AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Tagg: Formativt

Är det behoven som är ”boven”?

Det här inlägget handlar om behov utifrån frågeställningarna:

  • Vad är behov?
  • Varför är behovsbegreppet viktigt för oss som arbetar i skolan?
  • Hur vi kan synliggöra och uttrycka behov?

Det händer att jag som specialpedagog stöter på uttalanden som :

”Eleven behöver en-till-en-undervisning!”

”Eleven behöver en assistent!”

”Eleven är svag!”

”Eleven hänger inte med!”

Dessa uttalanden vittnar ofta om en icke tillfredsställande situation kring eleven och rymmer en önskan om något annat. De är visserligen ett försök att uttrycka en elevs behov men lämnar inte tillräcklig information för att vi ska kunna tillgodose elevens behov på bästa sätt. Uttalandena är dessutom alltför generella och kategoriserande samt utgår från att det är eleven som ska anpassa sig till undervisningen och inte tvärtom. Många gånger har jag hamnat i situationer där det uppstått dilemman kring det här med behov. I kollegiet har vi talat förbi och om varandra och vi har inte heller lyckats tillräckligt bra i vårt arbete kring olika elever just på grund av detta. Avsaknaden av en gemensam förståelse kring behovsbegreppet kan därför ses som en orsak, en riktig bov i dramat.

Vilken betydelse har behov i en skolkontext?

Så på vilket sätt är behov viktigt för oss som arbetar i skolan? Ja, eftersom det är skolan som ska anpassa sig till eleven blir behovsbegreppet avgörande. Om vi ska kunna anpassa skolan efter de elever vi har kan vi inte bunta ihop eleverna och se dem som en homogen grupp, utan vi behöver ta reda på vars och ens behov och planera undervisningen utifrån det. Om vi inte vet vilka behov eleverna har, hur ska vi då kunna skapa ett innehåll i undervisningen? Hur ska vi annars kunna stödja elevernas lärande och utveckling? Hur ska vi kunna ge rätt ledning, stimulans och extra anpassningar eller särskilt stöd?

Elevens behov i förhållande till vårt uppdrag är grunden i vårt arbete med eleverna.

”Undervisningen ska anpassas till varje elevs förutsättningar och behov.” (Lgr 11, s.8)

”Läraren ska ta hänsyn till varje individs behov, förutsättningar, erfarenheter och tänkande…” (Lgr 11, s. 14)

”Det är viktigt att understryka att skolans uppdrag alltid är att anpassa den pedagogiska verksamheten efter varje elevs behov samt skapa förutsättningar för fortsatt lärande, oberoende av om eleven har diagnos eller inte.” (Skolverket, Allmänna råd för Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram, s. 29)

Men vad är då behov?

Behov – vad är det?

Mitt tänk om behov är till stor del influerat av Petri Partanen som är leg. psykolog och specialist inom pedagogisk psykologi. De utbildningar jag gått via Skolutvecklarna och de böcker* Partanen har skrivit har påverkat mitt sätt att förstå behovsbegreppet vilket kommer att märkas i det här inlägget.

Behov kan ses utifrån olika aspekter. George Henrik von Wright har sagt:

”Behov är det vi far illa av att vara utan”.

Citatet stämmer väl utifrån Maslows behovstrappa som omfattar grundläggande mänskliga behov. Men om vi tänker på behovsbegreppet i en pedagogisk kontext, vad menar vi då?

”Behov kan man förstå som något som uppstår mellan individen (eleven), sammanhanget (skolan/lärmiljön) där individen finns och de uppgifter och aktiviteter som pågår i en verksamhet (lärande i riktning mot målen)”. (Partanen, Att utveckla elevhälsa, s. 101)

På en föreläsning jag var på introducerade Petri Partanen en triangel för att förtydliga innebörden i citatet ovan. Utifrån den har vi på min arbetsplats gjort följande bild att ha som verktyg i arbetet kring elever i behov av stöd:

Behov uppstår i den här triangeln, när eleven med sina unika förutsättningar såväl kognitiva, sociala, medicinska som fysiska etc kommer till skolan och möter varierade uppgifter och aktiviteter i olika lärmiljöer. Lärmiljön blir i det här sammanhanget ett brett begrepp som omfattar såväl den fysiska miljön som bemötande, förhållningssätt, undervisningens innehåll och upplägg, relationer o s v. Att en elev kan funka bra på en lektion eller med en specifik vuxen, och inte på en annan lektion eller med en annan vuxen är ett exempel på hur behov är kontextuella och inte statiska.

Skolans uppgift är att

”…ge elever den ledning och stimulans som de behöver i sitt lärande och i sin personliga utveckling för att de utifrån sina egna förutsättningar ska kunna utvecklas så långt som möjligt enligt utbildningens mål”. (1 kap. 4§ och 3 kap. 31 Skollagen)

Behov måste därför förstås, inte bara kontextuellt, utan också utifrån det uppdraget.

Visst kan man använda von Wrights beskrivning av behov även utifrån ett pedagogiskt perspektiv?! Om elever inte får det stöd de behöver och på så sätt inte utvecklas och lär kan de fara illa både under och efter skoltiden. Därför måste vi ta reda på vilka behov en elev har. Men hur?

Hur får vi syn på behov?

Eftersom en elevs behov ska utgöra utgångspunkt för vårt arbete i skolan är det viktigt att synliggöra och ta reda på vilka elevens behov egentligen är. Det är här kartläggning, utredning, bedömning och dokumentation kommer in i bilden. Det handlar inte enbart om det utredningsarbete elevhälsans personal är inblandad i, utan i allra högsta grad om det arbete som görs i klassrumsvardagen med uppföljning, bedömning och dokumentation av elevernas utveckling. Utan uppföljning av elevernas lärande och utveckling och utan dokumentation av den samma har vi inget att gå på när vi planerar vare sig den ordinarie undervisningen, extra anpassningar eller särskilt stöd. Vi har inget att falla tillbaka på när vi ska följa upp och utvärdera vad det var som gjorde att vi lyckades eller vad det var som bidrog till att det inte gick som vi hade tänkt oss.

Utifrån den inledande beskrivningen om vad behov är räcker det inte att en utredning eller kartläggning synliggör elevens unika förutsättningar för lärande. Vi måste utreda eleven i det sammanhang hen ingår i. Vi ska alltså utreda och kartlägga alla hörn i triangeln och se hur de fungerar tillsammans. Det är först då vi kan få en förståelse för vilka en elevs behov är. Det är först då vi vet vilka insatser som kan vara lämpliga.

”Den utredning som görs av elevens eventuella behov av särskilt stöd syftar till att ge skolan ett tillräckligt underlag för att förstå varför eleven har svårigheter i skolsituationen och vilka stödinsatser skolan behöver sätta in.” (Skolverket, Allmänna råd för arbete ned extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram,  s. 13)

Informationen vi har vaskat fram ska användas formativt, d v s guida och påverka det fortsätta arbetet kring eleven. För att informationen ska bli användbar måste den uttryckas på ett ändamålsenligt sätt, men hur kan vi göra det?

Hur uttrycker vi behov?

De inledande citaten om elever som behövde assistent eller enskild undervisning var som sagt försök att beskriva elevers behov. Partanen skriver i sin bok Att utveckla elevhälsa att det blir ett organisatoriskt sätt att beskriva behov på, eller snarare en organisatorisk lösning på hur behoven kan tillgodoses. I mitt huvud har vi hoppat över ett steg. Vi har missat att beskriva innehållet, d v s vad stödet behöver innehålla för att uppfylla ett behov. Partanen menar att vi behöver uttrycka oss i professionella termer för att beskriva behov. Vad behöver eleven pedagogiskt, socialt, medicinskt eller psykologiskt? Först när vi har gjort det kan vi börja diskutera hur vi ska organisera stödet och vem som ska vara ansvarig.

På samma sätt behöver vi tänka om t ex diagnoser. En diagnos i sig är inte tillräcklig för att vi ska veta en individuell elevs behov, därmed inte sagt att diagnoser inte behövs, men vi behöver mer specifik information. Vi behöver veta hur just Kalle med diagnosen ADHD fungerar i ”vår” lärmiljö och utifrån de uppgifter vi ger honom eller de aktiviteter han ingår i. Vi behöver undersöka hur väl de övriga ”hörnen i triangeln” samspelar med Kalle. Diagnosen måste förstås i sitt sammanhang och i den pedagogiska kontexten.

Behov behöver alltså förstås och uttryckas professionellt.

Vad behöver eleven (pedagogiskt, medicinskt, socialt, psykologiskt) för att utvecklas och lära? För att kunna ta nästa kliv i sin utveckling?

Vilka betingelser behöver råda (ur en pedagogisk, medicinsk, social och psykologisk aspekt)?

Hur stödet ska organiseras kommer först som nästa steg.

På min arbetsplats brukar vi använda följande bild i elevhälsoarbetet:

image002

Bilden är ett stöd för oss, särskilt i arbetet kring elever i behov av stöd. Den hjälper oss att inte rusa iväg till ”hur”, d v s hur ett stöd ska organiseras, innan vi har fått en full förståelse för vad stödet ska innehålla. Innan vi har synliggjort elevens behov utifrån ett helhetsperspektiv. Man kan säga att vi arbetar stegvis, från beskrivning, via analys som därefter trattas ner till ett ”hur”.

Jag tror att behovsbegreppet måste diskuteras inom ett kollegium. Först när vi har utvecklat en samsyn kring och fått en gemensam förståelse för innebörden, kan behov gå från att vara boven i dramat till att vara förutsättningen för det gemensamma arbetet med att stödja alla elevers lärande och utveckling. Och då snackar vi möjligheter till inkludering på allvar!

/AnnaBe

*De böcker jag refererade till ovan av Petri Partanen är:

annabe.moobis.se av Anna Bengtsson är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.

Extra anpassningar och särskilt stöd

De sista skälvande arbetsdagarna innan semestern ägnade jag lite tid åt Skolverkets sommarfärska nya allmänna råd för ”Arbete med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram”. När förslaget om att slopa kraven på åtgärdsprogram presenterades i juni 2013 hördes blandade åsikter.  Å ena sidan lättnad över att den administrativa bördan för lärare skulle minska, å andra sidan en oro för hur elevers behov av stöd skulle kunna säkerställas och tillgodoses. Mina personliga reaktioner stämde mer överens med de sistnämnda även om jag självklart ställer mig positiv till att arbetet med åtgärdsprogram och dokumentation förenklas. Då dessa allmänna råd är en viktig ledstång i mitt arbete som specialpedagog välkomnar jag även förtydligade regler om särskilt stöd.

Det finns formuleringar i de nya allmänna råden som gör mig lättad och nöjd, medan andra gör mig lite mer fundersam. Överlag är mitt intryck ändå positivt och ger mig hopp om att riktlinjerna stakar ut en tydligare väg mot att skolan och undervisningen måste anpassa sig efter eleverna och inte tvärtom, vilket jag tycker belyses av följande citat

”… bedömningen har ett pedagogiskt fokus och att tyngdpunkten ligger på en analys av hur skolan kan utforma och anpassa lärmiljöerna inom verksamheten, undervisningens innehåll samt metoderna för att skapa förutsättningar för den enskilda eleven (s. 31)”.

Skolan ansvarar för att ge ALLA elever den ledning och stimulans som krävs för att eleverna ska kunna utvecklas så långt som möjligt mot målen. För en del elever räcker den här ledningen och stimulansen. För andra elever krävs extra anpassningar och några elever är i behov av särskilt stöd. Det ställs alltså höga krav på lärarna och undervisningen likaså på skolan som organisation. Precis som det ska vara alltså! I alla fall om man accepterar att elever är olika och att det är skolans uppdrag att möta dessa olikheter.

Enligt de allmänna råden handlar det om anpassning av lärmiljöer och undervisningar på tre olika sätt för att kunna tillgodose alla elevers behov. Den anpassning som görs till alla elever i form av ledning och stimulans. Den anpassning som kallas ”extra” och slutligen den som benämns ”särskilt stöd”. Ledningen, stimulansen, och det särskilda stödet ska fortsatt dokumenteras, i den skriftliga individuella utvecklingsplanen respektive i ett åtgärdsprogram. Och i de fall där det inte längre handlar om särskilt stöd, utan om extra anpassningar ska detta också dokumenteras i den skriftliga individuella utvecklingsplanen. Jag tror att denna dokumentation kan fungera som en garant, som ett sätt att fånga upp alla elever och säkerställa att undervisningen utformas och anpassas utifrån behov. Men självfallet räcker inte dokumentationen i sig. Varje skola behöver ha en formativ organisation och struktur som möjliggör att underlaget används på ett ändamålsenligt sätt för att planera och organisera undervisningen utifrån de behov som finns. På min arbetsplats är vi just nu inne i en fas där vi utarbetar nya rutiner för just detta. Men om det får jag berätta längre fram i ett annat inlägg. Detta var några tankar om ”stjärnor” i de nya allmänna råden. Men det finns också en önskan…

Skolverket beskriver skillnaden mellan extra anpassningar och särskilt stöd som att det har att göra med omfattningen och varaktigheten av stödet. Skillnaderna beskrivs också som att extra anpassningar är insatser av mindre ingripande karaktär och som är möjliga att genomföra för lärare och skolpersonal inom ramen för den ordinarie undervisningen, och särskilt stöd är insatser av mer ingripande karaktär som ej anses möjliga att genomföra inom ramen för den ordinarie undervisningen.

Där jag arbetar har vi haft många diskussioner om vad särskilt stöd är och inte är och där det har handlat om innehållet, vem som ansvarar för och ger stödet och var det ges. Jag hade önskat en större tydlighet från Skolverket när de gäller vad särskilt stöd är och inte är. Eller är det så enkelt att det handlar om insatserna ges i eller utanför den ordinarie undervisningen och om tidslängden för insatserna? Nja…på Twitter fick @Skolverket nyligen frågan om studiehandledning kräver åtgärdsprogram eller ej och svarar:

Studiehandledning på modersmål kan vara en åtgärd i ett åtgärdsprogram.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén