca 25-30 elever/klass och en lärare och där undervisningen till största del är organiserad ämnesvis. Arbetet är ofta uppdelat på olika ”specialister” där var och en har sin kompetens och uppgift. Lärarna är:

 Trained to do their job for a group of assigned students.

Skrtic menar att skolorna är ”performance organizations”, var och en gör det man kan förvänta sig i den här strukturen, med en lärare, en klass och ett ämne. Den traditionella strukturen beskrivs ha en begränsad repertoar när det gäller t ex schema, lokaler, samarbete mellan lärare och ämnen. Trots begränsningarna finns den kvar på en hel del ställen, troligtvis för att den är ändamålsenlig för vissa elever, men tyvärr alltför rigid för att vara anpassad för de elever som är i behov av mest stöd. Jag håller med Skrtic som menar att den här strukturen, som är begränsad till sin utformning, skapar elever som inte passar in; elever som inte kan undervisas i den ordinarie undervisningen, som inte går att ha i klassrummet. Men när en lärare menar att hen inte kan ha en viss elev i klassrummet, kanske uttalandet är ett uttryck för systemets begränsningar, snarare än lärarens grundläggande värderingar och syn på inkludering. För att kunna utbilda och undervisa alla elever, med olika funktionsuppsättningar, behövs en mer flexibel struktur som är individuellt anpassad:

There is no cookbook.  You have to figure it out kid by kid.

Skolorna som beskrivs i boken skiljer sig från denna traditionella bild och har istället utvecklat en annan struktur; en samarbetande, lösningsfokuserad organisation. Den här typen av struktur är flexibel och kan mer beskrivas som en adhocrati. Vad som sker i en organisation går inte att förutsäga och bestämma helt på förhand, dilemman uppstår naturligt i vardagen och behöver lösas, inte minst när alla elever med små och stora, vanliga och mindre vanliga behov ska undervisas i den ordinarie undervisningen. I en samarbetande, lösningsfokuserad organisation kan dessa dilemman hanteras på ett mer funktionellt sätt. Strukturen begränsar inte, utan möjliggör. Olika funktionsuppsättningar blir i den här strukturen en dörröppnare och en tillgång som främjar förändring och förbättring i organisationen för att gynna alla elever.

Strukturens kännetecken är långt ifrån en lärare per klass och ett klassrum bakom stängda dörrar. Man använder sig av Co-Teaching/Integrated Co-Teaching, där ”general educators”, ”special educators” och ”paraprofessionals” arbetar  tillsammans i och utanför klassrummet.  Just det där med att arbeta tillsammans är normen. De lärare som kallas för ”general” och ”special” har det huvudsakliga pedagogiska ansvaret och ”paraprofessionals” är personal med stödfunktion i klassrummet. Personalen har olika utbildning men tar ett gemensamt ansvar för alla elever och samarbetar tätt ihop:

We are in each others business, professionally, as much as we can be.

Motivet är att det gynnar eleverna, men att det även är bra för personalen:

It pushes our practices and pushes our beings.

Resursanvändningen är flexibel och effektiv. Personalen som kallas ”paraprofessionals” riktas mot klassen, och inte i första hand mot specifika elever 1-1,  då det ses som ineffektivt och dessutom kan vara missgynnande för utökad självständighet och då det kan minska elevens möjlighet till interaktion med övriga elever och lärare.

Tid och forum finns inbyggt i organisationen för att lösa de pedagogiska dilemman som uppstår när elever är olika och ska undervisas tillsammans i den ordinarie undervisningen. Strukturen har gjort det möjligt att samarbeta och att utvecklas och lära tillsammans. Att befinna sig i samma klassrum och undervisa tillsammans eller sida vid sida har gjort det lättare att dela med sig till varandra och det har avmystifierat innebörden av specialundervisning. Det handlar mindre om att vara ett fenomen som fixar till elever och mer om att alla elever ska utvecklas och lära.

Boken lyfter något som vare sig är nytt eller kommer som en överraskning, men väl värt att poängtera, dvs det som är bra för elever med med de mest komplexa behoven, är gynnsamt för alla elever. Den givna frågan blir då varför fler skolor inte utformas på detta sätt?

Just that this school values all children: children who are gifted, children with disabilities, all children. They all learn from each other. And that there´s such high expectations here for all children, and that all children are valued in what they can offer each other.

 

De höga förväntningarna på att alla elever kan utvecklas och lära har sporrat uppfinningsrikedomen och förnyelseförmågan.  De anställda verkar vara hängivna och helhjärtat engagerade i uppdraget att tillsammans stötta alla elever att lyckas. Jag tycker att organisationen/strukturen kan sammanfattas som dynamisk, innovativ, lärande och ständigt förbättrande. Följande citat som återigen belyser vikten av skolkulturen får avsluta det här blogginlägget och knyta ihop det med det förra:

In these schools the need to continually challenge all students grow and to provide them with the necessary opportunities to do so are deeply internalized values.

Precis som förra gången lämnar jag några frågor till dig som läsare/lärare här i slutet:

  • Hur skulle samarbetet behöva se ut på din arbetsplats för att kunna undervisa alla elever inom den ordinarie undervisningen?
  • Förväntar du dig att alla elever kan lyckas? Hur märks det i din undervisning? Hur märks det i ditt bemötande av eleverna?

/AnnaBe

 

Stödinsatser i skolan – Vems ansvar?

Igår diskuterade vi inom kollegiet skolans nya rutiner för hur vi ska arbeta med anpassningar inom den ordinarie undervisningen, likaså extra anpassningar och särskilt stöd för de elever som är i behov av det. Ett förtydligande av rutinerna var nödvändigt inför det här läsåret, inte enbart p g a de nya Allmänna råden för arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram, utan även som ett nästa steg i skolans kvalitetsarbete.

Diskussionen hamnade lätt i frågan om vem som ska ”utföra” eller vara ansvarig för stödinsatserna extra anpassningar och särskilt stöd. I de allmänna råden lyfts exempel på vad extra anpassningar kan vara. De flesta av dessa exempel är anpassningar som hör till den ordinarie undervisningen och klassrummet. En enstaka specialpedagogisk insats under kortare tid kan också vara en extra anpassning. Men när det finns en stor efterfrågan på andra personer förutom klass-/ämneslärare  som kan utföra och vara ansvariga för de olika stödinsatserna kan man fråga sig vad det beror på?

Jag tror att det finns flera svar på frågan ovan. En möjlig orsak, som jag ser det, är att diskussionen kring ”Vem?” bottnar i hur vi ser på vårt uppdrag och vår undervisning. För att belysa frågan vill jag använda bilden nedan och koppla cirklarna inkludering och exkludering till hur vi tänker om undervisningsuppdraget och undervisningsansvaret.

Inkludering

Ur Forskning för klassrummet – Vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet i praktiken. Skolverket 2013, s. 55

I en exkluderande undervisningsmiljö finns det en undervisning. Eleven ska passa in i undervisningen för att platsa där. Men eftersom elever av naturen är olika, faller självfallet några elever utanför den ordinarie undervisningen. Eftersom det är eleven som ska passa in är organisationen mer eller mindre bestämd och förändras och anpassas inte utifrån de enskilda eleverna. När elever då faller utanför blir behovet av att ”någon annan” tar hand om dessa elever istället stort.

En inkluderande undervisning omfattar alla elever. Undervisningen planeras och anpassas utifrån de elever som finns där genom att organisation, struktur och innehåll förändras utifrån behov. Det är alltså undervisningen som anpassas till eleven och inte tvärtom.

För mig blir detta två helt olika sätt att se på skolans uppdrag och skolans sätt att förhålla sig till och organisera undervisning. Det handlar inte om att extra resurser inte behövs och att allt ansvar ligger på undervisande lärare. Lärare har visserligen ett stort ansvar för att tillgodose elevers varierade behov, men jag som specialpedagog och likaså mina kollegor inom Elevhälsan, är en stödfunktion i det arbetet. Istället tror jag att det handlar om t ex:

  • synen på undervisning; om det är undervisningen som ska anpassas till eleverna eller eleverna som ska anpassa sig till undervisningen.
  • synen på vilka elever som ryms inom den ordinarie undervisningen.
  • synen  på svårigheter. Ses de som individbundna eller beroende av sitt sammanhang, som ”egenskaper” snarare än behov som undervisningen ska tillgodose?
  • om det finns en struktur som möjliggör inkludering eller ej.

Enligt skolans styrande riktlinjer ska skolan anpassa sig efter eleverna, det är tydligt. För att lyckas åstadkomma en förskjutning från exkludering mot inkludering måste vi blotta våra föreställningar och börja tala om ovanstående punkter. Vi måste tala om det undervisande uppdraget och vilka elever som vi ser oss som ansvariga för. Vi måste skapa en struktur som möjliggör inkludering och samtala om hur en sådan anpassad undervisning kan se ut. Kanske kan frågan om ”vem” som är ansvarig för stödinsatsen då bli en fråga som styrs av elevens behov och inget annat.

/AnnaBe

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén