AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Beteendeproblem i skolan – provokation eller innovation?

Förra veckan hade jag lyxen att på arbetstid få lyssna på Bo Hejlskov Elvén som hade  en föreläsning om beteendeproblematik samt låg-affektivt bemötande i skolan. Personligen tycker jag att föreläsningen var både träffsäker och verkligt angelägen, men jag har förstått att en del av mina kollegor tyckte att budskapet var lite väl provocerande. Det är säkert inte helt ovanligt att budskapet uppfattas olika och kanske blir det samma sak med det här inlägget. Det finns massor att lyfta från föreläsningen men jag har valt ut några delar som jag särskilt fastande för.

Metodtaket

Ibland når vi taket för vår egen kompetens, vi hamnar i ett läge när vi inte längre vet vad vi ska ta oss till och göra när vi möter beteendeproblematik. Bo Hejlskov Elvén kallar det  för metodtaket. När detta sker faller vi ofta tillbaka på vår personliga uppfattning eller det sätt vi själva blivit uppfostrade och bemötta på av våra föräldrar. Med glimten i ögat beskrev han att när vi i arbetet börjar göra det som våra mammor uppfostrat oss till agerar vi amatörmässigt. Han menade att vi istället måste behålla vår professionella yrkesroll där vi faktiskt får betalt för att ta fram adekvata metoder och verktyg för att möta elever på ett fungerande och respektfullt sätt. En fungerande metod  har sin grund, inte i personligt tyckande, utan i det vi utifrån beprövad erfarenhet vet funkar. På så vis kan en fungerande metod göra skillnad och lösa problemet.

”Den som tar ansvar kan påverka”

Citatet om ansvar hänger ihop med hur vi ser på de problem som uppstår i skolan kring t ex beteende.  Hejlskov Elvén menade att när vi gått i metodtaket, när vi lutar åt att vara mer personliga än professionella i våra val av metoder och verktyg finns det en risk att vi frånskriver oss vårt professionella ansvar. Att vi istället lägger ansvaret på t ex eleverna och föräldrarna. Hejlskov var ganska krass i sitt sätt att uttrycka detta på; när vi lägger ansvaret på eleven, föräldrarna, politikerna osv då slutar vi jobba. Det ligger något, eller kanske mycket, i det han säger. Om vi ursäktar beteende med t ex bakgrund, uppfostran, hemsituation osv kan det leda till att vi inte längre tar ansvar och anser oss kunna påverka i tillräcklig utsträckning. När eleven blir ”problemet” finns det risk att det enbart är hen som ska ändra sig men att skolans verktyg och metoder konserveras, trots att de bevisligen inte har fungerat eftersom det uppstått en problematik. Situationen kommer därmed att förbli oförändrad, eller kanske t o m värre. Om vi istället agerar professionellt  – då tar vi ansvar för att hitta nya sätt att möta eller lösa den problematik som uppstår när de ”gamla” eller tidigare provade verktygen inte räcker till.

Från person till profession

Som en direkt följd av  resonemanget ovan tänker jag att det skulle kunna bli lättare  att faktiskt förhålla sig till att vi inte alltid lyckas i vår yrkesroll och med de verktyg och metoder vi använder. Att säga Jag klarar inte det här! eller Jag lyckas inte! är för en del svårt. Kanske t o m så svårt att ansvaret hamnar på eleven och att det blir elevens ”fel”. Kanske skulle det vara lättare att istället säga Jag hittar inte en fungerande metod! eller Det funkade inte! Dessa uttalanden riktar blicken bort från mig som person och mot mig i min profession. Fokus blir på det jag gör och de verktyg jag använder, inte på mig som person. En konsekvens när metoderna inte räcker till blir att jag behöver utvidga min verktygslåda, min reperotar. Något som i min värld enbart är positivt och inte utgår från att jag har misslyckats. Det handlar bara om att det jag hittills provat inte har fungerat.

”Barn gör rätt om de kan”

Psykologen Ross W. Greene citerades under föreläsningen och förhållningssättet att det är barns förmågor snarare än vilja som styr deras beteende framfördes. Detta synsätt har också en avgörande betydelse för hur ansvarsfrågan uppfattas. Om utgångspunkten är att barn gör rätt om de vill, förskjuts ansvaret lätt till eleven och då handlar det om vilja och inte om skolans bemötande, verktyg eller metoder. Att uppleva att ett barn gör ”fel” på pin kiv, kan vara en riktig provokation. Det har nog hänt att vi alla blivit provocerade, mer eller mindre, någon gång i en situation med en elev. Men återigen, när vi hamnar där och vädjar till elevens motivation eller vilja att förändra sig, då riskerar vi att frånsäga oss det professionella ansvaret.

Det grundläggande synsättet bakom ett professionellt agerande måste i stället ligga i linje med barn gör rätt om de kan. Det är startpunkten till skolans professionella ansvarstagande. Att hitta verktyg och metoder som gör att eleven ”kan göra rätt”. Situationer av beteendeproblematik skulle kunna bli en språngbräda för utveckling  innovation till att hitta de verktyg och metoder som löser ”problem” och som stödjer eleverna att utveckla de förmågor de behöver så att de ”kan” göra det som förväntas av dem.

I morgon ska vi följa upp föreläsningen på skolan och det blir intressant att få diskutera vidare med kollegorna. Jag ska också ta och läsa klart boken jag precis påbörjat.

Beteendeproblem i skolan

Hur reagerar du på tankarna ovan?

Blir du provocerad  eller kanske också sugen på att veta mer?

Föregående

Samverkan när hoppet sviktar

Nästa

Listmani i stödinsatsernas värld

  1. Vem är det som har ”beteendeproblemet” egentligen, eleven eller läraren?
    Mycket bra sammanfattning Anna! Inte bara av Bo Hejlskov Elvéns föreläsning, utan även av det som är nyckeln till framgångsrik hantering av ”beteendeproblematik” i skolan. Fokus hamnar nästan alltid på elevernas problematiska beteenden, vad som orsakar dem och hur omgivningen ska försöka få eleven att sluta upp med det eller begränsa de negativa effekterna av elevens beteende. Givetvis kan det många gånger vara så att den specifika eleven inte ”passar in” i skolmiljön och i den undervisning som bedrivs i aktuell klass. Och visst är det även viktigt att vi lär barnen/eleverna att ta eget ansvar, i den mån de klarar av det. Så det ligger väl nära till hands att skylla på eleven.
    Men det är när eleven inte klarar av det, inte passar in i mallen vi skapat och inte har förmågan att rätta sig i ledet, som vi vuxna måste kliva in och ta vårt ansvar. Det gäller alla vuxna runt ett barn, föräldrar, lärare och annan skolpersonal.
    Huvudansvaret för att organisera och lösa detta i skolan ligger på skolan. Vårt gemensamma professionella vuxenansvar är att skapa de förutsättningar som krävs för att barnet/eleven ska kunna hantera sin skolsituation både akademiskt och socialt.
    Helt problemfritt och friktionsfritt blir det kanske aldrig, men vid allvarligare problem så behöver vi införa metoder och åtgärder som leder till förbättringar på de punkter som är aktuella för barnet/eleven. Då handlar det primärt om att utgå från elevens behov. Många gånger börjar vi med små anpassningar som sedan trappas upp efter en lång tids upprepade misslyckanden och särbehandling. Ju längre tid det går desto mer inrotat blir elevens problembeteende och självbilden och gruppens förväntningar på eleven cementeras.
    För att få till en förändring/förbättring handlar det väldigt ofta om att VI behöver förändra VÅRT beteende och HUR vi bemöter eleven. Min uppfattning är dock att vi lägger alldeles för stort ansvar för detta på den enskilde läraren att hantera detta inom den aktuella klassens ram och inom den vanliga undervisningen. För många specialanpassningar och speciallösningar för olika elever blir mycket svåra att hantera, och skapar ibland även utrymme för andra elever att börja tänja på gränserna.
    Ibland är det tyvärr inte heller praktiskt möjligt för en lärare att vinna en elevs respekt och förtroende, så då kan den enda fungerande lösningen vara att eleven får byta lärare eller kompletterande stöd från en annan lärare (eller specialpedagog/resursperson).
    Det behöver inte handla om lärarskicklighet, utan kan handla om personkemi, missuppfattningar eller andra orsaker som är svåra och tidskrävande att komma till rätta med. Tid är en bristvara för både läraren och eleven!
    Många gånger räcker det inte med små knappt märkbara förändringar/anpassningar, utan det som krävs är någon riktigt märkbar insats som ger en tydlig effekt. Med rätt insats kanske det dessutom bara behövs under en begränsad tid för att eleven ska ”komma på banan”.

  2. Anna Bengtsson

    Exakt…vems är problemet egentligen? Det är ju verkligen det som är poängen…!

    Att hantera den beteendeproblematik som uppstår är inte lätt, kan vara riktigt utmanande men man kommer mycket längre med inställningen att det är skolans ansvar än att låta eleven bli bärare av problemet.

    Det är viktigt som du skriver att ansvaret för att klara av detta inte kan läggas på den enskilde läraren att hantera på egen hand. Det behövs ett tillsammansarbete och strukturer som möjliggör samverkan med elevhälsans personal.

    Gynnsamt är också om det sker ett arbete på skolnivå med att förändra förhållningssätt och bemötande på skolnivå så att energin kan läggas på att hitta verktyg som fungerar i mötet med eleverna och inte på maktkamp mellan personal.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén

%d bloggare gillar detta: