Jag är specialpedagog och jag jobbar på en skola. I det här inlägget vill jag rikta strålkastarljuset mot uppdraget som specialpedagog och hur den specialpedagogiska kompetensen används i skolorganisationen.

I mina ögon är skolan en komplex verksamhet.  Å ena sidan har vi en tydlig riktning från styrdokument och forskning som ger vägledning kring hur arbetet ska bedrivas och vilket innehåll verksamheten ska ha. Å andra sidan innebär vardagsarbetet att det ständigt uppstår dilemman kring hur vi ska agera i undervisningssituationen och i mötet med eleverna där vi behöver fatta konkreta beslut och omsätta riktlinjerna till praktik allt eftersom.  Skolan ska vara tillgänglig för alla elever vilket innebär att skolan måste anpassa sig efter elevernas behov och förutsättningar, inte tvärtom.  Eftersom behov och förutsättningar inte är något statiskt utan föränderligt måste skolans verksamhet vara dynamisk och följsam. Därför skiljer sig skolans verksamhet från arbetet på en fabrik, där arbetet inte är föränderligt i samma snabba takt och kravet på ständig utveckling och anpassning inte finns i samma utsträckning.

För mig har det varit till hjälp att tänka på skolans organisation i termerna arbetsorganisation och utvecklingsorganisation (Scherp, 2013). Arbetsorganisationen syftar till stabilitet och kontinuitet så att det pedagogiska vardagsarbetet kan flyta på så ostört som möjligt och handlar t ex om strukturer, rutiner, resursfördelning, schema, tjänstefördelning och resultatuppföljning. Utvecklingsorganisationen däremot bygger på förändring och utveckling så att skolan kan ”ta hand om” de dilemman som uppstår i vardagsarbetet – i arbetsorganisationen – i arbetet med att möta och stödja alla elevers lärande och utveckling.  Utvecklingsorganisationen blir en del i en lärande organisation där skolans personal tillsammans lär och ”löser problem” så att arbetet på sikt kan utvecklas och bättre överensstämma med de behov som eleverna har.

Resonemanget om skolan som en lärande organisation tar sin utgångspunkt i forskning om skolutveckling och framhåller vikten av lärares lärande med utgångspunkt i det som sker i klassrummet det vill säga i elevernas behov och lärande (Fullan, 2011; Håkansson & Sundberg, 2016; Scherp, 2013; Timperley, 2013).

Jag som specialpedagog då – var finns jag i den här organisationen och i skolans utvecklingsarbete med att skapa tillgängliga lärmiljöer och stödja alla elevers lärande och utveckling? Ja, jag jobbar ju på en skola och inte på en konservfabrik så mitt svar är att specialpedagogen måste finnas i utvecklingsorganisationen. Det innebär att specialpedagogen finns med i att utveckla skolans arbete för att bättre möta elevernas behov. Jo, jag vet att jag ställer det på sin spets, men det innebär något helt annat än att specialpedagogen tar hand om elever som inte ”hänger med” i undervisningen och en organisation som faktiskt konserverar undervisningen och lämnar den intakt.

”Elever behöver möta lärare och skolledare som inte nöjer sig med den rådande situationen utan som odlar en kultur av ständig förbättring, utveckling och nya lösningar”.

Citatet ovan är hämtat från boken Utmärkt skolutveckling (Håkansson & Sundberg, 2016) och gäller givetvis också specialpedagoger. Det handlar i högsta grad om att utveckla och anpassa skolan efter de elever vi faktiskt har och att specialpedagogen är en aktiv del i det arbetet.  Vad innebär det här lite mer konkret då?

På en organisatorisk nivå tänker jag givetvis att utvecklingsorganisationen på en skola behöver existera (arbetsorganisationen med, men den brukar finnas). En annan viktig del är rektorer med kunskap om och förståelse för hur specialpedagogens uppdrag kan användas i ett skolutvecklande syfte.  Jag tror också att det kan behövas en gnutta organisatoriskt mod för att stå emot de önskemål som ibland finns om att specialpedagogen har huvudansvaret för elever som hamnat i svårigheter och för att inte hamna i att det åtgärdande arbetet tar överhanden.

På en mer praktisk och vardaglig nivå innebär det att specialpedagogen behöver knytas närmare arbetet i klassrummet på regelbunden basis. Det räcker alltså inte att specialpedagogen kallas in när svårigheter uppstår utan det måste pågå ett kontinuerligt samarbete mellan lärare/arbetslag och specialpedagog. Ett sådant arbete kan bli främjande och förebyggande när lärmiljöerna står i fokus och när det vi tillsammans gör handlar om ett formativt arbetssätt där vi lär om elevernas behov för att sedan möta dessa behov på ett mer gynnsamt sätt i undervisningspraktiken.  Det handlar om att bredda lärmiljöerna så att de kan omfatta alla elever och i det arbetet behöver vi ta tillvara på varandras kunskap om vad som generellt främjar lärande, hälsa och utveckling och vad som specifikt gynnar olika elevers lärande. Skolans organisation måste understödja ett sådant här arbete genom att det finns både forum, rutiner och verktyg för det kollegiala lärandet utifrån elevernas behov och där lärare och specialpedagoger är involverade.

När specialpedagogen inte enbart arbetar i arbetsorganisationen utan också i utvecklingsorganisationen utnyttjas den specialpedagogiska kompetensen och resursen optimalt. Då kan vi komma bort från ”konservfabrikens” förutsättningar med en skola som är intakt och där några elever inte ”passar in”. Om vi dessutom lyckas hitta verktyg och former för ett kontinuerligt samarbete mellan specialpedagogen och lärare/arbetslag utifrån utvecklingsorganisationens tänk om att skolan ska utvecklas och anpassas efter eleven har vi stora förutsättningar för att tillsammans skapa tillgängliga lärmiljöer för alla elever.

Jag stortrivs med att jobba på en skola! Där har jag dessutom förmånen att få verka i en lärande organisation – både i arbets- och utvecklingsorganisationen. Håll utkik den närmsta tiden då jag planerar att försöka  ge exempel på hur det specialpedagogiska uppdraget i utvecklingsorganisationen kan se ut i praktiken, ännu mer konkret.

/AnnaBe

SparaSpara