Allt börjar i skolans organisation – del 2

Det här är det andra inlägget i raden av tre som handlar om skolans organisation och arbetet med stödinsatser. Inläggen berör hur organisationen i sig skapar både hinder och möjligheter för skolans förmåga att möta och stödja alla elever. Inläggen inspirerass av och tar till viss del sin utgångspunkt i studien Bureaucracies in Schools – Approaches to Support Measures in Swedish Schools Seen in the Light of Skrtic’s Theories (2017).  I det förra inlägget redogjorde jag för delar av studiens resultat. Det handlade om olika uppfattningar av arbetet med stödinsatser när det gäller ansvar, kompetens, innehåll och lösningar. Inlägget hittar du här. I del 2 står studiens teorier om organisationer i fokus. Här bidrar jag även med egna reflektioner om hur skolans kapacitet att lyckas börjar i skolans organisation. 

Teorier om organisationer

I den redan nämnda studien används Thomas Skrtics teori och tankar om organisationer för att förstå de tre olika uppfattningarna som jag beskrev i det förra inlägget. Uppfattning 1 och 2 hör hemma inom det som kan kallas byråkratier. Uppfattning 1 kan kallas professionell byråkrati medan uppfattning 2 kan benämnas som maskinbyråkrati. Den tredje uppfattningen rimmar mer med det som kan kallas adhocrati. 

Byråkratier

Maskinbyråkratin är uppbyggd utifrån att ärenden handläggs formellt och enligt standardiserade rutiner. De individer som verkar i en maskinbyråkrati kan mer eller mindre bytas ut. I den professionella byråkratin är det fokus på det professionella ansvaret för organisationens ”klienter”. Skolor har ofta kännetecken från båda dessa två byråkratier. 

”Skrtic ser emellertid ett stort problem också när det gäller den professionella byråkratin. Genom utbildning, tjänstebeskrivningar och liknande får den professionelle en (byråkratisk) blick för vilka ”cases” (elever) som han/hon kan hantera och vilka som faller utanför det som ses som det normala. Eftersom klasslärare och ämneslärare inte anser att de har kompetens att möta alla elever uppstår ett behov av ett specialpedagogiskt system. I ett sådant verkar specialpedagoger och speciallärare som blir experter på sina ”cases”.
Vi får alltså två olika grupper av lärare som är experter på olika typer av elever. Följden blir, enligt Skrtic, att lärare i den reguljära undervisningen inte behöver möta den utvecklande utmaning som elevers olikhet innebär, eftersom flera elever blir placerade i ett specialundervisningssystem.”

Källa: https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/artiklar-om-forskning/byrakrati-kan-vara-ett-hinder-for-inkludering

Enligt mig ger citatet en indikation på att ingen av byråkratierna är ändamålsenlig i en skola med inkludering som ledstjärna. En byråkrati är inte gynnsam i en skola som strävar efter att kunna möta elevers varierade behov.  En skola som ska lyckas behöver i stället bygga på samarbete och samsyn snarare än meningsskiljaktigheter kring ansvarsfrågan. Dessutom är byråkratierna i sig lite ”tröga” när det gäller förändring. Det beror på att arbetssätt och rutiner är väl inarbetade eller standardiserade och detaljstyrda. En skola som ska lyckas möta elevers varierade behov behöver i stället ha förmåga till flexibilitet, följsamhet och ständig förbättring. Skolor skulle därför behöva utvecklas till det som Skrtic kallar för adhocratier. Det är den organisation som överensstämmer med den tredje uppfattningen som presenterades i studien. 

Adhocratier

Enligt Skrtic kännetecknas en adhocrati av att undervisningen inte sker i traditionella klasser. Där arbetar olika lärare och professioner tillsammans med att organisera verksamheten på ett flexibelt sätt utifrån elevers behov.  

 ”I stället för att lärare med olika kompetenser var för sig möter elever är grunden en gemensam problemlösning. I denna problemlösning samverkar alltså personer med olika kompetenser kring alla elever i undervisningen.”

Källa: Skolverket: https://www.skolverket.se/skolutveckling/forskning-och-utvarderingar/artiklar-om-forskning/byrakrati-kan-vara-ett-hinder-for-inkludering)

Att organisera utan klasser – ja, kanske låter en adhocrati som en utopi eller omöjlighet? Det är inte så konstigt eftersom det är långt bort ifrån skolans traditionella sätt att förstå och organisera skola och undervisning på. För mig blir det viktiga däremot att problematisera skolors organisationer, system och traditioner eftersom de bidrar till skolans förmåga eller kanske icke-förmåga att möta alla elever. Det handlar helt enkelt om hur skolan ska designas för att skapa de mest gynnsamma förutsättningarna för elevers lärande, utveckling och välmående. Kanske räcker det inte att förbättra det som redan är utan kanske är det på plats att skapa något nytt? Att dekonstruera för att rekonstruera. 

Lärande organisationer

Den lärande organisationen, precis som begreppet avslöjar, bygger på tanken om att bygga in lärande i organisationen. Där är det nödvändigt att ta vara på olika professioners kompetens för att lära som grund för förändring, för att hitta gynnsamma vägar vidare. I en lärande organisation är samarbete därför en grundbult. Ansvaret skickas inte mellan lärare och exempelvis speciallärare eller specialpedagoger. I stället finns det arenor för och rutiner som stöttar samarbete och samverkan – för ett tillsammansarbete, från början. Det skapar goda förutsättningar för ett mer förebyggande och främjande arbete. För att möta och stödja alla elever.

Att designa skolan som en lärande organisation blir mer och mer vanligt. För mig finns det stora likheter mellan det som Skrtic kallar adhocratier och lärande organisationer. Den lärande organisationen 

  • bygger på just samarbete och gemensam problemlösning. 
  • riggar för att hantera komplexitet och skapar på så sätt förutsättningar för följsamhet och flexibilitet gentemot de behov som uppstår och de elever som finns på plats. 
  • Präglas av en kultur där ständig förbättring står på agendan, inte som ett självändamål utan som en förutsättning för att kunna lyckas med uppdraget – att nå fram till alla elever. 

I en lärande organisation minskar behovet av att på förhand bestämma allt in i minsta detalj så att arbetet blir mekaniskt och statiskt till förmån för ett mer processinriktat arbete. 

Reflektioner

Jag avslutar med några reflektioner och genom att backa tillbaka till den inledande listan från inlägg 1 som du hittar här och de dilemman som beskrivs där. Jag måste erkänna att jag är ganska trött på att olika åsikter ställs mot varandra för att reda ut vem som ska ansvara för vad. Less på frågor som har att göra med vem som ska ha tolkningsföreträde kring hur elevers behov ska tillgodoses eller att skulden för det som inte fungerar i arbetet med stödinsatser läggs på enskilda professioner.  Min poäng med det här inlägget är att lyfta blicken bort från dessa detaljer och i stället rikta ljuset mot helheten – till skolans organisation, just för att kunna komma till rätta med det som sker på detaljnivå. 

Det som jag tycker är intressant organisatoriskt, är att skolor som byråkratier ger en förklaring till varför det uppstår svårigheter eller kanske motsättningar mellan professioner i arbetet med stödinsatser i skolan. Att organiseringen i sig skapar hinder för en mer inkluderande verksamhet. Traditionen där lärare kunnat ”remittera” elever i behov av stöd till exempelvis speciallärare för undervisning som oftast skett utanför klassrummet är skapad i en byråkrati.  Det samma gäller ju den traditionella ärendegången för elevhälsoarbete som finns på många skolor.

Sådana traditioner utgår från en tydlig arbetsgång som delar upp ansvaret mellan professioner. Riktlinjerna från 2014 om extra anpassningar och särskilt stöd visar på en annan önskvärd riktning – där det mesta av stödet sker inom ramen för ordinarie undervisning. Detta förutsätter i sin tur att undervisningen utvecklas och anpassas utifrån elevers behov. Jag tänker att utmaningen att säkerställa en undervisning som tillgodoser alla elevers behov kräver samarbete snarare än ansvarsuppdelning. Den kräver andra rutiner och en organisation som möjliggör tillsammansarbete. Där tas lärares, speciallärares och specialpedagogers kompetens tillvara, liksom de kompetenser som finns inom övriga elevhälsan.

Om vi menar allvar med att skapa skolor som lyckas med uppdraget, det vill säga – en skola där varje elev lär, utvecklas och mår bra behöver vi tänka om och förmodligen också tänka nytt när det gäller skolors organisation. Det handlar om att allt börjar i skolans organisation, i hur skolor designas.  

En bild från min och Ida Necovskis bok Specialpedagog med kompetens att utveckla skolan (2021) får förtydliga.  Den högra spalten beskriver kännetecken i en mer önskvärd organisation. Denna kan likställas med adhocratier eller lärande organisationer. Byråkratierna hör hemma i den vänstra spalten. 

Det säger sig självt. Varje organisation skapar vissa specifika förutsättningar. Har vi en organisation som överensstämmer med vänsterspalten är det inte konstigt att det uppstår dilemman likt dem i den inledande listan. När specialisering prioriteras högst missas möjligheten till synergier, att ta tillvara på den kraft och potential det finns i samordning för att arbeta med helheten. Vi skulle i stället behöva designa en organisation med högerspaltens kännetecken, det vill säga som präglas av

  • ett både-och-tänk, till exempel att elever får sina behov av stöd tillgodosedda parallellt med att skolors lärmiljöer ständigt förbättras och utvecklas generellt. 
  • samarbete och samordning snarare än att varje profession sköter sitt i ett stuprörstänkande. 
  • det tvärprofessionella perspektivet i arbetet med att utveckla och bredda skolans lärmiljöer.
  • kontinuerlig utveckling och ett professionellt lärande med utgångspunkt i att bättre och bättre kunna möta elevers behov. 
  • rutiner som är ändamålsenliga och som stödjer tillsammansarbete och gemensam problemlösning från början. 

Att släppa taget om den traditionella skolorganisationen och skapa ”nya” förutsättningar i linje med en lärande organisation handlar min och Marias bok Design för skolorganisation i praktiken om. Där ger vi exempel på och försöker konkretisera hur det här kan bli möjligt.

I nästa inlägg beskriver jag ett konkret exempel på ett pågående arbete på skolan där jag är anställd. Det handlar om att skapa nya förutsättningar och öka skolans förmåga att möta och stödja alla elever genom att organisera på ett annat och nytt sätt. Att låta allt börja i skolans organisation.

/AnnaBe

1 reaktion på ”Allt börjar i skolans organisation – del 2

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.