AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Kategori: Okategoriserade Sida 1 av 3

Samarbetande samtal

I en av Skolverkets moduler för ”Specialpedagogik för lärande” står följande: 

I internationell och svensk skolforskning poängteras betydelsen av en utvidgad lärarroll och betydelse av lärares gemensamma professionella lärande som vägar att utveckla skolan och förbättra alla elevers måluppfyllelse (Blossing, Nyen, Söderström, & Tönder, 2012; Fullan, 1998; Hargreaves, Lieberman, Hopkins, & Fullan, 2010; Hattie, 2009; Larsson & Löwstedt, 2014; Skolverket, 2013; Timperley, Wilson, Barrar, & Fung, 2008). 

Lärares samarbete – Jederlund & Aneer, 2017, s. 1

Det professionella lärandet ska bidra till att utveckla skolans förmåga att möta elevernas behov för att stödja deras lärande och utveckling. Syftet med mitt arbete som specialpedagog är att bidra i det här arbetet så att lärmiljöerna blir breda och tillgängliga så att alla elever kan få möjlighet att utvecklas så långt det är möjligt. 

I det här inlägget fokuserar jag på professionellt lärande genom handledning och kvalificerade samtal. Det kan också ses som ett exempel på hur specialpedagogens processkompetens (som jag skrev om i mitt förra blogginlägg) kan komma till användning. 

Forskning om handledning

Tidigare i höstas deltog jag på Specialpedagogiskt Forum arrangerat av Kompetento. Där fick jag möjlighet att lyssna till flera föreläsningar, bland annat en med Christel Sundqvist som byggde på hennes avhandling Perspektivmöten i skola och handledning. Lärares tankar om specialpedagogisk handledning (2012). Sundqvists forskning har bedrivits i Finland och den handlar om handledning inom kollegiet – där kollegor handleder kollegor. I Finland har man speciallärare men inga specialpedagoger. Speciallärarnas roll beskrevs av Sundqvist som en mix mellan den svenska speciallärar- och specialpedagogrollen. Där handleder speciallärare det de kallar allmänlärare. Även om kontexten ser annorlunda ut i Finland i jämförelse med Sverige är slutsatserna och reflektionerna utifrån forskningen i allra högsta grad intressanta för svensk skola. Sundqvist beskriver hur traditionen av handledning i skolan har präglats av två olika perspektiv – ett expertbetonat och ett deltagarbetonat

Sundqvist menar att båda dessa perspektiv har sina tillkortakommanden när det handlar om handledning inom kollegiet, något som jag kan känna igen mig i. När jag utbildade mig till specialpedagog var det ett deltagarbetonat perspektiv som dominerade. Det innebär att jag som handledare inte skulle ses som någon expert och därmed dela med mig av eller förmedla mina kunskaper till de handledda genom tips och råd eller konsultation. Istället skulle jag med hjälp av frågor bidra till reflektion så att de handledda kan hitta sina egna svar. Utbildningen har präglat mig, likaså min erfarenhet av att vara lokalt anställd som specialpedagog. Jag har testat på att vara den som ger råd men jag har också provat att låta mina egna kunskaper stå tillbaka till förmån för att locka fram den handleddes egna insikter. Min erfarenhet är att ingen av dessa varianter är tillräckliga när jag som lokalt anställd specialpedagog ska arbeta med handledning eller kvalificerade samtal på skolan för att bidra i det professionella lärandet som i sin tur kan leda till nya vägar vidare. 

Behov av ytterligare perspektiv på handledning

De tillkortakommanden som Sundqvist lyfter fram är till exempel att handledning utifrån det expertbetonade perspektivet riskerar att vidmakthålla individperspektivet då det ofta är en elev som står i fokus för denna typ av handledning. Frågor som ”Hur ska vi göra?” hamnar i förgrunden och inte sällan handlar det om kortsiktiga lösningar på mer eller mindre akuta problem. Allra störst chans till förändring finns också om man själv får vara delaktig i att hitta fram till en lösning – inte genom att någon annan talar om för en hur man ska göra. 

Handledning utifrån det deltagarbetonade perspektivet har också sina brister enligt Sundqvist. Här står reflekterande processer i centrum – något som givetvis är nödvändigt för att få till ett lärande som grund för förändring. Men en risk med den här typen av handledning är att den inte leder till en förändring – till något konkret som både underlättar lärares arbete och som gynnar eleverna. 

Det blir också lite märkligt när handledaren är kollega och dennes kompetens inom området inte alls tas tillvara, utan bara i att handleda och leda själva samtalet. Sundqvist beskriver problematiken i Finland där speciallärarnas fördjupade kunskaper kring både möjligheter och hinder för lärande inte alls togs tillvara utifrån deltagarbetonad handledning. Detta känner jag mig väl igen i. I min situation som handledare på skolan där jag arbetar blir det ohållbart. Mina kollegor, de jag handleder eller leder i kvalificerade samtal vet att jag har många års erfarenhet av arbete i skolan – som lärare och specialpedagog. Att inte bidra alls blir som ett hån. ”Jag har tankar, kunskaper, erfarenheter…men du/ni får inte ta del av dem”.

Sundqvist lyfter också fram att de reflekterande processerna är tidskrävande och att den tiden inte alltid finns i skolan. Sundqvist drog det till sin spets och visade en bild på ett fartyg som var i färd med att krocka med ett isberg. I det här skedet är det inte läge att reflektera och locka fram egna insikter. Istället behöver den/de som har kunskapen få möjlighet att bidra med den för att styra undan den farliga situationen. 

Samarbetande samtal

Min erfarenhet är att ingen av dessa varianter i sina ytterligheter har funkat för mig i min roll som lokalt anställd specialpedagog när jag ska handleda eller leda kvalificerade samtal inom kollegiet. Därför har jag hittat fram till en egen variant. Med hjälp av Sundqvists föreläsning och hennes forskning fick jag ett namn på det jag ofta håller på med. Hon beskriver handledning utifrån ett kollaborativt perspektiv och kallar det samarbetande samtal. Det handlar om ett professionellt utbyte där det finns en komplementär ömsesidighet. 

Enligt våra styrdokument ska vi arbeta tvärprofessionellt. Det betyder att vi ska ta vara på de perspektiv och kunskaper vi genom våra olika professioner har. Att i handledning – kvalificerade eller ännu hellre samarbetande samtal inte ta tillvara den samlade kompetensen blir ett slöseri. Det handlar inte om att jag som specialpedagog ska tala om hur det ska vara eller hur lärarna ska göra. Jag besitter inte sanningen, men jag kan bidra med ett perspektiv bland flera. Det handlar om att vi tillsammans ska ta tillvara den kollektiva kunskap som vi gemensamt har till förfogande för att lära och därefter komma vidare i arbetet. Sundqvist menar att det kollaborativa perspektivet främjar inkluderande undervisning och att olikhet i kunskap lyfts fram. 

Sundqvist lyfte fram vikten av att de samarbetande samtalen inte blir ”löst snack” som inte leder vidare. Tiden i skolan är begränsad – vi har inte tid att sitta på möten och i samtal som inte leder vidare. Det måste finnas en progression. Förutom de erfarenheter och kunskaper jag generellt har med mig i min professionella verktygslåda bidrar jag som handledare eller samtalsledare med samtalstekniker och strukturer som säkerställer just detta. 

Samtalstekniker

Som samtalsledare bidrar jag till exempel med 

  • lyssnande
  • omformuleringar
  • speglingar
  • att sammanfatta
  • att ställa frågor som för processen och samtalet vidare och som kan utmana, vidga perspektiv och öppna upp för nya handlingsvägar. 

Strukturer

Sundqvist har tagit fram en struktur för samarbetande samtal i Finland som ser ut så här:  

  1. Gemensam kartläggning av situationen
  2. Gemensam vidgning av perspektiv (reflektion) och målformulering
  3. Tillsammans hitta nya alternativ (och genomföra dem tillsammans)
  4. Utvärdering

Själv tänker jag att den struktur jag lutar mig mot i olika typer av samarbetande samtal ser olika ut beroende på i vilket sammanhang dessa samtal sker. Det viktigast för mig som samtalsledare blir att …

  • rama in samtalet – Vad är syftet? Vad ska det leda till? 
  • alla kommer till tals – att alla perspektiv kommer fram.
  • erbjuda en struktur/arbetsgång som rimmar med syftet och som säkerställer lärande och progression – att samtalet går framåt (att börja där deltagarna är – att vi använder reflektion för att få fram olika perspektiv, kunskaper och kompetenser och att samtalet mynnar ut i tankar och planer om hur nästa steg kan tas).

Exempel

När jag lyssnade på Sundqvist drog jag flera paralleller mellan det hon kallar samarbetande samtal och de olika typer av samtal jag leder på skolan där jag arbetar. Våra EHM – elevhälsomöten är ett exempel. Dessa möten börjar med att kartlägga nuläget och följs sedan av reflektion men också en fördjupning där det finns stort utrymme för att få syn på olika perspektiv och lära av och med varandra. Varje möte mynnar ut i att tillsammans formulera hur det fortsatta arbetet ska gå till. Arbetet följs givetvis också upp. De faktorer som Sundqvist lyfter fram som möjliggörare det vill säga – struktur i samtalet, att använda tydliggörande verktyg som anteckningar el tankekartor, genuin undran – omformuleringar och lösningsinriktade frågor, idéutbyte och förslag på ”hur” samt stöd i förändringssituationen, delat ansvar för insatser – finns på plats på EHM. 

Att leda analyssamtal utifrån kunskapsavstämningar eller utifrån kartläggningar i utredningar om behov av särskilt stöd är andra typer av samarbetande samtal som jag genomför. Här blir det extra viktigt att ta tillvara den samlade kunskapen för att skapa gynnsamma förutsättningar att komma vidare. 

Andra exempel är givetvis mer ”traditionella handledningstillfällen” av enskilda lärare eller grupper av lärare där Sundqvists arbetsgång stämmer bra med det tillvägagångssätt jag själv använder. Jag gillar begreppet samarbetande samtal och kommer nog oftare använda det framöver för att beskriva vad jag gör och vad det handlar om. Som kollegor – specialpedagog och lärare – handlar det om att tillsammans hjälpas åt för att komma vidare, men utifrån olika roller. Där bidrar jag med processkompetensen – att leda samtal för förändring och ofta också innehåll till själva samtalet. 


Samtalen som verktyg i skolans organisation

Specialpedagoger har kompetens att leda det professionella lärandet i olika typer av sammanhang med hjälp av kvalificerade samtal och handledning. Dessa blir därför viktiga processverktyg i skolans organisation. För att ge utrymme åt reflektion där olika perspektiv tas tillvara behöver den här typen av samtal byggas in i organisationen. Det möjliggör ett förebyggande och främjande arbete. Om samtalen bara kommer till stånd när problem redan har uppstått minskar dessa möjligheter. 

Helena Wallberg föreläste på samma konferens som Sundqvist och lyfte fram Philip Runstens forskning om gruppers kollektiva förmåga som hög- respektive lågpresterande team. Högpresterande team kännetecknas av att ta vara på den samlade kompetensen genom att gräva djupt för att få en ökad och vidgad förståelse för det som samtalen handlar om. Lågpresterande team däremot rusar snabbt till ”hur” och missar därför möjligheten att lära av och med varandra. 

Jag tänker att vi vill vara högpresterande i det avseendet att vi vill maximera vår kapacitet att möta och stödja skolans elever. Forskningen som Helena Wallberg refererade till kallar det för att utveckla en kollektiv intelligens. Jag tänker att den specialpedagogiska kompetensen genom samarbetande samtal i olika sammanhang kopplat till professionellt lärandet kan bidra till detta. 

/AnnaBe

P.S För dig som vill veta mer om samarbetande samtal rekommenderar jag boken Den samarbetande läraren av Christel Sundqvist.

Arbetar du/ni med EHM?

EHM startade på Bergsjöskolan i Göteborg 2013. Sedan dess har modellen spridit sig runt om i Sverige. Vi som var med och startade modellen har haft kontakt med olika skolor och kommuner. Modellen lever också sitt eget liv och vi vet att långt fler verksamheter än de vi känner till är igång med EHM.

Vi är nyfikna på hur spridningen ser ut – både geografiskt men också vilka verksamheter som anammat modellen. För att ta reda på det här har vi skapat ett formulär med några frågor att besvara. Om verksamheten där du arbetar använder EHM skulle vi vara väldigt tacksamma för om du/ni vill ta er tid att besvara dessa frågor oavsett om vi har haft kontakt innan eller inte.

Till frågorna om EHM

På förhand säger vi – t a c k – för din/er medverkan!

/Anna Bengtsson, Maria Kempe Olsson & Ida Necovski

Jag är specialpedagog – en expert, men på vad?

Specialpedagogers uppdrag står ibland i skottgluggen för allmänt tyckande. Det är ganska längesedan nu, men på sociala medier uttrycktes frustrerade tankar om specialpedagoger som inte ”jobbar med elever” så till den milda grad att personen som stod bakom uttalandet till och med var beredd att avskaffa hela den specialpedagogiska yrkeskåren om specialpedagoger inte börjar arbeta direkt med elever. Argumentet för denna ståndpunkt var att de personer som är bäst utbildade för och experter kring elever i behov av särskilt stöd så klart ska arbeta med dessa elever.

Det är inte första gången jag möter den typen av tankar om vad specialpedagogisk  kompetens innebär. Utifrån det här sättet att resonera förväntas specialpedagogen vara expert på det mesta och sitta på all världens lösningar kring kluriga situationer och dilemman utifrån de elever som utmanar skolan mest – de elever vi brukar kalla elever i behov av särskilt stöd. Det är inte ovanligt att dessa elever är de som också har en diagnos av något slag, även om det inte är ett måste för att vara berättigad till särskilda stödinsatser.

Expert?

Jag har bloggat om specialpedagogisk kompetens flera gånger tidigare, och så länge som den här typen av missuppfattningar finns kvar är det nog inte heller den sista.  Jag är utbildad specialpedagog, så visst är jag expert, men på vad egentligen? Allra först behöver vi bena ut vad expert betyder.

Genom synonymerna kan vi förstå expert som att vara specialist, sakkunnig, proffs eller varför inte kung på något. Därför tänker jag att alla som har en yrkesutbildning utifrån ovanstående definition kan ses som experter. Det gäller således även specialpedagoger. Men återigen  – vad är specialpedagogen expert eller till och med kung på?

Examensbeskrivning

I följande bild har jag sammanställt de delar som specialpedagogen ska behärska i enlighet med examensbeskrivningen på specialpedagogiska programmet.

Bilden i full storlek finns här.

Specialpedagogen ska alltså kunna identifiera, analysera, medverka, undanröja, genomföra, utforma, delta, samverka, stödja, leda…etc. Det är dessa kompetenser kopplat till svårigheter, hinder, utredningar, åtgärdsprogram, barn och elever, verksamhetens lärmiljöer, pedagogiska frågor, uppföljning & utvärdering samt utveckling riktat mot lärmiljöerna, organisationsnivå, gruppnivå, individnivå och så vidare som specialpedagogen kan sägas vara expert på.

Att förstå i ett sammanhang

Att dissikera specialpedagogens kompetens på det här sättet är givetvis en rejäl förenkling.  Examensbeskrivningen varken kan eller ska förstås isolerat. Istället behöver specialpedagogens uppdrag och kompetens förstås i ett sammanhang – i relation till skolans riktlinjer och uppdrag i stort. Här behöver vi väga in riktlinjerna om ett arbete som

  • främst ska vara förebyggande och hälsofrämjande,
  • utgår från ett relationellt perspektiv
  • sker i tvärprofessionell samverkan med övriga professioner inom elevhälsan och med lärare.

Allra viktigast kanske det är att förstå syftet med uppdraget – att bidra till att skolan ska kunna möta och stödja alla elever så att alla elever kan utvecklas och lära så långt som möjligt i enlighet med utbildningens mål.

Vi kan inte heller blunda för den forskning  som finns om skolframgång, det vill säga faktorer som påverkar hur väl elever lyckas i skolan. Det handlar till exempel om att utveckla undervisningen genom professionellt lärande  för att förbättra elevernas lärande och utveckling. Nationell såväl som internationell forskning pekar därför på att forum för professionellt och kollegialt är avgörande för att lyckas med inkludering och tillgängliga lärmiljöer (Hehir & Katzman, 2012; Håkansson & Sundberg, 2016Katz & Ain Dack, 2017;  Persson & Persson, 2012 ). Denna forskning är viktig utifrån ett relationellt perspektiv och får betydelse för hur den specialpedagogiska kompetensen bör tas tillvara. 

Utveckling och lärande – en process

En sammanvägning av dessa delar – examensbeskrivningen, styrdokumentens riktlinjer och forskning visar på att specialpedagogens expertis innebär så mycket mer än kompetens på individnivå kopplat till exempelvis individuella svårigheter. Verb som att identifiera, analysera, undanröja, utarbeta, leda, utveckla synliggör att kompetensen handlar om att åstadkomma förändring, lärande och utveckling. För mig blir detta ett processinriktat arbete. Enligt mitt sätt att förstå handlar det om att få igång processer (oavsett startläge) och se till att arbetet tar önskad riktning – från ett nuläge till ett mer önskat läge. Från hinder & svårigheter till möjligheter & styrkor. Från ensidigt individfokus till att även omfatta lärmiljöerna, från det åtgärdande arbetet till ett mer förebyggande och främjande, från ett kategoriskt till ett relationellt, från frånvaro till närvaro, från psykisk ohälsa till välmående, från icke godtagbara kunskaper till måluppfyllelse och  så vidare.

Specialpedagogen som expert

Ja, jag är kung – en expert. Men inte alls på det sättet som alltid förväntas av mig. Den expertkunskap jag har som specialpedagog är inte så smal och individinriktad som en del personer verkar tro.  Det säger därför sig självt. Att använda min kompetens för att enbart jobba med elever skulle därför vara ett enormt resursslöseri. Det skulle också innebära att gå emot både forskning och skolans riktlinjer.

Min förhoppning är så klart inte att den specialpedagogiska yrkeskåren avskaffas.  Snarare önskar jag att förståelsen ökar för den expertkompetens jag och mina specialpedagogkollegor har. Med ökad förståelse kan kompetensen, med stöd i både forskning och styrdokument,  tas tillvara i arbetet med att stärka elevernas lärande och i arbetet med att skapa tillgängliga lärmiljöer.

Om du vill läsa mer finns ett av mina tidigare inlägg om syftet med den specialpedagogiska kompetensen här. Missa inte heller Jakten på den specialpedagogiska kompetensen. Läs också Helena Wallbergs klargörande inlägg som vad specialpedagogisk kompetens innebär samt Ida Necovskis inlägg om processkompetens.

Vad är du expert och kung på?

/AnnaBe

Begreppsförvirring i arbetet med stödinsatser

Jag blir lite förvirrad av alla dessa ord och begrepp som används i samband med stödinsatser i skolan:

  • Pedagogisk utredning
  • Pedagogisk kartläggning
  • Specialpedagogisk utredning
  • Specialpedagogisk kartläggning
  • Fördjupad utredning
  • Fördjupad kartläggning
  • Handlingsplan

Jag har tidigare skrivit om ordens betydelse i inlägget Språket som förändringsverktyg. Är de språkliga uttrycken så viktiga? Ja, jag tror fortfarande det. Det här blogginlägget handlar därför om ord och begrepp som vi använder i skolan i samband med arbetet med stödinsatser.

Språket är informationsbärare och påverkar hur vi uppfattar att något är. Uppfattningen ligger till grund för hur vi sedan gör. De ord, begrepp och fraser som används i skolan blir en del av vår professionella repertoar.  Vi kan därför använda språket som en slags stödstruktur för görandet, för att göra oss förstådda och för att skapa en likvärdighet och ökad kvalitet i det arbete som ska utföras. 

Men hur blir det om vi använder en mängd olika begrepp för att beskriva något som egentligen syftar till samma sak? Inte minst tänker jag på en utredning om behov av särskilt stöd – som är det begrepp som används i Skolverkets allmänna råd för arbetet med extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram för att beskriva det arbete som görs för att ta reda på om en elev är i behov av särskilt stöd eller ej (s. 27). Eller är det verkligen det som avses när begrepp som pedagogisk/ specialpedagogisk utredning, pedagogisk/specialpedagogisk kartläggning används? Och vad är skillnaden mellan en pedagogisk och specialpedagogisk utredning? Denna uppdelning görs inte i de allmänna råden för extra anpassningar, särskilt stöd och åtgärdsprogram och frågan är därför om vi ska föra in begreppen i vår repertoar? 

Om vi fortsätter att nysta i en utredning om behov av särskilt stöd så framkommer det i de allmänna råden att en utredning kan bestå av två delar:  

  • kartläggning 
  • pedagogisk bedömning

När begrepp som pedagogisk/specialpedagogisk kartläggning används – är det då bara den ena delen i utredningen som görs? Eller är det något annat som avses? Och vad i så fall? I de allmänna råden framhålls att tyngdpunkten i utredningen ska ha ett pedagogiskt fokus och på en analys av hur skolan kan utforma och anpassa lärmiljön för att möta elevens behov. Om bara kartläggningen görs – vart tar analysen då vägen? Och om den som säger pedagogisk kartläggning menar utredning – varför inte använda det begrepp som lyfts fram av Skolverket för att förvirring inte ska uppstå? 

Min erfarenhet är att just det där med analys är ganska svårt och något som lätt ”hoppas över” i olika sammanhang. Det är nog vare sig illvilja eller medvetna val som ligger bakom, utan att vi helt enkelt inte vet hur vi ska göra, att vi saknar verktyg för att ta oss an analysarbetet. Vi kanske inte heller har en samsyn kring vad vi menar med att analysera och förstå. Eftersom själva analysen är det allra viktigaste steget i en utredning om behov av särskilt stöd för att få syn på elevens behov i relation till den omgivande miljön tänker jag att vi behöver ta hjälp av språket för att inte missa denna del. Att då använda sig av Skolverkets definition av det här arbetet, det vill säga en utredning om behov av särskilt stöd hjälper i alla fall mig att förstå att analysen är en del av det här arbetet. 

Det räcker inte att jag själv vet vad som menas, det behöver också finnas en samsyn kring de begrepp vi använder – inom kollegiet och för att vi ska kunna kommunicera och förtydliga för till exempel elever och vårdnadshavare. Jag brukar därför – som ett stöd för mig själv och de jag samarbetar med – tydliggöra vad det är som ska ske, hur det går till och varför med hjälp av en stödstruktur. Den kan till exempel se ut så här: 

Stödstruktur utredning om behov av särskilt stöd
Fritt utifrån Behovsmodellen (Partanen, 2019)

En annan sak som jag funderar på är om de begrepp vi använder för detta utredningsarbete påverkar vem som ansvarar för utredningen om behov av särskilt stöd. I sociala medier såg jag nyligen frågor kring vem som gör den pedagogiska kartläggningen. Flera svar på frågan var att det är lärarna som gör det. Jag är inte säker på om det är kartläggningen i en utredning om behov av särskilt stöd som avses eller om man även menar den pedagogiska bedömningen.  Svaren gör mig hur som helst fundersam. 

Visserligen kan man säga att lärarna gör en slags kartläggning i sitt dagliga arbete med eleverna, men det brukar vi ju oftare kalla formativ bedömning eller allsidig bedömning. Vad är det i så fall lärarna gör när de gör en pedagogisk kartläggning? I skollagen står inget om vem som ska göra utredningen (rektor kan delegera till någon i personalen) men jag undrar hur det rimmar med skollagens skrivningar om att samråd ska ske med elevhälsan om det inte är uppenbart obehövligt (3 kap. 8§)? För mig är det självklart att lärarna måste bidra i den kartläggande delen av utredningen – det är de som har allra mest kunskap om eleverna och deras skolsituation.  Att däremot lämna detta arbete till lärarna på egen hand överensstämmer dåligt med skollagens intentioner om ett tvärprofessionellt arbete.  

Att använda begreppet utredning om behov av särskilt stöd visar på den komplexa process detta arbete innebär med både kartläggning och pedagogisk bedömning. Specialpedagogen är utbildad för att genomföra dessa utredningar.  Där jag arbetat/arbetar är det därför jag som håller i trådarna i en utredning om behov av särskilt stöd. Det betyder inte att jag vare sig kan eller jag gör det här arbetet på egen hand – utan i samarbete med lärare, och ofta med övriga professioner inom elevhälsan. Att kartlägga ämneskunskaper behöver självklart den göra som har behörighet i ett ämne. Men vem som gör vad beror på frågeställning, kompetens och praktiska möjligheter att genomföra. 

I de allmänna råden som redan nämnts skrivs fram att utredningar om behov av särskilt stöd kan vara olika omfattande. Ibland kan utredningsarbetet genomföras enkelt och snabbt, ibland krävs en mer grundlig utredningsinsats då hela elevens skolsituation behöver kartläggas och analyseras. Detta tänker jag också är en faktor som påverkar vem eller vilka som involveras i utredningsarbetet.  

Fördjupad utredning (eller kartläggning) är ytterligare begrepp som jag hör användas men som jag inte hittar i styrdokumenten. Här behöver det förtydligas vad som avses – är det en grundlig utredningsinsats eller är det kanske motsatsen – en djupdykning i ett specifikt ämne som till exempel läs- & skriv eller matematik? Oavsett, ser jag behovet av att använda den specialpedagogiska spetskompetensen i utredningsarbetet för att säkerställa kvalitet med tyngdpunkt på analys och pedagogisk bedömning utifrån ett relationellt perspektiv 

En utredning om behov av särskilt stöd kan mynna ut i kunskap om att eleven är i behov av särskilt stöd. Detta arbete dokumenteras i så fall i ett åtgärdsprogram. Om eleven är i behov av extra anpassningar dokumenteras dessa i elevens individuella utvecklingsplan (i de årskurser där en sådan upprättas). Det kan också visa sig att eleven inte är i behov av särskilt stöd utan att förändringar i lärmiljön kan vara det som främjar elevens fortsatta lärande. I det här arbetet undrar jag vart begreppet handlingsplan kommer in i bilden. En utredning ska visserligen leda till handlingar som ökar elevens förutsättningar att utvecklas och lära, men ingen stans i styrdokumenten kring detta arbete nämns ordet handlingsplan. Jag tror att vi ska vara försiktiga med att hitta på egna beteckningar för sådant som det redan finns tydliga begrepp för. 

Inlägget Är det behoven som är boven? har visserligen några år på nacken men tar upp ytterligare begrepp som används i samband med stödinsatser.

Vi har mycket att vinna på – för oss själva inom skolan och utåt gentemot andra – att använda ett enhetligt och professionellt språk. Att använda ett gemensam och medvetet språk med stöd i våra styrdokument kan bidra till ökad likvärdighet och förhoppningsvis också vara något som påverkar kvaliteten i det arbete vi utför.

Hur går dina tankar kring detta? 

/AnnaBe

Psykologers kvalitetsmodell – en modell för hela elevhälsan?

Det här inlägget är inspirerat utifrån Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan och handlar om hur det unika och specifika är en förutsättning för det gemensamma i elevhälsans uppdrag. Men allra först, några övergripande tankar om elevhälsouppdraget. 

Elevhälsouppdraget är komplext och omfattande och innebär utmaningar. I boken Elevhälsa som främjar lärande sätter Ingrid Hylander & Gunilla Guvå ord på det så här:

Den nya elevhälsan innebär inte bara ett namnbyte från elevvård och skolhälsovård till elevhälsa utan också en ny organisering, ett nytt synsätt, en ny inriktning, ett nytt arbetssätt och en ny kunskapsdomän. Tillsammans innebär dessa förändringar att det skapas en helt ny helhetssyn på elevhälsa som en integrerad del av skolans pedagogiska verksamhet.

Elevhälsa som främjar lärande (2017, s. 16)

För att ”få till” det här nya i praktiken behöver vi belysa och ta oss an uppdraget utifrån olika håll.  Å ena sidan kan vi prata om det övergripande elevhälsouppdraget – ett uppdrag som är gemensamt för oss alla som arbetar i skolan – uppdraget som utgår från sambandet mellan lärande och hälsa och som ytterst syftar till att stödja och främja elevernas utveckling, lärande och välmående så långt som det är möjligt. Å andra sidan kan vi prata om det uppdrag som utgår från professionerna som enligt lag ska finnas tillgängliga på varje skolenhet, det vill säga skolpsykolog, skolsköterska och skolkurator och personal med sådan kompetens att elevers behov av specialpedagogiska insatser kan tillgodoses. Det handlar alltså om den grupp av professioner som brukar benämnas elevhälsan och en samlad elevhälsa. 

Tanken bakom den samlade elevhälsan på den pedagogiska arenan i samverkan med lärare är att allas perspektiv och kunskaper behövs för att få en helhetsbild av hur elevers lärande och utveckling kan främjas i skolan. För att nå dit behöver vi se över organisering, synsätt, inriktning och arbetssätt i elevhälsoarbetet med ett stort fokus på samverkan utifrån ett gemensamt uppdrag. Hylander och Guvå menar att det handlar om att skapa ett nytt gemensamt kompetensområde som kan kallas elevhälsokompetens (2017). 


Den samlade elevhälsan och elevhälsouppdraget i stort regleras av skollag och stöds av andra vägledande dokument. Att uppnå kvalitet i det här arbetet innebär bland annat att leva upp till och följa dessa krav och riktlinjer som till exempel handlar om samverkan, både inom elevhälsan men också med lärare. Samverkan betyder att varje professions olika perspektiv ska tas tillvara i arbetet med att stödja elevers lärande, utveckling och hälsa. Enligt Eva Hjörnes forskning om elevhälsa vet vi att det finns en risk att det snarare blir tvärtom i praktiken – att professionsgränserna suddas ut och försvinner i samverkan, då strävan efter att komma överens tar över. 

För att samverkan ska kunna blomstra behöver därför varje profession ha en stor medvetenhet om vad det innebär att arbeta i den samlade elevhälsan med den pedagogiska arenan som bas. Det handlar om att omsätta varje professions kunskap och kompetens i en skolkontext. För att det ska bli möjligt behöver varje profession kunna sätta fingret på vad som är unikt och specifikt. Det är själva grunden för att kunna arbeta tillsammans utifrån det gemensamma elevhälsouppdraget. Vad är det egentligen varje profession inom elevhälsan har kunskap om? Och hur kan den här kompetensen komma till användning i det gemensamma elevhälsouppdraget? Hur kan till exempel skolsköterskans kompetens tas tillvara för att främja elevers lärande? Hur kan skolkurator bidra till att skapa tillgängliga lärmiljöer? Vad innebär den specialpedagogiska kompetensen i den samlade elevhälsan? Vad kan skolpsykologer bidra med i arbetet med att stödja utveckling och lärande? 

När jag träffar elevhälsopersonal runt om i landet märker jag att det är lättare för varje profession att beskriva sin unika kunskapsdomän än att sätta ord på vad den innebär i en skolkontext eller i elevhälsoarbete generellt. Som ett exempel är det alltså lättare att kunna sätta ord på skolsköterskans medicinska kompetens överlag, än att beskriva vad det innebär att tillföra den i relation till elevers lärande och utveckling. Det är inte heller helt givet att formulera vad det konkret och praktiskt innebär i ett främjande och förebyggande arbete. Här ser jag ett stort behov av utveckling. Därför blev jag så glad när jag läste skriften Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan

Psifos är Sveriges Psykologförbunds nationella förening, en ideell förening för psykologer i förskola och skola. Den övergripande målsättningen är att verka för goda organisatoriska förutsättningar för samt utformning och utveckling av psykologers arbete och inom förskola och skola. Skriften Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan är framtagen för att stödja kvalitetsutveckling av de psykologiska insatserna i elevhälsoarbetet på landets skolor och fokuserar på varför psykologer arbetar i skolan, hur psykologer i elevhälsan bör arbeta, vad psykologer i elevhälsan bör göra samt vilka organisatoriska förutsättningar som krävs. Tillsammans bildar dessa delar en kvalitetsmodell för psykologers arbete i skolan, givetvis med avstamp i definition av kvalitet, lagar & styrdokument men också i professionens samlade tillgängliga kunskap & erfarenhet. 

Denna skrift/modell är ett utmärkt stödmaterial för psykologer som arbetar i elevhälsan eftersom den sätter fingret på just det som behövs – vad den psykologiska kompetensen innebär i en skolkontext och i relation till elevhälsoarbete. Jag önskar att det fanns en liknande för respektive profession/kompetens inom elevhälsan. 

Även om denna skrift och modell riktar sig till psykologer så tänker jag att den kan läsas och användas av alla professioner inom elevhälsan – dels för att förstå psykologers uppdrag i skolverksamheter, men också för att förstå sin egen roll. Flera delar av innehållet är tillämpbart för alla professioner inom elevhälsan och ibland går det därför att ”byta” ut ordet psykolog mot sin egen profession. Det går att använda skriften och modellen för att reflektera över hur respektive del hade sett ut om den hade varit skriven för just min eller din profession. I del 2 – Psykologarbetets hur–skrivs till exempel sex olika områden fram för hur psykologer i elevhälsan bör arbeta utifrån syfte och för att hålla god kvalitet.  Dessa är: 

Psifos kvalitetsmodell för psykologers arbete i elevhälsan, 2018, s. 25


Här är det intressant att fundera över hur det hade formulerats om modellen hade varit riktad till kuratorer, skolsköterskor eller specialpedagoger. Det samma gäller de frågor som hela modellen utgår från: 

  • Varför arbetar psykologer i skolan, det vill säga vad är syftet och nyttan med att ha psykologer i elevhälsan?
  • Hurbör psykologer i elevhälsan arbeta, det vill säga vilka professionella utgångspunkter bör psykologer ha i utförande av sitt arbete? 
  • Vad bör psykologer göra i sitt arbete i elevhälsan, det vill säga vilka insatser bör psykologer utföra och vad kännetecknar dessa?
  • Vilka organisatoriska förutsättningarkrävs för att psykologer ska kunna utföra högkvalitativa insatser, det vill säga vilka krav är det rimligt att ställa på huvudmannen och skolan? (s. 11)


För att kunna ta tillvara varje professions kompetens i den samlade elevhälsan i skolors arbete behöver det finnas en säkerhet kring dessa frågor. Det är professionsunika svar på dessa frågor som så småningom leder fram till en gemensam elevhälsokompetens – där varje professions unika bidrag bidrar till en större potential i arbetet med elevers lärande, utveckling och hälsa. 

Jag är helt övertygad om att kvalitetsmodellen kommer att kunna bidra till ökad kvalitet i psykologers arbete i elevhälsan och en ökad likvärdighet (om den används förstås). Förhoppningsvis kommer den också kunna utgöra modell för och inspirera till något liknande för övriga professioner – för hela elevhälsan. Det är förstås ett arbete som kräver samordning.  Jag har upptäckt att det finns en policy för skolkuratorer framtagen av Akademikerförbundet SSR. Den är dock inte lika utförlig som Psifos kvalitetsmodell. Skolsköterskor har också en del stödmaterial för sitt uppdrag. Utifrån min egen yrkesroll, specialpedagog, inser jag att det finns ett dilemma eftersom det inte finns något liknande som Psifos eller ett fackförbund som driver professionens frågor.

Kanske får det här bli ett arbete för Tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling?

AnnaBe


Att bredda basen med lektionsdesign

Under en ledig påskdag i härlig gassande sol passade jag på att läsa Helena Wallbergs nya bok ”Lektionsdesign – en handbok” (2019) och det här blogginlägget handlar om den.

Bokens omslagsbild lånad från Gothia Fortbildning

Utifrån mitt perspektiv som specialpedagog är boken ytterst intressant eftersom den handlar om design av lektioner. Hur lektionerna utformas och designas är i mina ögon helt avgörande för vilka möjligheter elever har att lära i skolan och i vilken utsträckning lärmiljön kan beskrivas både inkluderande och tillgänglig.

Ordet lektionsplanering är nog det vanligaste ordet när det kommer till att prata om hur lektioner läggs upp och utformas. Men i den här boken används istället ordet lektionsdesign för att rikta blicken bort från lektionen som en färdig produkt till fokus på processen – att skissa och rita en lektion med struktur och flexibilitet som utgår från och är anpassad efter elevernas behov. Eleverna, och då menar jag alla elever från början, står i centrum för lektionsdesign. Det är i designen av lektionen som arbetet med inkludering och tillgänglighet börjar.

Lektionsdesign handlar alltså om att planera för alla elever från början. Det handlar om att skapa en bred, tillgänglig bas – eller ordinarie undervisning som omfattar alla elever, oavsett om de behöver ledning eller stimulans eller extra anpassningar. För att det ska bli möjligt är begreppet differentierad undervisning centralt. I boken synliggörs skillnaden mellan individualisering och differentiering där det förra begreppet fokuserar på eleven mer eller mindre frikopplad ett sammanhang. Differentiering däremot fokuserar på undervisningen där både delaktighet och gemenskap är ett nav. Det handlar om att benämna, kategorisera och differentiera uppgifter och aktiviteter, inte elever. Det som också skiljer de båda begreppen åt är hur sammanhållen undervisningen är. Individualiserad undervisning tenderar att bli särskiljande då den skräddarsys utifrån olika elevers behov och därmed leder till olika uppgifter, aktiviteter och även lärandemål. Differentierad undervisning utgår från samma kunskapsområde och lärandemål, men det erbjuds flera olika vägar för att nå målen genom att exempelvis tempo, nivå, omfång, metod och intresse differentieras.

Min personliga uppfattning är att lärare många gånger får slita hårt för att lyckas möta alla elevers behov. Med stor uppfinningsrikedom ser jag många lärare anpassa och justera utifrån elevers individuella behov. Men jag hör också om lärares känsla av att inte räcka till eller mäkta med. När individuella anpassningar blir något utöver det som var tänkt från början är den känslan och situationen inte så konstig. Jag är övertygad om att begreppet differentierad undervisning skulle kunna göra skillnad, både för lärare och för elevers lärande.

I boken presenteras en lektionsstruktur bestående av åtta faser:

  1. Sätt igång lektionen – ritualer och rutiner
  2. Skapa nyfikenhet och engagemang
  3. Klargör förväntningar
  4. Aktivera och träna
  5. Bearbeta och reflektera
  6. Ta reda på vad eleverna kan
  7. Avsluta lektionen
  8. Bedöm undervisningen formativt

Dessa faser ingår i processen att designa lektionen för alla elever. Faserna behöver därför anpassas och justeras utifrån aktuella elever, lärandemål och ämnesinnehåll. Varje fas beskrivs noggrant i boken i var sitt kapitel och med flera konkreta exempel på ”hur”, inte minst med tanke på differentiering utifrån tempo, nivå, omfång, metod och intresse. 

Lektionens faser rimmar väl med UDL – Universal Design for Learning, som också beskrivs i boken. UDL är ett ramverk som synliggör hur undervisningen kan designas för att passa alla elever utifrån att erbjuda olika sätt för att

  • engagera och väcka elevers intresse.
  • inhämta, lära och träna på ny kunskap.
  • visa och uttrycka kunskaper.

I varje kapitel, kopplat till varje fas i lektionen finns en fördjupande del med bland annat hänvisning till forskning. Här lyfts bland annat Vetenskapsrådets sammanställning fram som pekar på att explicit undervisning, metakognitiva strategier samt kamratlärande är ingredienser som behöver ingå i design av undervisning för att ge god effekt för elever i behov av särskilt stöd. Och vi vet ju att det som är nödvändigt för elever i störst behov av stöd oftast är bra för alla elever.

I dessa delar av boken finns också belägg för att arbetet med lektionsdesign kan bidra till att säkerställa studiero, inte minst med tanke på en tydlig och genomtänkt lektionsstruktur. Lektionsdesign knyts till arbetet med delaktighet och delaktighetsmodellen från SPSM där exempelvis kamratlärande och gemensamma kunskapsområden förstärker samhandlande som i sin tur påverkar känslan av delaktighet.

I de fördjupande delarna av boken beskrivs att skickliga lärare förmår ge emotionellt stöd, organiserar klassrummet för lärande och ger inlärningsstöd. Emotionellt stöd handlar exempelvis om att differentiera kravnivåer och ta hänsyn till hur elever mår och känner sig. Differentiering blir ett sätt att organisera eller designa lektioner och undervisning som bidrar till lärande. När det kommer till att ge inlärningsstöd handlar det om ge eleverna strukturer och stöd för att utveckla sitt tänkande och sin förståelse i en gemenskap. Arbetet med återkoppling är centralt när det gäller det emotionella stödet. Återkoppling på process- och metakognitiv nivå är också en viktig del för att stödja inlärning. Utifrån ovanstående vill jag påstå att arbete med lektionsdesign är en viktig del av ledarskap i klassrummet, på flera sätt. 

Den fördjupande delen till fas 6 – Att ta reda på vad eleverna kan handlar om att kartlägga och ta reda på vad eleverna kan och behöver. Det är för mig den viktigaste delen eftersom det är utgångspunkten för designen av lektionen. Utan kunskapen om vad eleverna kan, lärt och vad de behöver blir arbetet med lektionsdesign en gissningslek. Elevers nuläge – både kunskaper och behov är grunden för en formativ undervisning och för att ge eleverna möjlighet att lära och utvecklas. Det är inte variationen i sig som gör det utan det är först när undervisningen möter elevernas förutsättningar och behov som den blir differentierad. För mig är det en grundbult i begreppet inkludering.

Boken Lektionsdesign – en handbok är klockren på flera sätt. Den rimmar med aktuell forskning kring vad som ger effekt på elevers lärande. Vi vet till exempel genom forskning att det är genom att utveckla undervisningen som vi har allra störst möjlighet att påverka elevernas lärande. Om vi satsar på lektionsdesign – att utforma lektionerna utifrån den kunskap vi har om god, effektfull undervisning kan vi bredda basen – göra den ordinarie lärmiljön mer tillgänglig för alla elever från början. Kanske kan det leda till att vi slipper drunkna i arbetet med individuella anpassningar ? Förhoppningsvis kan känslan av merarbete och otillräcklighet ersättas av en större känsla av hanterbarhet när vi bara gör det som är tänkt från början och designar för alla elever redan från start.

Bokens innehåll kommer väl till pass även utifrån det hälsofrämjande och förebyggande uppdraget. Skolverkets senaste forskningsöversikt Hälsa för lärande – lärande för hälsa går hand i hand med Helena Wallbergs bok på flera sätt. I forskningsöversikten lyfts områden fram som påverkar elevernas hälsa och hälsa och lärande. Hit hör bland annat delaktighet och engagemang, metakognition samt lärmiljöns roll för elevers hälsa och lärande, delar som också finns med i bokens lektionsdesign. Genom att arbeta med bokens lektionsdesign ökar möjligheterna att ta tillvara på sambandet mellan lärande och hälsa och påverka både elevers välmående och lärande i en positiv riktning.

Jag började det här inlägget med att skriva att boken väckte intresse hos mig i egenskap av specialpedagog. Jag måste också erkänna att boken väckte en lust till att arbeta som lärare igen. Det är en bok som är väldigt tilltalande med sitt tydliga pedagogiska och konkreta upplägg och dessutom med belägg för sitt innehåll. Det är en bok som jag skulle kunna ha stor användning för om jag arbetade som lärare. Men det är också en bok jag kommer att ha användning av i mitt arbete som specialpedagog.

Bokens innehåll passar att använda vid en utredning om behov av särskilt stöd för att sätta ljuset på lärmiljön och för att få syn på både hinder och möjligheter genom lektionens design. 

Jag hoppas också att få möjlighet att använda boken för lärande tillsammans med kollegor. I sista kapitlet ges några olika förslag på hur kollegialt lärande kan läggas upp utifrån bokens innehåll. Här finns till exempel en checklista och stödfrågor att använda för att skapa en inkluderande lektionsdesign. 

Jag vill också använda boken för att arbeta tillsammans med kollegor utifrån den allra sista fasen i lektionsstrukturen som handlar om att bedöma undervisningen formativt. Det handlar om att efter lektionen reflektera över hur lektionen fungerade utifrån vad som var tänkt för att kunna göra förbättringar och förändringar. För mig blir det också viktigt att reflektera över lektionen utifrån de elever som finns på plats. Hur funkade den för just dem? Hur uppfattade eleverna själva lektionen?

I det förebyggande och främjande arbetet – i arbetet med att kartlägga och undanröja hinder för lärande och i arbetet med att skapa goda, tillgängliga lärmiljöer för alla elever tänker jag att ett samarbete mellan mig som specialpedagog och lärare kring ovanstående arbete är självklart. När det samarbetet kretsar, inte bara kring utredningar, utan också kring lektionsdesign skapas ännu större möjligheter för att utveckla ledarskapet i klassrummet och därmed också inkluderande och tillgänglig undervisning. Dessutom överensstämmer det sättet att använda den specialpedagogiska kompetensen på med med skollagens riktlinjer. I Skolverkets ovan nämnda forskningsöversikt uttrycks det till exempel så här:  

Elevhälsans olika kompetenser behöver vara delaktiga i arbetet i ett tidigt skede, till exempel planeringen tillsammans med lärare och arbetslag, men också i det generella hälosfrämjande arbetet för att utveckla skolan som verksamhet – inte bara när problem eller svårigheter uppstått eller är på väg att uppstå.   

 

Hälsa för lärande – lärande för Hälsa (SKOLVERKET)

AnnaBe

Att vara influencer

Vad ska du bli när du blir stor? Ett inte helt ovanligt svar när elever svarar på den frågan är att bli influencer. Att drömma om att bli en av alla dessa personer som livnär sig på att synas i diverse bloggar, vloggar, på Instagram eller till exempel Youtube och med tusentals följare är många barn och ungdomars  verklighet. 2018 utsåg Nyheter 24 de 100 mäktigaste unga personerna i Sverige och bland de 10 mäktigaste finns flera bloggare och youtubers där Bianca Ingrosso ligger i topp.  Det går inte att blunda för att dessa influencers blir personer som barn och unga ser upp till och som kan ha stor påverkan i deras liv.

Influencer

Det här inlägget handlar egentligen inte om fenomenet influencers i sociala medier utan om alla oss vuxna som arbetar i skolan.  Det handlar om hur vi som dagligen möter barn och ungdomar kan bli viktiga vuxna i deras liv, vuxna som blir efterföljansvärda och som har möjlighet att leda och guida eleverna genom deras skolgång. Jag vill poängtera att det så klart inte handlar om att konkurrera ut vare sig Bianca Ingrosso eller någon av de andra personer som räknas som influencers. Det handlar istället om att det behöver finnas kloka och trygga vuxna  i skolan. Vuxna som kan stötta, peppa, visa vägen, fånga upp, guida och leda, modellera, stå upp, agera som bollplank, sparringpartners och förebilder. Vuxna som kan bidra till att eleverna får en skolsituation som präglas av både   trygghet, bekräftelse men också utmaning och utveckling.

Nyligen gick regeringen ut med information om nya framtida skrivningar i läroplanen som trycker på att det är elevernas plikt att visa respekt för sina lärare. Skrivningen avslöjar att bristen på trygghet och studiero är ett allt för stort problem i många skolor. Eleverna har rätt till en skolsituation som präglas av både trygghet och studiero, men jag är tveksam till att just detta löser problemet.

Jag hade förmånen att lyssna på John Steinberg tidigare den här terminen och tycker att han belyste frågan på ett intressant sätt utifrån sina tankar om ledarskap och lärarskicklighet i klassrummet. Steinberg lyfte fram att det inte handlar om auktoritet, och lydnad, eller att du per automatik blir en självklar ledare bara för att du är vuxen eller innehar titeln lärare. Han pratade om jämnårigorientering – ett begrepp som myntats av Dr Gordon Neufeld och som handlar om tendensen att de vuxna blir allt  mindre viktiga när barn och unga söker vägledning kring rätt och fel, värderingar och identitet och att det snarare är de jämnåriga kamraterna som fungerar som vägvisare.

Som specialpedagog har jag varit inne i flera klassrum genom åren där just detta har blivit synligt.  Klassrum där elever  är mer fokuserade på och intresserade av varandra än på vad läraren säger och gör.  Lärare som har svårt att göra sig hörda och få eleverna med sig och fokusera på undervisning och lärande. Givetvis är detta ett stort problem och något som vi behöver komma tillrätta med i dagens skola, inte minst med tanke på att det i skolans uppdrag ingår att överföra, utveckla, förmedla och förankra både värden och kunskaper.

Skolan ska präglas av omsorg om individen, omtanke och generositet. Utbildning och fostran är i djupare mening en fråga om att överföra och utveckla ett kulturarv – värden, traditioner, språk, kunskaper – från en generation till nästa (Lgr 11, Kap 1). 

Skolan har i uppdrag att förmedla och förankra grundläggande värden och främja elevernas lärande för att därigenom förbereda dem för att leva och verka i samhället. Skolan ska förmedla de mer beständiga kunskaper som utgör den gemensamma referensram alla i samhället behöver (Lgr 11, Kap 1).

Men så som jag tolkar Steinberg och så som jag själv tänker går inte vägen till en lösning via plikt och tvång. Det handlar istället om att leda så att eleverna vill följa och samarbeta. Den här typen av ledarskap byggs av goda och förtroendefulla samt tillitsfulla relationer. Att inse att det här är en avgörande del av ledarskapet som vuxen i skolan är A och O. När vi inser det här kan vi skapa en idé om hur vi ska möta eleverna, hur vi ska agera för att få eleverna att vilja följa. En plan är ingen garanti för att vi lyckas, men som Steinberg sa…”sannolikheten för att vi ska lyckas ökar”.

Även om relationen är avgörande handlar ett efterföljansvärt ledarskap inte om personkemi i första hand. Att planera ledarskapet och göra sig själv till en ledare värd att följa handlar mer om de handlingar du som ledare utför för att knyta an till eleverna – som individer och som grupp. Anknytning handlar om tillit och hur skapar vi det till eleverna? Steinberg ger tre exempel på signaler du som vuxen behöver sända ut för att skapa både tillit och anknytning:

Min lärare vill mig väl, ser mina förtjänster och min potential.

Min lärare står emot mina känslostormar och står kvar, oavsett vad som händer.

Min lärare gillar måhända inte alltid mitt beteende eller sättet jag säger ifrån på eller hur jag agerar, men oavsett vad som händer, inger min lärare mig hopp om att det blir bättre nästa gång och att det finns hopp även för min framtid.

Dessa signaler handlar om att nå fram till eleverna. Att se dem och acceptera dem för vilka de är, finnas där när de faller och behöver fångas upp, att stå upp och stå kvar när det stormar och att gång på gång erbjuda nya möjligheter och chanser att utvecklas och göra bättre.  ”Du vill följa och göra bra ifrån dig för en person som har nått fram till ditt hjärta.” (Neufeld) Om vi, genom relationer och ett medvetet ledarskap, lyckas nå fram till elevernas hjärta  – då minskar behovet av både tvång eller plikt. Då kan vi göra oss själva hörda och blir efterföljansvärda vuxna. Det ökar sannolikheten till både trygghet och studiero men också möjligheten att skicka med både viktiga värden och kunskaper på elevernas fortsatta utveckling och väg i livet. Då kan vi bli influencers på riktigt.

/AnnaBe

P.S Vill du läsa mer om relationens betydelse läs mitt inlägg om  relationen som en bro till studiero.

Ett salutogent exempel från skolvardagen

Lärarna i en av de lärgrupper som finns på skolan där jag arbetar bestämde sig för att stärka gruppens arbete och bidra till en fortsatt positiv utveckling under resterande del av läsåret.

Allra först lät lärarna eleverna att fundera över och lyfta fram vilka styrkorna i lärgruppen är.  Dagen därpå möttes eleverna av en överraskning när lärarna tog emot dem i avslutningskläder och klassrummet var arrangerat som om det vore juni och skolavslutning. På tavlan satt ett diplom och det fanns även en medalj som visade på att lärgruppen blivit utsedd till skolans bästa lärgrupp. Borden hade dukats med glas och Pommac att skåla i, popcorn att mumsa på och ur högtalarna ljöd Nick Borgens ”We are all the winners”.

eb%UKj6ZSP6XROcSjRNz4g

I lärgruppen fick eleverna nu reflektera över vad det var som hade bidragit till och gjort att de lyckats kamma hem priset som skolans bästa lärgrupp. Vad hade eleverna och lärarna konkret gjort? Hur löd rektorns motivering? Vilka faktorer lyfte elevrådet fram? Eleverna fick också beskriva hur det kändes just i denna skolavslutningsstund och vad de allra mest var stolta och nöjda över.

Allt detta har precis hänt. Det är fortfarande april månad och flera veckor kvar till skolavslutning. Men med stöd av upplägget fick eleverna inte bara tänka om och beskriva hur det skulle kännas att vara skolans bästa lärgrupp, de fick också känna av hur det skulle upplevas att i slutet av terminen ha lyckats väldigt väl.

I mina ögon är det här ett fint exempel på ett hälsofrämjande arbete där det salutogena perspektivet med fokus på det vi vill ska bli, det som fungerar och det som utgör styrkor genomsyrar arbetet. Utan att lärarna kände till det som kallas för Appreciative Inquiry har de arbetat just med detta – med ”frågandets konst” och styrkebaserad utveckling. Appreciative Inquiry är ett synsätt och en metod som fokuserar på det som kan leda till positiv utveckling och förändring. Det handlar helt enkelt om att rikta blicken mot och ställa frågor kring det som går bra, varför det fungerar och det som vi vill se och uppleva mer av. Om du vill läsa mer om Appreciative Inquiry rekommenderar jag boken Styrkebaserad teamutveckling.

Motsatsen till det salutogena och styrkebaserade handlar om att hitta problemen och fokusera på dem. När problemen har blivit synliga, kan man ta fram en handlingsplan  och utifrån försöka undanröja hindren och lösa problemen. I ett sådant arbetssätt hamnar problemen i fokus. När allt för stort fokus riktas mot problemen ökar risken att vi inte hittar fram till lösningarna. Att arbeta hälsofrämjande handlar inte om sopa problem under mattan.  Vi måste givetvis också arbeta åtgärdande vid behov och förebyggande. Men i större utsträckning kan vi nog behöva lägga lite mer kraft på det som är bra, hur vi vill att det ska vara och faktorer som bidrar till och kan stärka en positiv utveckling. Även om arbetet startar i ett problem kan vi välja vilket sätt vi angriper problemet på. När vi inte bara fokuserar på riskfaktorer utan också friskfaktorer ökar chansen  att arbetet kan ta en främjande riktning.

För mig blir det här inlägget ett exempel på ett salutogent inslag i skolvardagen. Genom att förstärka styrkorna, fokusera på framgångsfaktorer och gemensamma målbilder ökar lärarna chansen till motivation och handlingskraft och därmed också sannolikheten för förändring i önskad riktning.  Förväntansfullt ser jag fram emot hur det här påverkar lärgruppens arbete resten av terminen.

/AnnaBe

Professionella överlämningar

Det här blogginlägget handlar om överlämningar – både inom skolan och mellan skolor. Ämnet aktualiseras varje år – inte minst under vårterminen när både skol- och lärarbyte stundar för många barn och elever. Det här inlägget kan ses som en uppdaterad version av det inlägg jag skrev 2016  och där jag nu vill poängtera överlämningar utifrån ett professionellt perspektiv och med stöd i skollagen (SFS 2010:800).

Till vilken nytta?

Jag har suttit med och deltagit på många överlämningar genom åren och ibland funderat  på vilken nytta de egentligen gör. Vid dessa tillfällen har upplägget ofta gått till så att överlämnande lärare har fått beskriva eleverna en i taget, tills hela klassen har betats av. Lärarna har fått beskriva eleverna mer eller mindre fritt och subjektiva värderingar av hur eleverna är har varit vanliga. Eleverna kan till exempel ha beskrivits som goa, gulliga, snälla, duktiga, ambitiösa. Allra mest fokus tenderar dock att hamna på de elever som uppfattas på ett motsatt sätt där ord som svaga, omotiverade, utåtagerande eller liknande är ord som används.

Många lärare efterfrågar överlämningar, men jag hör också lärare som säger att de inte vill veta något om eleverna utan att de vill möta eleverna som ett oskrivet blad så att de själva kan bilda sig en uppfattning. Informationen som den ovan, som är både värderande och generaliserande, är enligt min mening inte till nytta ur ett pedagogiskt perspektiv, utan den kan snarare vara ett hinder. Jag kan därför förstå de lärare som säger att de vill möta eleverna förutsättningslöst och inte ”ta över” en annan lärares individuella uppfattning om en elev.

Oavsett vad den personliga åsikten är ingår överlämningar som en skyldighet i enlighet med skollagen:

Överlämning av uppgifter vid övergång mellan och inom skolformer

När en elev i förskoleklassen, grundskolan, grundsärskolan, specialskolan, sameskolan, gymnasieskolan eller gymnasiesärskolan övergår från skolformen till en annan av de angivna skolformerna ska den skolenhet som eleven lämnar till den mottagande skolenheten överlämna sådana uppgifter om eleven som behövs för att underlätta övergången för eleven. Detsamma gäller om eleven byter skolenhet inom skolformen.” (SFS 2010:800, 3 kap 12§)

Skrivningen är relativt ny och trädde i kraft den 1 juli 2018. Maria Olausson som är undervisningsråd på Skolverket intervjuas av Skolvärlden och betonar att ”Den nya lagen innebär att den avlämnande skolan är ansvarig för att göra bedömningen om vad som ska lämnas över, med utgångspunkt i vad eleven behöver” (Skolvärlden, 2018). Överlämningarna ska alltså bidra till att varje elev ska kunna få sina behov tillgodosedda även vid skolbyte. För att det ska bli möjligt kan vi inte skjuta från höften eller låta dessa överlämningar bli personberoende. Vi behöver istället ta oss an dem professionellt.

Från personlig till professionell information

För att leva upp till skollagens krav behöver vi skilja på information och information. Vi har ett ansvar att lämna över ”professionell” information som kan vara användbar pedagogiskt.  Det betyder att vi därmed också ett ansvar att inte lägga tid och kraft på ”personlig” information som inte är till nytta i undervisningen. Vägen att gå är att se till att överlämningarna utformas professionellt. De ska hjälpa mottagande lärare att ta emot de nya eleverna på ett gynnsamt sätt genom att ta till tillvara på den pedagogiska kunskap som finns om eleven.

På de skolor där jag har arbetat har vi försökt skapa strukturer för överlämningar så att de blir mer professionella. Dessa strukturer har varit tänkta att bidra till att komma bort ifrån ”berätta fritt utifrån individuell uppfattning om enskilda elever” där fokus är på det som inte fungerar till att fokusera på professionell och pedagogisk information med ett särskilt fokus på det som fungerar och utifrån både grupp och individ, men givetvis också på hur vi har arbetat för att undanröja hinder mm.

Vad är  en professionell överlämning?

En professionell överlämning har ett uttalat syfte. Det kan vara det som redan har nämnts – det vill säga att

…hjälpa mottagande lärare att ta emot nya elever på ett gynnsamt sätt genom att lämna över, ta till tillvara på och bygga vidare på den pedagogiska kunskap som redan finns…

Det handlar alltså om att skapa så goda förutsättningar som möjligt för lärande, utveckling och välmående vid övergångar inom skolan och mellan skolor,  vid lärar- eller skolbyte.  

En professionell överlämning är tydlig kring vem eller vilka som ska delta, hur överlämningen ska gå till, vad den ska fokusera på, var och när den ska ske. I de överlämningar jag brukar delta i medverkar olika personer beroende på vilken typ av överlämning det handlar om. Att överlämnande och mottagande lärare är med brukar vara givet. Ofta leds dessa överlämningar av rektor eller specialpedagog och ibland deltar övriga professioner från elevhälsan.

När de medverkande på förhand får information om innehållet och vad som ska stå i fokus under överlämningen ökar möjligheten till förberedelse så att överlämningen kan bli ett professionellt verktyg.

Vad står i fokus?

Innan jag går in på vad som kan stå i fokus i en professionell överlämning vill jag poängtera att arbetet med överlämningar är dynamiskt för att de över huvud taget ska kunna kallas för professionella. Det betyder att de är i ständig förändring – det vill säga under lupp,  så att vi allt eftersom och vid behov kan justera upplägg och innehåll för att säkerställa att de fyller sin funktion. Det betyder att överlämningsarbetet behöver utvärderas. Skolverket ger förslag på hur det kan göras i följande: Blankettexempel utvärdering av övergångsarbetet.

Överlämningen riktar blicken mot både det som fungerar och det som inte fungerar, eller det som kan ses som både hinder och möjligheter för att skapa förutsättningar att både förebygga och främja. Nedanstående områden kan vara sådana som är viktiga att belysa på detta sätt vid en överlämning – både på individ- och gruppnivå:

Fokus på gruppen och lärmiljön

Följande frågor är exempel på sådana som kan användas vid förberedelse, samtal och information om gruppen och lärmiljön utifrån ovanstående områden:

      • Vad fungerar i gruppen? 
      • Vilken är den största utmaningen på gruppnivå?
      • Vilka rutiner och strategier fungerar på gruppnivå? 
      • Vilka arbetssätt och metoder är eleverna vana vid? 
      • Hur har arbetet med elevernas delaktighet i sitt eget lärande sett ut?
      • Vilka verktyg, material & hjälpmedel har ingått i arbetet med ledning & stimulans?  
    • Hur ser analysen av de nationella proven ut på gruppnivå (i de årskurser där NP har genomförts)? 

Förhoppningen är att information om ovanstående underlättar för att kunna ta vid där elevgruppen befinner sig, undanröja hinder och att bygga vidare på det som redan fungerar. Ett formulär för förberedelse utifrån ovanstående frågor finns här.

Fokus på eleven

Att lämna över information om enskilda elever behövs för att kunna ta vid och fortsätta arbetet med att stödja elevens utveckling, lärande och välmående utan att behöva starta ”från noll”. Exempel på frågor utifrån områdena ovan att utgå från är: 

      • Vilka förväntningar, önskemål och eventuella  tankar inför övergången har eleven själv? 
      • Hur ser elevens förmågor, färdigheter och kunskaper ut i relation till mål och kunskapskrav?  
      • Vad är viktigt att tänka på i bemötande och förhållningssätt för att möta eleven på ett gynnsamt sätt?  
      • Vad är viktigt att tänka på pedagogiskt för att möta elevens behov?
    • Vilka eventuella extra anpassningar och särskilda stödinsatser har eleven haft? 

Ett formulär för förberedelse utifrån ovanstående frågor finns här. Det är information som kan underlätta elevens skolgång som ska lämnas över och det är den överlämnande skolan som avgör vilken information  det är. Formuläret ska därför ses som ett stöd – framför allt vid förberedelser inför överlämningar – utan att varje fråga behöver checkas av eller lämnas över.

Dokumentation

I Skolverkets skrivningar om överlämningar lyfts dokumentationen fram. Den ska vara kortfattad och distinkt, innehålla aktuell och relevant information kopplat till progressionen i barnens och elevernas utveckling, lärande och det undervisningsinnehåll de tagit del av. Skolverket trycker också på att innehållet ska vara sakligt och därför inte innehålla ord som kan vara värdeladdade eller som beskriver elevers personliga egenskaper. Givetvis kan individuella utvecklingsplaner, utredningar om behov av särskilt stöd, åtgärdsprogram med mera också utgöra underlag för överlämning.

Till sist

Överlämningarna kan bli en professionell rutin och ett professionellt verktyg i det förebyggande och främjande arbetet för att stödja elevers lärande och utveckling om de utformas på ett genomtänkt och systematiskt sätt.

Lycka till med era överlämningar framöver!

AnnaBe

 

Elevers delaktighet i undervisningen under Skolinspektionens lupp

I veckan som gick publicerade vi i tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling ett inlägg där vi sammanfattar några viktiga insikter utifrån den granskning Skolinspektionens genomfört kring arbetet med att ge förutsättningar för delaktighet i undervisningen. Inlägget kan du läsa här:

Delaktighet innebär enligt Skolinspektionen att vara en aktiv och accepterad del av ett sammanhang, tillsammans med andra med möjlighet att ha inflytande och att bli lyssnad till. Bristande delaktighet antas också medverka till framtida begränsningar, exempelvis i fråga om vidare studier, arbete och försörjning. Granskningen gjordes delvis för att undersöka hur lärare arbetar med att göra elever med NPF delaktiga i undervisningen. Många skolor i granskningen arbetar aktivt med tillgänglighet och då särskilt med fokus på den fysiska miljön och med strukturer som till exempel agenda på tavlan. Samtidigt blev detta en hämsko för delaktigheten, man bortser från helheten och i många fall riskerar det att hindra elever att vara delaktiga i den ordinarie undervisningen.

Lärare efterfrågar konkreta verktyg men Skolinspektionen konstaterar att utan en grundläggande förståelse för vad verktygen ska bidra med så fungerar de inte. Ett samsynsarbete är nödvändigt för att råda bot på detta och ett nära samarbete mellan lärare och elevhälsa i utformningen av lärmiljöer: 

”Konkreta metoder utgör en del i arbetet med att skapa förutsättningar för alla elever att vara delaktiga i undervisningssituationen. För att det verkligen ska bli verksamt krävs också att det finns en underliggande förståelse för de metoder som används och vad de syftar till att uppnå, liksom en förståelse för hur det egna förhållningssättet och bemötandet spelar en avgörande roll. Annars kommer inte de konkreta metoderna att få avsedd effekt”.

I många fall ansåg elevhälsan att de hade ett uppdrag att handleda lärare i arbetet medan lärare ansåg att de inte fick stöd av elevhälsan. Detta måste skolledningar ta till sig för att organisera för ett samarbete som går utöver att diskutera individuella stödinsatser för att skolan ska ha möjlighet att utvecklas. 

Skolinspektionen ger exempel på när samarbetet fungerar väl för elevernas möjligheter att utvecklas i en inkluderande lärmiljö: 

”Lärarna organiserar också undervisningen på ett flexibelt sätt, där aktivitet och innehåll avgör hur eleverna eventuellt grupperas. De anpassar och varierar undervisningen, både på grupp- och individnivå, med stöd av personal i elevhälsan”.

Detta förutsätter enligt Skolinspektionen att man delar insikten om att det är lärmiljön som är fokus för inkluderande arbete och att möjligheter till delaktighet är mer än bara tillgänglighet i form av strukturer och fysiska samt individuella anpassningar.

Delaktighetsmodellen – Specialpedagogiska skolmyndigheten

Detta var alltså några tankar utifrån Skolinspektionens rapport men vill du läsa den i sin helhet hittar du den här. Missa inte heller att följa Specialpedagoger för skolutveckling på Facebook!

Det här arbetet kan inte lämnas till lärarna på egen hand. Det är inte heller något vi kan lämna till elevhälsans professioner. Däremot är samsyn och samarbete mellan elevhälsans professioner och lärare med fokus på undervisningen och lärmiljöerna i sin helhet det vi behöver ha fokus på för att öka elevers delaktighet och möjligheter att lyckas i skolan.

/AnnaBe

Sida 1 av 3

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén