AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Kategori: Elevhälsa Sida 1 av 6

Att vara influencer

Vad ska du bli när du blir stor? Ett inte helt ovanligt svar när elever svarar på den frågan är att bli influencer. Att drömma om att bli en av alla dessa personer som livnär sig på att synas i diverse bloggar, vloggar, på Instagram eller till exempel Youtube och med tusentals följare är många barn och ungdomars  verklighet. 2018 utsåg Nyheter 24 de 100 mäktigaste unga personerna i Sverige och bland de 10 mäktigaste finns flera bloggare och youtubers där Bianca Ingrosso ligger i topp.  Det går inte att blunda för att dessa influencers blir personer som barn och unga ser upp till och som kan ha stor påverkan i deras liv.

Influencer

Det här inlägget handlar egentligen inte om fenomenet influencers i sociala medier utan om alla oss vuxna som arbetar i skolan.  Det handlar om hur vi som dagligen möter barn och ungdomar kan bli viktiga vuxna i deras liv, vuxna som blir efterföljansvärda och som har möjlighet att leda och guida eleverna genom deras skolgång. Jag vill poängtera att det så klart inte handlar om att konkurrera ut vare sig Bianca Ingrosso eller någon av de andra personer som räknas som influencers. Det handlar istället om att det behöver finnas kloka och trygga vuxna  i skolan. Vuxna som kan stötta, peppa, visa vägen, fånga upp, guida och leda, modellera, stå upp, agera som bollplank, sparringpartners och förebilder. Vuxna som kan bidra till att eleverna får en skolsituation som präglas av både   trygghet, bekräftelse men också utmaning och utveckling.

Nyligen gick regeringen ut med information om nya framtida skrivningar i läroplanen som trycker på att det är elevernas plikt att visa respekt för sina lärare. Skrivningen avslöjar att bristen på trygghet och studiero är ett allt för stort problem i många skolor. Eleverna har rätt till en skolsituation som präglas av både trygghet och studiero, men jag är tveksam till att just detta löser problemet.

Jag hade förmånen att lyssna på John Steinberg tidigare den här terminen och tycker att han belyste frågan på ett intressant sätt utifrån sina tankar om ledarskap och lärarskicklighet i klassrummet. Steinberg lyfte fram att det inte handlar om auktoritet, och lydnad, eller att du per automatik blir en självklar ledare bara för att du är vuxen eller innehar titeln lärare. Han pratade om jämnårigorientering – ett begrepp som myntats av Dr Gordon Neufeld och som handlar om tendensen att de vuxna blir allt  mindre viktiga när barn och unga söker vägledning kring rätt och fel, värderingar och identitet och att det snarare är de jämnåriga kamraterna som fungerar som vägvisare.

Som specialpedagog har jag varit inne i flera klassrum genom åren där just detta har blivit synligt.  Klassrum där elever  är mer fokuserade på och intresserade av varandra än på vad läraren säger och gör.  Lärare som har svårt att göra sig hörda och få eleverna med sig och fokusera på undervisning och lärande. Givetvis är detta ett stort problem och något som vi behöver komma tillrätta med i dagens skola, inte minst med tanke på att det i skolans uppdrag ingår att överföra, utveckla, förmedla och förankra både värden och kunskaper.

Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa (Lgr 11, Kap 1). 

Skolan har i uppdrag att förmedla och förankra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver (Lgr 11, Kap 1).

Men så som jag tolkar Steinberg och så som jag själv tänker går inte vägen till en lösning via plikt och tvång. Det handlar istället om att leda så att eleverna vill följa och samarbeta. Den här typen av ledarskap byggs av goda och förtroendefulla samt tillitsfulla relationer. Att inse att det här är en avgörande del av ledarskapet som vuxen i skolan är A och O. När vi inser det här kan vi skapa en idé om hur vi ska möta eleverna, hur vi ska agera för att få eleverna att vilja följa. En plan är ingen garanti för att vi lyckas, men som Steinberg sa…”sannolikheten för att vi ska lyckas ökar”.

Även om relationen är avgörande handlar ett efterföljansvärt ledarskap inte om personkemi i första hand. Att planera ledarskapet och göra sig själv till en ledare värd att följa handlar mer om de handlingar du som ledare utför för att knyta an till eleverna – som individer och som grupp. Anknytning handlar om tillit och hur skapar vi det till eleverna? Steinberg ger tre exempel på signaler du som vuxen behöver sända ut för att skapa både tillit och anknytning:

Min lärare vill mig väl, ser mina förtjänster och min potential.

Min lärare står emot mina känslostormar och står kvar, oavsett vad som händer.

Min lärare gillar måhända inte alltid mitt beteende eller sättet jag säger ifrån på eller hur jag agerar, men oavsett vad som händer, inger min lärare mig hopp om att det blir bättre nästa gång och att det finns hopp även för min framtid.

Dessa signaler handlar om att nå fram till eleverna. Att se dem och acceptera dem för vilka de är, finnas där när de faller och behöver fångas upp, att stå upp och stå kvar när det stormar och att gång på gång erbjuda nya möjligheter och chanser att utvecklas och göra bättre.  ”Du vill följa och göra bra ifrån dig för en person som har nått fram till ditt hjärta.” (Neufeld) Om vi, genom relationer och ett medvetet ledarskap, lyckas nå fram till elevernas hjärta  – då minskar behovet av både tvång eller plikt. Då kan vi göra oss själva hörda och blir efterföljansvärda vuxna. Det ökar sannolikheten till både trygghet och studiero men också möjligheten att skicka med både viktiga värden och kunskaper på elevernas fortsatta utveckling och väg i livet. Då kan vi bli influencers på riktigt.

/AnnaBe

P.S Vill du läsa mer om relationens betydelse läs mitt inlägg om  relationen som en bro till studiero.

EHM – Elevhälsomötet: Vi kallar det modell

Det här är det tredje inlägget av fyra som fokuserar på EHM – elevhälsomötet som en främjande, förebyggande och lärande modell. Det första hittar du här och det andra här.

I det förra inlägget fokuserade vi på att EHM utgörs av ett ramverk eller en bärande konstruktion. Det är det här ramverket som gör EHM till den modell som det är tänkt att vara. En modell med syftet att åstadkomma ett förebyggande och hälsofrämjande arbete, att få till ett tvärprofessionellt lärande, samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner utifrån ett salutogent och relationellt perspektiv med systemteoretiska tankegångar. Men vad menar vi egentligen med att det är en modell?

EHM som modell

Vi har valt att kalla EHM en modell även om vi är medvetna om att begreppet kan föra  tankarna till något som är alltför styrande och statiskt och kanske till och med mekaniskt.  Här finns en risk att man får för sig att modellen i sig och ensamt kan leda till förändring och utveckling. I ett sådant tänk finns också risken att hamna i den så kallade strukturfällan. “Du förändrar ingenting genom att rita om lådorna i ditt organisationsdiagram. Förändringen ligger på en mycket konkret nivå, inte uppe i abstraktionens ljusblå moln.” (Ahrenfeldt, 2001, s 67). Citatet ger oss en fingervisning om att inte ha en övertro till strukturer.  För den sakens skull betyder det inte att strukturer eller modeller inte är användbara som ett stöd för att åstadkomma en förändring. Men det är viktigt att komma ihåg – modellen i sig ger inte färdiga lösningar på unika problem, däremot är den ett verktyg i arbetet för att utveckla skolans förmåga att analysera specifika situationer.

Synonymer till ordet modell är bland annat förebild, exempel, mall och tankeschema vilket kan hjälpa oss att förstå tanken bakom ordet modell kopplat till elevhälsomötet. EHM blir, genom att fungera som exempel, förebild, mall eller tankeschema, ett verktyg i arbetet för att göra och tänka mer förebyggande och främjande och att få till förändring.  

Som vi tidigare har belyst kämpar många skolor med att hitta vägar till det förebyggande och främjande arbetet. Om det hade räckt med kunnig, kompetent och välvilligt inställd personal hade skolors elevhälsoarbete med största sannolikhet redan varit mer främjande och förebyggande. Men goda intentioner är inte tillräckligt utan behovet av förändring kvarstår.

EHM skiljer sig markant från traditionellt elevhälsoarbete. EHM som modell handlar om att göra på ett annat och nytt sätt och utmanar tidigare tänk kring och former för elevhälsans arbetet. Att närma sig det förebyggande och främjande arbetet handlar därför inte bara om kompetens och god vilja eller om nya strukturer. Det handlar också om att vända på tanken och se på vad elevhälsoarbete innebär med andra glasögon. En modell kan vara precis det verktyg som behövs för att komma ifrån det åtgärdande arbetet och igång med ett arbete som mer handlar om att förebygga och främja där tanken om vad elevhälsoarbete innebär är uppdaterad.

EHM – ett dynamiskt verktyg

Utifrån teroin om Communities of Practice (Wenger, 2000) kan man se elevhälsomötet som ett socialt lärande system – det som ibland kallas praktikgemenskaper. Att åstadkomma lärande i dessa praktikgemenskaper kan vara en utmaning. Detta blir tydligt på elevhälsomötet där olika professioner, med olika yrkeskulturer, språk och perspektiv möts. Wengers teori synliggör hur just redskap och modeller kan stödja och underlätta lärande i dessa sammanhang.

För att EHM som modell ska kunna bli en språngbräda som just stödjer och underlättar samverkan och tvärprofessionellt lärande krävs så klart mer än att föra in och följa modellens struktur som en manual. EHM som modell är, trots de givna ingredienserna, allt annat än statiskt. EHM är ett dynamiskt mötesforum som genomförs av människor. Det är vad och hur människorna gör och tänker som konkret spelar roll.

Mötesstrukturen, rollerna och verktyg som Tratten stöttar både det vi gör och vad vi tänker under mötets gång. Men det underlättar också om de personer som deltar på EHM har en gemensam förståelse för vad mötet syftar till med utgångspunkt i de grundläggande tankegångarna bakom modellen. Dessa tankegångar kan du läsa mer om i de tidigare inläggen. Att ha tillgång till personer som har eller utvecklar kompetens att leda en process, ett lärande under själva mötet med förståelse för hur till exempel mötesdelarna, faserna och  rollerna kan bidra i det lärandet gör att EHM kan bli ett dynamiskt verktyg snarare än en statisk struktur.

Att göra till sitt eget

EHM beskrivs som en främjande, förebyggande och lärande modell och skulle på så sätt kunna vara det redskap som många skolor behöver för att ta sig bort ifrån ett arbete som i alltför stor utsträckning är åtgärdande.   Men kan man verkligen applicera EHM rakt av i en annan verksamhet och följa modellen till punkt och pricka? Behöver man inte göra modellen till sin egen?

Ja, det fina med EHM är att själva mötesstrukturen, rollerna och verktygen som ingår, går att föra över precis som de är till olika verksamheter. Modellen blir anpassad till respektive verksamhet eftersom innehållet på mötet utgår från aktuell kontext och varje skolas eget nuläge. Trots den dynamik och följsamhet som finns i modellen behöver naturligtvis ändå  varje verksamhet få upplevelsen av att själva äga modellen. Att man tagit den till sig och gjort den till sin egen, precis så som vi hör att många skolor arbetar och resonerar. Men vilka områden är det då som varje verksamhet behöver göra till sitt eget och anpassa? Här är några exempel:

  • Hur EHM initieras och implementeras eftersom arbetet behöver utgå från aktuellt utgångsläge och de behov som finns i verksamheten.
  • Att grunda och verkligen på djupet få en förståelse för “varför” EHM kan ses som en främjande, förebyggande och lärande modell.
  • Hur förutsättningarna för EHM organiseras fram – Vilken tid ska användas? Vilka ska delta? Hur ska rollerna fördelas? Hur ofta ska mötena vara?
  • Vilken plats EHM kan ha i organisationen som helhet och som en del i de övergripande rutinerna för elevhälsoarbete och att stödja elevers utveckling mot målen.
  • Att “äga” kompetensen. EHM som modell är verktyget, men arbetet genomförs med mänsklig “hand”.

EHM innebär ju ett tillägg i skolans organisation. Samtidigt vet vi att det inte bara går att lägga till och lägga på mer och mer.  En viktig fråga blir därför också att fundera på om något annat kan och behöver tas bort för att EHM ska fungera och få effekt.

Konkreta redskap för att kunna arbeta främst förebyggande och främjande saknas på många håll. Men EHM – elevhälsomötet som modell är ett redskap i det här arbetet så varför uppfinna hjulet gång på gång?

Vi möter många skolor som provar EHM och vet att det inte är helt enkelt att komma igång och få till arbetet, även om det finns en samsyn och övertygelse om att det är här kan vara något bra. I arbetet med att utveckla elevhälsoarbetet dyker många frågeställningar upp. I nästa och sista inlägget i den här serien kommer vi att lyfta fram och resonera kring några av de vanligaste frågorna som brukar finnas. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

 

Referens

Ahrenfeldt, B. (2001). Förändring som tillstånd. Lund: Studentlitteratur.

Wenger, E. (2000). Communities of Practice and Social Learning Systems. Sage Publications, 7 (2), 225-246. doi: 10.1177/135050840072002

 

EHM – elevhälsomötet: vad, hur och varför?

Det här är det andra inlägget av fyra där vi fokuserar på EHM – elevhälsomötet, en främjande, förebyggande och lärande modell. I det första inlägget skrev vi om vad som utgör den vägledande kompassen för EHM – själva kärnan och svaret på ”varför”. Tvärprofessionellt lärande och samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner utgör ett nav i modellen. Det salutogena och relationella perspektivet tillsammans med systemteoretiska tankegångar är viktiga utgångspunkter. För att de här tankarna ska kunna dels vägleda och dels utgöra kärnan i EHM är förståelse för modellens bärande konstruktion eller det vi kallar ramverket för mötet avgörande.

Ramverket

Hur ser då detta ramverk ut? Vad är det som gör EHM till just EHM? Följande sju rubriker får utgöra en sammanfattning av det:

En mötesstruktur som säkerställer mötets riktning

EHM har en medveten mötesstruktur (nuläge, reflektion, fördjupning, planering och avslutning) som bygger på tre faser (beskriva, analysera & förstå samt planera hur). Alla mötesdelar är viktiga för att EHM ska kunna få planerad effekt.

Det handlar dels om mötets start – i ett nuläge – som skapar helt nya förutsättningar för mötets innehåll och riktning. Denna start bjuder på möjligheten att fokusera på både det som fungerar och det som inte fungerar och allt från individ till lärmiljö

Mötesstrukturen bidrar till progression under mötets gång – att nya insikter och ett nytt sätt att tänka tar form vilket i sin tur påverkar vårt görande och handlande. Lärande kan beskrivas som att få till en förflyttning i tänkandet, vilket underlättas när mötets faser blir vägledande i arbetet och när reflektion och analys blir viktiga inbyggda komponenter. Utan lärandet finns risken att vi alltför fort tar oss till att planera hur, utan att först ha skapat  en tillräckligt bred grund för beslutsfattande. Den här gedigna och nyanserade grunden gör att vi kan ta vara på och använda oss av det tvärprofessionella perspektivet.

Mötets delar och faser blir viktiga verktyg i det förebyggande och främjande arbetet och för att få till en förflyttning i önskad riktning.

Tydliga roller för innehåll, struktur & process

EHM bygger på att alla närvarande har tydliga roller:  ordförande, sekreterare, reflekterande team och deltagare. Rollerna skapar inte bara trygghet utan fyller också flera andra funktioner.

En av dessa funktioner är att bidra till mötet genom att tillföra innehåll i alla mötesdelar – allt ifrån beskrivningar till reflektioner och idéer om hur arbetet ska fortsätta efter mötet, beroende på vilken roll varje profession har. På det här sättet kommer det tvärprofessionella perspektivet fram och kan bidra både till en gemensam helhetsförståelse men också till ett lärande under mötets gång.

Den andra funktionen är att bidra till struktur och det är framför allt ordförande som axlar det ansvaret.  Det handlar om att leda mötet genom mötesdelarna och faserna och se till att alla roller kommer till tals och används.

Den tredje viktiga funktionen är att bidra till och stötta mötets process. Återigen är det ordförande som har ett viktigt ansvar för detta, men även sekreterare och det reflekterande teamet. Det handlar om att få till förändring och förflyttning under mötets gång, det vill säga från individuell till gemensam förståelse, från individ- till gruppnivå och fokus på lärmiljöer, från åtgärdande till förebyggande och främjande och så vidare.

Starta i nuläget

EHM startar alltid i ett nuläge och genom det blir EHM ett redskap för att hantera alla de komplexa frågor och dilemman som uppstår i vardagsarbetet på en skola – i aktuell verksamhet.   Nuläget kan ses som ett verktyg för att ta temperaturen på verksamheten, att systematiskt synliggöra var den befinner sig. Vi vet att skolan är fylld av både utmaningar, problem och glädjeämnen. De frågeställningar som uppstår kan handla om enskilda elever eller grupper av elever, om undervisningen och skolans lärmiljöer eller organisation. När vi tar vår utgångspunkt i ett nuläge kan alla dessa delar beskrivas och därmed ges möjlighet att bearbetas & hanteras.

Regelbundet och kontinuerligt

EHM genomförs på regelbunden basis oavsett status i verksamheten.  Det här är viktigt och något som skiljer EHM ifrån en del andra modeller för samverkan mellan lärare och elevhälsa. Ingen behöver ta initiativ till mötet eller delta på mötet först efter att problem eller behov har uppstått. EHM genomförs och sker ändå, som en grundstruktur i verksamhetens organisation.

Genom att regelbundet genomföra EHM skapas strukturerade rutiner för arbetet med elevers utveckling, lärande och hälsa i samverkan mellan lärare och elevhälsans professioner. Resultatet blir ett lugn i organisationen och en tydlighet kring var och när arbetet sker, vem eller vilka som deltar samt varför.  Regelbundenheten och kontinuiteten ökar möjligheten till det förebyggande och hälsofrämjande arbetet, något man lätt kan missa om samarbete mellan lärare och elevhälsans professioner sker endast när problem har uppstått.

Tvärprofessionellt och gemensamt lärande

EHM syftar till att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande och detta möjliggörs främst under mötesdelarna reflektion och fördjupning. Verktyget Tratten med en inbyggd analysfas bidrar till att det tvärprofessionella lärandet sätts i första rummet och blir möjligt.  På det viset skiljer sig EHM från de möten som allt för fort hamnar i “hur” och snabba lösningar utan gemensamma och tvärprofessionella analyser.

Möjligheten till reflektion och analys under mötets gång bidrar till att ett gemensamt lärande kan komma till stånd. Lärandet innebär ett skifte i både tanke och fokus. Det här betyder att mötet kan förflytta sig från nuläget, oavsett hur det sett ut, i en mer förebyggande och främjande riktning och med fokus på skolans lärmiljöer.   En förskjutning från individuell till gemensam förståelse som är en grund för att nya insikter och handlingsalternativ.

Leder till förändring i vardagen

EHM leder vidare till ett konkret arbete eftersom varje EHM innehåller en mötesdel med syfte att få till en planering för görandet. Planeringen innehåller de insatser som förväntas bidra till förändring och utveckling i det fortsatta och praktiska arbetet som sker när mötet är slut.  EHM är inte alltså inte ett pratmöte eller informationsmöte som inte leder någon vart utan ett verktyg för progression som ska resultera i förändringar i vardagspraktiken. Varje möte mynnar ut i en konkret planering för hur det fortsatta arbete ska genomföras. Planeringen utgår bland annat från fördjupningen. För att fånga upp alla de delar som blivit synliga och där det finns behov av fortsatt arbete behöver planeringen också utgå från både nuläge och reflektion.

Elevhälsa – för alla elever

EHM betyder att elevhälsans kompetens kommer alla elever till del i ett främjande och förebyggande arbete. EHM som rutin och forum med en tydlig mötesstruktur, roller och verktyg skapar förutsättningar att fokusera på det viktiga arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer för alla elever. Det betyder att elevhälsans professioner och lärare ges möjlighet att arbeta tillsammans även kring det vi kallar ledning och stimulans. Elevhälsans arbete kopplas genom EHM därför inte enbart till arbetet med stödinsatser på individnivå – det som handlar om extra anpassningar och särskilt stöd.

Summering

Ovanstående – det vi kallar ramverk – är de delar som vi ser som avgörande för att EHM ska kunna bli ett kraftfullt verktyg i det förebyggande och hälsofrämjande elevhälsoarbetet.

Till er som redan har provat EHM men ännu inte lyckats “få till” arbetet fullt ut så kan det vara värt att stämma av ert arbete mot detta ramverk. Att använda delarna som avstämningspunkter och underlag för diskussion för att sedan kunna skruva på och justera det arbete som redan pågår. Till er som ännu inte har provat men är nyfikna och sugna, kanske kan ni använda dessa tankar tillsammans med boken (som ni hittar här) för att planera hur ni praktiskt, organisatoriskt och innehållsligt kan gå vidare?

Vår förhoppning är att vi genom dessa två första inlägg lyckats tydliggöra att EHM har både en tydlig kärna, som en vägledande kompass, men också ett ramverk – som en bärande konstruktion som innebär att vissa saker behöver finnas “på plats” för att det ska kunna kallas EHM.

Men vad innebär det här egentligen och varför kallar vi EHM en modell?  Ja, det kommer nästa inlägg att handla om. Om du inte vill missa nästkommande inlägg, se till att prenumerera på bloggen!

/Anna Bengtsson, Ida Necovski & Maria Kempe Olsson

 

Jakten på den specialpedagogiska kompetensen

För mig är det en självklarhet att den specialpedagogiska kompetensen ska tas tillvara och komma till användning i hela skolans organisation och i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. När det sker ökar skolans möjligheter att skapa tillgängliga lärmiljöer och inkluderande undervisning för alla elever. Jag vet också att verkligheten inte alltid överensstämmer med det som för mig kan tyckas vara självklart.  Den specialpedagogiska kompetensen reduceras många gånger till att bli något som enbart riktas åt det särskilda och som tas tillvara först när problem redan har uppstått.

Jag vill bidra till en förändring kring den specialpedagogiska kompetensen. Ett sätt att förändra är att rikta ljuset mot denna fråga och öka kunskapen om vad specialpedagogisk kompetens innebär, inte minst hos beslutsfattare, huvudmän och rektorer. Ju mer jag tänker på vad specialpedagogisk kompetens innebär, desto tydligare har det blivit för mig att vi måste diskutera frågan genomgripande – på alla nivåer. Det räcker inte att ta fram en tydlig uppdragsbeskrivning eller komma överens om vilka arbetsuppgifter som ska ingå i det specialpedagogiska uppdraget. Vi behöver istället  ta avstamp i varför – att hitta fram till en gemensam förståelse för vad specialpedagogisk kompetens innebär för att kunna diskutera vidare.

Utifrån dessa tankegångar växte spelet Jakten på den specialpedagogiska kompetensen fram. Spelet består av 13 utmaningar som tillsammans är tänkta att bilda underlag för viktiga samtal och diskussioner som förhoppningsvis kan föra arbetet vidare.  Utmaningarna kan hjälpa till med en rannsakning av både den egna synen på vad specialpedagogisk kompetens innebär men också av organisationens möjligheter att ta kompetensen tillvara. Spelet är helt enkelt menat att vara ett verktyg eller stödmaterial för att kunna sätta frågan om den specialpedagogiska kompetensen i förgrunden.

Spelet i miniformat ser du i bilderna nedan och som spelbar variant genom att klicka på följande:

Jakten på den specialpedagogiska kompetensen

Spelet är utformat för att visas digitalt, ej skrivas ut.

Bjud med rektor, kollegor, kanske personer på huvudmannanivå och sätt igång!

 

/AnnaBe

P.S 1:Förra året startade jag och fem andra specialpedagoger tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling för att försöka påverka frågor kring den specialpedagogiska kompetensen. Följ oss på Facebook om du vill veta mer!

P.S 2: Tack till Ida Necovski för feedback kring spelet!

Inkludering på 10 minuter!

Inkludering på 10 minuter, går det? Ja, på 10 minuter är det möjligt att formulera tankar om inkludering. Och det var just vad jag gjorde i podden 10minuter.se för ca 5 år sedan. Av en händelse stötte jag på avsnittet igen häromdagen och slogs då av att mina tankar om inkludering inte har förändrats särskilt mycket på de här åren. Självfallet har tankarna vidgats något, men det som  blev tydligt var hur tanken om en inkluderande och tillgänglig skola, enligt min mening,  är drivkraften bakom det specialpedagogiska uppdraget.

Bilden är tagen vid ett studiebesök på William Henderson Inclusion School i Boston 2013.

Det här ger indikationer om hur den specialpedagogiska kompetensen bör tas tillvara, något jag skriver om då och då nu för tiden. Eftersom frågorna om inkludering och tillgängliga lärmiljöer samt den specialpedagogiska kompetensen är lika aktuella idag som 2013 väljer jag att återbruka det som skapades då.

Om du vill lyssna på avsnittet gör du det här.

Även om jag tror att avsnittet gör sig bäst som podd finns det möjlighet att läsa avsnittet. Här har jag hämtat och lånat det i textform från 10minuter.se:

”Avsnitt 14 Anna Bengtsson (text)

Dessa 10 minuter kommer att handla om min vision för framtidens skola utifrån några av de tankar jag har om inkludering.  Inkludering är för mig något självklart och givet, men det är också något som jag stöter på meningsskiljaktigheter och dilemman kring, i mitt yrke som specialpedagog . Vardagshändelser och diskussioner som uppstår kan då handla om

  • ifall inkludering är något bra eller något dåligt,
  • om man är för eller emot inkludering.
  • att inkludering är bra ibland, men inte alltid,
  • att inkludering är bra för vissa elever, men inte andra.

Dessa diskussioner, uttalanden och synpunkter tror jag ofta bottnar i att vi pratar om inkludering på olika nivåer. Jag syftar inte på nivåer som är rangordnade, utan nivåer som helt enkelt bidrar till att vi talar om olika saker.

När jag tänker på och pratar om inkludering som något självklart och givet menar jag att det handlar om normer och värden som ligger till grund för ett inkluderande förhållningssätt.

  • Inkludering för mig handlar om att skolan ska vara en plats för alla elever från början

Själva inkluderingsbegreppet i sig är inte helt lyckat i det här sammanhanget då det får oss att tänka att någon som är utanför ska” in” och in-kluderas. Men min vision är att skolan ska vara en gemenskap som innefattar alla barn från början och en skola där delaktighet är  ledstjärna.

  • Inkludering för mig handlar om att främja mångfald

Det innebär att se olikhet som det naturliga. Att olikhet är något som berikar, och inte minst i lärandet.  Att främja mångfald, se olikhet som resurs är uttryck som ibland får kritik för att endast vara vackra ord. Men min vision och övertygelse utifrån erfarenhet är att de går att omsätta i den pedagogiska praktiken.

  • Inkludering för mig handlar om likvärdighet

Det innebär att alla barn och elever får det de behöver för att ha lika möjligheter till lärande och utveckling tillsammans med andra.  Det betyder att skolan måste anpassa sig efter de elever som finns där, och inte tvärtom. I min vision ser vi på skola och undervisning genom en inkluderingslins.

  • Inkludering för mig handlar om alla elever och är allas ansvar

Det handlar inte bara om de barn och elever vi i dagens samhälle har diagnosticerat eller som vi benämner är i behov av stöd. Det handlar om alla elever.  Det är också allas ansvar i skolan. Det är inte en uppgift hänvisad till speciallärare och specialpedagoger. I min vision gäller inkludering alla elever och är allas ansvar.

De här tankarna om inkludering handlar för mig om att skolan ska vara en plats där vi utvecklas och lär för att kunna leva och verka tillsammans i ett önskat samhället.  Ett samhälle som präglas av demokrati och delaktighet, förståelse och solidaritet. Ett samhälle där vi lever, lär och verkar, sida, vid sida – tillsammans.

Jag tror att de flesta säger JA till inkludering utifrån den definitionen jag nyss uttalat. För om vi säger NEJ till inkludering, så innebär det ju samtidigt att vi säger JA till exkludering.

  • Det skulle medföra att vi säger ja till en skola som bara är till för vissa elever; en skola där man måste ”platsa” för att höra hemma. Där några får plats och andra står utanför.
  • Det skulle medföra att vi säger att ja till en ojämlik och olikvärdig skola där alla elever får samma sorts stöd, lika mycket resurser och därmed också olika förutsättningar att lyckas i skolan.
  • Det skulle medföra att vi säger ja till att mångfald och olikhet är ett hinder som till varje pris ska undvikas och undanröjas. Att vi strävar efter en gråskala och inte en palett av färger. Att vi inte tror att vi kan lära av varandra om vi är olika.

Men om man nu hör till dem som brukar tänka och uttala sig om att inkludering inte är bra i alla lägen eller är bra för alla elever, kanske menar man då inkludering på en annan nivå än den jag just har pratat om?

  • Inkludering kanske har fått en fysisk och rumslig betydelse?

Att det handlar om i vilken lokal lärandet äger rum? Att alla ska undervisas i samma rum, i samma lokaler – hela tiden?

  • Inkludering kanske har fått en praktisk pedagogisk betydelse?

Att man som lärare inte vet hur man pedagogiskt ska hantera att eleverna är olika?  Att man inte vet hur man kan anpassa undervisningen till exempelvis 25 elevers varierande behov?

  • Inkludering kanske har fått en organisatorisk och resursmässig betydelse?

Att det t ex handlar om ekonomi, kunskap och kompetens. Att besparingar motiveras med inkludering. Att elever inte får sina behov tillgodosedda i brist på rätt kunskap och kompetens?

Vi är nog många som har erfarenhet av att dessa svårigheter och farhågor existerar när vi pratar om inkludering. Men när inkludering används i någon av de här betydelserna på den här nivån menar jag att vi blandar ihop vad och hur.

Vad står för det inkluderande förhållningssättet som ska vägleda och guida oss när vi diskuterar HUR det vill säga; pedagogik och resurser – hur vi praktiskt kan omsätta de grundläggande värden vi vill att vår praktik ska vila på.

Jag säger inte att det är enkelt att omvandla vad till huri inkluderingsfrågan. Men jag säger att det är nödvändigt. Att det i diskussionen om hurär nödvändigt att inte glömma inkludering på en övergripande nivå, som ett förhållningssätt. Den nivån ska finnas där som ett kikarsikte inställt mot den skola vi vill ha, och för att vi inte ska gå vilse på vägen mot en skola som kan och vill möta ALLA elever, och skola som är till för ALLA elever.

Inkludering är för mig nära sammankopplat med synen på kunskap och lärande, det är denna syn som avspeglar sig i hur vi formar undervisning, som i sin tur påverkar i vilken utsträckning vi kan omsätta ett inkluderande förhållningssätt i praktiken.

I min vision om skola grundas praktiken på aktuell forskning om kunskap och lärande.  Som ett led i det är kommunikation, dialog och samspel hörnstenar i alla ämnen för att utveckla elevernas tänkande och lärande. Eleverna ges utrymme att tänka själva och tillsammans med andra för att bearbeta undervisningens innehåll. Elevernas tänkande vidgas av de olika tankar som finns i gruppen. Det gemensamma arbetet blir på så sätt en språngbräda för individens lärande. Det gemensamma arbetet tar sin utgångspunkt i och anknyter till elevernas intressen, kunskaper, erfarenheter och bakgrund vilket skapar meningsfullhet. I den här skolan behövs alla för att de enskilda elevernas lärande ska bli optimalt. Varje elevs bidrag och närvaro är därför viktig!  Denna skola möjliggör på så sätt att förverkliga det inkluderande förhållningssättet i vardagen.

I have a dream – så inledde Martin Luther King sitt berömda tal år 1963. Jag har också en dröm. En dröm om vad skolan skulle kunna vara utifrån tankar om inkludering. För att min dröm om skolan ska kunna bli helt sann, överallt och på alla skolor behöver skolan och undervisningen utvecklas och förbättras.

Det måste finnas en samstämmighet mellan visionen för skolan, det inkluderande förhållningssätt och vad som verkligen sker på skolor, i klassrum och i undervisning. Den vanliga pedagogiken behöver breddas för att kunna omfatta fler elever. Det betyder att det inte bara kan finnas en undervisning, utan att det måste finnas flera.

Vi behöver utveckla hur vi förhåller oss till och bemöter elever i svårigheter och se svårigheterna som kontextberoende istället för individbundna.  Vi behöver bli bättre på att grunda vårt arbete i den forskning som finns om t ex kunskap och lärande.

Att hålla visionen levande, att omsätta den i praktiken – att helt enkelt vara delaktig i att utveckla och förbättra skolan i en inkluderande riktning, mot drömläget ser jag som det viktigaste uppdraget för mig i rollen som specialpedagog.

Jag vill avsluta det här avsnittet genom att ta hjälp av min dotter Lily 5 år som sjunger ett par rader från en sång från hennes förskola:

” alla vi måste vara här för att vi ska vara vi, utan oss skulle vi inte kunna vara här”

Tack för att du lyssnade. Ha en fortsatt fin sommar!”

Så avslutades avsnitt 14 av 10minuter.se. Initiativtagare till podden är Emil Jansson och Ann Hultman. Tyvärr görs inga nya avsnitt vad jag vet men alla gamla hittar du här!

Det jag blir nyfiken på nu är hur ofta idén om en inkluderande och tillgänglig skola ligger till grund för hur den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara? Vilka är dina erfarenheter?

/AnnaBe

P.S Om du vill vara säker på att inte missa något inlägg – se till att prenumerera på bloggen via e-post!

Den specialpedagogiska kompetensen i strålkastarljuset

Igår hade jag förmånen att föreläsa för alla specialpedagoger och speciallärare i Lunds kommun på deras årliga nätverksträff. Strålkastarljuset riktades mot den specialpedagogiska kompetensen och vad den innebär.

Att få delta i och bidra till denna nätverksträff ser jag som en stor förmån eftersom detta område ligger mig varmt om hjärtat. Det är en fråga som jag engagerar mig i eftersom jag vill vara med och dra mitt strå till stacken för att den specialpedagogiska kompetensen ska komma mer till sin rätt i dagens skola och vara up-to-date. Den behöver användas mer effektivt, i större utsträckning i linje med styrdokumentens riktlinjer samt utifrån den kompetens specialpedagoger och speciallärare genom sin utbildning faktiskt har.

Enligt skollagen ska varje skola ha tillgång till specialpedagogisk kompetens. De flesta skolor, i den mån det är möjligt, anställer speciallärare och eller specialpedagoger för att leva upp till detta krav. Jag vet att det försiggår diskussioner i kommunerna runt om i landet, på enskilda skolor och i sociala medier om skillnaden men också likheten mellan de båda professionerna, både inom den specialpedagogiska professionen själv men också bland andra. Det förekommer också att andra, som inte själva är speciallärare eller specialpedagoger, men som verkar både i och utanför skolan gör anspråk på att bedöma hur denna kompetens bäst ska tas till vara.

Det är inte så konstigt att det är oklart. Det finns otydligheter i styrdokumentens skrivningar och tillgången till de båda professionerna har varierat över tid i samband med olika utbildningsreformer på högskola och universitet. Just nu kan man utbilda sig till både speciallärare och specialpedagog och då är det detta faktum vi har att förhålla oss till.

I en del kommuner skiljer man på uppdraget som speciallärare och specialpedagog utifrån anställningsvillkor där exempelvis speciallärare har en lärar-/ferietjänst medan specialpedagogen semestertjänst. En annan sak som kan skilja åt är kopplingen till en skolas elevhälsoteam. I en del kommuner är det en självklarhet att både speciallärare och specialpedagoger ingår, i andra inte. Sådana frågor hör till ”hur” man organiserar för att bäst ta tillvara den specialpedagogiska kompetensen. Innan man kommer till själva hur:et tänker jag att det är andra frågor som behöver stå på agendan.  Det var bland annat sådana frågor jag fick möjlighet att lyfta under gårdagens föreläsning.

Den första frågan som vi riktade ljuset mot var varför. I The Golden Circle finns frågan om varför i mitten – som en innersta kärna. The Golden Circle visar på strategier för framgång i organisationer och företag där utgångspunkten är just varför – vad själva syftet med arbetet är, vad som ska uppnås och att det är detta som visar riktningen för hur och vad. Du kan läsa mer om det här.

Om vi då utgår från frågan Varför? kopplat till den specialpedagogiska kompetensen, vad är då syftet? Vad ska den specialpedagogiska kompetensen bidra med och leda till? Denna diskussion måste ju sättas i relation till en kontext där både styrdokument och examensförordningar finns. När vi förstår och försöker hitta en samsyn kring varför är dessa punkter några av dem vi behöver förhålla oss till. Uppdraget handlar om:

  • Att upptäcka och undanröja hinder för lärande, utveckling & hälsa
  • Att utveckla tillgängliga lärmiljöer som främjar lärande, utveckling och hälsa för alla elever
  • Att stödja  elevers utveckling mot utbildningens mål

För att komplettera punkterna ovan har vi ytterligare saker att förhålla oss till – att arbeta på individ-, grupp- och skolnivå samt främst förebyggande och hälsofrämjande men även åtgärdande. När jag personligen förstår varför – gör jag det inte utifrån tänket om antingen eller utan om både och. Det handlar om individ och grupp och lärmiljö. Det handlar om åtgärdande arbete och förebyggande och hälsofrämjande.

Att diskutera och sätta ord på varför tror jag är helt avgörande för hur den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara och kommer till uttryck i praktiken. Jag vet att speciallärare och specialpedagoger upplever stora utmaningar att få till sitt praktiska uppdrag i linje med tankegångarna ovan utifrån både och. Det finns en stark tendens att i det praktiska genomförandet hamna i uppdrag kopplade till enbart individ och åtgärdande arbete. Arbetet med att skapa goda lärmiljöer får stå tillbaka och det förebyggande och främjande arbetet hamnar i skymundan.

Om vi är överens om att den specialpedagogiska kompetensen handlar om bredden i både och är jag ganska övertygad om att det förändrar innebörden i vad ”special” är i specialpedagogik och specialpedagogisk kompetens. Special kan då inte längre enbart handla om några elever eller specialkunskap kring det extra och särskilda utan också om det generella, de goda lärmiljöerna för alla elever.

När varför är tydliggjort kan vi använda övriga frågeord för att tydliggöra den specialpedagogiska kompetensen.  I The Golden Circle har vi vad och hur, men jag har även lagt till när, var och vem då jag tänker att det är frågor som kan vara som stöd när man ska skapa en organisation som understödjer ett uppdaterat sätt att använda den specialpedagogiska kompetensen på i dagens skola.

Med utgångspunkt från individ-grupp-skola/organisation samt åtgärdande-förebyggande-främjande:

  • Vad ska arbetet innehålla? Vad ska vi helt enkelt ägna oss åt i våra respektive yrkesroller?
  •  Vem utför arbetet som kopplas till den specialpedagogiska kompetensen? Är det speciallärare? Specialpedagog? Lärare med specialpedagogisk kompetens? Vem/vilka riktar sig den specialpedagogiska kompetensen till? Elever? I så fall några, dvs elever i behov av extra anpassningar/stödinsatser  eller alla elever? Lärare? Rektor? Skolan? Organisationen?
  • När sker arbetet? Kontinuerligt? I ett tidigt förebyggande skede? I ett sent skede när problem redan uppstått? Före, i eller efter en lärsituation?  På initiativ och i så fall vems? Inbyggt i organisationen?
  • Var används och utförs den specialpedagogiska kompetensen?  I eller utanför klassrummet? I forum för samverkan och kollegialt lärande? I arbets- eller utvecklingsorganisationen? På vilken nivå?
  • Hur ska arbetet gå till? Vilka arbetssätt och metoder används? Enskilt, isolerat, kollegialt eller gemensamt?

The Golden Circle och frågeorden ovan har varit ett viktigt tankeverktyg i mitt uppdrag som specialpedagog och i samtal med rektor och kollegor om vad den specialpedagogiska kompetensen innebär. Med dessa som utgångspunkt har mitt uppdrag fått en riktning. Denna riktning har varit viktigare för mig än att ha en fast uppdragsbeskrivning eftersom hur:et till stor del måste anpassas efter verksamhetens behov som kan se olika ut över tid.

När det finns en samsyn utifrån frågorna ovan är utmaningen att säkerställa den röda tråden mellan varför-vad-hur-när-vem-var. Att organisationen och strukturen med rutiner, verktyg och forum möjliggör och understödjer att den specialpedagogiska kompetensen används på ett effektivt och gynnsamt sätt, inte enbart på individnivå i det åtgärdande arbetet utan även i det förebyggande och främjande arbetet med att skapa goda lärmiljöer för alla elever.

Vi behöver komma bort från att den specialpedagogiska kompetensen blir allmänt villebråd där vem som helst kan försöka styra och påverka i vilken riktning kompetensen ska användas. Därför tror jag att det är på sin plats att lyfta fram den specialpedagogiska kompetensen i ljuset än mer och tydliggöra vad den egentligen innebär. Och jag tror att det är vi som är utbildade specialpedagoger och speciallärare som behöver hålla i taktpinnen. Men även om vi, genom vår utbildning, har tankar om vad specialpedagogisk kompetens innebär tror jag att vi behöver bli bättre på att sätta ord på och kommunicera det utåt.  Vi behöver initiera samtal och diskussioner med kollegor, rektorer och huvudmän.  Om vi lyckas tydliggöra detta samt få en förankring hos de som fattar besluten kan det bli en ökad tydlighet och likvärdighet kring hur den specialpedagogiska kompetensen används och tas tillvara – den skulle vara mycket mer up-to-date – något som skulle gynna alla elever i skolan.

/AnnaBe

P.S Om du vill vara säker på att inte missa något inlägg – se till att prenumerera på bloggen via e-post!

Ledning & stimulans – det nya ”extra”

Vad skulle hända om vi lade lite extra fokus på arbetet med ledning och stimulans istället för på arbetet med extra anpassningar? Kanske är det någon av er som går i taket av min fråga och som ifrågasätter vad jag egentligen menar.  Särskilt som frågan om stöd till elever diskuteras flitigt i media. Ska elever i behov av stödinsatser inte få det? Ska vi bara arbeta och tänka på gruppnivå? Svaret på den frågan är så klart nej.  Givetvis ska elever som är i behov av stöd få både extra anpassningar och särskilt stöd.  Det är inte det detta inlägg handlar om. Inlägget är istället en reflektion kring balansgången mellan ledning och stimulans och extra anpassningar och om att vi inte kan diskutera frågan om stödinsatser om vi inte samtidigt diskuterar den reguljära undervisningen – arbetet med ledning och stimulans. Jag vill be dig som läser att göra det med förförståelse om att det inte handlar om antingen eller, utan både och.

Låt oss stanna upp vid det här med extra anpassningar en stund. Trots att begreppet funnits formellt sedan 2014 måste det i skolans värld betraktas som något relativt nytt. Även om många personer i skolan tycker att de alltid har arbetat med extra anpassningar utan att använda den benämningen så visar Skolinspektionens granskningar samt framtagandet av stödmaterial kring detta att arbetet med stödinsatser i förhållande till den ordinarie undervisningen – ledning & stimulans, inte är helt enkel.

För ett tag sedan skrev Helena Wallberg ett blogginlägg om att rättssäkra extra anpassningar och i inlägget fanns följande bild:

Jag tycker att bilden är bra, som en påminnelse om att inte drunkna i arbetet med att extra anpassa för enskilda elever på bekostnad av arbetet med ledning och stimulans. Jag tänker att vi ska vara vaksamma på att inte prata om arbetet med stödinsatser – extra anpassningar och särskilt stöd utan koppling till  en tillgänglig lärmiljö. Dessa stödinsatser är till största delen beroende av hur lärmiljön ser ut och kan därför inte lyftas fram som fristående.

Om vi tänker oss en klass på 25 elever så vet vi redan från början att variationen i kunskaper, förmågor och utveckling är stor. I den här klassen är det inte orimligt att tänka att det kan finnas en eller flera elever som har en språkstörning, läs- och skrivsvårigheter eller som räknas till gruppen elever inom NPF. Det är också ganska rimligt att räkna med att en eller flera elever har ett annat modersmål än svenska och kanske också räknas som nyanländ. Och listan kan göras än längre för att beskriva den variation av elever och behov som kan finnas i en enda klass. Det är detta som är en av de allra största utmaningarna i skolan – att möta variationen av olikheter och säkerställa att varje enskild elev får sina behov av ledning, stimulans och stöd tillgodosedda.

Med införandet av extra anpassningar och allt som hör där till som till exempel dokumentation är det lätt att vårt fokus enbart riktas mot varje enskild elev i ovanstående klass och vad hen behöver. Det är ganska lätt att räkna ut att känslan av otillräcklighet hos läraren inte är långt borta när blicken riktas mot vad varje enskild elev behöver. För hur ska man som lärare kunna räcka till i arbetet med att skräddarsy en utbildning för varje enskild elev när behoven kan vara både omfattande och många? Det är inte svårt att förstå att denna utmaning leder till olika försök för att göra arbetet mer hanterbart. Hit tänker jag att alla de olika listor som florerar med förslag på extra anpassningar hör. Dessa listor av extra anpassningar tror jag inte alls blir det stöd som var tänkt utan något som målar in oss i ett hörn av att tänka allt för mycket individinriktat. (Här kan du läsa mer om hur jag tänker kring dessa listor).

Det är i det här inmålade hörnet  jag tänker att vi måste stanna upp och istället rikta blicken mot helheten – mot arbetet med ledning och stimulans. Vi måste inse att en del, och kanske till och med ganska många av elevernas behov kan tillgodoses genom att arbetet med ledning och stimulans utvecklas och blir mer tillgängligt.

För ett litet tag sedan deltog jag vid en återgivning av en logopedutredning. Utredningen visade på att eleven, som precis fått diagnosen språkstörning, kommer att behöva stöd för att utveckla sitt språk och sin läs- och skrivförmåga. Men frågan är hur skolan ska tillgodose elevens behov? Det är här det blir viktigt att inte stirra sig blind på arbetet med extra anpassningar och eventuellt särskilt stöd. Det är mycket möjligt att eleven kommer att behöva extra anpassningar och/eller  särskilt stöd för att behoven av att utveckla språk, läs- & skrivförmåga ska tillgodoses. Men det blir ett dilemma om vi enbart fokuserar på dessa stöd eftersom de är individinriktade. En del anpassningar handlar om verktyg, hjälpmedel och stödstrukturer, men det kan också handla om riktat stöd där eleven behöver specifik undervisning eller träning tillsammans med en vuxen. Att till exempel få möjlighet till intensiv lästräning är ett exempel på en sådan insats och något som sker stundvis under en period.  Om vi uteslutande pratar om denna typ av anpassningar och stöd missar vi skolans potential att möta den här elevens behov. Förutom de individinriktade stödinsatser som kan behövas måste vi lägga extra krut på att säkerställa att undervisningen som helhet blir tillgänglig även för den här eleven i det vi kallar ledning och stimulans. Det fina med att rikta fokus även åt det hållet är att det mesta som är bra för just den här eleven också kan vara bra för alla andra elever.  Precis som trädet för varje år blir större genom att årsringarna utvidgar stammen tänker jag att vi kontinuerligt behöver bygga på och bredda vår bas av ledning och stimulans allt eftersom vi upptäcker nya behov hos en eller flera elever.

Min poäng är att vi behöver använda skolans hela potential för att möta elevers behov – där det handlar om att arbeta med att göra arbetet med ledning och stimulans mer tillgängligt samtidigt som vi arbetar med individinriktade stödinsatser. Eftersom jag upplever att det finns en tendens att vi i alltför stor utsträckning fokuserar på individinriktade stödinsatser och tror att det är dessa som är de enda som räknas vill jag framhålla arbetet med ledning och stimulans. Jag skulle vilja se att det är det vi lägger extra krut och fokus på ett tag för då kan vinsterna bli många.  Dels kan skolans lärmiljöer bli mer och mer tillgängliga för fler elever, dels tror jag att arbetsbördan för lärare blir mer hanterbar. Det senare är något som blev märkbart vid den logopedåtergivning som jag redan nämnt. När det gick upp för läraren att det kanske allra viktigaste som hen kan göra är att försöka utveckla ordinarie undervisning – ledning och stimulans – att bli än mer språk- och kunskapsutvecklande, var det som att det gick att ta på lättnaden i rummet. Det betyder ju inte att det arbetet på något vis är enkelt men det upplevdes som mer hanterbart än att tänka på att de enda anpassningar och det enda stöd som gills för den här eleven är det individinriktade.

Men hur gör vi då med de elever där arbetet med ledning och stimulans  inte räcker? Jo, då har vi möjlighet att arbeta med extra anpassningar och särskilt stöd. Men det tål att poängteras ytterligare en gång; vi kan inte prata om extra anpassningar utan att också prata om ledning och stimulans. Vad som blir en extra anpassning är ju helt beroende av hur de vanliga anpassningarna ser ut, till exempel hur vi i ledning och stimulans redan arbetar språk- och kunskapsutvecklande. Och det är precis därför jag menar att ledning och stimulans behöver bli det nya som vi lägger extra krut på.

Det finns ett krav på dokumentation av extra anpassningar i de årskurser där eleverna inte får betyg men det finns inget krav på att dokumentera arbetet med ledning och stimulans om man bortser från Allmänna råd kring t ex bedömning, planering och genomförande av undervisning samt den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Jag tänker att den dokumentationen med fördel skulle kunna kompletteras med en dokumentation över ledning och stimulans i aktuell klass/lärgrupp eller i ett arbetslag eller varför inte på en skola.  På Pedagog Malmö kan man läsa om att Malmö Latinskola verkar arbeta i den här riktningen genom att helt enkelt sätta ord på vad som ska vara basen i en tillgänglig undervisning inom ramen för ledning och stimulans på just den här skolan. Syftet menar de är:

Basundervisning som ett ramverk som tillgängliggör undervisningen på ett sätt som når de elever med behov av de vanligaste extra anpassningarna samtidigt som den gynnar alla. Bättre att lärare planerar sin undervisning så att den är strukturerad och tydlig för alla elever, än att stöd och kompletteringar måste genomföras i efterhand.

Jag är övertygad om att vi måste arbete mer i den här riktningen – att sätta ord på och tydliggöra vad ledning och stimulans är – både för att ha fokus på att utveckla tillgängliga lärmiljöer men också för att över huvud taget kunna avgöra om det finns behov av en anpassning som är extra.

Jag har tidigare skrivit om hur arbetet med att dokumentera extra anpassningar kan leda till att vi kan utveckla arbetet med ledning och stimulans och om hur detta kan ske med hjälp av verktyg som vi på min förra arbetsplats kallade DEALS (Dokumentation av Extra anpassningar, Anpassningar i Lärmiljön och Särskilt stöd) och GUP (GruppUtvecklingsPlan). Den senare var också ett verktyg för att synliggöra hur enskilda elevers behov ledde till anpassningar i ledning och stimulans – i den ordinarie undervisningen.

På min nuvarande arbetsplats har vi nyligen haft tillfällen då vi kollegialt har arbetat utifrån begreppen ledning och stimulans, extra anpassningar särskilt stöd. Arbetet har bland annat handlat om att synliggöra nuläge men också utvecklingsbehov. Mina tankar efter dessa diskussioner är att vi som skola har en ganska bred och tillgänglig bas men att vi kan bli bättre på att synliggöra detta arbete. Eftersom vi hittills inte haft ändamålsenliga verktyg för att dokumentera ledning och stimulans har många anpassningar hamnat på individnivå i form av extra anpassningar istället. När vi tittade på sammanställningen av alla extra anpassningar på skolan blir det tydligt att många av dessa faktiskt är anpassningar inom ledning och stimulans istället och inte alls extra Det blir spännande att fortsätta arbetet och se om de verktyg jag tidigare har erfarenhet av kan passa även här och/eller om vi utvecklar nya verktyg.

Jag ser ingen annan väg än att stanna upp lite grann och verkligen syna arbetet med extra anpassningar och leda in arbetet på en ny väg . Det handlar om att rikta mer och extra fokus mot arbetet med ledning och stimulans – som en grund för en tillgänglig lärmiljö, men också som en förutsättning för att kunna arbeta på ett rimligt och konstruktivt sätt med det vi kallar extra anpassningar.

/AnnaBe

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Språket som förändringsverktyg

Spelar det någon roll vilka ord och begrepp vi använder i skolans (elevhälso-) arbete? Är det egentligen viktigt vilka ord vi väljer? Eller är det bara ord som ord?

I höstas ställdes frågan på Facebook i gruppen Forum specialpedagogik om ordet elevärende fortfarande används i skolors (elevhälso-)arbete och hur det i så fall påverkar eleven i fråga och alla oss som arbetar runt eleven. Någon person kommenterade och tyckte inte att det  spelade någon roll eftersom ”det är ju bara ett ord” medan andra hade uppfattningen att det faktiskt spelar roll.

Själv är jag övertygad om att språket och de ord vi använder spelar stor roll. De kan vara helt avgörande i skolans arbete, inte minst i det arbete vi ofta kallar elevhälsa. Och inte minst när vi vill åstadkomma förändring.

Där jag har arbetat har vi använt språket som ett av våra viktigaste verktyg i skolans arbete med elevhälsofrågor. Vi har inspirerats av systemteoretiska tankegångar om språket som informationsbärare – det vill säga att språket påverkar hur vi uppfattar att något är. I sin tur påverkar vår uppfattning av hur något är också de handlingsalternativ och lösningar vi ser som möjliga. Jag ska ge några olika exempel.

Exempel 1

När vi pratar om elever med svårigheter brukar detta begrepp förknippas med ett kategoriskt perspektiv där svårigheterna i första hand förstås som individbundna, det vill säga att de finns hos/inom eleven. Utifrån ett sådant perspektiv kommer också de insatser/åtgärder som vi arbetar fram säkerligen i störst utsträckning riktas direkt mot eleven. Genom att förändra språket, att byta med mot i och istället prata om elever i svårigheter tydliggörs en annan innebörd. Begreppet sammankopplas med ett relationellt perspektiv där svårigheter förstås relationellt. Det innebär att svårigheterna uppstår i ett sammanhang, i elevens möte med lärmiljön. Givetvis kan vi inte säga att begreppen som används helt och hållet avspeglar en persons perspektiv på svårigheter, men vi kan använda dessa olika begrepp för att skapa medvetenhet och för att åstadkomma förändringar. När vi börjar prata om elever i svårigheter ökar chansen att de lösningar och anpassningar vi ser som nödvändiga riktas mot lärmiljön och att göra den mer tillgänglig för eleven. Detta ökar chansen till förändring och utveckling eftersom fokus öppnar upp för våra egna påverkansmöjligheter.  

Exempel 2

Låt oss ta det viktiga ämnet som handlar om frånvaro – närvaro. I det förebyggande arbetet behöver vi uppmärksamma elevers frånvaro. Det innebär att vi fokuserar på hur många elever som är frånvarande och i vilken utsträckning. Vi kartlägger riskfaktorer som leder till frånvaro och försöker hitta vägar att minska dessa. Det här arbetet är oerhört viktigt, men inte tillräckligt. Vi måste också rikta blicken mot det som på sikt kan bidra till att frånvaro inte alls uppstår. Till det tar vi språket till hjälp för ett fokusskifte och utgår från begreppet närvaro. Istället för att fråga ”Hur stor frånvaro har eleven?” kan vi fråga om hur stor närvaro eleven har. ”När var eleven närvarande i skolan senast?” ” Vad kommer det sig att eleven kom till skolan då?” Svaren på frågorna kan ge oss ledtrådar som vi behöver för att främja närvaron ytterligare. När vi byter fokus till närvaro kan vi rikta blicken mot de faktorer som gynnar och främjar närvaro,   ett sätt att öka närvaron är att  stärka dessa faktorer. Det vi fokuserar på tenderar att växa.  Så om vi vill få till en förändring behöver i ha allra mest fokus på det vi vill uppnå.

Exempel 3

För några år sedan tog jag och mina kollegor klivet att utveckla skolans elevhälsoarbete –från ett i första hand åtgärdande arbete till ett mer främjande och förebyggande arbete. De flesta som har hört talas om detta förknippar nog det med EHM – elevhälsomötet. Och just den språkliga benämningen är viktig. Vi lämnade EHT bakom oss och kallade vårt arbete för EHM istället.  Det är inte bara fråga om ordväxling utan framför allt om att markera att vårt nya sätt att arbeta handlar om något annat än det vi gjorde innan. Med namnbytet ville vi signalera något nytt. Att elevhälsoarbete, i enlighet med styrdokumenten, är ett gemensamt ansvar utifrån ett gemensamt uppdrag, att det handlar om att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande och så vidare. Med orden följer föreställningar om dess innebörd. Arbetet inom och kopplat till EHT var starkt knutet till just föreställningar om hur arbetet ska gå till, vem som ansvarar för vad och vad det ska innehålla. Jag är övertygad om att skiftet från benämningen EHT till EHM hjälpte oss att skapa nya föreställningar om vad elevhälsoarbete egentligen innebär, i enlighet med beskrivningen ovan.

Exempel 4

Låt mig avsluta där jag startade – kring begreppet elevärende. Vilka föreställningar kommer med det begreppet? Ja, det ser säkert olika ut, men för mig är det starkt förknippat med traditionellt elevvårdsarbete. Med det menar jag ett arbete som regleras av rutiner eller arbetsgångar och där själva ”byråkratin” blir viktiga delar. Denna del omfattas enligt mig av regler och rutiner kring dokumentation, information och ansvar – där görandet står i förgrunden. Jag väljer att ta hjälp av forskning (se referenser nedan) för att förklara hur jag menar. Forskningen  visar

  • att skolor har tydliga men ibland krångliga, formaliserade ärendegångar för arbetet med elevhälsofrågor och att dessa leder till att det kan ta väldigt lång tid mellan ”upptäckt” och ”insats”,
  • att arbetet på elevhälsoteamsmöten till stor del handlar om att fördela ansvar och fatta beslut om vilka insatser som ska genomföras, utan ordentlig tvärprofessionell analys.
  • att elevhälsoteamens möten ofta har individer i fokus och att varje möte har så många elever att hinna med att det endast finns några minuter per elev till förfogande.
  • att föreställningen om vad elevhälsoteamens möten är till för är mer det ovan beskrivna än att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande.

Skollagen och andra styrdokument pekar i en annan riktning. Vi vet till exempel att vi ska samverka och att vi ska arbeta mer främjande och förebyggande. Vi får vägledning om att detta handlar om att åstadkomma ett tvärprofessionellt lärande, där våra olika perspektiv tas till vara för att förstå hur sambandet mellan lärande och hälsa, samt lärmiljön påverkar elevers förutsättningar att utvecklas och lära.

Min största invändning mot att använda begreppet elevärende för att beskriva det här arbetet är att det är så starkt förknippat med den typen av arbete som många skolor vill komma bort ifrån och där lärandet tappas bort. Återigen vill jag använda språket som förändringsredskap för att förtydliga förskjutningen – från görande till lärande. I lärandet finns givetvis också krav på görande där t ex dokumentation är en del. Men i det här fallet handlar det mer om att se elevhälsoarbete, inte bara som en del av en skolas arbetsorganisation,  utan också som en del av utvecklingsorganisationen. För att markera den skillnaden föredrar jag att prata om elevhälsofrågor. På Wikipedia kan vi läsa att fråga betyder ”en språkhandling avsedd att frambringa information”. Detta stämmer med mina föreställningar om lärande i elevhälsoarbetet. Oavsett om vi pratar om en enskild elev, en elevgrupp eller lärmiljöer blir information om till exempel nuläge, önskat läge, hinder, möjligheter med mera viktiga ledtrådar och en förutsättning för arbete och analys – för att förstå samband, sammanhang och helhet.  Inom systemteori definieras information som ”nyhet om skillnad”. Information ger alltså möjlighet att upptäcka de skillnader som kan göra skillnad och kan på så sätt leda till kunskaper som stöd för att planera fortsatt arbete . Min erfarenhet är att begreppsbytet från elevärende till elevhälsofråga kan stötta en förändrad riktning i enlighet med styrdokument och riktlinjer i praktiken. 

Spelar det någon roll vilka ord och begrepp vi använder?

Jag har redan varit tydlig med mitt svar på frågan. Med hjälp av språket kan vi rikta blicken åt olika håll och tydligt signalera olika saker vilket gör språket till ett kraftfullt verktyg i arbetet med (elevhälso-) frågor.  Elevhälsoarbete handlar ju om att åstadkomma förändring och utveckling för att främja elevers hälsa, lärande och utveckling på olika sätt. Därför måste vi noggrant välja det språk – de ord och begrepp som kan leda till förändring. Om vi vill åstadkomma något nytt som vi tidigare inte har haft eller få till en förändring som tidigare inte kommit till stånd behöver vi inse att vi inte kan fortsätta i samma gamla hjulspår och göra på samma sätt. Vi måste börja göra på något nytt sätt för att få ett nytt resultat.  För mig innebär det ibland också att se språket som en handling och använda ett nytt språk.  Magnus Erlandsson, lektor vid Malmö Universitet och en av forskarna i IFous-projektet Inkluderande lärmiljöer, lyfter fram språkets roll i skolutveckling. Språket kan vara en del av ett gemensamt kognitivt paraply och främja skolutveckling om vi utvecklar ett gemensamt språk och en gemensam förståelse för innebörden i det vi vill åstadkomma.

Ett enda litet ord eller begrepp i sig och på egen hand kanske inte gör den stora skillnaden.  Men om vi inser vilken roll orden kan spela i en kontext och om vi i samspel och dialog använder språket på ett medvetet sätt kan vi ta vara på dess potential som förändringsverktyg.

/AnnaBe

Referenser

Backlund, Å. (2007). Elevvård i grundskolan – Resurser, organisering och praktik. (Doktorsavhandling, Rapport i socialt arbete nr 121). Stockholm: Stockholms

Einarsson, C. (2011). Ett ärende blir till. Föreställningar om hur problem hanteras inom elevhälsan. (FOG- rapport, 71). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

Gardeman, J., & Kilman, L. (2008). Skilda världar – gemensamma mål. Några elevhälsoteams beskriv- ningar av samverkan med lärare. (C-uppsats). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande. Linköping: Linköpings universitet.

Guvå, G. (2009). Professionellas föreställningar om elevhälsans retorik och praktik. (FOG-rapport, 65). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet.

Hjörne, E. (2004). Excluding for inclusion? Negotiating school careers and identities in pupil welfare settings in the Swedish school. (Doctoral thesis, Gothenburg Studies in Educational Sciences, 213). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Hjörne, E., & Säljö, R. (2009). Att platsa I en skola för alla. Finland: Norstedts.

Hylander, I. (2011 a). Samverkan – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan. (FOG-rapport, 69). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

Hylander, I. (2011 b). Elevhälsans professioner – Egna och andras föreställningar. (FOG-rapport, 70). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Hur kan vi förstå att skolans åtgärdande elevhälsoarbete dominerar i praktiken?

Det finns en del forskning (t ex Backlund, 2007;  Guvå, 2009, 2019; Hjörne, 2004; Hylander, 2011) om elevhälsans arbete som visar på att skolor har svårt att komma bort ifrån det åtgärdande arbetet till förmån för ett mer främjande och förebyggande arbete. En del av den här forskningen har några år på nacken och som tur är har det hänt en del sedan dess och sedan skollagen infördes. Men tyvärr visar granskningar av t ex Skolinspektionen att det inte har hänt tillräckligt. Brandkårsutryckningar hör fortfarande till vardagligheterna även om fler och fler skolor arbetar för att ta fram arbetssätt i linje med den riktning som skollagen dirigerar oss att ta. Det finns också lite nyare forskning kring detta.  Jag hade nyligen förmånen att få lyssna till Åsa Backlund som är en av forskarna bakom en fallstudie från 2014 med fokus på förutsättningar och former för elevhälsans förebyggande och främjande arbete. Fallstudien genomfördes genom fokusgruppsintervjuer med professionerna inom elevhälsan. Vad säger resultatet då? Backlund menar att det dominerande intrycket är att elevhälsans arbete utgick ifrån enskilda elevers problem och att professionerna inom elevhälsan pratar i hälsofrämjande och förebyggande termer kring det man skulle vilja och kunna göra, inte det som man i dagsläget gör.

Att försöka förstå varför det åtgärdande arbetet fortfarande dominerar på många håll blir därför angeläget.  I det här inlägget tänkte jag dela med mig av de fyra teman som Backlund funnit som förklaring.

Omgivningens förväntningar och föreställningar

Fallstudien pekar på att elevhälsans professioner inte efterfrågas i det hälsofrämjande och förebyggande arbetet. En förklaring är att de institutionaliserade föreställningar som finns om elevhälsans respektive professioner (kunskap & kompetens) är starka och påverkar förväntningarna. Förväntningarna är alltså knutna till hur det historiskt har sett ut där fokus för elevhälsans professioner har varit mer inriktat på åtgärdande arbete oavsett om det har handlat om elever som inte har lärt sig, mått bra eller utvecklats som förväntat. Backlund menar att förväntningarna och föreställningarna påverkar legitimiteten som i sin tur är kopplat till handlingsutrymmet och som utifrån ovan nämnda föreställningar och förväntningar låser fast åtgärdande mönster. Området beskrivs som en outvecklad kunskapsdomän och att det saknas ”kartor” för det här arbetet. Backlund poängterar vikten av en samsyn kring vad hälsofrämjande och förebyggande arbete innebär i förhållande till elevhälsans respektive roller och utifrån det gemensamma uppdraget vi har i skolan.

Min reflektion

Jag tycker att Backlunds forskning bekräftar de erfarenheter jag har från praktiken. Den allra vanligaste föreställningen som finns om min roll som specialpedagog är att jag är den som har ansvaret för elever i behov av särskilt stöd. Och traditionellt har ju specialpedagogiken sett ut på det viset även om det har ändrat sig en del. Jag gissar att samma förväntningar finns på skolsköterskan dit eleverna skickas när de har skadat sig eller till kuratorn när de mår dåligt. Och dessa åtgärdande inslag stämmer ju till viss del med uppdraget också. Utmaningen är att vidga föreställningarna om uppdraget och försöka lägga mer fokus på den del vi kallar förebyggande och främjande. Precis som Backlund tror jag att vi måste lägga tid på att definiera och tydliggöra denna del av vårt uppdrag språkligt och inom elevhälsan. För att detta ska nå fram till praktiken och påverka de institutionaliserade föreställningarna tror jag inte att det räcker med prat. Jag tror att vi måste börja göra på ett annat sätt – genom nya rutiner och arbetssätt och på så sätt rita nya kartor för arbetet. I det här arbetet håller jag med Backlund om att vi behöver tänka utanför boxen. Om vi inte får till dessa kartor går vi vilse eller vidare på de vägar vi redan känner till. Om vi däremot får till nya kartor där elevhälsans kompetens kan komma till uttryck på ett annat sätt, kommer det också att kunna rucka på och förändra rådande föreställningar om elevhälsans kompetenser och kunskaper. När detta sker är min erfarenhet att elevhälsans kompetens också efterfrågas i det förebyggande och främjande arbetet.

Organisatoriska förutsättningar

Utifrån hur jag uppfattade Backlund handlar det här om dilemman kring att få ihop ett lokalt elevhälsoarbete med ett mer strategiskt övergripande och att styrningen kring detta arbete från huvudmän inte är tillräcklig. Det handlar om svårigheter att kombinera ett operativt, det vill säga vardagsnära och tillgängligt elevhälsoarbete, med ett strategiskt som är mer övergripande och kännetecknas av distans. Detta dilemma lyfts också som orsak till brist på likvärdighet. De organisatoriska förutsättningarna ser olika ut runt om i landet och forskningen lyfter att tolkningen av elevhälsans uppdrag blir personbunden när styrningen för det operativa och strategiska arbetet ej är tillräcklig.

Min reflektion

Min reflektion riktas till ett begrepp som jag fångade upp från andra föreläsare under den konferens som jag deltog i och där Backlund föreläste. Begreppet är ”värdegemenskap”.  Min tolkning av begreppet i det här sammanhanget är att det är en stor fördel,  för att inte säga en viktig förutsättning att det finns ett samförstånd mellan politik – förvaltning – skola kring elevhälsans uppdrag. Denna värdegemenskap borde sedan vara grunden för organisationen och för att skapa de förutsättningar som krävs.  Med en tydlig styrning och riktning minskar risken att tolkningen av uppdragen blir personbundna. Jag kopplar också detta till begreppen arbets- och utvecklingsorganisation. Begrepp som torde vara ganska självklara på skolnivå men också borde finnas på förvaltningsnivå.

Redskap och metoder

Fallstudien visar att elevhälsan har strategier och ett övergripande arbete kring området mobbing, men att mycket av det andra arbetet saknar utarbetade strategier och sker ad hoc. Som ett exempel lyfter Backlund fram all data som samlas in genom olika enkäter och utvärderingar men att det inte finns tillräckliga strategier för hur dessa kan användas systematiskt.

Min reflektion

Jag tror att vi måste inse att elevhälsouppdraget är ett helt nytt uppdrag jämfört med det uppdrag vi hade innan. Ett nytt uppdrag kräver nya arbetssätt och strategier. Det innebär att de strategier och metoder som ev finns behöver omprövas för att se om de matchar nuvarande uppdrag. Det innebär också att vi måste utarbeta nya. Och självklart måste vi avsätta tid för det här. Men det är först när vi är överens om vad det hälsofrämjande och förebyggande uppdraget innebär som vi kan hitta fram till synkade strategier och metoder för systematiskt och strategiskt, men också operativt arbete. 

Samverkan

I fallstudiens resultat visar sig behovet av samverkan men också bristen på densamma och att den till viss del beror på avsaknad av strukturer för hälsofrämjande och förebyggande samverkan. Vad gör elevhälsan på EHT om det inte finns elever att diskutera? Ställer in. Hur orimligt det än låter och utan att vara en generell sanning är detta ett exempel som blev synligt i fallstudien på vad som kan ske när strukturer saknas.

Min reflektion

Att samverka och arbeta tillsammans är en framgångsfaktor. På egen hand har vi bara en viss förmåga, tillsammans expanderar den flerfaldigt. Om vi ska lyckas så bra som möjligt med skolans uppdrag behöver vi ta vara på varandras kompetenser, för att på ett så gynnsamt sätt som möjligt kunna ta tillvara på våra kunskaper om sambandet mellan lärande och hälsa. Det vi ska lägga krutet på är alltså strukturer, till exempel rutiner och forum för samverkan – inte bara inom elevhälsan utan också med lärare och där samverkan kan ske kring skolans lärmiljöer och utifrån alla elever, i linje med en främjande och förebyggande riktning.

Om du är intresserad av att läsa mer om forskningen ovan finns den än så länge bara refererad till här:

Backlund, Högdin & Weitz (2017) Skolsocialt arbete – skolan som del av och plats för det sociala arbetet. Malmö: Gleerups AB.

Det finns fortfarande många och stora utvecklingsområden kring det vi kallar elevhälsoarbete för att vi ska kunna ägna mindre tid åt att släcka bränder och mer tid åt det vi kallar främjande och förebyggande arbete. I nästa blogginlägg fortsätter jag att spekulera kring detta.

/AnnaBe

Backlund, Å. (2007). Elevvård i grundskolan – Resurser, organisering och praktik. (Doktorsavhandling, Rapport i socialt arbete nr 121). Stockholm: Stockholms universitet.

Guvå, G. (2009). Professionellas föreställningar om elevhälsans retorik och praktik. (FOG-rapport, 65). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet.

Guvå, G. (2010). Och de tre bliva ett. (FOG-rapport, 67). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap, Linköpings universitet.

Hjörne, E. (2004). Excluding for inclusion? Negotiating school careers and identities in pupil welfare settings in the Swedish school. (Doctoral thesis, Gothenburg Studies in Educational Sciences, 213). Göteborg: Acta Universitatis Gothoburgensis.

Hylander, I. (2011 a). Samverkan – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan. (FOG-rapport, 69). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

Hylander, I. (2011 b). Elevhälsans professioner – Egna och andras föreställningar. (FOG-rapport, 70). Linköping: Institutionen för beteendevetenskap och lärande, Linköpings universitet.

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

SparaSpara

Specialpedagogen spelar roll – hur och för vem?

Spelar en specialpedagog roll? Kanske är det en ickefråga och den viktiga frågan är  istället vilken roll  specialpedagogen spelar och för vem?  För enskilda elever? Grupper av elever? För skolan som helhet?

I studien ”Specialpedagogens/speciallärarens arbete i den dagliga skolpraktiken: En analys av sex fallstudier” (Möllås, Gustafson, Klang & Göransson, 2017) synliggörs otydligheten kring det specialpedagogiska uppdraget. I senaste numret av tidskriften Specialpedagogik (6/2017) finns artikeln Yrket tar form i skolverkligheten där Gunvie Möllås intervjuas om studiens innehåll och slutsatser. Det som blir tydligt är att en specialpedagog gör väldigt många olika saker och vad som görs påverkas av var arbetet sker – i vilken kommun och på vilken skola eller i vilken verksamhet.

Det går alltså inte att ge ett entydigt svar på min inledande fråga  – vilken roll specialpedagogen spelar och för vem –  utan det beror således på var du arbetar och vad du gör på jobbet.  Studien visar att specialpedagogen på många håll ägnar sin tid åt undervisning av enskilda elever men också mindre grupper och helklasser. Andra arbetsuppgifter som är vanliga är bland annat arbetet med sociala relationer, konflikthantering, utredningsarbete och dokumentation samt anpassning av uppgifter och prov. Däremot förekommer skolutvecklingsarbete, som ingår i specialpedagogens kompetens, bara i begränsad omfattning  och för en del specialpedagoger inte alls. Spretigheten i arbetsuppgifterna innebär att specialpedagogen spelar roll på olika sätt och min inledande frågeställning är därför högst relevant.

När en specialpedagog främst arbetar med enskilda elever eller små grupper av elever blir specialpedagogens påverkan på just individ- eller gruppnivå. När jag själv har arbetat med elever, enskilt och i grupp har de  flesta elever upplevt det som positivt att få stöd och hjälp. Personligen har jag många gånger känt en tillfredställelse i detta arbete. Till stor del beror det på att den nära elevkontakten och att få se stjärnögon tändas är som ett beroendeframkallande bränsle. Att få göra skillnad, även om det bara är för en enda elev, gör arbetet meningsfullt. Trots dessa positiva inslag har jag samtidigt känt en viss otillfredsställelse i den här typen av arbete. Känslan har inte alls något med eleverna i sig att göra utan vad detta arbete innebär strukturellt för skolan.

Det som händer när den specialpedagogiska kompetensen enbart används på det här sättet är att den inte används effektivt och för att utveckla och förändra skolan så att färre elever på sikt ska slippa att hamna i svårigheter och i behov av enskilda stödinsatser. Det här inlägget syftar inte till att förkasta enskilda stödinsatser, undervisning en-till-en eller i smågrupper eller att elever har individuella förutsättningar. Det här inlägget vill problematisera specialpedagogens uppdrag, precis som jag har gjort tidigare i bloggen, med syfte att kompetensen används både effektivt och klokt även i ett långsiktigt perspektiv och utifrån ett relationellt synsätt – där skolan som helhet behöver utvecklas för att kunna möta olika elevers behov. Vi behöver tillgodose enskilda elevers behov av stödinsatser samtidigt som vi utvecklar skolan att bli bättre på att möta alla elever.

Personligen har jag som specialpedagog fått möjlighet att arbeta med skolutveckling i väldigt stor utsträckning. Jag har fått erfara att när den specialpedagogiska kompetensen används för att utveckla skolan för alla elever så kan det påverka skolans inkluderingskapacitet och tillgänglighet. Utifrån denna erfarenhet och synsättet att skolan ska kunna möta alla elever blir det för mig ännu mer meningsfullt att få spela roll för skolan som helhet. Genom att specialpedagogen får möjlighet att spela roll på ett övergripande plan – organisatoriskt och på skolnivå, kan det påverka alla elevers möjlighet att utvecklas, lära och må bra i skolan – vilket betyder att det även är gynnsamt för de elever som är i störst behov av stöd. Det handlar om att skapa en skola som har kapacitet att möta alla elever.

Eftersom specialpedagogens kompetens används på så olika sätt runt om på landets skolor påverkar det likvärdigheten som blir låg. En väg för att förändra det här och som lyfts fram i artikeln ovan är att öka rektorers kunskap och medvetenhet om specialpedagogik, men också om specialpedagogens och speciallärarens olika utbildningar. Detta är något som jag helt och hållet instämmer i eftersom det är rektor som ger mandat och har det yttersta ansvaret för hur den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara i organisationen. Om likvärdigheten ska öka behöver rektorer denna kunskap redan i rektorsutbildningen. Det behöver också finnas kunskap på huvudmannanivå så att varje rektor kan få stöd i att ta tillvara den specialpedagogiska kompetensen utan att det blir upp till varje enskild rektor. För att huvudmännen i sin tur ska få stöd i det här arbetet behöver dessa frågor uppmärksammas och förtydligas nationellt.

Att bidra till att specialpedagogen spelar roll för skolans utveckling är en hjärtefråga och som jag har valt att engagera mig i, bland annat tillsammans med fem andra specialpedagoger i tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling. Vi hoppas på att kunna göra våra röster hörda samt bidra till förändring på sikt.

Men givetvis behövs många röster och vi behöver vara fler som drar åt samma håll. Därför är jag också glad att få vara en del av en unik utbildningsdag till våren 2018 som heter just Specialpedagogen spelar roll där specialpedagoger får möjlighet att komma samman och bli stärkta i att driva det skolutvecklande uppdraget vidare. Tillsammans kan vi göra skillnad!

/AnnaBe

 

SparaSpara

Sida 1 av 6

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén