Nu har jag äntligen läst Helena Wallbergs (@ardbegmum) senaste bok Återkoppling för utveckling – Från förmedling till handledning. Det här blir ingen traditionell bokrecension men boken är full av kloka tankar och konkreta exempel så det finns mycket att tänka till om. I det här inlägget delar jag med mig av några spridda tankar utifrån det dubbla fokus jag haft när jag läst boken. Dels har jag försökt vidga mina egna tankar om återkoppling utifrån min förförståelse som specialpedagog, dels har jag försökt fundera kring hur boken skulle kunna används på skolan där jag arbetar för att utveckla verksamheten.
Vad är återkoppling och varför ska man arbeta med det?
Återkoppling beskrivs i boken som det främsta redskapet i uppdraget att utveckla elevernas lärande. Återkoppling benämns som själva kärnan i lärprocessen. ”Återkoppling är undervisning” (s. 9) helt enkelt. Helena Wallberg ställer en avgörande fråga i boken: Vem är eleven? Återkoppling är själva redskapet för att kunna besvara frågan så att vi får information om vad eleven kan och hur eleven tänker och förstår undervisningsinnehållet och vad som utmanar eleven och som ännu inte behärskas.
Skillnaden mellan elevens nuläge och det önskade läget beskriver Helena Wallberg som ett glapp och det är det glappet som ger läraren vägledning för kommande undervisning. När vi är intresserade av att synliggöra var eleven befinner sig just nu i förhållande till det önskade läget, t ex kunskapskraven kan vi få syn på elevens behov och därmed också anpassa undervisningen så att eleven får sina behov tillgodosedda. Om frågan vem eleven är aldrig ställs tänker jag att det finns en stor risk att eleverna inte får de undervisningar de behöver och därmed inte heller optimala möjligheter att utvecklas och lära. Skillnaden blir enligt mig en undervisning som antingen kan skräddarsys utifrån aktuella elever, eller en undervisning som utformas oberoende av vilka elever som är där. Skillnaden är avgörande för om eleven lyckas eller ej och jag skulle också vilja påstå att inkludering endast är möjligt om undervisningen synliggör och utgår från ”glappet”.
Boken förmedlar en processinriktad kunskapssyn vilket för mig innebär att lärande handlar om att utveckla tänkandet. Lärande i sig är en aktiv process där tänkandet förändras, vidgas och utvecklas genom interaktion och kommunikation med andra. Om man istället har en mer produktinriktad kunskapssyn tror jag inte att bokens innehåll är lika lätt att ta till sig. Med en produktinriktad kunskapssyn menar jag i det här fallet att lärande mer handlar om att minnas, memorera och reproducera färdig, objektiv kunskap. I det här resonemanget är det inte meningen att argumentera för eller ställa dessa båda synsätt mot varandra, men mina erfarenheter visar att denna enkla uppdelning i process- respektive produktinriktad kunskapssyn får avgörande konsekvenser för hur undervisningen organiseras och vad som hamnar i fokus på lektioner.
Helena Wallberg skriver inte explicit om kunskapssyn men däremot lyfter hon fram olika typer av kulturer som kan prägla en skola och som enlig mig bottnar i den kunskapssyn man har. Hon skriver om förmedlings-, samarbets- och delaktighetskultur där jag tänker att förmedlingskulturen och den mer produktinriktade kunskapssynen hänger samman och delaktighetskulturen bättre överensstämmer med en processinriktad kunskapssyn.
Att använda bokens tre exempel på olika kulturer och de exempel som lyfts fram i en matrisform tror jag skulle vara en bra utgångspunkt på skolan där jag arbetar för att diskutera frågor som:
- Vilken kultur kännetecknar vår skola?
- Hur märks det?
- Vad skulle vi behöva göra för att bli en ”….-kultur”?
Det skulle göra att vi börjar ”där vi är” och kunna leda in oss på djupare diskussioner om de bakomliggande tankar som styr undervisningen och praktiken. Det skulle också bli ett sätt att prägla våra hjärnor, som Helena Wallberg skriver om, som underlättar fortsatt läsning av boken.
Hur kan man arbeta med återkoppling?
Frågandet – det vill säga att ställa frågor, är centralt i delaktighetskulturen och i återkoppling. Återkoppling kan ske på olika nivåer:
- Uppgiftsnivå
- Processnivå
- Metakognitiv nivå
- Personlig nivå
Enligt forskning (Hattie & Timperley) är återkoppling på nivå 2 och 3 de mest effektiva för elevernas lärande. Det innebär att återkopplingen handlar om att ställa frågor om arbetsprocessen och elevens tankar om och förståelse av sitt eget lärande. Där jag arbetar har vi fördelen med två lärare i varje klass. Här ser jag ett ypperligt tillfälle att använda observationer för utveckling där lärarna skulle kunna observera varandra och diskutera vilka nivåer av återkoppling som används och hur de påverkar elevernas lärande. I boken finns flertalet frågor som stöd till läsaren varav två av dessa är:
Vad skulle behöva göras eller sluta göras för att se till att återkopplingen rör sig framför allt i nivå 2 och 3?
Vilken effekt skulle det ha på eleverna?
Dessa frågor skulle vara riktigt spännande att diskutera i kollegiet!
I arbetet med att synliggöra glappet, det vill säga skillnaden mellan vad eleven kan och vad eleven ska kunna lyfter Helena Wallberg fram vikten av att synliggöra kvalitetsaspekter så att eleverna kan se skillnad på sin egen och önskvärd prestation. Boken ger flera exempel på hur detta kan gå till, bland annat genom att utgå från och använda verben i kunskapskraven då dessa ger vägledning i vad som ska tränas och bedömas. Genom att beskriva olika kvalitet av till exempel förmågan att redogöra, analysera, planera osv vet eleverna vart de ska och hur det ser ut när de kommer dit. Kvalitetsaspekter blir alltså ett verktyg för att kunna ”täta” glappet, för om man inte vet vart man ska är det svårt att ta sig dit.
Inte oväntat, då det ses som effektivt för lärandet, beskriver boken en hel del om hur återkoppling på metakognitiv nivå kan gå till. Det finns flera exempel på frågor som kan ställas till eleven kring de förmågor som lyfts fram i något som kallas PASS-teorin. Teorin beskriver förmågor som är centrala i en lärsituation och som handlar om P= planering (struktur), A= aktivering (uppmärksamhet), S1= simultanprocessbearbetning (helhetsbild) och S2= sekvensprocessbearbetning (ordningsföljd). Helena Wallbergs erfarenhet överensstämmer med min, dessa förmågor kan ställa till det i skolvardagen för elever och lärare. Det intressanta är att de kan tränas och utvecklas med hjälp av de metakognitiva frågor som finns som exempel i boken, t ex:
- Hur ska du göra om du fastnar? (P)
- Hur kan du dela upp arbetet i mindre delar? (P)
- Vad stör dig? Hur tar du bort det? (A)
- Hur kan du lugna dig om du blir stressad? (A)
- Hur hänger de här delarna ihop med det vi gjorde tidigare (S1)
- Vad är syftet med arbetet? (S1)
- Vad saknas för att förstå sammanhanget i din text? (S2)
- Hur skulle du lära någon annan detta? (S2)
Exemplen ger inte bara vägledning till vilka frågor som kan ställas till eleverna för att utveckla dessa nödvändiga förmågor, de ger också information till läraren vad undervisningen behöver tillgodose. ”Att ordna så att alla får möjlighet att träna sina metakognitiva tankebanor förebygger många svårigheter.” (s. 58) Att arbeta med att utveckla elevernas metakognitiva förmåga blir alltså enligt mig ett förebyggande och proaktivt arbete som vi behöver satsa mer på!
Tankar om återkoppling vid utredningar
Som specialpedagog är jag just nu inne i en fas då jag tänker väldigt mycket på hur en utredning kan genomföras för att verkligen åstadkomma förändring för eleven som utreds. Jag tänker att det måste ske en lärprocess kring eleven där inblandade personer får en utökad förståelse för hur eleven fungerar i lärmiljön – vad som fungerar och vad som inte fungerar, något som i boken sammanfattas med frågan: Vem är eleven i det sammanhang som undervisningen utgör? Boken har tillfört tankar där jag främst börjar fundera kring vilka frågor som egentligen passar att ställas i kartläggnings- och analysfasen. I boken jämförs frågor med varandra som t ex: Hur är din koncentrationsförmåga? till skillnad mot När koncentrerar du dig bäst? Frågorna kan generera olika information och den sistnämnda frågan lyfts fram som mer effektiv för att få syn på elevens behov kopplat till den aktuella skolsituationen eftersom den är mycket mer specifik. Vi får svar utifrån hur vi ställer frågor. Därför kommer jag fundera vidare kring de frågor jag är med att formulera i nästa utredning som jag deltar i.
Jag vill också försöka hitta vägar för att ta arbetet vidare i att göra eleven mer delaktig i en utredning. Helena Wallberg har främst erfarenhet av arbete med elever på gymnasienivå och jag arbetar i grundskolan, främst på F-6. Det finns ett batteri av frågor i boken att ställa till eleverna för att göra dem delaktiga kring sitt eget lärande. Min utmaning blir att i vissa fall anpassa frågorna till yngre elever.
Att kartlägga elevens kunskaper i matematik och svenska är något jag har mycket erfarenhet av, men jag vill absolut lära mig mer om hur PASS-förmågorna kan synliggöras för att utgöra ett stöd i arbetet kring olika elever.
Avslutande funderingar
Jag har bara berört en bråkdel av allt som tas upp i boken Återkoppling för utveckling men jag rekommenderar verkligen läsning av den som helhet. Du som läser den kommer definitivt att få nya tankar om återkoppling och en mängd konkreta exempel att prova i din yrkesvardag. Boken har dessutom tyngd genom sin förankring i olika typer av forskning. Jag rekommenderar däremot inte att sträckläsa boken vilket jag gjort, utan stanna hellre upp och reflektera då och då och kanske prova något från boken innan du läser vidare. Boken innehåller flera stödstrukturer för läsandet, frågor som aktiverar och stöttar läsarens egna tankar och den lämpar sig ypperligt för kollegiala samtal. Ett av arbetslagen på skolan där jag arbetar är inne i en process med att försöka öka elevernas delaktighet i sitt eget lärande och jag kommer definitivt att rekommendera arbetslaget att läsa och arbeta med boken.
En sista sak jag vill lyfta fram är hur bokens innehåll andas lösningsfokus, något som enligt mig är grundläggande i en formativt praktik där återkoppling är givet. Svårigheter ses inte som problem, de ses som dilemman som uppstår naturligt, eller för att använda Helena Wallbergs ord; glapp som ska tätas. Glappen tätas eller dilemman löses sedan genom t ex delaktighet & kommunikation, både inom kollegiet och med eleven. Denna inställning är för övrigt något som kännetecknar skolor som lyckats med inkludering och som jag tidigare skrivit om till exempel här.
/AnnaBe