AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Etikett: Bemötande

Beteendeproblem i skolan – provokation eller innovation?

Förra veckan hade jag lyxen att på arbetstid få lyssna på Bo Hejlskov Elvén som hade  en föreläsning om beteendeproblematik samt låg-affektivt bemötande i skolan. Personligen tycker jag att föreläsningen var både träffsäker och verkligt angelägen, men jag har förstått att en del av mina kollegor tyckte att budskapet var lite väl provocerande. Det är säkert inte helt ovanligt att budskapet uppfattas olika och kanske blir det samma sak med det här inlägget. Det finns massor att lyfta från föreläsningen men jag har valt ut några delar som jag särskilt fastande för.

Metodtaket

Ibland når vi taket för vår egen kompetens, vi hamnar i ett läge när vi inte längre vet vad vi ska ta oss till och göra när vi möter beteendeproblematik. Bo Hejlskov Elvén kallar det  för metodtaket. När detta sker faller vi ofta tillbaka på vår personliga uppfattning eller det sätt vi själva blivit uppfostrade och bemötta på av våra föräldrar. Med glimten i ögat beskrev han att när vi i arbetet börjar göra det som våra mammor uppfostrat oss till agerar vi amatörmässigt. Han menade att vi istället måste behålla vår professionella yrkesroll där vi faktiskt får betalt för att ta fram adekvata metoder och verktyg för att möta elever på ett fungerande och respektfullt sätt. En fungerande metod  har sin grund, inte i personligt tyckande, utan i det vi utifrån beprövad erfarenhet vet funkar. På så vis kan en fungerande metod göra skillnad och lösa problemet.

”Den som tar ansvar kan påverka”

Citatet om ansvar hänger ihop med hur vi ser på de problem som uppstår i skolan kring t ex beteende.  Hejlskov Elvén menade att när vi gått i metodtaket, när vi lutar åt att vara mer personliga än professionella i våra val av metoder och verktyg finns det en risk att vi frånskriver oss vårt professionella ansvar. Att vi istället lägger ansvaret på t ex eleverna och föräldrarna. Hejlskov var ganska krass i sitt sätt att uttrycka detta på; när vi lägger ansvaret på eleven, föräldrarna, politikerna osv då slutar vi jobba. Det ligger något, eller kanske mycket, i det han säger. Om vi ursäktar beteende med t ex bakgrund, uppfostran, hemsituation osv kan det leda till att vi inte längre tar ansvar och anser oss kunna påverka i tillräcklig utsträckning. När eleven blir ”problemet” finns det risk att det enbart är hen som ska ändra sig men att skolans verktyg och metoder konserveras, trots att de bevisligen inte har fungerat eftersom det uppstått en problematik. Situationen kommer därmed att förbli oförändrad, eller kanske t o m värre. Om vi istället agerar professionellt  – då tar vi ansvar för att hitta nya sätt att möta eller lösa den problematik som uppstår när de ”gamla” eller tidigare provade verktygen inte räcker till.

Från person till profession

Som en direkt följd av  resonemanget ovan tänker jag att det skulle kunna bli lättare  att faktiskt förhålla sig till att vi inte alltid lyckas i vår yrkesroll och med de verktyg och metoder vi använder. Att säga Jag klarar inte det här! eller Jag lyckas inte! är för en del svårt. Kanske t o m så svårt att ansvaret hamnar på eleven och att det blir elevens ”fel”. Kanske skulle det vara lättare att istället säga Jag hittar inte en fungerande metod! eller Det funkade inte! Dessa uttalanden riktar blicken bort från mig som person och mot mig i min profession. Fokus blir på det jag gör och de verktyg jag använder, inte på mig som person. En konsekvens när metoderna inte räcker till blir att jag behöver utvidga min verktygslåda, min reperotar. Något som i min värld enbart är positivt och inte utgår från att jag har misslyckats. Det handlar bara om att det jag hittills provat inte har fungerat.

”Barn gör rätt om de kan”

Psykologen Ross W. Greene citerades under föreläsningen och förhållningssättet att det är barns förmågor snarare än vilja som styr deras beteende framfördes. Detta synsätt har också en avgörande betydelse för hur ansvarsfrågan uppfattas. Om utgångspunkten är att barn gör rätt om de vill, förskjuts ansvaret lätt till eleven och då handlar det om vilja och inte om skolans bemötande, verktyg eller metoder. Att uppleva att ett barn gör ”fel” på pin kiv, kan vara en riktig provokation. Det har nog hänt att vi alla blivit provocerade, mer eller mindre, någon gång i en situation med en elev. Men återigen, när vi hamnar där och vädjar till elevens motivation eller vilja att förändra sig, då riskerar vi att frånsäga oss det professionella ansvaret.

Det grundläggande synsättet bakom ett professionellt agerande måste i stället ligga i linje med barn gör rätt om de kan. Det är startpunkten till skolans professionella ansvarstagande. Att hitta verktyg och metoder som gör att eleven ”kan göra rätt”. Situationer av beteendeproblematik skulle kunna bli en språngbräda för utveckling  innovation till att hitta de verktyg och metoder som löser ”problem” och som stödjer eleverna att utveckla de förmågor de behöver så att de ”kan” göra det som förväntas av dem.

I morgon ska vi följa upp föreläsningen på skolan och det blir intressant att få diskutera vidare med kollegorna. Jag ska också ta och läsa klart boken jag precis påbörjat.

Beteendeproblem i skolan

Hur reagerar du på tankarna ovan?

Blir du provocerad  eller kanske också sugen på att veta mer?

Mångfald, möten och mänskliga rättigheter

Häromdagen hade vi en viktig studiedag om jämställdhet och mångfald. Föreläsaren, Seroj Ghazarian, som är utvecklingsledare vid Göteborgs Stad förmedlade tankeväckande budskap på ett ödmjukt sätt och fick mig att bli berörd och att tänka till kring normer, diskriminering, mänskliga rättigheter och bemötande. Innehållet handlade väldigt mycket om det jag brinner för, även om jag i min roll som specialpedagog oftare tänker i termer av t ex inkludering och pedagogik. För mig handlar det egentligen om samma sak; det handlar om människors lika värde och rättigheter. I min yrkesvardag konkretiseras det genom skolans uppdrag att skapa en likvärdig utbildning för alla som på sikt kan skapa förutsättningar för mer jämställt och likvärdigt samhälle. I det här inlägget tänkte jag dela med mig av några små axplock från dagen.

Vårt samhälle är normativt. Vi definierar människor utifrån en mängd olika kriterier, inte minst i skolans värld. Antalet elever som får olika diagnoser verkar öka och är bara ett exempel på denna kategorisering. På skolan där jag arbetar går nästan uteslutande elever som läser svenska som ett andraspråk varav många är nyanlända. En vanlig första tanke och fråga, när man möter dessa elever är ”Var kommer du ifrån?” Frågan är berättigad, men det är ändå intressant att reflektera över vilka föreställningar och förutfattade meningar jag har utifrån de olika svar jag får. Vilken bild får jag om eleven svarar Somalia? Om svaret är Polen o s v? Vad säger det om en människa att hen kommer från ett visst land? Vad berättar det inte? Seroj Ghazarian använde sig av uttrycket:

Människor har rötter men framför allt fötter.

Om du i mötet med en människa endast ser fötterna, kommer du att förneka en del av det som är människan. Om du endast ser rötterna, osynliggör du delar av människan. Vi behöver, i livet likväl som i skolan, skapa utrymme för både rötter och fötter. För mig handlar det om att respektera, intressera mig för och ta hänsyn till människors bakgrund, erfarenheter och olika förutsättningar, men inte definiera någon utifrån dessa aspekter. Det handlar om att vi måste skrapa på ytan, se innanför det mest uppenbara och intressera oss för varje individ. Vi som arbetar i skolans värld måste lära känna både Hanna och Yosef.  Att ärligt vilja ha svar på frågan ”Vem är du?”  Det räcker inte med att vi vet vilken diagnos Hanna har eller att Yosef är nyanländ.

När jag skriver det här känns det så överflödigt självklart, till och med onödigt att sätta på pränt. Men bortanför ”teorin” och det logiska, i det vardagliga livet vet både du och jag att diskriminering existerar och att människor blir begränsade och placerade i fack utifrån sina ”rötter”. Okunskap och personliga fördomar är bidragande orsaker, men också de samhällsstrukturer vi ingår i. Seroj Ghazarian hänvisade till Paolo Freires tankar om samhällsstrukturer och sa ungefär:

Samhällsstrukturer kan bara vidmakthållas om det finns aktörer med tillräcklig makt att upprätthålla dem.

Så fort det handlar om samhällsnivå finns det en risk att en känner sig liten och utan påverkansmöjlighet, vilket jag tror är oerhört riskabelt. Att vi skjuter ansvaret ifrån oss. Så vilka är dessa aktörer? Jo, men det är ju VI!  Det är klart att vi kan påverka och ett viktigt redskap vi har är vårt bemötande, i vardagen och i vår yrkesroll.

Jag skulle vilja påstå att bemötande är A och O, att det har en avgörande betydelse för hur våra elevers identitet byggs upp. Att identiteten i sin tur påverkar elevens förmåga att lära och fungera tillsammans med andra människor. Hur påverkar det dig att bli sedd som invandrarbarn? Eller som ett bokstavsbarn, som svag eller bråkstaken? Hur påverkar det lärandet? Under studiedagen användes Hjalmar Söderbergs bok Doktor Glas som referens:

Man vill bli älskad, i brist därpå beundrad, i brist därpå fruktad, i brist därpå avskydd och föraktad. Man vill ingiva människorna något slags känsla. Själen ryser för tomrummet och vill ha kontakt till varje pris som helst.

Det är i mötet med andra människor vi blir till. Dessa möten sker i vardagen och det är således där vi har möjlighet att göra skillnad på individnivå. Frågan är hur det skulle kunna påverka vårt samhälle att alla våra elever känner sig sedda, respekterade och värdefulla utifrån sina rötter? Hur skulle det påverka vårt samhälle att alla våra elever känner tilltro till sin förmåga att lära; att de tror att de är en som kan lyckas? Att det har fötter utan skavsår? Skulle vi kunna bidra till ett samhälle där man inte är sin religion, sitt geografiska ursprung eller sitt funktionshinder? Ett samhälle där man i första hand är människa? En värdefull sådan. En självklar rättighet kan jag tycka och en förutsättning för inkludering. På riktigt.

/AnnaBe

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén