En bok om digitalisering i skolan utan ett enda tips om appar? Ja, så är det faktiskt. Boken Digitalisering som lyfter skolan – teori möter praktik av Håkan Fleischer och Helena Kvarnsell (2015) handlar främst om ett förhållningssätt till användandet av IT i skolan. Redan i inledningen till boken blir jag intresserad och förtjust när författarna skriver att IT handlar om pedagogik och inte om teknik som ett självändamål. Boken väver samman teori, genom den forskning som Håkan Fleischer bedrivit, och praktik via Helena Kvarnsells erfarenheter som lärare.

Digitalisering som lyfter skolan

Ett förändrat samhälle

Författarna spanar både bakåt och framåt i tiden genom att redogöra för hur samhället har förändrats och kan tänkas utvecklas framöver kopplat till de kompetenser dagens elever kan komma att behöva i ett längre tidsperspektiv. De lyfter att skolan bör ligga i framkant för att ge eleverna en relevant utbildning som gör dem redo för att leva och verka i en framtida globaliserad och rörlig värld. Författarna använder sig av begreppet performativ kunskap vilket kan beskrivas som att dagens kunskapssamhälle innebär att information finns på flera platser och i olika former i jämförelse med hur det var förr i tiden, då skolan verkligen utgjorde platsen för kunskapsförmedling. Idag är eleverna själva medskapare i kunskapandet vilket ställer krav på att utveckla andra förmågor än när det till exempel handlar om att reproducera och konsumera den kunskap som förmedlas från läraren.

I bokens första kapitel finns en beskrivning av vad digital kompetens innebär, en kompetens som räknas som en nyckelförmåga i dagens och framtidens samhälle. Författarna väljer sin egen definition av digital kompetens men utgår också från till exempel Skolverkets definition som omfattar: kreativitet, kritiskt tänkande och bedömning, kulturell och social förståelse, samarbete, finna och sovra information, effektiv kommunikation, e-säkerhet och funktionella förmågor.

I kapitlet lyfts också bland annat utvärderingar av 1-1 satsningar i Sverige fram som visar att dessa insatser gett både positiva och negativa resultat i form av till exempel å ena sidan en ökad digital kompetens och motivation, och å andra sidan en ökad arbetsbelastning för lärare och elever som lämnas ensamma i sitt lärande hänvisade till datorerna.

Min undring efter första kapitlet handlar om skolans förmåga och kompetens att hantera digitaliseringen. Jag instämmer med författarna att skolan bör ligga i framkant.  Men då behövs också ett strategiskt arbete i kommunerna så att landets lärare har den kunskap och kompetens som behövs för att använda digitala verktyg på ett pedagogiskt gynnsamt sätt. I första hand är det inte tekniskt kunnande som behövs, utan en förståelse för hur digitalisering kan användas för att utveckla de förmågor som behövs i ett nutida och framtida samhälle.  Kanske kan vi se fler positiva effekter för elevers lärande framöver om lärares pedagogiska digitala kompetens ökar? Det blir också avgörande att både elever och lärare vet, precis som författarna lyfter fram, informationsteknikens möjligheter OCH begränsningar. Tekniken finns ju inte i ett vakuum eller löser alla bekymmer. Rätt använd däremot, tror jag att digitalisering kan leda till att utveckla elevernas lärande.  

Möjligheter och risker

Författarnas förhållningssätt till digitalisering som lyfter skolan kallar de för stretchad kunskap. I boken går de igenom både möjligheter och risker som de ser att digitalisering kan leda till för de förmågor som en digital kompetens innebär och som nämndes tidigare. Även om det finns stora möjligheter att utveckla förmågan till kreativitet och kritiskt tänkande när digital informationsteknik används i klassrummen räcker det inte. Eleverna behöver lära sig att använda till exempel en dator kreativt och de behöver stöd i att tänka och arbeta källkritiskt. Författarna skriver att det finns en dokumenterad risk att när elever har egen dator leder det till ökat ensamarbete som ett resultat av minskad lärartäthet.

Mina tankar handlar om att digitalisering ställer andra krav på läraren än tidigare. Läraren kan inte ersättas av en dator utan är minst lika viktig som innan. Kanske blir läraren ännu viktigare då det är hur lärandet organiseras som blir avgörande för vilka höjder som kan nås med hjälp av digitala verktyg. Författarna uttrycker detta som att det behövs en medveten pedagogik. Jag kan inte annat än att instämma och egentligen är det väl en självklarhet som alltid borde gälla? Som lärare kan jag inte förlita mig på och lämna över till ett verktyg, oavsett om det är en lärobok eller en dator. Dessa är just verktyg som måste användas på ett ändamålsenligt sätt i ett passande sammanhang och det är läraren som har det övergripande ansvaret att se till att detta sker.

I mitt specialpedagogiska uppdrag framhåller jag de didaktiska grundläggande frågorna men ser att (den kanske viktigaste av dem alla) Varför-frågan ibland glöms bort och att fokus endast hamnar på vad och hur. Både läraren och eleverna behöver veta svaren på alla dessa tre frågor. De skapar meningsfullhet, begriplighet och hanterbarhet för eleverna och de skapar också en undervisning där mål & medel knyts ihop på ett sätt som gynnar elevernas lärande. I en sådan undervisning används digitalisering på ett medvetet och aktivt sätt med en tydlig funktion och ett explicit syfte.

Yta och djup

I ett par kapitel berörs det jag tycker passar till rubriken Yta och djup, som också är en av kapitelrubrikerna. Författarna problematiserar hur ett starkt färdighetsfokus kan leda till att innehållet hamnar i bakgrunden, d v s när redigerandet av en film hamnar i fokus, inte vad eleven ska lära genom att arbeta med film som uttrycksform. Författarna resonerar återigen kring att det krävs ett förändrat förhållningssätt från lärarens sida för att eleverna ska förflytta sig från ytinriktad (ta in och återge/memorera fakta i en given kontext) till djupinriktad kunskap (kunskapen som handlar om förståelse av sig själv och världen på ett nytt sätt).

Det här är något jag ofta reflekterar över. Eleverna jag möter i mitt dagliga arbete är ofta fullt upptagna med att göra olika saker. De skriver (för hand, på dator eller iPad) och läser, ja helt enkelt arbetar på olika sätt.  De är däremot inte alltid medvetna om vad det är de ska lära sig. Det finns en stor risk att görandet hamnar i fokus och att lärandet kommer i skymundan, både med och utan digitalisering, )vilket enligt mig kan leda till att eleverna inte når de djupa kunskaper som författarna skriver om.  En utmaning är att behålla lärandet i centrum oavsett vilka verktyg som används där eleverna både får utveckla färdigheter, förmågor och en djupare förståelse för ämnesinnehållet.  

Kapitlen i slutet av boken berör motivation, målorientering, reflektion och socialt lärande – delar av en undervisning som bygger på stretchad kunskap. Varje kapitel avslutas med påståenden som kan användas som checklistor för att stämma av den egna praktiken och hur innehållet i boken kan användas för att öka respektive del i undervisningen. Det allra sista, men inte minst viktiga, kapitlet behandlar en förändrad yrkesroll och avslutas precis som de föregående av en checklista. Författarna menar att yrkesrollen inte förändras per automatik av IT. Däremot kan IT bidra till en annan, förändrad lärarroll som skapar nya möjligheter. En förändrad lärarroll ställer krav på skolan som helhet och lärare som både grupp och individ. Det finns ett behov av kompetensutveckling och att utveckla ”nya” undervisningsstrukturer där det är läraren (tillsammans med eleverna) som styr, inte läroboken. Författarna trycker också på kollegialt samarbete för att till exempel ”våga” bryta ny mark men också för att kunna arbeta ämnesövergripande. Det är glädjande att de även framhåller lärares reflektion eftersom det är ett kraftfullt verktyg för att utveckla undervisningen.  Om man dessutom gör det publikt i form av till exempel en blogg gynnar det interaktion och kollegialt utbyte samt den öppenhet som lärarrollen behöver präglas av.

Avslutande tankar

Boken har gjort mig mer uppmärksam på att det finns en lucka i min egen digitala kompetens. Jag ser också ett stort kollegialt glapp då jag och mina kollegor knappt har diskuterat digitalisering på det sätt som boken bjuder in till. Boken inspirerar till ett vidgat tänkande kring användandet av digitala verktyg – till djupkunskap och kan därför rekommenderas. Jag tror att det är nödvändigt att kollegialt diskutera och arbeta med det innehåll som boken tar upp för att komma bort från digitalisering som enbart teknik till digitalisering som pedagogik.  Det skulle kunna öka skolans förmåga att utveckla det som författarna benämner ”stretchad kunskap”. För att förtydliga vad stretchas kunskap innebär väljer jag att klippa in några sammanfattande punkter från boken här (s. 91):

FullSizeRender

Som specialpedagog förväntas jag kunna stötta lärare och elever med lämpliga alternativa verktyg som t ex talsynteser och appar för att träna multiplikation. Kanske kan man benämna detta som ytaspekten av digitalisering. Det finns inte en lika stor efterfrågan på att jag ska stötta lärarna i att utveckla och anpassa sin undervisning digitalt ”som helhet”, på djupet. För mig personligen tänker jag dock att det är utvecklingen av undervisningen som krutet ska läggas på så att den medvetet och aktivt präglas av motivation, målorientering, reflektion och socialt lärande – aspekter som är avgörande med eller utan digitalisering. Om vi till dessa delar lägger den digitala aspekten, de digitala verktygen och möjligheterna – ja, då snackar vi digitalisering som lyfter skolan på allvar!

/AnnaBe