AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Etikett: ansvar

Relationen som en bro till studiero del 2

Relationen som en bro till studiero del 1 handlade om mina tankar kring faktorer som bidrar till studiero.  I del 2 tänker jag dela med mig av det arbete som startade på min arbetsplats förra läsåret och som handlade om relationer som en väg för att nå ökad studiero. I arbetet var både elever, lärare och elevhälsan (inkl. skolledning) delaktiga.

Ett tänk bakom skolans utvecklingsarbeten är att lärande som grunden för förändring. Det innebär att vi, innan vi fokuserar på ”hur:et”, försöker lära tillsammans. I arbetet med studiero innebar lärandet att skapa gemensamma referensramar och en gemensam förståelse för vad studiero är och vilka faktorer som kan bidra till studiero.  I lärandet ingick också att vi behövde input samt möjlighet att stöta och blöta våra olika individuella föreställningar och tankar mot varandra för att sedan kunna hitta en gemensam bas som grund. Stegvis gjorde vi ungefär  så här:

  • Elever och lärare (var för sig) fick reflektera kring frågorna: ”Vad är studiero?” och ”Vad bidrar till studiero?”
  • Svaren sammanställdes och diskuterades i personalgruppen.
  • Input med hjälp av en föreläsning av Petter Iwarsson (BRIS) som tyvärr inte längre finns tillgänglig på UR + läsning av några korta texter om relationsarbete av till exempel Petra Krantz Lindgren. Efter input diskuterade vi våra tankar om studiero. Vi fick möjlighet att vända och vrida och de gemensamma tankarna mynnade ut i en tankekarta. En sak som blev tydlig i samtalet var vuxenansvaret i förhållande till relationen mellan vuxen i skolan och elev.
  • Alla tankar från personalen och eleverna om studiero analyserades och sorterades och mynnade ut i några värdeord:

Trygghet

Gemenskap

Ansvar & engagemang

Förtroende & tillit

Tilltro

Att bli sedd

Det finns en stor risk att ord som dessa förblir fina ord i teorin men som inte gestaltas i vardagspraktiken. För att försöka ändra på det fortsatte arbetet.

  • Arbete med värdeorden i smågrupper genom progressiv brainstorming utifrån frågeställningarna: Vad innebär värdeorden i skolan?  Hur syns och märks det? Upplägget genererade energi och vid återsamling följde intressanta diskussioner i storgrupp. Så här kunde en tankekarta från den progressiva brainstormingen se ut där alla grupper bidragit med värdeordet Trygghet som exempel:

tankekarta-trygghetVid det här tillfället blev det tydligt att det är en utmaning att prata om innebörden i de olika värdeorden på ett konkret sätt. Trots att vi skulle diskutera hur det både syns och märks att relationen präglas av trygghet är det lätt att vi använder och förklarar orden med andra ord och begrepp som kan betecknas som ”fina” men som betyder olika saker för olika personer. När vi beskriver trygghet med ordet glädje har vi ännu inte lyckats komma till det konkreta – hur det gestaltas genom ord och handlingar i praktiken. Utifrån den här erfarenheten och aktiviteten skapades nästa gemensamma innehåll för att ännu mer konkret komma åt vad dessa ord egentligen innebär för oss i mötet med eleverna.  Vi ville också ha fokus på den vuxnes relation och bemötande till eleven, inte elevens bemötande mot vuxna eller andra elever.

  • Fortsatt arbete i smågrupper med varje värdeord för sig, ett i taget. Alla grupper arbetade med samma värdeord utifrån en kort fallbeskrivning och några frågor. Fallbeskrivningarna skiljde sig åt mellan värdeorden men frågorna var de samma: Vad gör du? Vad säger du?  Hur fortlöper situationen? Grupperna skulle arbeta med frågorna, både utifrån en situation som präglades av värdeordet, men också utifrån en situation som präglades av det motsatta för att sedan kunna diskutera vad skillnaden mellan de båda situationerna.  Efter en uppgift återsamlades vi i storgrupp. Redovisningarna bestod av rollspel eller målande beskrivningar av olika situationer samt diskussion om vad det var som utgjorde den stora skillnaden. Utifrån uppgiften kring ansvar & engagemang är ett exempel:

Fallbeskrivningen handlade om en elev som visar lite intresse för skolarbetet vilket tar sig i uttryck genom att eleven inte arbetar på eller avviker från lektionerna. Vid det aktuella tillfället är eleven på lektion men reser sig för att gå iväg ut ur klassrummet. En av grupperna som redovisade visade det önskade och icke önskade läget genom rollspel ungefär så här:

Önskat läge

Eleven reser sig och är på väg mot dörren. Läraren går fram till eleven och säger:

Jag ser att du är på väg att gå. Jag vill att du stannar.

Eleven svarar inte läraren utan fortsätter mot dörren. Läraren fortsätter:

Jag hjälper dig gärna och vill  höra vad det är som gör att du vill gå härifrån.

Läraren lyckas få eleven att stanna kvar i klassrummet och sätter igång ett samtal med eleven för att höra vad det är som gör att eleven vill lämna klassrummet.

Icke önskat läge

Eleven reser sig och är på väg mot dörren. Läraren står kvar på sin plats i rummet och säger till eleven:

Jaha, du är på väg att gå igen. Ja, det är ditt ansvar, du väljer själv.

Eleven svarar inte läraren utan fortsätter mot dörren och försvinner ut ur klassrummet. .

Skillanden

När vi sedan diskuterade vilka de stora skillnaderna i ansvar & engagemang är utifrån de båda situationerna kom vi bland annat fram till att skillnaden handlar om:

Vad som händer med relationen i de olika situationerna. I det önskade läget finns det en chans att relationen kan gynnas, börja gro och stärkas medan det i det icke önskade läget finns stor risk att den förstörs, försvinner eller hindras.

Ansvaret. I det första exemplet tar den vuxne ansvar för situationen, i det andra exemplet läggs ansvaret helt på eleven.

Vilken riktning situationen kommer att ta – en främjande och positiv riktning eller en negativ, destruktiv spiral. Det önskade läget kan leda till förändring och förbättring. Det icke önskade läget leder med sannolikhet till oförändrad eller försämrad situation.

Diskussionerna vi hade synliggör hur viktigt bemötande är samt vilket stort ansvar vuxna har i skolan för att få en situation att ta en positiv och främjande riktning!

  • Utifrån allt arbete ovan växte ”vår” gemensamma förståelse för de olika värdeorden fram. Arbetet dokumenterades i en plansch för varje  värdeord och som nu finns på väggarna i varje klassrum. Så här ser det ut i ett av våra klassrum:

vardeorden

Det som jag tänker utmärker vårt sätt att arbeta är att…

  • vi låter det få ta tid. Arbetet genomfördes under våren och flera konferenser och tillfällen avsattes till detta arbete, inte bara ett enstaka tillfälle.
  • vi tror på att göra det vi gör noggrant hellre än att göra för många saker lite grann.
  • vi ser till att lärare och elevhälsa samarbetar där vi kopplar ihop arbetet med studiero med värdegrundsarbetet.
  • vi arbetar dynamiskt. Vi vet vart vi ska och vad vi vill åstadkomma. Men planen för arbetet (alla steg) är inte utmejslade från början utan det ena tillfället leder vidare till nästa, likt en formativ undervisning: Var är vi nu? Vilka behov ser vi? Hur tar vi oss vidare?
  • det finns en röd tråd i arbetet och som synliggörs. Arbetet med relationer och studiero kom inte som en blixt från en klar himmel utan var en naturlig följd i det systematiska utvecklingsarbetet, vilket också synliggörs och blir transparent för alla inblandade på skolan.
  • rektor tar vara på specialpedagogernas skolutvecklingkompetens för att driva och hålla i arbetet samt involverar hela elevhälsan i arbetet.

Arbetet tar inte slut här, men det var hit vi hann i våras. I nästa inlägg tänker jag berätta hur vi under hösten arbetat vidare för att hålla i arbetet med värdeorden som en väg för att nå ökad studiero och för att verkligen få arbetet att göra avtryck och skillnad i det vardagliga arbetet på skolan.

/AnnaBe

Beteendeproblem i skolan – provokation eller innovation?

Förra veckan hade jag lyxen att på arbetstid få lyssna på Bo Hejlskov Elvén som hade  en föreläsning om beteendeproblematik samt låg-affektivt bemötande i skolan. Personligen tycker jag att föreläsningen var både träffsäker och verkligt angelägen, men jag har förstått att en del av mina kollegor tyckte att budskapet var lite väl provocerande. Det är säkert inte helt ovanligt att budskapet uppfattas olika och kanske blir det samma sak med det här inlägget. Det finns massor att lyfta från föreläsningen men jag har valt ut några delar som jag särskilt fastande för.

Metodtaket

Ibland når vi taket för vår egen kompetens, vi hamnar i ett läge när vi inte längre vet vad vi ska ta oss till och göra när vi möter beteendeproblematik. Bo Hejlskov Elvén kallar det  för metodtaket. När detta sker faller vi ofta tillbaka på vår personliga uppfattning eller det sätt vi själva blivit uppfostrade och bemötta på av våra föräldrar. Med glimten i ögat beskrev han att när vi i arbetet börjar göra det som våra mammor uppfostrat oss till agerar vi amatörmässigt. Han menade att vi istället måste behålla vår professionella yrkesroll där vi faktiskt får betalt för att ta fram adekvata metoder och verktyg för att möta elever på ett fungerande och respektfullt sätt. En fungerande metod  har sin grund, inte i personligt tyckande, utan i det vi utifrån beprövad erfarenhet vet funkar. På så vis kan en fungerande metod göra skillnad och lösa problemet.

”Den som tar ansvar kan påverka”

Citatet om ansvar hänger ihop med hur vi ser på de problem som uppstår i skolan kring t ex beteende.  Hejlskov Elvén menade att när vi gått i metodtaket, när vi lutar åt att vara mer personliga än professionella i våra val av metoder och verktyg finns det en risk att vi frånskriver oss vårt professionella ansvar. Att vi istället lägger ansvaret på t ex eleverna och föräldrarna. Hejlskov var ganska krass i sitt sätt att uttrycka detta på; när vi lägger ansvaret på eleven, föräldrarna, politikerna osv då slutar vi jobba. Det ligger något, eller kanske mycket, i det han säger. Om vi ursäktar beteende med t ex bakgrund, uppfostran, hemsituation osv kan det leda till att vi inte längre tar ansvar och anser oss kunna påverka i tillräcklig utsträckning. När eleven blir ”problemet” finns det risk att det enbart är hen som ska ändra sig men att skolans verktyg och metoder konserveras, trots att de bevisligen inte har fungerat eftersom det uppstått en problematik. Situationen kommer därmed att förbli oförändrad, eller kanske t o m värre. Om vi istället agerar professionellt  – då tar vi ansvar för att hitta nya sätt att möta eller lösa den problematik som uppstår när de ”gamla” eller tidigare provade verktygen inte räcker till.

Från person till profession

Som en direkt följd av  resonemanget ovan tänker jag att det skulle kunna bli lättare  att faktiskt förhålla sig till att vi inte alltid lyckas i vår yrkesroll och med de verktyg och metoder vi använder. Att säga Jag klarar inte det här! eller Jag lyckas inte! är för en del svårt. Kanske t o m så svårt att ansvaret hamnar på eleven och att det blir elevens ”fel”. Kanske skulle det vara lättare att istället säga Jag hittar inte en fungerande metod! eller Det funkade inte! Dessa uttalanden riktar blicken bort från mig som person och mot mig i min profession. Fokus blir på det jag gör och de verktyg jag använder, inte på mig som person. En konsekvens när metoderna inte räcker till blir att jag behöver utvidga min verktygslåda, min reperotar. Något som i min värld enbart är positivt och inte utgår från att jag har misslyckats. Det handlar bara om att det jag hittills provat inte har fungerat.

”Barn gör rätt om de kan”

Psykologen Ross W. Greene citerades under föreläsningen och förhållningssättet att det är barns förmågor snarare än vilja som styr deras beteende framfördes. Detta synsätt har också en avgörande betydelse för hur ansvarsfrågan uppfattas. Om utgångspunkten är att barn gör rätt om de vill, förskjuts ansvaret lätt till eleven och då handlar det om vilja och inte om skolans bemötande, verktyg eller metoder. Att uppleva att ett barn gör ”fel” på pin kiv, kan vara en riktig provokation. Det har nog hänt att vi alla blivit provocerade, mer eller mindre, någon gång i en situation med en elev. Men återigen, när vi hamnar där och vädjar till elevens motivation eller vilja att förändra sig, då riskerar vi att frånsäga oss det professionella ansvaret.

Det grundläggande synsättet bakom ett professionellt agerande måste i stället ligga i linje med barn gör rätt om de kan. Det är startpunkten till skolans professionella ansvarstagande. Att hitta verktyg och metoder som gör att eleven ”kan göra rätt”. Situationer av beteendeproblematik skulle kunna bli en språngbräda för utveckling  innovation till att hitta de verktyg och metoder som löser ”problem” och som stödjer eleverna att utveckla de förmågor de behöver så att de ”kan” göra det som förväntas av dem.

I morgon ska vi följa upp föreläsningen på skolan och det blir intressant att få diskutera vidare med kollegorna. Jag ska också ta och läsa klart boken jag precis påbörjat.

Beteendeproblem i skolan

Hur reagerar du på tankarna ovan?

Blir du provocerad  eller kanske också sugen på att veta mer?

Var har du ditt fokus?

Vad lägger du energi, tid och kraft på i din yrkesvardag? Vad upptar dina tankar när du åker till jobbet på morgonen? Vad pratar du med dina kollegor om i personalrummet? Vilka frågor lyfter du på möten? Var har du ditt fokus helt enkelt?

  • På avsaknad av tid och resurser eller på hur du bäst använder den tid och de resurser du har?
  • På elevens bristande på kunskaper eller på hur du kan hjälpa eleven att komma vidare i sitt lärande?
  • På elevers ”problematiska beteende” eller på att försöka lista ut hur du bäst kan bemöta eleven för att förstå vad det bakomliggande behovet kan vara?
  • På föräldrar som inte engagerar sig i skolan eller på att hitta fungerande former för samverkan och delaktighet?
  • På det du inte kan påverka eller på sådant du har möjlighet göra något åt?
  • På det du tycker att andra borde göra eller på det som ligger inom ditt eget ansvarsområde?

Spelar det någon roll vilket svaret blir? I allra högsta grad skulle jag säga. Väljer vi att fokusera på det vi inte kan påverka skapar det en känsla av frustration, makt- och meningslöshet. Något vi inte behöver i skolan.

Risken finns också att vi frånskriver oss det ansvar vi faktiskt har, att vi förlägger ansvaret hos någon annan, t ex eleven, föräldern eller kanske rektorn. Om vi väljer att fokusera på oss själva och det vi faktiskt kan förändra och påverka skapas möjligheter, hopp, tillförlit och lust. Något vi behöver i skolan.

Det är naturligtvis inte svart eller vitt. Men med lite självrannsakan och självreflektion kanske du kan välja. Så vilket fokus väljer du idag?

Förstoringsglas

/AnnaBe

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén