AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Tagg: Värdegrund

Relationen som en bro till studiero del 2

Relationen som en bro till studiero del 1 handlade om mina tankar kring faktorer som bidrar till studiero.  I del 2 tänker jag dela med mig av det arbete som startade på min arbetsplats förra läsåret och som handlade om relationer som en väg för att nå ökad studiero. I arbetet var både elever, lärare och elevhälsan (inkl. skolledning) delaktiga.

Ett tänk bakom skolans utvecklingsarbeten är att lärande som grunden för förändring. Det innebär att vi, innan vi fokuserar på ”hur:et”, försöker lära tillsammans. I arbetet med studiero innebar lärandet att skapa gemensamma referensramar och en gemensam förståelse för vad studiero är och vilka faktorer som kan bidra till studiero.  I lärandet ingick också att vi behövde input samt möjlighet att stöta och blöta våra olika individuella föreställningar och tankar mot varandra för att sedan kunna hitta en gemensam bas som grund. Stegvis gjorde vi ungefär  så här:

  • Elever och lärare (var för sig) fick reflektera kring frågorna: ”Vad är studiero?” och ”Vad bidrar till studiero?”
  • Svaren sammanställdes och diskuterades i personalgruppen.
  • Input med hjälp av en föreläsning av Petter Iwarsson (BRIS) som tyvärr inte längre finns tillgänglig på UR + läsning av några korta texter om relationsarbete av till exempel Petra Krantz Lindgren. Efter input diskuterade vi våra tankar om studiero. Vi fick möjlighet att vända och vrida och de gemensamma tankarna mynnade ut i en tankekarta. En sak som blev tydlig i samtalet var vuxenansvaret i förhållande till relationen mellan vuxen i skolan och elev.
  • Alla tankar från personalen och eleverna om studiero analyserades och sorterades och mynnade ut i några värdeord:

Trygghet

Gemenskap

Ansvar & engagemang

Förtroende & tillit

Tilltro

Att bli sedd

Det finns en stor risk att ord som dessa förblir fina ord i teorin men som inte gestaltas i vardagspraktiken. För att försöka ändra på det fortsatte arbetet.

  • Arbete med värdeorden i smågrupper genom progressiv brainstorming utifrån frågeställningarna: Vad innebär värdeorden i skolan?  Hur syns och märks det? Upplägget genererade energi och vid återsamling följde intressanta diskussioner i storgrupp. Så här kunde en tankekarta från den progressiva brainstormingen se ut där alla grupper bidragit med värdeordet Trygghet som exempel:

tankekarta-trygghetVid det här tillfället blev det tydligt att det är en utmaning att prata om innebörden i de olika värdeorden på ett konkret sätt. Trots att vi skulle diskutera hur det både syns och märks att relationen präglas av trygghet är det lätt att vi använder och förklarar orden med andra ord och begrepp som kan betecknas som ”fina” men som betyder olika saker för olika personer. När vi beskriver trygghet med ordet glädje har vi ännu inte lyckats komma till det konkreta – hur det gestaltas genom ord och handlingar i praktiken. Utifrån den här erfarenheten och aktiviteten skapades nästa gemensamma innehåll för att ännu mer konkret komma åt vad dessa ord egentligen innebär för oss i mötet med eleverna.  Vi ville också ha fokus på den vuxnes relation och bemötande till eleven, inte elevens bemötande mot vuxna eller andra elever.

  • Fortsatt arbete i smågrupper med varje värdeord för sig, ett i taget. Alla grupper arbetade med samma värdeord utifrån en kort fallbeskrivning och några frågor. Fallbeskrivningarna skiljde sig åt mellan värdeorden men frågorna var de samma: Vad gör du? Vad säger du?  Hur fortlöper situationen? Grupperna skulle arbeta med frågorna, både utifrån en situation som präglades av värdeordet, men också utifrån en situation som präglades av det motsatta för att sedan kunna diskutera vad skillnaden mellan de båda situationerna.  Efter en uppgift återsamlades vi i storgrupp. Redovisningarna bestod av rollspel eller målande beskrivningar av olika situationer samt diskussion om vad det var som utgjorde den stora skillnaden. Utifrån uppgiften kring ansvar & engagemang är ett exempel:

Fallbeskrivningen handlade om en elev som visar lite intresse för skolarbetet vilket tar sig i uttryck genom att eleven inte arbetar på eller avviker från lektionerna. Vid det aktuella tillfället är eleven på lektion men reser sig för att gå iväg ut ur klassrummet. En av grupperna som redovisade visade det önskade och icke önskade läget genom rollspel ungefär så här:

Önskat läge

Eleven reser sig och är på väg mot dörren. Läraren går fram till eleven och säger:

Jag ser att du är på väg att gå. Jag vill att du stannar.

Eleven svarar inte läraren utan fortsätter mot dörren. Läraren fortsätter:

Jag hjälper dig gärna och vill  höra vad det är som gör att du vill gå härifrån.

Läraren lyckas få eleven att stanna kvar i klassrummet och sätter igång ett samtal med eleven för att höra vad det är som gör att eleven vill lämna klassrummet.

Icke önskat läge

Eleven reser sig och är på väg mot dörren. Läraren står kvar på sin plats i rummet och säger till eleven:

Jaha, du är på väg att gå igen. Ja, det är ditt ansvar, du väljer själv.

Eleven svarar inte läraren utan fortsätter mot dörren och försvinner ut ur klassrummet. .

Skillanden

När vi sedan diskuterade vilka de stora skillnaderna i ansvar & engagemang är utifrån de båda situationerna kom vi bland annat fram till att skillnaden handlar om:

Vad som händer med relationen i de olika situationerna. I det önskade läget finns det en chans att relationen kan gynnas, börja gro och stärkas medan det i det icke önskade läget finns stor risk att den förstörs, försvinner eller hindras.

Ansvaret. I det första exemplet tar den vuxne ansvar för situationen, i det andra exemplet läggs ansvaret helt på eleven.

Vilken riktning situationen kommer att ta – en främjande och positiv riktning eller en negativ, destruktiv spiral. Det önskade läget kan leda till förändring och förbättring. Det icke önskade läget leder med sannolikhet till oförändrad eller försämrad situation.

Diskussionerna vi hade synliggör hur viktigt bemötande är samt vilket stort ansvar vuxna har i skolan för att få en situation att ta en positiv och främjande riktning!

  • Utifrån allt arbete ovan växte ”vår” gemensamma förståelse för de olika värdeorden fram. Arbetet dokumenterades i en plansch för varje  värdeord och som nu finns på väggarna i varje klassrum. Så här ser det ut i ett av våra klassrum:

vardeorden

Det som jag tänker utmärker vårt sätt att arbeta är att…

  • vi låter det få ta tid. Arbetet genomfördes under våren och flera konferenser och tillfällen avsattes till detta arbete, inte bara ett enstaka tillfälle.
  • vi tror på att göra det vi gör noggrant hellre än att göra för många saker lite grann.
  • vi ser till att lärare och elevhälsa samarbetar där vi kopplar ihop arbetet med studiero med värdegrundsarbetet.
  • vi arbetar dynamiskt. Vi vet vart vi ska och vad vi vill åstadkomma. Men planen för arbetet (alla steg) är inte utmejslade från början utan det ena tillfället leder vidare till nästa, likt en formativ undervisning: Var är vi nu? Vilka behov ser vi? Hur tar vi oss vidare?
  • det finns en röd tråd i arbetet och som synliggörs. Arbetet med relationer och studiero kom inte som en blixt från en klar himmel utan var en naturlig följd i det systematiska utvecklingsarbetet, vilket också synliggörs och blir transparent för alla inblandade på skolan.
  • rektor tar vara på specialpedagogernas skolutvecklingkompetens för att driva och hålla i arbetet samt involverar hela elevhälsan i arbetet.

Arbetet tar inte slut här, men det var hit vi hann i våras. I nästa inlägg tänker jag berätta hur vi under hösten arbetat vidare för att hålla i arbetet med värdeorden som en väg för att nå ökad studiero och för att verkligen få arbetet att göra avtryck och skillnad i det vardagliga arbetet på skolan.

/AnnaBe

Mångfald, möten och mänskliga rättigheter

Häromdagen hade vi en viktig studiedag om jämställdhet och mångfald. Föreläsaren, Seroj Ghazarian, som är utvecklingsledare vid Göteborgs Stad förmedlade tankeväckande budskap på ett ödmjukt sätt och fick mig att bli berörd och att tänka till kring normer, diskriminering, mänskliga rättigheter och bemötande. Innehållet handlade väldigt mycket om det jag brinner för, även om jag i min roll som specialpedagog oftare tänker i termer av t ex inkludering och pedagogik. För mig handlar det egentligen om samma sak; det handlar om människors lika värde och rättigheter. I min yrkesvardag konkretiseras det genom skolans uppdrag att skapa en likvärdig utbildning för alla som på sikt kan skapa förutsättningar för mer jämställt och likvärdigt samhälle. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av några små axplock från dagen.

Vårt samhälle är normativt. Vi definierar människor utifrån en mängd olika kriterier, inte minst i skolans värld. Antalet elever som får olika diagnoser verkar öka och är bara ett exempel på denna kategorisering. På skolan där jag arbetar går nästan uteslutande elever som läser svenska som ett andraspråk varav många är nyanlända. En vanlig första tanke och fråga, när man möter dessa elever är ”Var kommer du ifrån?” Frågan är berättigad, men det är ändå intressant att reflektera över vilka föreställningar och förutfattade meningar jag har utifrån de olika svar jag får. Vilken bild får jag om eleven svarar Somalia? Om svaret är Polen o s v? Vad säger det om en människa att hen kommer från ett visst land? Vad berättar det inte? Seroj Ghazarian använde sig av uttrycket:

Människor har rötter men framför allt fötter.

Om du i mötet med en människa endast ser fötterna, kommer du att förneka en del av det som är människan. Om du endast ser rötterna, osynliggör du delar av människan. Vi behöver, i livet likväl som i skolan, skapa utrymme för både rötter och fötter. För mig handlar det om att respektera, intressera mig för och ta hänsyn till människors bakgrund, erfarenheter och olika förutsättningar, men inte definiera någon utifrån dessa aspekter. Det handlar om att vi måste skrapa på ytan, se innanför det mest uppenbara och intressera oss för varje individ. Vi som arbetar i skolans värld måste lära känna både Hanna och Yosef.  Att ärligt vilja ha svar på frågan ”Vem är du?”  Det räcker inte med att vi vet vilken diagnos Hanna har eller att Yosef är nyanländ.

När jag skriver det här känns det så överflödigt självklart, till och med onödigt att sätta på pränt. Men bortanför ”teorin” och det logiska, i det vardagliga livet vet både du och jag att diskriminering existerar och att människor blir begränsade och placerade i fack utifrån sina ”rötter”. Okunskap och personliga fördomar är bidragande orsaker, men också de samhällsstrukturer vi ingår i. Seroj Ghazarian hänvisade till Paolo Freires tankar om samhällsstrukturer och sa ungefär:

Samhällsstrukturer kan bara vidmakthållas om det finns aktörer med tillräcklig makt att upprätthålla dem.

Så fort det handlar om samhällsnivå finns det en risk att en känner sig liten och utan påverkansmöjlighet, vilket jag tror är oerhört riskabelt. Att vi skjuter ansvaret ifrån oss. Så vilka är dessa aktörer? Jo, men det är ju VI!  Det är klart att vi kan påverka och ett viktigt redskap vi har är vårt bemötande, i vardagen och i vår yrkesroll.

Jag skulle vilja påstå att bemötande är A och O, att det har en avgörande betydelse för hur våra elevers identitet byggs upp. Att identiteten i sin tur påverkar elevens förmåga att lära och fungera tillsammans med andra människor. Hur påverkar det dig att bli sedd som invandrarbarn? Eller som ett bokstavsbarn, som svag eller bråkstaken? Hur påverkar det lärandet? Under studiedagen användes Hjalmar Söderbergs bok Doktor Glas som referens:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.

Det är i mötet med andra människor vi blir till. Dessa möten sker i vardagen och det är således där vi har möjlighet att göra skillnad på individnivå. Frågan är hur det skulle kunna påverka vårt samhälle att alla våra elever känner sig sedda, respekterade och värdefulla utifrån sina rötter? Hur skulle det påverka vårt samhälle att alla våra elever känner tilltro till sin förmåga att lära; att de tror att de är en som kan lyckas? Att det har fötter utan skavsår? Skulle vi kunna bidra till ett samhälle där man inte är sin religion, sitt geografiska ursprung eller sitt funktionshinder? Ett samhälle där man i första hand är människa? En värdefull sådan. En självklar rättighet kan jag tycka och en förutsättning för inkludering. På riktigt.

/AnnaBe

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén