Förra veckan hade jag lyxen att på arbetstid få lyssna på Bo Hejlskov Elvén som hade  en föreläsning om beteendeproblematik samt låg-affektivt bemötande i skolan. Personligen tycker jag att föreläsningen var både träffsäker och verkligt angelägen, men jag har förstått att en del av mina kollegor tyckte att budskapet var lite väl provocerande. Det är säkert inte helt ovanligt att budskapet uppfattas olika och kanske blir det samma sak med det här inlägget. Det finns massor att lyfta från föreläsningen men jag har valt ut några delar som jag särskilt fastande för.

Metodtaket

Ibland når vi taket för vår egen kompetens, vi hamnar i ett läge när vi inte längre vet vad vi ska ta oss till och göra när vi möter beteendeproblematik. Bo Hejlskov Elvén kallar det  för metodtaket. När detta sker faller vi ofta tillbaka på vår personliga uppfattning eller det sätt vi själva blivit uppfostrade och bemötta på av våra föräldrar. Med glimten i ögat beskrev han att när vi i arbetet börjar göra det som våra mammor uppfostrat oss till agerar vi amatörmässigt. Han menade att vi istället måste behålla vår professionella yrkesroll där vi faktiskt får betalt för att ta fram adekvata metoder och verktyg för att möta elever på ett fungerande och respektfullt sätt. En fungerande metod  har sin grund, inte i personligt tyckande, utan i det vi utifrån beprövad erfarenhet vet funkar. På så vis kan en fungerande metod göra skillnad och lösa problemet.

”Den som tar ansvar kan påverka”

Citatet om ansvar hänger ihop med hur vi ser på de problem som uppstår i skolan kring t ex beteende.  Hejlskov Elvén menade att när vi gått i metodtaket, när vi lutar åt att vara mer personliga än professionella i våra val av metoder och verktyg finns det en risk att vi frånskriver oss vårt professionella ansvar. Att vi istället lägger ansvaret på t ex eleverna och föräldrarna. Hejlskov var ganska krass i sitt sätt att uttrycka detta på; när vi lägger ansvaret på eleven, föräldrarna, politikerna osv då slutar vi jobba. Det ligger något, eller kanske mycket, i det han säger. Om vi ursäktar beteende med t ex bakgrund, uppfostran, hemsituation osv kan det leda till att vi inte längre tar ansvar och anser oss kunna påverka i tillräcklig utsträckning. När eleven blir ”problemet” finns det risk att det enbart är hen som ska ändra sig men att skolans verktyg och metoder konserveras, trots att de bevisligen inte har fungerat eftersom det uppstått en problematik. Situationen kommer därmed att förbli oförändrad, eller kanske t o m värre. Om vi istället agerar professionellt  – då tar vi ansvar för att hitta nya sätt att möta eller lösa den problematik som uppstår när de ”gamla” eller tidigare provade verktygen inte räcker till.

Från person till profession

Som en direkt följd av  resonemanget ovan tänker jag att det skulle kunna bli lättare  att faktiskt förhålla sig till att vi inte alltid lyckas i vår yrkesroll och med de verktyg och metoder vi använder. Att säga Jag klarar inte det här! eller Jag lyckas inte! är för en del svårt. Kanske t o m så svårt att ansvaret hamnar på eleven och att det blir elevens ”fel”. Kanske skulle det vara lättare att istället säga Jag hittar inte en fungerande metod! eller Det funkade inte! Dessa uttalanden riktar blicken bort från mig som person och mot mig i min profession. Fokus blir på det jag gör och de verktyg jag använder, inte på mig som person. En konsekvens när metoderna inte räcker till blir att jag behöver utvidga min verktygslåda, min reperotar. Något som i min värld enbart är positivt och inte utgår från att jag har misslyckats. Det handlar bara om att det jag hittills provat inte har fungerat.

”Barn gör rätt om de kan”

Psykologen Ross W. Greene citerades under föreläsningen och förhållningssättet att det är barns förmågor snarare än vilja som styr deras beteende framfördes. Detta synsätt har också en avgörande betydelse för hur ansvarsfrågan uppfattas. Om utgångspunkten är att barn gör rätt om de vill, förskjuts ansvaret lätt till eleven och då handlar det om vilja och inte om skolans bemötande, verktyg eller metoder. Att uppleva att ett barn gör ”fel” på pin kiv, kan vara en riktig provokation. Det har nog hänt att vi alla blivit provocerade, mer eller mindre, någon gång i en situation med en elev. Men återigen, när vi hamnar där och vädjar till elevens motivation eller vilja att förändra sig, då riskerar vi att frånsäga oss det professionella ansvaret.

Det grundläggande synsättet bakom ett professionellt agerande måste i stället ligga i linje med barn gör rätt om de kan. Det är startpunkten till skolans professionella ansvarstagande. Att hitta verktyg och metoder som gör att eleven ”kan göra rätt”. Situationer av beteendeproblematik skulle kunna bli en språngbräda för utveckling  innovation till att hitta de verktyg och metoder som löser ”problem” och som stödjer eleverna att utveckla de förmågor de behöver så att de ”kan” göra det som förväntas av dem.

I morgon ska vi följa upp föreläsningen på skolan och det blir intressant att få diskutera vidare med kollegorna. Jag ska också ta och läsa klart boken jag precis påbörjat.

Beteendeproblem i skolan

Hur reagerar du på tankarna ovan?

Blir du provocerad  eller kanske också sugen på att veta mer?