AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Tagg: Lärande

Mer Turn and Talk i skolan!

Under den fina Kristihimmel-helgen passade jag på att njuta i solen och samtidigt lyssna på avsnitt #5 av Hjärnpodden av Kristina Bähr. I avsnittet intervjuades Anna Tebelius-Bodin om lärande och hur du kan lära dig mer på kortare tid utifrån kunskap om hur hjärnan fungerar.

I intervjun sa Anna Tebelius-Bodin något som jag fastnade för:

Du kan bara minnas det du har tänkt!

Det är givetvis inget nytt, men innebörden i uttalandet är något att tänka på och verkligen ta till sig. Vad innebär det egentligen för oss som arbetar i skolan och i vilken utsträckning tar vi hänsyn till den kunskapen i undervisning? Låter vi eleverna få tänka i tillräcklig utsträckning om det de lär sig?

Anna Tebelius-Bodin poängterade att tänka inte är samma sak som att registrera information.  Att sitta i klassrummet och lyssna på en genomgång, att se på en film eller att läsa en text i skolan är tre olika varianter där eleverna får information till sig. Men för att informationen ska leda till ett lärande och hamna i långtidsminnet behöver informationen bearbetas. Inte heller detta är nytt, men ibland verkar det som om denna kunskap glöms bort i klassrummet och att vi räknar med att eleverna bearbetar informationen inne i sina huvuden per automatik. I de fallen planerar vi inte för och erbjuder inte i  tillräcklig utsträckning eleverna tillfällen att tänka om det de läst, sett och hört. Så för att använda Anna Teblius-Bodins ord igen så behöver du få möjlighet att uttrycka dig kring den information du har fått till dig för att det ska kunna ske ett lärande.

Det finns mängder av modeller för att låta eleverna tänka och reflektera om undervisningsinnehållet, både skriftligt och muntligt. EPA-modellen där du först tänker Ensam, sedan i Par och till sist Alla är en sådan variant som jag ofta använt muntligt med elever. Text och Tanke är en annan som kan användas för skriftlig reflektion när elever läst en text. Båda modellerna ger eleverna tillfälle att uttrycka sig och att sätta ord på och om det de ska lära.

Anna Tebelius-Bodin framhöll talet som uttrycksmedel, särskilt i samband med att en text ska läsas. Personligen är jag mycket för att skriva, både när jag läser och när jag sitter och lyssnar på exempelvis en föreläsning. Men Anna Tebelius-Bodin menade att det finns en risk att skrivandet eller antecknandet mestadels blir en mekanisk förflyttning av text från en plats till en annan, från läroboken till anteckningsblocket och att denna rörelse inte alltid innebär så mycket bearbetande och eget uttryck. När vi däremot får möjlighet att tala om det vi till exempel har läst sker ett bearbetande eftersom vi måste omvandla texten till tal. Vi måste slå på vår ”lampa” och vara aktiva i tänkandet.

Glödlampa

Jag kom att tänka på den modell för att låta eleverna tänka om undervisningsinnehållet som används på skolor som är knutna till Teachers College Reading and Writing Project i New York, USA och som kallas Turn and Talk. Hösten 2013 hade jag förmånen att få göra studiebesök på flera skolor i New York och om detta har jag en gång gästbloggat på Skollyftet ifall du är intresserad av att läsa mer. Vid dessa studiebesök fick jag se hur alla lärare och i alla klassrum hade som regel att låta tanke och reflektion ingå som en naturlig del av undervisningen genom exempelvis Turn and Talk. Så här skrev jag på Skollyftet 2013 då jag bland annat deltog på en lektion som kallades Read Aloud:

En read aloud innehåller just högläsning men också turn & talk då eleverna diskuterar sina tankar och idéer om den lästa texten i grupper eller par. Vid det här tillfället får vi bevis på hur eleverna tränats i modeller för att samtala, hur eleverna har fått redskap i att kunna interagera med sina partners på ett effektivt och reflekterande sätt. Rutinen att övergå från högläsning till turn & talk och tillbaka igen sitter som en smäck.  När eleverna därefter i helklass får dela med sig av tankarna från parsamtalen är det fantastiskt att se hur eleverna har övats i att uppmärksamma och lyssna på varandra. Första personen som svarar berättar och motiverar sin tanke. Nästa person på tur bygger vidare på det första personen sa och uttalar sin egen tanke: ” I agree with…and…”, tredje personen som talar knyter an till de båda föregående talarna. Exemplet visar hur eleverna använder varandras tankar för att vidga sitt eget tänkande. Under tiden eleverna delar med sig uppmärksammar lärarna hur eleverna tänkt, att de t ex gjort kopplingar till sig själva, andra texter eller världen runt omkring genom att anteckna detta på ett blädderblock.

Hur läraren använde Turn and Talk i den här klassen var ett fantastiskt exempel där det individuella och gemensamma tänkandet flätades samman. Turn and Talk är alltså ett sätt för eleverna att få uttrycka sig muntligt om det de har läst, sett eller hört. Det är ett vedertaget begrepp och eleverna vet precis hur det går till. Turn and Talk är standard  på lektionerna och denna modell har övats in genom att läraren har modellerat och erbjudit stöttning exempelvis i form av ”börjor”, det vill säga hur du kan börja dina meningar och ditt prat med din partner. Tiden används effektivt genom att läraren sätter igång eleverna med att säga:

Turn and Talk to your partner about….

Eleverna vänder sig om till en given klasskamrat för att tänka tillsammans under några få minuter. Turn and talk avslutas på olika sätt, men eleverna verkar veta precis hur.  I ett annat klassrum än exemplet ovan sa läraren följande för att avsluta:

One, two, three….eyes on me.

Som på beställning tystnade eleverna direkt så att den efterföljande gemensamma diskussionen kunde fortsätta. Även detta var så klart något de övat på och inget som bara fungerade av sig själv.

Turn and Talk är ett enkelt sätt att låta eleverna få tänka om, uttrycka sig och bearbeta det de ska lära som varken tar långt tid eller är materialkrävande. Men Turn and Talk ger däremot plats för elevernas tänkande och stödjer de tankar som finns om hur lärande sker bäst, både utifrån kunskap om hjärnan men också om vilka arbetssätt som är språk- och kunskapsutvecklande. För att få till exempel Turn and Talk att fungera krävs så klart övning och att vi som arbetar i skolan ser vinsten med och inte glömmer bort vikten av att låta eleverna få uttrycka sig och bearbeta undervisningsinnehållet. Om Turn and Talk eller liknande varianter används som regel precis som i New York, och inte som ett undantag, finns det goda chanser till ökat lärande som gynnar alla elever.

/AnnaBe

 

Arbeta i grupp – om konsten att skapa bra team

Det här med grupper och grupprocesser har intresserat mig ända sedan jag började arbeta inom skolans värld som lärare för väldigt många år sedan. Jag märkte snart att det i en fungerande klass gick att arbeta med och göra vad som helst, medan jag i andra grupper mestadels fick ägna mig åt konflikthantering. Jag lärde mig allt eftersom att arbeta aktivt med gruppen för att förebygga konflikter och skapa en bra grogrund för samarbete, lärande och utveckling. När jag sedan började arbeta som specialpedagog har intresset fortsatt och handlar fortfarande om att skapa fungerande grupper/klasser men främst genom att stötta lärare i detta arbete. Intresset har också vidgats till de grupper av vuxna som min arbetsplats utgörs av till exempel arbetslag och den grupp jag själv tillhör: elevhälsoteamet. När arbetsgruppen fungerar kan energin riktas åt ”arbetsuppgiften” och arbetet kommer vidare. När det däremot inte klaffar, är min erfarenhet av att arbetet står och stampar eller till och med kan gå i motsatt riktning mot vad som önskas eftersom energin riktas mot interpersonella konflikter.

Som jag nämnde, ingår jag i ett elevhälsoteam. Under de tre senaste åren har vi utvecklat vårt elevhälsoarbete och tagit fram en modell för hur man kan arbeta mer hälsofrämjande och förebyggande vilket faktiskt har bidragit till att vi har förflyttat oss från det rent åtgärdande arbetet till ett arbete som bättre gynnar våra elever. Utvecklingsarbetet hade aldrig lyckats om vi inte hade haft ett välfungerande samarbete inom elevhälsoteamet. Men trots att vi samarbetar väl och har lyckats förändra vårt arbetssätt hamnar vi ibland i svackor där samarbetet sätts på prov.  Jag tror att det är naturligt när det handlar om oss människor och också utvecklande om man kan gå starkare ur ”prövningen”. Jag tror också att det är viktigt att vara medveten om de grupprocesser som sker och att aktivt arbeta med en grupps inre arbete, oavsett om det handlar om en skolklass eller en grupp på en arbetsplats. Av den anledning försöker jag då och då lära mig mer om grupprocesser och de här gången valde jag att göra det genom att läsa boken Arbeta i grupp – konsten att skapa ett bra team av Pirkko Jonsson.

Arbeta i grupp

I det här inlägget skriver jag om några av de sakerna jag tar med mig till min arbetsplats.

Samarbete

Det finns ett talesätt som lyder:

If you want to go fast go alone

Ordspråket nämns inte explicit i boken men andemeningen finns där. Och visst är det så att det ibland är mycket enklare att göra saker själv.  Det kan gå snabbare och smidigare. Men när flera personer bidrar med sin kompetens och samarbetet fungerar bra, kan resultatet bli så mycket bättre. Författaren menar att en organisations framgång är beroende av medarbetarnas förmåga att

  • arbeta tillsammans med andra
  • kommunicera på ett sätt som utvecklar individen och verksamheten
  • förstå både sin egen och andras roll i sammanhanget
  • sätta gränser och tänka krigiskt
  • vara lyhörd

Frågan är vilken möjlighet organisationen ger medarbetarna att odla och utveckla dessa förmågor? Säkert finns det utvecklingspotential i många organisationer när det gäller medarbetarnas samarbete. Särskilt om man ska, som författaren menar, ta vara på den resurs som personalen utgör för att skapa förutsättningar för att utveckla både arbetssätt och arbete.

Lärande i organisationer

I skolans värld är  en lärande organisation ett aktuellt begrepp. Bokens författare menar att lärande i en organisation handlar om att ta tillvara erfarenheter och att göra något av dem på individ-, grupp- och organisationsnivå. Det handlar om  att korrigera sådant som inte fungerar genom att utveckla mer ändamålsenliga arbetssätt och metoder. I en lärande organisation handlar det inte först och främst om det individuella lärandet, utan lärande kommer organisationen till del. Däremot beskriver författaren hur det det kollegiala lärandet på organisationsnivå påverkas av de anställdas individuella mentala modeller.

Dessa modeller handlar å ena sidan om de värderingar vi säger att våra liv styrs av (förfäktad teori) och de värderingar som styr i verkligheten (handlingsteori). Konkret innebär det att vi inte alltid gör som vi säger att vi gör och allra mest tydligt kan detta bli i utmanande situationer. Jag skulle kunna tänka mig att exempel på detta är skolpersonal som säger att de bemöter elever med respekt (förfäktad teori) men i en konfliktfylld situation där eleven till exempel säger eller gör något som provocerar (utmaning) skriker skolpersonalen till eleven och hotar med konsekvenser om att ringa hem till föräldrarna (handlingsteori). När det finns en motsägelse mellan ”praktik och teori” menar författarna att det finns det en risk att vi går i självförsvar,  att ”vi skyller på andra och deras dåliga avsikter för att på så vis behålla kontrollen. Man försöker också finna strategier som räddar ens eget och andras ansikte”(s. 23). Ett sådant läge är inte särskilt gynnsamt för  varken de inblandade eller organisationen.

För att organisationen ska kunna hantera liknande och andra utmanande situationer på ett mer gynnsamt sätt krävs istället en öppenhet och att man kan lära av de erfarenheter som görs. I det arbetet behöver egna och andras föreställningar (el modeller) synliggöras som grund för lärandet. Det sistnämnda sättet kan kallas för double-loop learning och innebär att procedurer, mål, värderingar och arbetssätt ifrågasätts till skillnad från single-loop learning som innebär att problem löses inom givna ramar och normer.

Den utveckling av elevhälsoarbetet vi har bedrivit på min arbetsplats har inspirerats av likartade tankegångar som de ovan. Ibland behöver man flytta på eller ändra ramarna för arbetet för att åstadkomma något nytt och annorlunda. Det vi också har lärt oss är att om vi ska åstadkomma double-loop learning i organisationen måste vi bygga en övergripnade och innehållslig struktur som gör det möjligt. I den strukturen är gemensam reflektion viktig. Reflektion är också  också något som lyfts fram i boken som en förutsättning i organisationer.

Perceptioner

Författaren skriver om perceptioner som en meningsskapande ”process där vi som individer försöker förstå händelser och upplevelser”(s. 70). Det här meningsskapandet är individuellt och därmed subjektivt vilket leder till att vi människor uppfattar och tolkar verkligheten på olika vis. Olika verklighetstolkningar kan vara berikande för att förstå det som sker, men kan också leda till konflikter där olika uppfattningar ställs mot varandra och ifrågasätts. Även när det gäller detta refererar jag till den modell för elevhälsoarbete som vi utvecklat på min arbetsplats. Där har vi byggt en innehållsstruktur som synliggör våra olika bilder eller tolkningar av ”verkligheten” för att de ska kunna mötas och berika varandra. Jag tror att man har mycket att vinna på att bygga en struktur för liknande arbete, annars blir det alltför personberoende med stor risk för konflikter på person- och saknivå.

Effektiva arbetsgrupper

I boken finns en översikt av kännetecken för både den effektiva och den ineffektiva arbetsgruppen. En effektiv arbetsgrupp kännetecknas exempelvis av kommunikation och lyssnande och att olika åsikter ses som värdefullt (att man som i stycket ovan uppfattar ”verkligheten” olika) men att gruppen klarar av att hitta gemensamma vägar framåt utifrån dessa skilda ståndpunkter. En ineffektiv grupp karakteriseras bland annat av likgiltighet, låg produktivitet och att mycket energi går åt till att lösa konflikter. Jag tror att denna översikt skulle kunna användas som underlag för självvärdering och diskussion i olika arbetsgrupper för att utveckla gruppers inre arbete.

Teorier om grupputveckling

Boken beskriver tre olika teorier om grupputveckling: FIRO (Will Schutz), IMGD (Susan Wheelan) och Wilfred Bions teori. De två förstnämnda teorierna var bekanta för mig sedan innan och jag tror att de alla tre är värdefulla verktyg. De beskriver hur grupper genomgår olika faser eller befinner sig i olika tillstånd. De kan användas för att förstå det som sker i gruppen, som en mer eller mindre allmängiltig process och inte som unik och enbart personberoende. Det är av vikt att känna till en grupps olika faser då de kräver olika typer av ledarskap och arbete för att komma vidare och inte fastna.

Roller i gruppen

Det finns ett avsnitt i boken som behandlar olika roller som gruppens medlemmar kan inta – belackaren, observatören, deltagaren, bidragaren och ledaren. Denna beskrivning tror jag också är gynnsam att använda för utveckling av olika grupper. Författaren menar att roller förändras, de är inte statiska. Jag tror ändå att det är viktigt att fundera över frågor som: Är vi medvetna om våra olika roller? Hur påverkar det gruppens arbete? Hur kan vi utnyttja de olika rollerna på ett medvetet sätt?

Kommunikation

Ett kapitel i boken handlar om olika typer av kommunikation som verbal, icke-verbal och symbolisk. Det handlar också om situationer när kommunikationen inte fungerar, när vi inte når varandra. Precis som tidigare gör jag kopplingar till ett ordspråk (som inte finns i boken) när jag läser om detta i boken. Det handlar om ett vanligt kommunikationsproblem som innebär att vi inte lyssnar för att förstå, vi lyssnar för att svara eller framföra våra egna synpunkter.

We do not listen to understand

Boken lyfter fram vad ett aktivt lyssnande innebär, som till exempel att inte värdera, att ställa frågor och rikta intresset mot den andres ord och inte sitt eget associerande osv. Gläjdande är att denna förmåga går att träna upp!

Avslutning

Förutom ovanstående behandlar boken bland annat olika typer av organisationer (hierarkisk & teambaserad), vad en arbetsgrupp är, konflikter, ledarskap samt återkoppling. Den är lättläst och kan därför utgöra ett verktyg som grupper enkelt kan använda sig av för att utveckla sitt inre arbete. Jag tar med mig en lust att vilja fördjupa samarbetet i den arbetsgrupp jag själv tillhör. Boken avslutas med ett förslag på upplägg som utgår från de diskussionsfrågor som finns i boken och som mynnar ut i en handlingsplan för en arbetsgrupps utveckling. Kanske kan vi använda oss av dessa på min arbetsplats?

För att få ytterligare kunskap om grupprocesser rekommenderar jag också läsning av de böcker som finns i bokens litteraturförteckning, t ex Susan Wheelans bok Att skapa effektiva team: en handledning för ledare och medlemmar

/AnnaBe

Elevhälsoarbete + skolutveckling = sant

Mitt huvud är fullt av tankar om elevhälsoarbete. Egentligen är det så fullt att jag inte riktigt vet vilken ände jag ska börja i.  Men jag vet att jag under de senaste fyra åren har varit medskapare till att utveckla elevhälsoarbetet på skolan där jag arbetar, vilket har lett till att jag i grunden har förändrat min syn på vad elevhälsoarbete egentligen handlar om.

Innan tänkte jag att elevhälsoarbete handlar om att arbeta tillsammans (elevhälsan och lärare) utifrån alla ärenden som dyker upp och att hitta fungerande former för det.  Mitt dåvarande tankesätt var mer inriktat på själva görandet, medan jag idag tänker att det handlar om att åstadkomma ett kollegialt lärande utifrån de dilemman som uppstår i vardagspraktiken och som brukar betecknas elevhälsofrågor.  Ingrid Hylander (2011) har bedrivit forskning om elevhälsoarbete och resultatet i en av hennes studier SAMVERKAN – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan pekar på att den föreställning jag tidigare hade  om vad elevhälsoarbete handlar om är vanlig. I studien framkom det i mycket liten utsträckning att arbete på elevhälsoteamsmöten ”kunde vara en plats för ett gemensamt lärande” (s. 33).

I min värld och utifrån hur jag tolkar styrande dokument handlar elevhälsoarbete om så mycket mer än att göra, det vill säga att beta av ärenden på löpande band och att utföra insatser i praktiken. Det handlar om att lära eftersom lärande är grunden för förändring. Lärande sker när den förståelse du inledningsvis har av ett fenomen (situation, fråga etc) förändras. Det är alltså den mentala ramen eller bilden som förändras när det sker ett lärande och som ligger till grund för ditt agerande och handlande.  Om vi vill åstadkomma förändring i praktiken för våra elever, oavsett om det gäller de elever där utvecklingen gått i stå på grund av skadade vingar eller fel flygteknik eller om det handlar om de elever vi vill ska flyga allt högre och högre, så behöver vi förstå hur vi kan bidra till den utvecklingen.

Fågel som flyger

De tankar vi har om hur vi kan bidra till elevers utveckling kan behöva vidgas för att vi ska kunna stötta varje enskild elev på bästa sätt. Särskilt viktigt är det i de fall där vi tidigare inte lyckats. Om vi inte ändrar vår förståelse, finns risken att vi fortsätter att göra samma sak, att vi istället för att hitta nya vägar tar i hårdare och hårdare genom att bara göra mer av samma. Och det är lite väl optimistiskt att tro att det ska fungera  efter femtielfte gången om det inte har fungerat tidigare, eller hur?!

Tankarna om att elevhälsoarbete handlar om att åstadkomma ett kollegialt lärande har lett till att skolan där jag arbetar har utvecklat en modell för elevhälsoarbete som vi kallar EHM. EHM är numer en del av både skolans arbets- och utvecklingsorganisation. EHM  innebär bland annat en struktur för tvärprofessionellt lärande där ett kontinuerligt mötesforum med en tydlig och genomtänkt struktur utgör kärnan i arbetet.

Jag kommer att vilja skriva fler blogginlägg om elevhälsoarbete då det är ett ämne jag brinner för. Det är inte svårt att brinna då jag med egna ögon och utifrån upplevda erfarenheter sett kraften i att utveckla en skolas elevhälsoarbete, som en väg för att utveckla hela skolan.

Just nu är jag inne i ett annat skrivprojekt tillsammans med två kollegor @RektorMaria & @inecov som ska mynna ut i en bok om just det utvecklingsarbete jag redan nämnt. Tanken är att boken ska komma ut senare i vår eller tidigt i höst. När bokskrivandet är klart har jag förhoppningsvis mer utrymme och möjlighet att dela med mig av mina tankar om elevhälsoarbete här i bloggen.

/AnnaBe

Ett ljus i mörkret – Teachers Across Borders

Idag har jag stått i köket och lagat mat och bakat tillsammans med min nyblivna tolvåring inför söndagens släktkalas. Samtidigt följde vi det informationsmöte som Teachers Across Borders (TAB) genomförde i Stockholm tidigare idag och som sändes via länk.

Föreningens ordförande Anna Östman samt vice ordförande Jenny Kimming, som jag arbetade tillsammans med i Siem Reap i somras,  informerade om TAB:s arbete i Kambodja.  Kickan Hagroos, som jag inte träffat (än),  är ansvarig för TAB:s arbete i Burma och berättade om pågående projekt där. Glädjande information spreds också om att ytterligare en av kollegorna från i somras; Johan Holmberg, kommer att vara delaktig i att starta upp ett projekt i Kenya.

Informationen handlade dels om vad TAB ägnar sig åt och varför TAB behövs. Kortfattat innebär TAB:s arbete att

Lärare lär lärare.

I somras innebar det att nio TAB-lärare från Sverige och USA åkte till Kambodja i tio dagar för att arbeta tillsammans med kambodjanska lärare. Genom observationer, workshops och pedagogiska diskussioner ägnades dagarna åt pedagogik, metodik, undervisning och lärande. Arbetet fortsätter sedan under året genom tre virtuella träffar där TAB-lärare och kambodjanska lärare följer upp arbetet tillsammans. Alldeles för några dagar sedan hade jag och min närmaste TAB-kollega Petteri Karttunen vårt första uppföljningsmöte med ”våra” lärare.

Varför behövs TAB då? I mina ögon behövs TAB av flera olika anledningar. Dels finns det  några uppenbara  skäl som kan knytas till dem som personligen deltar i TAB:s arbete, både de som åker iväg och arbetar i Kambodja eller Burma och de lärare i dessa länder som deltar i projekten. Arbetet med TAB innebär en kompetensutveckling. Det är ett vinna-vinna koncept, där alla inblandande parter har möjlighet att utvecklas i sin yrkesroll genom riktat fokus på undervisning och lärande. Som en bonus, så var det också fantastiskt roligt.

Givetvis är det så att det inte bara är deltagande lärare som är vinnare. Eleverna, i Sverige, Kambodja och Burma är så klart de som gynnas allra mest av att deras lärare utvecklas och lär. Förhoppningsvis kan de få en ännu bättre utbildning och rustas än bättre för framtiden.

Att TAB bidrar till att inblandade lärare och deras elever gynnas är så klart fantastiskt och viktigt.  Men sätter man TAB:s arbete i ett ännu större sammanhang blir det ännu mer angeläget och avgörande. Just idag, efter de mörka händelserna i Paris, är det lätt att tappa modet och att känslor av uppgivenhet och rädsla tar över. Och just idag, efter de fruktansvärda attentaten mot, inte bara mot en stad, utan mot världen – mot mänskliga rättigheter och medmänsklighet, är det extra viktigt att vi ser till att de ljusa krafterna motarbetar och kväver de mörka.

Och just nu pågår TAB:s arbete som ett ljus i mörkret. Arbetet sker vid den här tiden på året genom information, rekrytering och planering inför nästkommande projekt som genomförs till jul och sommaren 2016. TAB bidrar genom sina projekt till utbildning i några länder – utbildning, som kanske är det mest kraftfulla verktyget av dem alla, i kampen för en bättre och mer human värld.

Education powerful weapon

Självklart finns det ett stort behov av akuta insatser nu, inte bara i Frankrike, utan på många håll i världen då människor är på flykt undan krig och terror. Men vi får inte glömma bort det mer långsiktiga arbetet som på sikt kan bygga en annan värld. Arbetet med TAB och utbildning är ett sätt att göra det på, ett sätt som kan göra skillnad. Uppföljningsmötet vi hade i veckan är ett tecken på att utveckling faktiskt sker i TAB:s regi. Det skapar hopp!

Det handlar inte om akut eller långsiktigt arbete – om antingen eller utan det handlar om både och. Jag väljer inte bort något annat, men jag väljer TAB. Vad väljer du?

P.S Om du vill få mer information kan du se dagens möte i efterhand här (Själva mötet börjar ca 11:30 in i filmen) och här.

 /AnnaBe

Home & away – efter TAB Siem Reap 2015

Nu har det gått en vecka sedan 2015 års arbete med Teachers Across Borders (TAB) i Kambodja avslutades på plats i Siem Reap. Jag är hemma och mitt ordinarie jobb har startat, men trots det är jag fortfarande lite ”borta” i tankarna och uppmärksamheten är till viss del kvar i upplevelserna från arbetet i Kambodja.

I ett tidigare blogginlägg direkt från Siem Reap skrev jag om mina dåvarande tankar och erfarenheter efter några dagars TAB-arbete, medan utgången av arbetet egentligen var oviss. Syftet med TAB-arbetet är att bidra till och delta i kollegialt lärande tillsammans med kambodjanska lärare med hjälp av klassrumsobservationer, coachande verktyg och förhållningssätt. Jag åkte till Kambodja med vissa föreställningar om vad jag och mina blivande kollegor skulle syssla med. Jag förberedde mig så gott jag kunde, både mentalt och praktiskt, tog t ex med mig en hel pärm med material som kunde tänkas komma till användning. Hur gick det då? Kom pärmen till användning? Skedde det något lärande?  Och vad kan man egentligen åstadkomma på några dagar?

image

To Grow-modellen för coachande samtal

För det första, pärmen öppnade jag inte en enda gång. För det andra så är svaret JA – jag är övertygad om att alla vi som deltog i arbetet lärde oss massor.

Att möta nya kollegor, såväl kambodjanska, svenska som amerikanska med varierad syn på lärande, yrkesmässiga erfarenheter, språkbruk, roller och förutsättningar har varit otroligt berikande. Och att få delta som observatör i ett kambodjanskt klassrum har gett mig inblick i hur det verkligen är att vara elev och lärare i ett annat land, Kambodja. Dessa erfarenheter och möten har gett mig perspektiv på min egen yrkesroll, på skolan och lärande samt synat mina egna förgivettaganden.

image

Inga skor (eller flip-flop) i klassarummet tack!

image

Flitig elev

image

Årskurs 3 lär sig om den kambodjanska flaggan

image

Lektion i åk 1, en klass på ca 50 elever.

Samarbetsförmågan samt förmågan att bygga relationer och förtroende på kort tid har övats upp, inom TAB-gänget men också med de kambodjanska lärarna. Flexibilitet och anpassningsförmåga är också något som övats flitigt. Arbetet har utförts i fyra olika team vilket inneburit att jag har arbetat närmast tillsammans med en TAB-partner. Tillsammans har vi balanserat mellan att försöka leva upp till de kambodjanska kollegornas förväntningar om ”färdiga metoder” att använda och mellan att åstadkomma ett lärande, ett sammanhang och en förståelseram att placera metoderna inom. Det har varit en utmaning, men så mycket lättare och roligare när man inte är ensam utan gör det tillsammans. När olikheter kompletterar, berikar och bygger upp, snarare än förstör och bryter ner.

image

Samtal pågår!

image

Eleverna blir intervjuade om skolan.

Kambodjanska & svenska kollegor

Kambodjanska & svenska kollegor

Våra kambodjanska kollegor har visat stor tacksamhet för arbetet vi har genomfört tillsammans. För några av dem var det första gången någonsin som de träffade en lärare från ett annat land. För alla var det första gången någon annan vuxen deltog på deras lektioner och hade fokus på deras undervisning och roll som lärare. För alla var det så gott som första gången efter lärarutbildningen som de fick betalt för och möjlighet att samtala om undervisning och lärande. Bara detta i sig kan sätta igång processer tror jag.

image

Observatör & tolk

Det är en underdrift att säga att kulturella skillnader, erfarenheter och förutsättningar inte spelar roll. I sämsta fall uppstår krockar och i bästa fall kan de berika. Vi tog oss an utmaningen att bygga broar mellan dessa skillnader genom att visa respekt samt  genom att försöka vara öppna, följsamma, nyfikna och genom att krydda arbetet med glädje. Följsamheten innebar att låta processen styra och planera arbetet allt eftersom beroende på gensvaret från lärarna i Kambodja. En pärm från Sverige kändes väldigt avlägsen där och då. Glädjen kom genom att lära känna varandra och vara lite personliga, samt i ett sökande efter styrkor och det som fungerar. Sören Kirkegaards  kända ord och förhållningssätt har nog outtalat funnits med som en ledstjärna i arbetet.

Om jag vill lyckas med att föra en människa mot ett bestämt mål måste jag först finna henne där hon är och börja just där.

Förhållningssättet är ganska självklart och gäller så klart i mötet med både kollegor och elever, men är för den sakens skull inte helt enkel att omsätta i praktiken. En utmaning har varit den begränsade tiden vi har haft på oss.  Men vi lyckades närma oss viktiga frågor och teman att samtala om och mötas kring. Vi  startade  exempelvis i Hur man kan undervisa elever i behov av stöd? men hamnade i frågor som  Vem är en elev i behov av stöd? När är eleven i behov av stöd? Varför är eleven i behov av stöd? Vilka behov har eleven? för att återigen diskutera Hur kan arbetet  anpassas och utformas? Vi gick från den konkreta klassrumssituationen till det abstrakta där dessa frågor ventilerades och därefter tillbaka till klassrumspraktiken igen där lärarna försökte omsätta sina nya tankar och lärdomar i praktiken.

Bild som hjälpmedel i samtal om elever i behov av stöd.

Bild som hjälpmedel i samtal om elever i behov av stöd.

Så för det tredje; vad kan man egentligen åstadkomma på några dagar? Ganska mycket ändå, skulle jag vilja påstå.

För egen del har arbetet med TAB inneburit att jag fått nya perspektiv och erfarenheter som ger mig en känsla av att växa, både yrkesmässigt och privat. Jag känner ödmjukhet och tacksamhet inför allt jag har lärt och varit med om, alla nya kollegor & vänner och det för mig nya landet, jag lärt känna. Jag hoppas innerligt att upplevelsen är likartad hos mina nyvunna kollegor.

Team "Khnar"

Team ”Khnar”

TAB-team

Team ”TAB”

Lyckligtvis är arbetet med TAB ingen dagslända. Arbetet är inte avslutat även om vi inte längre är på plats i Siem Reap. Under det kommande året är tre uppföljningar via Skype planerade. Från hemmaplan kan vi ta del av vad som händer där ”borta”, i Kambodja och tvärtom. Det kollegiala lärandet över gränser kan fortsätta. Och nästa sommar är det dags för TAB Siem Reap 2016…

Här kommer tips på några blogginlägg och filmer om du vill få mer inblick i #teachersacrossborders arbete i #Siem Reap #Kambodja #2015:

Jenny Kimming bloggar om första dagens TAB-arbetet i Siem Reap 2015

Anna Östman bloggar efter genomförd lektion, observerad av kambodjanska kollegor

Jenny Kimming bloggar om vikten av att ställa sig frågan ”Varför?”

Petteri Karttunen intervjuar Jenny Kimming om inriktningen på 2015 års TAB-arbete i Siem Reap

Anna Bengtsson & Petteri Karttunen om första dagens arbete

Shannon Koropchak & Mikael Åsberg efter två dagars arbete

Anna & Petteri efter tre dagars arbete

On the countryside in Cambodia with TAB

Lärare och elever om arbetet med TAB, skolan och framtiden

Rina, en kambodjans lärare och tidigare TAB-deltagare om TAB

Anna Östman & Johan Holmberg sammanfattar arbetet med TAB 2015

Anna Östman om TAB:s besök på Women’s Resoruce Center

/AnnaBe

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén