- med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Etikett: Skolutveckling

Digital release & webbinarium

Den 23 mars firar jag och Ida Necovski boksläpp av boken Specialpedagog med kompetens att utveckla skolan tillsammans med Gothia Kompetens genom en kostnadsfri digital release och webbinarium. Mer information hittar du genom att klicka på länken och där finns även länk för anmälan.

Vi kallar specialpedagogens kapacitet för processkompetens, en kompetens som handlar om att sätta igång processer och leda lärande som bidrar till skolutvecklingsarbetet på alla nivåer. Under webbinariet berättar vi lite mer om specialpedagogens kompetens och hur den kan användas på bästa sätt.

Som deltagare har du chans att vinna ett exemplar av boken Specialpedagog – med kompetens att utveckla skolan.

Hoppas att vi ses!

/AnnaBe

Att leda elevhälsoarbete och en hälsofrämjande skolutveckling

Under våren läser jag en kurs vid Göteborgs Universitet som heter Elevhälsa och hälsofrämjande skolutveckling. Kursen ger mig möjlighet att zooma in och fokusera lite extra på detta viktiga ämne, vilket är en ynnest för mig som är lite nördig när det kommer till just det här området. En sak som jag själv är extra intresserad av under kursens gång är det här med ledarskapets betydelse för att utveckla elevhälsa och en hälsofrämjande skolutveckling*.

Distribuerat ledarskap

Men det här med att leda elevhälsoarbete och skolutveckling varför är det så intressant för mig som specialpedagog? Det är väl rektors ansvar? Jo, visst är det så att det är rektor som ansvarar för att organisera och utveckla elevhälsoarbetet på respektive skolenhet. Men många rektorer, inklusive de jag själv har haft som chefer, inser att det är en fördel att dela ledarskapet med andra. Det betyder att jag i mitt uppdrag som specialpedagagog är och har varit medledare av elevhälsoarbetet och skolans utveckling i stort.

För rektors del är det ju en enorm vinst att utgå från ett distribuerat ledarskap. Då syftar jag inte på mitt eget individuella bidrag i det här arbetet 😉 utan mer på det distribuerade ledarskapet som ”organisationsprincip för att involvera fler medlemmar i ett skolsammanhang i förbättringsprocesserna” . Citatet är hämtat från en av Skolverkets text Distribuerat ledarskap för hållbar skolutveckling. Fördelen när rektor delar ledarskapet med fler är ju till exempel att få tillgång till fler kompetenser och perspektiv. Det innebär en bredare sammanlagd kompetens som utgår från tanken om att vi helt enkelt blir bättre – tillsammans.

Komplext

Att leda, organisera och utveckla elevhälsoarbete och få till en hälsofrämjande skolutveckling är en komplex uppgift. Den påverkas av bland annat tillgången till elevhälsans professioner, rektors kunskap om elevhälsans arbete, organisering av elevhälsa på huvudmannanivå, befintliga rutiner, strukturer och kultur på lokal nivå och så vidare. Det finns några delar som blir extra viktiga att tänka på i arbetet med att utveckla och leda elevhälsoarbetet och för att få till en hälsofrämjande skolutveckling. En del av dessa är

  • att starta där man är – i ett aktuellt nuläge. Var är vi nu?
  • att det finns en tydlig, uttalad och gemensam (för både lärare och elevhälsans professioner) riktning för arbetet (mål, vision, uppdrag) Vart ska vi?
  • att utveckla en delad förståelse för att uppdraget är gemensamt (elevhälsa som allas ansvar) och kretsar kring elevers lärande, utveckling och hälsa
  • samordning mellan elevhälsans professioner och lärare kring kärnuppdraget, det vill säga att främja och stödja elevers lärande (vilket också betyder att elevhälsoarbetet kopplas ihop med undervisningen)
  • säkerställa att olika professioner (både lärare och elevhälsan) lär av och med varandra så att varje professions kompetens kommer till nytta för att öka skolans förmåga att möta och stödja alla elever. I det här arbetet ingår att ta tillvara på det dubbelriktade sambandet mellan lärande och hälsa, att synliggöra både risk- och friskfaktorer som påverkar hälsa och lärande.
  • skapa en organisatorisk struktur som möjliggör ovanstående punkter. Här behövs stabiliserande rutiner för ”görandet” men också rutiner för att säkerställa lärandet i organisationen.

Punkterna ovan bygger både på egna erfarenheter men också sådant som lyfts fram i litteratur i ämnet. Elevhälsa som främjar lärande: om professionellt lärande i retorik och praktik och Elevhälsoarbete under utveckling – en antologi är till exempel två av böckerna som ingår som kurslitteratur på kursen jag nu går. Jag har tidigare bloggat om de båda och vill du läsa mer om förutsättningar för att utveckla elevhälsoarbete hittar du inläggen här (den första titeln) här (den andra titeln).

Utmaningar

En av de allra största utmaningarna jag ser i att utveckla elevhälsoarbete och få till stånd en hälsofrämjande skolutveckling är att inse och vara öppen för att det handlar om att bryta ny mark. Vi kan inte förlita på hur vi tidigare har gjort eller hur det förut har varit. Att leda elevhälsoarbete innebär att leda något som inte är färdigt. Det innebär att leda en lärande process där föreställningarna om vad elevhälsoarbete är måste ställas på sin spets. I den processen måste varje profession utmejsla roller och arbetsuppgifter parallellt med att det gemensamma elevhälsouppdraget tar form. Ytterst handlar det om att säkerställa en organisering, synsätt, inriktning, arbetssätt och gemensam domän som rimmar med skollagens intentioner om en samlad elevhälsa och det förebyggande och främjande uppdraget.

Ytterligare en utmaning kopplat till ovanstående är att designa en organisation som gör det möjligt att vara i en lärande process. Boken Elevhälsa som främjar lärande: om professionellt lärande i retorik och praktik (som nämndes ovan) kallar det en organisk organisation och jag jämför det med en lärande organisation. I den organiska eller lärande organisationen förhandlas och utarbetas ”det nya” allt eftersom, i samarbete och samverkan. Det i sin tur förutsätter en gemensam riktning, arenor för samverkan och strukturer för professionellt och gemensamt lärande. När vi arbetar och lär medvetet tillsammans blir det ett kapacitetshöjande arbete i skolan som organisation. Då får inte bara var och en möjlighet att utvecklas utan vi kan också tillsammans – som kollegium – utveckla nya kunskaper och förmågor som kommer till användning i arbetet med att stödja alla elevers lärande, utveckling och hälsa. Det här arbetet sker inte av sig självt, det behöver organiseras fram. I boken Design för skolorganisation i praktiken skriver jag och Maria Kempe Olsson mer om hur det kan gå till och hur till exempel rektor och specialpedagog kan samarbeta runt detta.

Att skapa nytt

Att leda elevhälsoarbete och en hälsofrämjande skolutveckling är ett spännande arbete som innebär allt annat än att slå sig till ro. Det innebär som jag redan varit inne på att skapa och forma något nytt. Då måste vi ha mod att våga utmana det förgivettagna och att släppa taget om det som inte fungerar, men också förnuftet att bygga vidare på det som är bra. Vi behöver lyfta upp våra föreställningar och tankar på bordet och granska dem i relation till uppdraget. Några frågeställningar att reflektera över och diskutera och som jag vill skicka med är följande:

Vad innebär det för min profession att främja elevens lärande, utveckling och hälsa?

Vad innebär det att elevhälsa börjar i klassrummet?

Vad innebär elevhälsa som ett gemensamt uppdrag?

Hur kan jag utifrån min profession bidra i det gemensamma uppdraget med att förebygga hinder och svårigheter för elevens lärande, utveckling och hälsa?

Hur kan jag utifrån min profession bidra i det gemensamma uppdraget med att främja elevens lärande, utveckling och hälsa?

Vad innebär det att ta tillvara på alla professioners kompetenser och att lära tillsammans med fokus på att stödja elevers lärande, utveckling och hälsa?

Frågor för reflektion och diskussion

Jag tror att var och en som arbetar i skolan behöver fundera över ovanstående på egen hand, men framför allt tillsammans med kollegor. Allra störst kraft får reflektionen om lärare och elevhälsans professioner får möjlighet att lära och tänka tillsammans. Det räcker alltså inte att var och en har en tydlig egen bild utan vi behöver också hitta fram till en gemensam förståelse. Det skapar goda förutsättningar för att sedan prata om ”hur:et”, det vill säga hur organisationen ska designas och vilka strukturer, arbetssätt och metoder som kan bidra till att förverkliga det som ska åstadkommas. Frågeställningarna lägger grund för att elevhälsoarbete inte blir något vid sidan av kärnverksamheten utan en integrerad del, så som det är tänkt.

Vilka utmaningar möter du i arbetet med att leda elevhälsoarbete och en hälsofrämjande skolutveckling?

/AnnaBe

*Hälsofrämjande skolutveckling är ett begrepp som Skolverket använder för att beskriva utvecklingsarbete med fokus på att utveckla det som främjar lärande, hälsa och välmående på en skola utifrån en förståelse för sambandet mellan lärande och hälsa.

Hallå hela pressen…!

Nu finns det ett pressmeddelande om min och Ida Necovskis nya bok Specialpedagog med kompetens att utveckla skolan som släpps den 12 mars.

Så här börjar pressmeddelandet:

Det är dags att låta den föråldrade synen på specialpedagogik ge vika för en mer modern version. Genom att använda specialpedagogens kompetens i det förebyggande och främjande arbetet, både på en operativ och strategisk nivå, kan skolan skapa bättre möjligheter för alla elever att lyckas.

Bengtsson & Necovski

Under alla de år som vi har arbetat som specialpedagoger har vår drivkraft varit att bidra till att specialpedagogers kompetens kommer till användning i hela skolan som organisation för att skapa de bästa förutsättningarna för eleverna. Nu har vi fått möjlighet att samla våra tankar i denna nya bok. Vi hoppas att boken – där vi benar ut och beskriver specialpedagogers kunskap som processkompetens – kommer att vara ett stöd i skolors arbete med att ta tillvara på den specialpedagogiska kompetensen på ett uppdaterat sätt som mer rimmar med styrdokumentens intentioner.

I mars finns boken i lager men den går att beställa redan nu, här.

Den 23 mars bjuder vi tillsammans med Gothia Kompetens in till ett webbinarum – håll utkik! Prenumerera på bloggen om du inte vill missa när det är dags.

/AnnaBe

Arbetet med stödinsatser – en guldgruva för utveckling på skolnivå

I det här inlägget tänkte jag skriva några rader om att utvärdera och följa upp arbetet med stödinsatser. Vi behöver både zooma in och undersöka hur arbetet med stödinsatser fungerar i relation till enskilda elever för att säkerställa att vi är på rätt väg. Men jag vill framför allt slå ett slag för att zooma ut för att få en överblick av hur det här arbetet ser ut på skolnivå. Jag skulle vilja påstå att den informationen kan vara en guldgruva för att utveckla arbetet på skolan så att den gemensamma förmågan att möta och stödja alla elevers lärande och utveckling kan öka. 

Zooma in

I arbetet med särskilt stöd, när en elev har åtgärdsprogram eller när en elev har extra anpassningar är det ett givet inslag att följa upp och utvärdera. I alla fall borde det vara det. Hur ska vi annars veta att elevens behov blir tillgodosedda genom det arbete som utförs? Att följa upp och utvärdera är nödvändigt för att ha koll på att eleven utvecklas i riktning mot kunskapsmål och kunskapskrav men framför allt för att säkerställa hur den utvecklingen hänger ihop med den undervisning och det stöd eleven får. När vi zoomar in räcker det inte att allmänt konstatera om det går bra eller dåligt utan vi behöver vara lite mer specifika. Vad är det som fungerar/inte fungerar? När? Hur visar det sig? Utan att gå in på arbetet i detalj blir det svårt att justera och eventuellt intensifiera. 

När det finns ett åtgärdsprogram runt en elev är det kanske allra störst chans att det blir av eftersom det redan vid utarbetandet bestäms ett datum för när utvärdering ska ske. Runt arbetet med extra anpassningar har Skolinspektionen tidigare konstaterat att de inte följs upp i tillräcklig utsträckning. Det här har förhoppningsvis bidragit till att skolor utvecklat tydligare rutiner för just detta. I den kommun där jag är anställd har man till exempel infört en rutin med fyra avstämningar av elevernas kunskapsutveckling per läsår och där Unikum används som dokumentationsverktyg.  I det arbetet ingår att följa upp arbetet med stödinsatser. 

På min arbetsplats har vi delat in läsåret i sex olika perioder som en organisatorisk ram för det arbete vi genomför. Vi har sett till att de kommungemensamma riktlinjerna passar in i våra perioder. För att öka utrymme för utvärdering och uppföljning avslutas varje period med en stoppvecka. Tanken är då att lärarna ska lägga tid på att utvärdera undervisningen och arbetet tillsammans med eleverna. Här ingår givetvis anpassningar och stödinsatser som en del. Under stoppveckan har vi även en stoppdag för utvärdering och uppföljning. Det är inte som ordet låter en heldag, men i alla fall en eftermiddag då vi stannar upp för att reflektera om det vi gjort för att dra lärdomar som vi kan ta med inför kommande arbete.  

Jag tänkte inte gå in på det här med att zooma in utifrån enskilda elever så mycket mer än att trycka på vikten ett par saker. Det är vikten av att hitta en systematik kring uppföljning och utvärdering samt värdet i att inte lämna lärare ensamma i det här arbetet. Jag tror på att avsätta tid för att kunna genomföra det här arbetet tillsammans. Nu kommer jag att lägga lite mer krut på att skriva om det här med att zooma ut – för att kunna arbeta strategiskt och skolutvecklande med avstamp i arbetet med stödinsatser. 

Zooma ut 

Att zooma ut kring extra anpassningar och särskilt stöd kan innebära att utvärdera detta arbete på ett övergripande plan – på skolnivå. Varför är det viktigt? 

För det första – arbetet med att stödja elevernas utveckling mot utbildningens mål – oavsett om vi kallar det ledning & stimulans, extra anpassningar eller särskilt stöd, är skolans kärnverksamhet och därför något som borde stå i centrum för utvärdering och uppföljning. Jag har fastnat för skillnaden i begreppen kvalitetssäkring och kvalitetsutveckling. Det förra skulle kunna ses som motsvarigheten till summativ bedömning och utvärdering medan det senare mer har sin motsvarighet i formativ bedömning och utvärdering. De båda begreppen kompletterar varandra. Om vi ska utveckla skolans arbete är det inte tillräckligt att kvalitetssäkra med hjälp av statistik kring t ex måluppfyllelse. Vi får visserligen syn på om det finns ett utvecklingsbehov, både generellt eller kopplat till olika skolämnen, men vi får inte syn på samband mellan det vi gör och det vi uppnår, hur resultat och arbetssätt hänger ihop. Vi behöver alltså skrapa på ytan för att komma åt kvaliteten i skolans arbete där till exempel arbetssätt, metoder, kultur, verktyg ingår som delar – det är ju dessa delar vi både kan påverka och behöver förändra för att på sikt kunna förändra just måluppfyllelse. 

För det andra är systematiskt kvalitets- & utvecklingsarbete inget spår vid sidan av. Det måste kopplas till elevernas behov och den verksamhet som pågår i skolan samt syfta till att göra skillnad för elevernas fortsatta utveckling. För det tredje innebär en uppföljning och utvärdering av individinriktade stödinsatser på skolnivå att vi kan koppla samman arbetet på olika nivåer och och därmed på sikt få till en förskjutning från individnivå till ett större fokus på skolans lärmiljöer. På så vis ökar också möjligheten att vi använder det åtgärdande arbetet som språngbräda för ett mer förebyggande och främjande arbete. Listan skulle kunna göras längre – det finns alltså flera och goda skäl till att arbeta systematiskt med just detta. 

Hur gör man?

Det finns förmodligen olika tillvägagångssätt för att följa upp och utvärdera arbetet med stödinsatser på skolnivå. Där jag arbetar har detta arbete gjorts på något sätt varje läsår. Jag som specialpedagog har ansvarat för att sammanställa ett material för översikt. Jag gör det enkelt genom att göra matriser i antingen Excel eller Word där det går att få en övergripande bild – både för varje elevgrupp men också på skolnivå. Vad som behöver sammanställas och synliggöras beror ju på var aktuell skola befinner sig i sin utveckling. Det handlar om vad som kan vara givande att ta reda på. Detta har specialpedagogen med stor sannolikhet koll på.  Intressanta områden att undersöka är exempelvis: 

  • Hur utvärderas och följs arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd upp? 
  • Vad framkommer i utvärdering och uppföljning av stödinsatser? 
  • Hur beskrivs/formuleras behoven kopplat till extra anpassningar?
  • Hur beskrivs/formuleras de extra anpassningarna?  
  • Hur ser kopplingen mellan behov och extra anpassning ut? 
  • Vilka behov på skolnivå blir synliga i de utredningar om behov av särskilt stöd som genomförs? 
  • Hur beskrivs/formuleras särskilt stöd? 

Som du säkert märker är syftet med ovanstående förslag att få fram information utöver antal elever som har extra anpassningar och/eller särskilt stöd i respektive elevgrupp samt på skolan som helhet och vilka ämnen stödinsatserna är kopplade till. Sådan information är också värdefull. I mitt fall finns denna information redan tillgänglig i kommunens gemensamma dokumentationssystem. 

Med utgångspunkt i de delar som valts ut för uppföljning och utvärdering gör jag alltså en matris. Denna blir ett bra underlag för att upptäcka mönster och samband. Därefter kan ”slutsatserna” ytterligare behöva sammanställas för att göra materialet överskådligt och hanterbart.  

Det allra viktigaste är sedan hur materialet används och tas tillvara. Det är vanligt att ett uppföljnings- & utvärderingsarbete görs i slutet av ett läsår. Men det är ju egentligen nu – när ett nytt läsår startar som det avgörande sker – hur lärdomar tas tillvara och leder till fortsatt utveckling. Där vill jag framhålla vikten av kollegialt arbete så att detta arbete inte blir något som specialpedagogen eller någon annan gör på egen hand.

Vad kan man se? 

Vilken information kan utvärdering och uppföljning på skolnivå ge?  Å ena sidan går det att vaska fram elevers behov som grund för att planera skolans fortsatta arbete. Om många elever har behov av att utveckla sin förmåga att läsa och förstå ger det skolan värdefull information om vart det gemensamma krutet på skolan behöver läggas. Då räcker det inte med att rikta stödinsatser individuellt. Parallellt med det individinriktade arbetet behöver vi fundera över hur vi ska arbeta med att utveckla elevers lärsförståelse mer generellt på skolan. Vad vi göra för att förebygga att hinder uppstår kring elevers läsförståelse? Hur ska lärmiljön utformas för att främja elevers utveckling av läsförståelse?   

Å andra sidan handlar det om att få syn på den kollektiva kapaciteten – hur vi som skola förstår och arbetar för att möta och stödja alla elevers lärande och utveckling mot utbildningens mål. Genom att synliggöra skolans förmåga kan vi på sikt använda informationen som utgångspunkt för att bredda den gemensamma repertoaren och kompetensen. Jag ska ge er några exempel. 

Vid ett tillfälle ledde sammanställningen till en lista med skolans behovsformuleringar respektive extra anpassningar som i sin tur gav information om att: 

  • det inte fanns något enhetligt sätt att beskriva arbetet med behov samt stödinsatser på. 
  • behov ofta blandades ihop med själva lösningen/stödinsatsen.
  • uppföljning och utvärdering av extra anpassningar ej skedde systematiskt. 
  • de extra anpassningarna matchade inte alltid behoven på ett tydligt sätt. 
  • de extra anpassningarna formulerades inte tillräckligt tydligt och specifikt (Vad? Hur? När? Vem?).

Informationen om utvecklingsområden ledde till olika insatser. Vi förtydligade rutiner för arbetet med ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. Vi avsatte mötestid så att lärarna skulle få stöd från specialpedagog och speciallärare i arbetet med att utarbeta och utvärdera extra anpassningar. Vid dessa gemensamma möten fanns utrymme för samtal och diskussion. När vi utvärderade efter ytterligare ett läsår såg vi att insatserna lett till en utveckling och kompetenshöjning inom kollegiet kring dessa frågor.

Det senaste exemplet är en sammanställning av alla behov som framkommit i skolans utredningar av behov av särskilt stöd under ett läsår. Här hamnade elevers planeringsförmåga, metakognitiva förmåga och självregleringsförmåga i topp. Det ledde till ett beslut att under kommande läsår fokusera på att höja personalens kompetens kring dessa förmågor och där både elevhälsans alla professioner och lärare är involverade. Syftet är att kunna arbeta mer främjande, det vill säga – hur kan vi utveckla och träna dessa förmågor i undervisningen och inte enbart kompensera. Jag ser fram emot vad det kommer att leda till för skolan.

Att zooma ut för att kunna zooma in

Det jag försökt beskriva är ett formativt arbete – där arbetet på olika nivåer (individ-, grupp- och skolnivå) vävs samman. Där det åtgärdande arbetet används för att ge ringar på vattnet för det förebyggande och främjande arbetet.  Där arbetet med att zooma in och zooma ut kompletterar och går hand i hand med varandra.

När vi har zoomat in kring en enskild elevs behov och zoomat ut för att få en övergripande bild av exempelvis behov på skolnivå är det dags att zooma in igen. Då vet vi vad vi ska fokusera på genom att justera, skruva och ändra – vad vi kan förebygga och vad vi kan främja. Tanken är att det vi tar ett gemensamt grepp om på skolnivå ska ge effekt för alla elever och därmed också för enskilda elever. Genom ett sådant systematiskt arbete använder vi information och analys i arbetet med att lära som grund för att förändra och planera nästa steg.  

/AnnaBe

Jag bloggar då och då – om du vill vara säker på att inte missa ett inlägg kan du prenumerera på bloggen.

Du kan också följa mitt konto annabeutveckling på instagram. Jag finns också på Facebook – på sidan Unacum – för skolutveckling.

Elevhälsoarbete + skolutveckling = sant

Mitt huvud är fullt av tankar om elevhälsoarbete. Egentligen är det så fullt att jag inte riktigt vet vilken ände jag ska börja i.  Men jag vet att jag under de senaste fyra åren har varit medskapare till att utveckla elevhälsoarbetet på skolan där jag arbetar, vilket har lett till att jag i grunden har förändrat min syn på vad elevhälsoarbete egentligen handlar om.

Innan tänkte jag att elevhälsoarbete handlar om att arbeta tillsammans (elevhälsan och lärare) utifrån alla ärenden som dyker upp och att hitta fungerande former för det.  Mitt dåvarande tankesätt var mer inriktat på själva görandet, medan jag idag tänker att det handlar om att åstadkomma ett kollegialt lärande utifrån de dilemman som uppstår i vardagspraktiken och som brukar betecknas elevhälsofrågor.  Ingrid Hylander (2011) har bedrivit forskning om elevhälsoarbete och resultatet i en av hennes studier SAMVERKAN – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan pekar på att den föreställning jag tidigare hade  om vad elevhälsoarbete handlar om är vanlig. I studien framkom det i mycket liten utsträckning att arbete på elevhälsoteamsmöten ”kunde vara en plats för ett gemensamt lärande” (s. 33).

I min värld och utifrån hur jag tolkar styrande dokument handlar elevhälsoarbete om så mycket mer än att göra, det vill säga att beta av ärenden på löpande band och att utföra insatser i praktiken. Det handlar om att lära eftersom lärande är grunden för förändring. Lärande sker när den förståelse du inledningsvis har av ett fenomen (situation, fråga etc) förändras. Det är alltså den mentala ramen eller bilden som förändras när det sker ett lärande och som ligger till grund för ditt agerande och handlande.  Om vi vill åstadkomma förändring i praktiken för våra elever, oavsett om det gäller de elever där utvecklingen gått i stå på grund av skadade vingar eller fel flygteknik eller om det handlar om de elever vi vill ska flyga allt högre och högre, så behöver vi förstå hur vi kan bidra till den utvecklingen.

Fågel som flyger

De tankar vi har om hur vi kan bidra till elevers utveckling kan behöva vidgas för att vi ska kunna stötta varje enskild elev på bästa sätt. Särskilt viktigt är det i de fall där vi tidigare inte lyckats. Om vi inte ändrar vår förståelse, finns risken att vi fortsätter att göra samma sak, att vi istället för att hitta nya vägar tar i hårdare och hårdare genom att bara göra mer av samma. Och det är lite väl optimistiskt att tro att det ska fungera  efter femtielfte gången om det inte har fungerat tidigare, eller hur?!

Tankarna om att elevhälsoarbete handlar om att åstadkomma ett kollegialt lärande har lett till att skolan där jag arbetar har utvecklat en modell för elevhälsoarbete som vi kallar EHM. EHM är numer en del av både skolans arbets- och utvecklingsorganisation. EHM  innebär bland annat en struktur för tvärprofessionellt lärande där ett kontinuerligt mötesforum med en tydlig och genomtänkt struktur utgör kärnan i arbetet.

Jag kommer att vilja skriva fler blogginlägg om elevhälsoarbete då det är ett ämne jag brinner för. Det är inte svårt att brinna då jag med egna ögon och utifrån upplevda erfarenheter sett kraften i att utveckla en skolas elevhälsoarbete, som en väg för att utveckla hela skolan.

Just nu är jag inne i ett annat skrivprojekt tillsammans med två kollegor @RektorMaria & @inecov som ska mynna ut i en bok om just det utvecklingsarbete jag redan nämnt. Tanken är att boken ska komma ut senare i vår eller tidigt i höst. När bokskrivandet är klart har jag förhoppningsvis mer utrymme och möjlighet att dela med mig av mina tankar om elevhälsoarbete här i bloggen.

/AnnaBe

Drivs med WordPress & Tema av Anders Norén