I somras läste jag masteruppsatsen Specialpedagogens förmåga att sätta tankar i rörelse – en outnyttjad resurs i det kollegiala lärandet av Marie Åhrling-Nyqvist (2017). Uppsatsen undersöker bland annat hur rektorer uppfattar specialpedagogens roll när det gäller skolutveckling och det kollegiala lärandet, både i allmänhet men också i förhållande till förstelärarna. Åhrling-Nyqvist undrar också hur det påverkar måluppfyllelse och tillgänglighet för elever att inte använda specialpedagogen i skolutvecklingsfrågor. Om du har läst mina tidigare inlägg vet du nog att det här är frågor som intresserar även mig. Jag har sett vilken potential det finns i ett samarbete mellan specialpedagog och rektor där rektorn använder hela specialpedagogens kompetens och i det skolutvecklande arbetet. Så när det inte sker är det verkligen en outnyttjad resurs som inte kommer skolan till del.

I det här inlägget har jag inledningsvis hämtat inspiration från ovan nämnda uppsats, men framför allt tankar och exempel från min egen erfarenhet och arbetsplats där specialpedagogen faktiskt används som en resurs i skolutvecklingsarbetet samt i det kollegiala lärandet, i motsats till vad uppsatsens resultat till viss del pekar på.

Åhrling-Nyqvist samlade bild är att specialpedagogernas ”…arbetsuppgifter kretsar mycket kring de ’avvikande fallen’…” (s. 64) och att ”…rektorer verkar ha svårt att frigöra sig från tanken att specialpedagogens kompetens bäst används till åtgärdande insatser på individnivå…” (s. 53). Den specialpedagogiska kompetensen utnyttjas mestadels i ett åtgärdande skede och inte till alla elever, utan till de elever som är i störst behov av stöd. Intervjupersonerna beskriver avsaknad av kunskap om specialpedagogens kompetens och uppdrag i sin rektorsutbildning vilket kan vara en förklaring till varför det blir som det blir i praktiken.

Vad krävs för att specialpedagogens kompetens utnyttjas till fullo i organisationen?

Kunskap

Det jag tänker är en grundläggande förutsättning för att specialpedagogens kompetens ska kunna användas i skolans organisation är rektors kunskap om specialpedagogens kompetens och en förståelse för vad det kan innebära att ett specialpedagogiskt perspektiv används i organisationen. Jag har turen att arbeta tillsammans med en rektor som också är utbildad specialpedagog och givetvis då har den kunskapen. Men den förutsättningen tillhör nog ovanligheterna, så därför skulle kunskapen behöva in redan i rektorsutbildningen och kanske är det de redan färdiga rektorer som skulle behöva det där specialpedagogiklyftet? Vi som är utbildade specialpedagoger behöver också bli bättre på att sätta ord på vad vi kan och är utbildade för. Jag kan rekommendera Helena Wallbergs blogginlägg Vad kan specialpedagogen som inte försteläraren kan? där hon försöker bena ut vad specialpedagogens kompetens egentligen besår av (och i förhållande till förstelärarens).

Förståelse

Ytterligare en faktor som påverkar hur specialpedagogen används i organisationen är om det finns en gemensam förståelse för vad uppdraget innebär och syftar till. Förståelsen påverkar hur specialpedagogens uppdrag tar form. Det är avgörande för om syftet kopplas till enbart elever i behov av särskilt stöd eller om det kopplas till att skapa en tillgänglig skola för alla elever.

Egenskaper

Min erfarenhet är också att rektors egenskaper är viktiga i det här arbetet. Det krävs till exempel mod att våga gå utanför traditionen att specialpedagogens arbete riktas mot det ”speciella” och istället bryta ny mark för att utveckla skolan i en inkluderande riktning. Det är också viktigt att vara prestigelös och både vilja och kunna arbeta tätt tillsammans med andra, som till exempel specialpedagogen. Oavsett om egenskaperna finns där från början eller utvecklas efter hand är det mycket lättare att vara modig och prestigelös om man är välgrundad i både kunskap och förståelse för uppdraget – utifrån roller, kompetens och styrdokument.

Organisation

När kunskap, förståelse och mod finns på plats gäller det att skapa en organisation som överensstämmer med det man vill uppnå och därför måste specialpedagogens uppdrag kopplas till att skapa en tillgänglig skola för alla elever.

Transparens

Ytterligare en faktor som är viktig enligt mina erfarenheter är att det finns en transparens i organisationen – där vad/hur/varför kommuniceras – att det är tydligt vad specialpedagogens uppdrag innebär, hur det går till och varför det ser ut som det gör. Transparensen är viktig för att skapa och ge specialpedagogen mandat att verka i utvecklingsorganisationen.

Hur kan det se ut  i praktiken?

På Bergsjöskolan F-6 där jag arbetar har vi skapat en organisation som innebär att specialpedagogens kompetens används på skol-, grupp- och individnivå och där det övergripande syftet handlar om att skolan ska vara tillgänglig för alla elever. Utgångspunkt för arbetet är bland annat ett relationellt perspektiv där elevers förutsättningar direkt kopplas till skolans lärmiljöer och att det är skolans ansvar att skapa lärmiljöer som ger elevernas möjlighet att lyckas i skolan. Ytterligare en grundläggande utgångspunkt för det specialpedagogiska uppdraget är skollagens skrivning om en i första hand förebyggande och främjande riktning. Mer konkret innebär det här till exempel:

• Rektor leder skolans pedagogiska arbete tillsammans med oss specialpedagoger. Det innebär att rektor och specialpedagoger tillsammans håller i de övergripande och långsiktiga trådarna för skolans arbete med att planera, genomföra, följa upp och utvärdera samt utveckla verksamheten på skolnivå. Regelbundna möten där rektor och specialpedagoger träffas har varit nödvändiga för att kunna hålla i det här arbetet. Det har inte inneburit att jag som specialpedagog har varit en slags minichef, utan det är rektor som har fattat de formella besluten. Däremot har det inneburit att det relationella perspektivet, kunskapen om inkludering och en tillgänglig skola och att det främjande och förebyggande arbetet hela tiden hålls levande och finns som grund för organisatoriska beslut i skolans verksamhet.

Samarbetet på skolnivå mellan rektor och specialpedagoger har mynnat ut i en lärande organisation (mer tankar om det här) där specialpedagogerna arbetar i både arbetsorganisationen och i de forum som kan kopplas till utvecklingsorganisationen. Här är några exempel:

• UVK – skolans utvecklingskonferenser som fungerar som gemensam utvecklingsarena för de frågor som gäller hela skolenheten. Innehållet formas utifrån uppföljning och analys i det långsiktiga systematiska kvalitetsarbetet och styrs av läsårets mål. Specialpedagogerna planerar för och leder ofta dessa utvecklingskonferenser tillsammans med rektor. Den senaste tiden har vi haft fokus på att utveckla kvaliteten på vår undervisning genom att göra den mer formativ och genom att planera för alla elever från början. På det här sättet kan specialpedagogens kompetens tas tillvara för att utveckla undervisningen på skolan.
• EHM – skolans elevhälsomöten är ett annat forum där specialpedagogen verkar både i arbets- och utvecklingsorganisationen. Vill du veta mer kan du läsa här eller i boken EHM – elevhälsomötet.
• SPAM är specialpedagogen och arbetslagets möte. Hos oss innebär det regelbundna träffar med syfte att utveckla undervisningen utifrån arbetet med ledning & stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd. Dessa forum skapar möjlighet för kontinuerlig samverkan mellan lärare och specialpedagog istället för att enbart samverka när problem har uppstått. Forumen ger också möjlighet att arbeta systematiskt med att anpassa och följa upp verksamheten utifrån de elever som vi för tillfället har.
• SPIK innebär specialpedagogen i klassrummet. Det har blivit vårt sätt att systematisera att specialpedagogen finns i verksamheten regelbundet med syfte att undervisningen ska bli mer tillgänglig för alla elever. Under SPIK utför specialpedagogen bland annat lektionsobservationer som grund för samtal med lärare om hur undervisningen kan utvecklas för att möta eleverna behov.
• RT kallas den reflektionstid som finns inbyggd i vår organisation. Här används den specialpedagogiska kompetensen för att coacha lärare individuellt eller handleda i grupp.
• Specialpedagoger & förstalärare samarbetar bland annat  genom att specialpedagogerna handleder och stöttar förstelärarna i deras uppdrag att leda utvecklingsmöten i arbetslaget.

Detta är några exempel på hur specialpedagogens kompetens tas tillvara i skolans utvecklingsorganisation.  Jag har haft fokus på specialpedagogens uppdrag i samarbete med rektor men givetvis innebär ovan beskrivna arbete även ett stort samarbete med lärare och övriga professioner inom elevhälsan. Ett exempel på hur alla dessa professioner samverkar i analys- och uppföljningsarbetet på skolan utifrån elevhälsans arbete finns här.

Helena Wallberg skriver i ovan nämnda blogginlägg att specialpedagogens kompetens inte superduperundervisning. Min tanke med det här inlägget är att visa på att om specialpedagogens kompetens används utifrån ett skolutvecklande syfte kan den specialpedagogiska kompetensen användas för att i samarbete med rektor, lärare och övriga elevhälsans professioner utveckla en superduperundervisning för alla skolans elever.

Men inget av det jag ovan beskrivit blir möjligt om rektor inte tillåter, ger mandat, bjuder in, har vilja och kunskap eller skapar förutsättningar för ett sådant arbete. Så avslutningsvis – samarbetet mellan rektor + specialpedagog är helt avgörande för och måste bli ett faktum om vi på riktigt vill komma bort ifrån specialpedagogen som ansvarig för de avvikande fallen och åtgärdande insatser på individnivå (Åhrling-Nyqvist) och istället systematiskt utveckla skolans förmåga att möta elevers olika och specifika behov utifrån tanken om en inkluderande och tillgänglig skola.

/AnnaBe

SparaSpara