Det här inlägget är inspirerat utifrån Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan och handlar om hur det unika och specifika är en förutsättning för det gemensamma i elevhälsans uppdrag. Men allra först, några övergripande tankar om elevhälsouppdraget. 

Elevhälsouppdraget är komplext och omfattande och innebär utmaningar. I boken Elevhälsa som främjar lärande sätter Ingrid Hylander & Gunilla Guvå ord på det så här:

Den nya elevhälsan innebär inte bara ett namnbyte från elevvård och skolhälsovård till elevhälsa utan också en ny organisering, ett nytt synsätt, en ny inriktning, ett nytt arbetssätt och en ny kunskapsdomän. Tillsammans innebär dessa förändringar att det skapas en helt ny helhetssyn på elevhälsa som en integrerad del av skolans pedagogiska verksamhet.

Elevhälsa som främjar lärande (2017, s. 16)

För att ”få till” det här nya i praktiken behöver vi belysa och ta oss an uppdraget utifrån olika håll.  Å ena sidan kan vi prata om det övergripande elevhälsouppdraget – ett uppdrag som är gemensamt för oss alla som arbetar i skolan – uppdraget som utgår från sambandet mellan lärande och hälsa och som ytterst syftar till att stödja och främja elevernas utveckling, lärande och välmående så långt som det är möjligt. Å andra sidan kan vi prata om det uppdrag som utgår från professionerna som enligt lag ska finnas tillgängliga på varje skolenhet, det vill säga skolpsykolog, skolsköterska och skolkurator och personal med sådan kompetens att elevers behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. Det handlar alltså om den grupp av professioner som brukar benämnas elevhälsan och en samlad elevhälsa. 

Tanken bakom den samlade elevhälsan på den pedagogiska arenan i samverkan med lärare är att allas perspektiv och kunskaper behövs för att få en helhetsbild av hur elevers lärande och utveckling kan främjas i skolan. För att nå dit behöver vi se över organisering, synsätt, inriktning och arbetssätt i elevhälsoarbetet med ett stort fokus på samverkan utifrån ett gemensamt uppdrag. Hylander och Guvå menar att det handlar om att skapa ett nytt gemensamt kompetensområde som kan kallas elevhälsokompetens (2017). 


Den samlade elevhälsan och elevhälsouppdraget i stort regleras av skollag och stöds av andra vägledande dokument. Att uppnå kvalitet i det här arbetet innebär bland annat att leva upp till och följa dessa krav och riktlinjer som till exempel handlar om samverkan, både inom elevhälsan men också med lärare. Samverkan betyder att varje professions olika perspektiv ska tas tillvara i arbetet med att stödja elevers lärande, utveckling och hälsa. Enligt Eva Hjörnes forskning om elevhälsa vet vi att det finns en risk att det snarare blir tvärtom i praktiken – att professionsgränserna suddas ut och försvinner i samverkan, då strävan efter att komma överens tar över. 

För att samverkan ska kunna blomstra behöver därför varje profession ha en stor medvetenhet om vad det innebär att arbeta i den samlade elevhälsan med den pedagogiska arenan som bas. Det handlar om att omsätta varje professions kunskap och kompetens i en skolkontext. För att det ska bli möjligt behöver varje profession kunna sätta fingret på vad som är unikt och specifikt. Det är själva grunden för att kunna arbeta tillsammans utifrån det gemensamma elevhälsouppdraget. Vad är det egentligen varje profession inom elevhälsan har kunskap om? Och hur kan den här kompetensen komma till användning i det gemensamma elevhälsouppdraget? Hur kan till exempel skolsköterskans kompetens tas tillvara för att främja elevers lärande? Hur kan skolkurator bidra till att skapa tillgängliga lärmiljöer? Vad innebär den specialpedagogiska kompetensen i den samlade elevhälsan? Vad kan skolpsykologer bidra med i arbetet med att stödja utveckling och lärande? 

När jag träffar elevhälsopersonal runt om i landet märker jag att det är lättare för varje profession att beskriva sin unika kunskapsdomän än att sätta ord på vad den innebär i en skolkontext eller i elevhälsoarbete generellt. Som ett exempel är det alltså lättare att kunna sätta ord på skolsköterskans medicinska kompetens överlag, än att beskriva vad det innebär att tillföra den i relation till elevers lärande och utveckling. Det är inte heller helt givet att formulera vad det konkret och praktiskt innebär i ett främjande och förebyggande arbete. Här ser jag ett stort behov av utveckling. Därför blev jag så glad när jag läste skriften Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan

Psifos är Sveriges Psykologförbunds nationella förening, en ideell förening för psykologer i förskola och skola. Den övergripande målsättningen är att verka för goda organisatoriska förutsättningar för samt utformning och utveckling av psykologers arbete och inom förskola och skola. Skriften Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan är framtagen för att stödja kvalitetsutveckling av de psykologiska insatserna i elevhälsoarbetet på landets skolor och fokuserar på varför psykologer arbetar i skolan, hur psykologer i elevhälsan bör arbeta, vad psykologer i elevhälsan bör göra samt vilka organisatoriska förutsättningar som krävs. Tillsammans bildar dessa delar en kvalitetsmodell för psykologers arbete i skolan, givetvis med avstamp i definition av kvalitet, lagar & styrdokument men också i professionens samlade tillgängliga kunskap & erfarenhet. 

Denna skrift/modell är ett utmärkt stödmaterial för psykologer som arbetar i elevhälsan eftersom den sätter fingret på just det som behövs – vad den psykologiska kompetensen innebär i en skolkontext och i relation till elevhälsoarbete. Jag önskar att det fanns en liknande för respektive profession/kompetens inom elevhälsan. 

Även om denna skrift och modell riktar sig till psykologer så tänker jag att den kan läsas och användas av alla professioner inom elevhälsan – dels för att förstå psykologers uppdrag i skolverksamheter, men också för att förstå sin egen roll. Flera delar av innehållet är tillämpbart för alla professioner inom elevhälsan och ibland går det därför att ”byta” ut ordet psykolog mot sin egen profession. Det går att använda skriften och modellen för att reflektera över hur respektive del hade sett ut om den hade varit skriven för just min eller din profession. I del 2 – Psykologarbetets hur–skrivs till exempel sex olika områden fram för hur psykologer i elevhälsan bör arbeta utifrån syfte och för att hålla god kvalitet.  Dessa är: 

Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan, 2018, s. 25


Här är det intressant att fundera över hur det hade formulerats om modellen hade varit riktad till kuratorer, skolsköterskor eller specialpedagoger. Det samma gäller de frågor som hela modellen utgår från: 

  • Varför arbetar psykologer i skolan, det vill säga vad är syftet och nyttan med att ha psykologer i elevhälsan?
  • Hurbör psykologer i elevhälsan arbeta, det vill säga vilka professionella utgångspunkter bör psykologer ha i utförande av sitt arbete? 
  • Vad bör psykologer göra i sitt arbete i elevhälsan, det vill säga vilka insatser bör psykologer utföra och vad kännetecknar dessa?
  • Vilka organisatoriska förutsättningarkrävs för att psykologer ska kunna utföra högkvalitativa insatser, det vill säga vilka krav är det rimligt att ställa på huvudmannen och skolan? (s. 11)


För att kunna ta tillvara varje professions kompetens i den samlade elevhälsan i skolors arbete behöver det finnas en säkerhet kring dessa frågor. Det är professionsunika svar på dessa frågor som så småningom leder fram till en gemensam elevhälsokompetens – där varje professions unika bidrag bidrar till en större potential i arbetet med elevers lärande, utveckling och hälsa. 

Jag är helt övertygad om att kvalitetsmodellen kommer att kunna bidra till ökad kvalitet i psykologers arbete i elevhälsan och en ökad likvärdighet (om den används förstås). Förhoppningsvis kommer den också kunna utgöra modell för och inspirera till något liknande för övriga professioner – för hela elevhälsan. Det är förstås ett arbete som kräver samordning.  Jag har upptäckt att det finns en policy för skolkuratorer framtagen av Akademikerförbundet SSR. Den är dock inte lika utförlig som Psifos kvalitetsmodell. Skolsköterskor har också en del stödmaterial för sitt uppdrag. Utifrån min egen yrkesroll, specialpedagog, inser jag att det finns ett dilemma eftersom det inte finns något liknande som Psifos eller ett fackförbund som driver professionens frågor.

Kanske får det här bli ett arbete för Tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling?

AnnaBe