AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Tagg: Teachers Across Borders

Ett ljus i mörkret – Teachers Across Borders

Idag har jag stått i köket och lagat mat och bakat tillsammans med min nyblivna tolvåring inför söndagens släktkalas. Samtidigt följde vi det informationsmöte som Teachers Across Borders (TAB) genomförde i Stockholm tidigare idag och som sändes via länk.

Föreningens ordförande Anna Östman samt vice ordförande Jenny Kimming, som jag arbetade tillsammans med i Siem Reap i somras,  informerade om TAB:s arbete i Kambodja.  Kickan Hagroos, som jag inte träffat (än),  är ansvarig för TAB:s arbete i Burma och berättade om pågående projekt där. Glädjande information spreds också om att ytterligare en av kollegorna från i somras; Johan Holmberg, kommer att vara delaktig i att starta upp ett projekt i Kenya.

Informationen handlade dels om vad TAB ägnar sig åt och varför TAB behövs. Kortfattat innebär TAB:s arbete att

Lärare lär lärare.

I somras innebar det att nio TAB-lärare från Sverige och USA åkte till Kambodja i tio dagar för att arbeta tillsammans med kambodjanska lärare. Genom observationer, workshops och pedagogiska diskussioner ägnades dagarna åt pedagogik, metodik, undervisning och lärande. Arbetet fortsätter sedan under året genom tre virtuella träffar där TAB-lärare och kambodjanska lärare följer upp arbetet tillsammans. Alldeles för några dagar sedan hade jag och min närmaste TAB-kollega Petteri Karttunen vårt första uppföljningsmöte med ”våra” lärare.

Varför behövs TAB då? I mina ögon behövs TAB av flera olika anledningar. Dels finns det  några uppenbara  skäl som kan knytas till dem som personligen deltar i TAB:s arbete, både de som åker iväg och arbetar i Kambodja eller Burma och de lärare i dessa länder som deltar i projekten. Arbetet med TAB innebär en kompetensutveckling. Det är ett vinna-vinna koncept, där alla inblandande parter har möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll genom riktat fokus på undervisning och lärande. Som en bonus, så var det också fantastiskt roligt.

Givetvis är det så att det inte bara är deltagande lärare som är vinnare. Eleverna, i Sverige, Kambodja och Burma är så klart de som gynnas allra mest av att deras lärare utvecklas och lär. Förhoppningsvis kan de få en ännu bättre utbildning och rustas än bättre för framtiden.

Att TAB bidrar till att inblandade lärare och deras elever gynnas är så klart fantastiskt och viktigt.  Men sätter man TAB:s arbete i ett ännu större sammanhang blir det ännu mer angeläget och avgörande. Just idag, efter de mörka händelserna i Paris, är det lätt att tappa modet och att känslor av uppgivenhet och rädsla tar över. Och just idag, efter de fruktansvärda attentaten mot, inte bara mot en stad, utan mot världen – mot mänskliga rättigheter och medmänsklighet, är det extra viktigt att vi ser till att de ljusa krafterna motarbetar och kväver de mörka.

Och just nu pågår TAB:s arbete som ett ljus i mörkret. Arbetet sker vid den här tiden på året genom information, rekrytering och planering inför nästkommande projekt som genomförs till jul och sommaren 2016. TAB bidrar genom sina projekt till utbildning i några länder – utbildning, som kanske är det mest kraftfulla verktyget av dem alla, i kampen för en bättre och mer human värld.

Education powerful weapon

Självklart finns det ett stort behov av akuta insatser nu, inte bara i Frankrike, utan på många håll i världen då människor är på flykt undan krig och terror. Men vi får inte glömma bort det mer långsiktiga arbetet som på sikt kan bygga en annan värld. Arbetet med TAB och utbildning är ett sätt att göra det på, ett sätt som kan göra skillnad. Uppföljningsmötet vi hade i veckan är ett tecken på att utveckling faktiskt sker i TAB:s regi. Det skapar hopp!

Det handlar inte om akut eller långsiktigt arbete – om antingen eller utan det handlar om både och. Jag väljer inte bort något annat, men jag väljer TAB. Vad väljer du?

P.S Om du vill få mer information kan du se dagens möte i efterhand här (Själva mötet börjar ca 11:30 in i filmen) och här.

 /AnnaBe

Home & away – efter TAB Siem Reap 2015

Nu har det gått en vecka sedan 2015 års arbete med Teachers Across Borders (TAB) i Kambodja avslutades på plats i Siem Reap. Jag är hemma och mitt ordinarie jobb har startat, men trots det är jag fortfarande lite ”borta” i tankarna och uppmärksamheten är till viss del kvar i upplevelserna från arbetet i Kambodja.

I ett tidigare blogginlägg direkt från Siem Reap skrev jag om mina dåvarande tankar och erfarenheter efter några dagars TAB-arbete, medan utgången av arbetet egentligen var oviss. Syftet med TAB-arbetet är att bidra till och delta i kollegialt lärande tillsammans med kambodjanska lärare med hjälp av klassrumsobservationer, coachande verktyg och förhållningssätt. Jag åkte till Kambodja med vissa föreställningar om vad jag och mina blivande kollegor skulle syssla med. Jag förberedde mig så gott jag kunde, både mentalt och praktiskt, tog t ex med mig en hel pärm med material som kunde tänkas komma till användning. Hur gick det då? Kom pärmen till användning? Skedde det något lärande?  Och vad kan man egentligen åstadkomma på några dagar?

image

To Grow-modellen för coachande samtal

För det första, pärmen öppnade jag inte en enda gång. För det andra så är svaret JA – jag är övertygad om att alla vi som deltog i arbetet lärde oss massor.

Att möta nya kollegor, såväl kambodjanska, svenska som amerikanska med varierad syn på lärande, yrkesmässiga erfarenheter, språkbruk, roller och förutsättningar har varit otroligt berikande. Och att få delta som observatör i ett kambodjanskt klassrum har gett mig inblick i hur det verkligen är att vara elev och lärare i ett annat land, Kambodja. Dessa erfarenheter och möten har gett mig perspektiv på min egen yrkesroll, på skolan och lärande samt synat mina egna förgivettaganden.

image

Inga skor (eller flip-flop) i klassarummet tack!

image

Flitig elev

image

Årskurs 3 lär sig om den kambodjanska flaggan

image

Lektion i åk 1, en klass på ca 50 elever.

Samarbetsförmågan samt förmågan att bygga relationer och förtroende på kort tid har övats upp, inom TAB-gänget men också med de kambodjanska lärarna. Flexibilitet och anpassningsförmåga är också något som övats flitigt. Arbetet har utförts i fyra olika team vilket inneburit att jag har arbetat närmast tillsammans med en TAB-partner. Tillsammans har vi balanserat mellan att försöka leva upp till de kambodjanska kollegornas förväntningar om ”färdiga metoder” att använda och mellan att åstadkomma ett lärande, ett sammanhang och en förståelseram att placera metoderna inom. Det har varit en utmaning, men så mycket lättare och roligare när man inte är ensam utan gör det tillsammans. När olikheter kompletterar, berikar och bygger upp, snarare än förstör och bryter ner.

image

Samtal pågår!

image

Eleverna blir intervjuade om skolan.

Kambodjanska & svenska kollegor

Kambodjanska & svenska kollegor

Våra kambodjanska kollegor har visat stor tacksamhet för arbetet vi har genomfört tillsammans. För några av dem var det första gången någonsin som de träffade en lärare från ett annat land. För alla var det första gången någon annan vuxen deltog på deras lektioner och hade fokus på deras undervisning och roll som lärare. För alla var det så gott som första gången efter lärarutbildningen som de fick betalt för och möjlighet att samtala om undervisning och lärande. Bara detta i sig kan sätta igång processer tror jag.

image

Observatör & tolk

Det är en underdrift att säga att kulturella skillnader, erfarenheter och förutsättningar inte spelar roll. I sämsta fall uppstår krockar och i bästa fall kan de berika. Vi tog oss an utmaningen att bygga broar mellan dessa skillnader genom att visa respekt samt  genom att försöka vara öppna, följsamma, nyfikna och genom att krydda arbetet med glädje. Följsamheten innebar att låta processen styra och planera arbetet allt eftersom beroende på gensvaret från lärarna i Kambodja. En pärm från Sverige kändes väldigt avlägsen där och då. Glädjen kom genom att lära känna varandra och vara lite personliga, samt i ett sökande efter styrkor och det som fungerar. Sören Kirkegaards  kända ord och förhållningssätt har nog outtalat funnits med som en ledstjärna i arbetet.

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Förhållningssättet är ganska självklart och gäller så klart i mötet med både kollegor och elever, men är för den sakens skull inte helt enkel att omsätta i praktiken. En utmaning har varit den begränsade tiden vi har haft på oss.  Men vi lyckades närma oss viktiga frågor och teman att samtala om och mötas kring. Vi  startade  exempelvis i Hur man kan undervisa elever i behov av stöd? men hamnade i frågor som  Vem är en elev i behov av stöd? När är eleven i behov av stöd? Varför är eleven i behov av stöd? Vilka behov har eleven? för att återigen diskutera Hur kan arbetet  anpassas och utformas? Vi gick från den konkreta klassrumssituationen till det abstrakta där dessa frågor ventilerades och därefter tillbaka till klassrumspraktiken igen där lärarna försökte omsätta sina nya tankar och lärdomar i praktiken.

Bild som hjälpmedel i samtal om elever i behov av stöd.

Bild som hjälpmedel i samtal om elever i behov av stöd.

Så för det tredje; vad kan man egentligen åstadkomma på några dagar? Ganska mycket ändå, skulle jag vilja påstå.

För egen del har arbetet med TAB inneburit att jag fått nya perspektiv och erfarenheter som ger mig en känsla av att växa, både yrkesmässigt och privat. Jag känner ödmjukhet och tacksamhet inför allt jag har lärt och varit med om, alla nya kollegor & vänner och det för mig nya landet, jag lärt känna. Jag hoppas innerligt att upplevelsen är likartad hos mina nyvunna kollegor.

Team "Khnar"

Team ”Khnar”

TAB-team

Team ”TAB”

Lyckligtvis är arbetet med TAB ingen dagslända. Arbetet är inte avslutat även om vi inte längre är på plats i Siem Reap. Under det kommande året är tre uppföljningar via Skype planerade. Från hemmaplan kan vi ta del av vad som händer där ”borta”, i Kambodja och tvärtom. Det kollegiala lärandet över gränser kan fortsätta. Och nästa sommar är det dags för TAB Siem Reap 2016…

Här kommer tips på några blogginlägg och filmer om du vill få mer inblick i #teachersacrossborders arbete i #Siem Reap #Kambodja #2015:

Jenny Kimming bloggar om första dagens TAB-arbetet i Siem Reap 2015

Anna Östman bloggar efter genomförd lektion, observerad av kambodjanska kollegor

Jenny Kimming bloggar om vikten av att ställa sig frågan ”Varför?”

Petteri Karttunen intervjuar Jenny Kimming om inriktningen på 2015 års TAB-arbete i Siem Reap

Anna Bengtsson & Petteri Karttunen om första dagens arbete

Shannon Koropchak & Mikael Åsberg efter två dagars arbete

Anna & Petteri efter tre dagars arbete

On the countryside in Cambodia with TAB

Lärare och elever om arbetet med TAB, skolan och framtiden

Rina, en kambodjans lärare och tidigare TAB-deltagare om TAB

Anna Östman & Johan Holmberg sammanfattar arbetet med TAB 2015

Anna Östman om TAB:s besök på Women’s Resoruce Center

/AnnaBe

Kollegialt lärande i Kambodja

Jag befinner mig just nu i Siem Reap, Kambodja som TAB-lärare, d v s som en del av organisationen Teachers Across Borders arbete, där jag tillsammans med kollegor från både Sverige och USA är här som lärare för att stötta andra lärare.

Teachers Across Borders är en organisation med ursprung i USA och som sedan 20008 även finns i Sverige. Arbetet går ut på kollegialt lärande där TAB-lärare åker till Kambodja för att stötta de inhemska lärarna. Men vem som egentligen lär sig mest, de kambodjanska lärarna eller lärarna inom TAB kan nog diskuteras. Jag har redan lärt mig massor. Tidigare år har arbetet i stort sett byggt på workshops utifrån olika teman eller ämnen, men i år har arbetet tagit en förändrad riktning. Min tolkning av förändringen innebär att arbetet har gått från att fokusera på metoder och undervisningsmodeller till att mer fokusera på lärares lärande. För att stödja de kambodjanska lärarnas lärande utgår arbetet från de behov de kambodjanska lärarna upplever sig ha för att kunna stödja sina elevers lärande på bästa sätt. Verktyg som vi använder i arbetet är coachande samtal och klassrumsobservationer. Lite mer konkret innebär det att jag som TAB-lärare ingår i ett team bestående av mig och ytterligare en TAB-lärare, en tolk samt tre lärare och en rektor. Under förmiddagarna observerar jag och min TAB-kollega i klassrummen för att på eftermiddagen träffa våra kambodjanska kollegor för ett coachande samtal.

Efter två dagar på Khnar Primary School har jag fått en viss inblick i hur det är att vara lärare i Kambodja och hur det kan fungera i ett kambodjanskt klassrum. Det finns både likheter och skillnader i jämförelse med Sverige. En skillnad är förutsättningarna för undervisning som t ex har att göra med klasstorleken och undervisningsmaterial. Om man är elev i Kambodja behöver man själv bekosta undervisningsmaterial och man har ofta 40, 50 eller 60 klasskamrater, åtminstone om man går på en ”public” school och inte en privatskola. Klassrummen är utformade så att eleverna precis får plats och de undervisningsmaterial som finns tillgängliga skiljer sig avsevärt från svenska förhållanden där digitala verktyg är vanliga. En annan skillnad mellan länderna är lärarlönerna. Visserligen pågår det en diskussion i Sverige om låga lärarlöner, men i Kambodja är det inte ovanligt att en lärare behöver kombinera läraryrket med ytterligare ett jobb då lönen är så låg. Undervisningen på Khnar Primary School är uppdelad på förmiddags- och eftermiddagspass, där hälften av skolans elevler undervisas mellan kl. 7-11 och hälften mellan kl. 13-17. Det är olika lärare som undervisar på förmiddagen respektive eftermiddagen vilket gör att du som lärare kan har fler jobb om det behövs. Lärarnas arbetstid verkar inte omfattas av planeringstid utan endast bestå av undervisningstiden. Min uppfattning är att den kambodjanska läroplanen är ganska styrd innehållsmässigt. Lärarna får färdiga lektionsplaneringar där innehållet är förutbestämt utifrån olika ”units” i de olika ämnena. Vad lärarna ska undervisa om är bestämt, men däremot förfogar lärarna över ”hur”.

Det finns så klart även likheter mellan undervisning och att vara lärare i Sverige och Kambodja. En av likheterna handlar om de dilemman de kambodjanska lärarna ställs inför som i mångt och mycket är identiska med dem svenska lärare ställs inför. Lärarna i vårt team lyfter fram vikten av samarbete med föräldrarna och hur mycket det påverkar elevernas lärande när det inte fungerar. De lyfter även fram hur svårt det är att hantera den variation som finns i klassrummen där en del elever lär sig snabbt och andra elever behöver mer tid på sig och där kunskapsspridningen bland eleverna i klasserna är stor. Särskilt lyfter lärarna fram hur en del elever varken kan läsa eller skriva trots att de går i en högre årskurs. Att en del elever har stor frånvaro framhålls också som ett dilemma. Alla dessa dilemman känner jag väl igen, både som lärare och specialpedagog.

En annan likhet är att flera av de metoder eller arbetssätt som används i de kambodjanska klassrummen även förekommer och används i Sverige. Vi har t ex sett hur lärare startar lektionen med en återkoppling till föregående lektion och vi har fått erfara hur eleverna har var sin liten skrivtavla där de kan skriva sina svar på, precis som i de svenska klassrum som genomsyras av bedömning för lärande. Vi har även sett eleverna arbeta enskilt, i par och i grupp, och både muntligt och skriftligt samt hur en lektion kan vara uppbyggd på ett liknande sätt som en svensk med start av gemensam genomgång eller arbete för att därefter leda till pararbete och slutligen självständigt arbete. I klassrummen har vi sett en variant av att använda eleverna som lärresurs för varandra där elever som kan lär elever som inte kan. Trots dessa likheter är det en stor skillnad på undervisningen som i stora drag verkar fokusera på att eleverna ska lära sig att memorera undervisningsinnehållet. Repetition används flitigt och att läraren säger något som eleverna upprepar och ofta i kör.

Utgångspunkten för arbetet under våra dagar i Kambodja är att vi med våra gemensamma samt olika erfarenheter kan lära av och med varandra. För att arbetet ska få en riktning har de kambodjanska lärarna med hjälp av oss ringat in det område som de vill fokusera på under lektionsbesöken/observationerna och i samtalen. Fokus, i vårt team, är arbetet med de elever som lärarna beskriver som elever som lär sig långsamt eller som inte förstår. Elever som av någon anledning inte lär sig det som lärarna undervisar om. Att kunna mötas kring ovan nämnda fokus är en utmaning som heter duga. Under våra samtal har lärarnas metoder och dilemman att hantera variationen i klassrummen bl a lett in oss på samtalsämnen som hur elever i behov av stöd kan stödjas med hjälp av att eleverna används som resurser för varandra och hur läraren som resurs kan användas på bästa sätt, samt hur det arbetet kan utvecklas vidare. I ärlighetens namn stöter vi på patrull då och då…det kan lätt bli tokigt när samtalet förs via tolk och det är svårt att diskutera ”hur” elever i behov av stöd kan stöttas när våra olika erfarenheter skiljer sig så mycket åt.

För att komma vidare tror jag att vi behöver gå till grunden, d v s att diskutera lärande lite mer i allmänhet.

Hur ser vi på lärande?

Vad innebär det att kunna något?

Hur lär man sig?

Syftet med ett sådant samtal handlar inte om att komma fram till rätt svar, utan att förstå men också utmana varandras tänkande, åt båda håll för att kunna lära tillsammans. Utifrån en sådan diskussion kanske det kan bli lättare att prata om ”hur” arbetet kan utvecklas vidare.

Jag ser likheter mellan mitt uppdrag som specialpedagog på hemmaplan och mitt uppdrag som TAB-lärare här i Kambodja. Ett exempel är att båda uppdragen syftar till att skapa goda förutsättningar för elevernas lärande bl a genom att stödja lärares lärande.

Hur arbetet kommer att lyckas här i Siem Reap, det återstår att se. Men Teachers Across  Borders arbete gör det möjligt för mig och flera andra att åtminstone göra ett försök att bidra till utveckling och kollegialt lärande i kambodjansk skola. Tack!

image

/AnnaBe

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén