AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Etikett: Specialpedagog

Den specialpedagogiska kompetensen i strålkastarljuset

Igår hade jag förmånen att föreläsa för alla specialpedagoger och speciallärare i Lunds kommun på deras årliga nätverksträff. Strålkastarljuset riktades mot den specialpedagogiska kompetensen och vad den innebär.

Att få delta i och bidra till denna nätverksträff ser jag som en stor förmån eftersom detta område ligger mig varmt om hjärtat. Det är en fråga som jag engagerar mig i eftersom jag vill vara med och dra mitt strå till stacken för att den specialpedagogiska kompetensen ska komma mer till sin rätt i dagens skola och vara up-to-date. Den behöver användas mer effektivt, i större utsträckning i linje med styrdokumentens riktlinjer samt utifrån den kompetens specialpedagoger och speciallärare genom sin utbildning faktiskt har.

Enligt skollagen ska varje skola ha tillgång till specialpedagogisk kompetens. De flesta skolor, i den mån det är möjligt, anställer speciallärare och eller specialpedagoger för att leva upp till detta krav. Jag vet att det försiggår diskussioner i kommunerna runt om i landet, på enskilda skolor och i sociala medier om skillnaden men också likheten mellan de båda professionerna, både inom den specialpedagogiska professionen själv men också bland andra. Det förekommer också att andra, som inte själva är speciallärare eller specialpedagoger, men som verkar både i och utanför skolan gör anspråk på att bedöma hur denna kompetens bäst ska tas till vara.

Det är inte så konstigt att det är oklart. Det finns otydligheter i styrdokumentens skrivningar och tillgången till de båda professionerna har varierat över tid i samband med olika utbildningsreformer på högskola och universitet. Just nu kan man utbilda sig till både speciallärare och specialpedagog och då är det detta faktum vi har att förhålla oss till.

I en del kommuner skiljer man på uppdraget som speciallärare och specialpedagog utifrån anställningsvillkor där exempelvis speciallärare har en lärar-/ferietjänst medan specialpedagogen semestertjänst. En annan sak som kan skilja åt är kopplingen till en skolas elevhälsoteam. I en del kommuner är det en självklarhet att både speciallärare och specialpedagoger ingår, i andra inte. Sådana frågor hör till ”hur” man organiserar för att bäst ta tillvara den specialpedagogiska kompetensen. Innan man kommer till själva hur:et tänker jag att det är andra frågor som behöver stå på agendan.  Det var bland annat sådana frågor jag fick möjlighet att lyfta under gårdagens föreläsning.

Den första frågan som vi riktade ljuset mot var varför. I The Golden Circle finns frågan om varför i mitten – som en innersta kärna. The Golden Circle visar på strategier för framgång i organisationer och företag där utgångspunkten är just varför – vad själva syftet med arbetet är, vad som ska uppnås och att det är detta som visar riktningen för hur och vad. Du kan läsa mer om det här.

Om vi då utgår från frågan Varför? kopplat till den specialpedagogiska kompetensen, vad är då syftet? Vad ska den specialpedagogiska kompetensen bidra med och leda till? Denna diskussion måste ju sättas i relation till en kontext där både styrdokument och examensförordningar finns. När vi förstår och försöker hitta en samsyn kring varför är dessa punkter några av dem vi behöver förhålla oss till. Uppdraget handlar om:

  • Att upptäcka och undanröja hinder för lärande, utveckling & hälsa
  • Att utveckla tillgängliga lärmiljöer som främjar lärande, utveckling och hälsa för alla elever
  • Att stödja  elevers utveckling mot utbildningens mål

För att komplettera punkterna ovan har vi ytterligare saker att förhålla oss till – att arbeta på individ-, grupp- och skolnivå samt främst förebyggande och hälsofrämjande men även åtgärdande. När jag personligen förstår varför – gör jag det inte utifrån tänket om antingen eller utan om både och. Det handlar om individ och grupp och lärmiljö. Det handlar om åtgärdande arbete och förebyggande och hälsofrämjande.

Att diskutera och sätta ord på varför tror jag är helt avgörande för hur den specialpedagogiska kompetensen tas tillvara och kommer till uttryck i praktiken. Jag vet att speciallärare och specialpedagoger upplever stora utmaningar att få till sitt praktiska uppdrag i linje med tankegångarna ovan utifrån både och. Det finns en stark tendens att i det praktiska genomförandet hamna i uppdrag kopplade till enbart individ och åtgärdande arbete. Arbetet med att skapa goda lärmiljöer får stå tillbaka och det förebyggande och främjande arbetet hamnar i skymundan.

Om vi är överens om att den specialpedagogiska kompetensen handlar om bredden i både och är jag ganska övertygad om att det förändrar innebörden i vad ”special” är i specialpedagogik och specialpedagogisk kompetens. Special kan då inte längre enbart handla om några elever eller specialkunskap kring det extra och särskilda utan också om det generella, de goda lärmiljöerna för alla elever.

När varför är tydliggjort kan vi använda övriga frågeord för att tydliggöra den specialpedagogiska kompetensen.  I The Golden Circle har vi vad och hur, men jag har även lagt till när, var och vem då jag tänker att det är frågor som kan vara som stöd när man ska skapa en organisation som understödjer ett uppdaterat sätt att använda den specialpedagogiska kompetensen på i dagens skola.

Med utgångspunkt från individ-grupp-skola/organisation samt åtgärdande-förebyggande-främjande:

  • Vad ska arbetet innehålla? Vad ska vi helt enkelt ägna oss åt i våra respektive yrkesroller?
  •  Vem utför arbetet som kopplas till den specialpedagogiska kompetensen? Är det speciallärare? Specialpedagog? Lärare med specialpedagogisk kompetens? Vem/vilka riktar sig den specialpedagogiska kompetensen till? Elever? I så fall några, dvs elever i behov av extra anpassningar/stödinsatser  eller alla elever? Lärare? Rektor? Skolan? Organisationen?
  • När sker arbetet? Kontinuerligt? I ett tidigt förebyggande skede? I ett sent skede när problem redan uppstått? Före, i eller efter en lärsituation?  På initiativ och i så fall vems? Inbyggt i organisationen?
  • Var används och utförs den specialpedagogiska kompetensen?  I eller utanför klassrummet? I forum för samverkan och kollegialt lärande? I arbets- eller utvecklingsorganisationen? På vilken nivå?
  • Hur ska arbetet gå till? Vilka arbetssätt och metoder används? Enskilt, isolerat, kollegialt eller gemensamt?

The Golden Circle och frågeorden ovan har varit ett viktigt tankeverktyg i mitt uppdrag som specialpedagog och i samtal med rektor och kollegor om vad den specialpedagogiska kompetensen innebär. Med dessa som utgångspunkt har mitt uppdrag fått en riktning. Denna riktning har varit viktigare för mig än att ha en fast uppdragsbeskrivning eftersom hur:et till stor del måste anpassas efter verksamhetens behov som kan se olika ut över tid.

När det finns en samsyn utifrån frågorna ovan är utmaningen att säkerställa den röda tråden mellan varför-vad-hur-när-vem-var. Att organisationen och strukturen med rutiner, verktyg och forum möjliggör och understödjer att den specialpedagogiska kompetensen används på ett effektivt och gynnsamt sätt, inte enbart på individnivå i det åtgärdande arbetet utan även i det förebyggande och främjande arbetet med att skapa goda lärmiljöer för alla elever.

Vi behöver komma bort från att den specialpedagogiska kompetensen blir allmänt villebråd där vem som helst kan försöka styra och påverka i vilken riktning kompetensen ska användas. Därför tror jag att det är på sin plats att lyfta fram den specialpedagogiska kompetensen i ljuset än mer och tydliggöra vad den egentligen innebär. Och jag tror att det är vi som är utbildade specialpedagoger och speciallärare som behöver hålla i taktpinnen. Men även om vi, genom vår utbildning, har tankar om vad specialpedagogisk kompetens innebär tror jag att vi behöver bli bättre på att sätta ord på och kommunicera det utåt.  Vi behöver initiera samtal och diskussioner med kollegor, rektorer och huvudmän.  Om vi lyckas tydliggöra detta samt få en förankring hos de som fattar besluten kan det bli en ökad tydlighet och likvärdighet kring hur den specialpedagogiska kompetensen används och tas tillvara – den skulle vara mycket mer up-to-date – något som skulle gynna alla elever i skolan.

/AnnaBe

P.S Om du vill vara säker på att inte missa något inlägg – se till att prenumerera på bloggen via e-post!

Nästa år står snart för dörren

Snart är 2016 till ända och ett nytt år står för dörren. Under mitt jobbår har jag använt bloggen för att spekulera kring och dela erfarenheter från skolans värld. Det har bland annat handlat om specialpedagogens yrkesroll och uppdrag samt att utveckla elevhälsoarbete.

Skrivandet har kommit att bli en personlig och nödvändig ventil och ett användbart verktyg för att reda i de tankar som föds i min yrkesvardag.  Under blogg-året har dessutom antalet läsare växt och ökat rejält.  Det verkar alltså inte bara vara jag som får ut något av de texter som sätts på pränt, utan de kommer även andra till del vilket gör skrivandet extra meningsfullt och roligt.

Under året har de händelser som skett i världen påmint om hur viktig skolans roll är för att motverka negativa krafter och istället bidra till ökad kunskap, solidaritet, medmänsklighet och acceptans. 

Jag kommer definitivt att på olika vis fortsätta vara en aktiv del i  arbetet med utbildning som ett redskap för en bättre värld,  oavsett om det är i Sverige eller till exempel Kambodja, där jag hittills varit två gånger med Teachers Across Borders Sweden. Skolan är världens viktigaste arbetsplats och det handlar om att skapa en skola och bra utbildning för alla elever.

I arbetet på hemmaplan ser jag en förändring av den specialpedagogiska yrkesrollen och kompetensen som en viktig del i den här strävan. Genom att ta tillvara på specialpedagogens kompetens för att utveckla skolan ökar chanserna till en en skola där varje elev, utifrån sina förutsättningar får möjlighet att må bra, utvecklas och lära optimalt.

En annan avgörande del handlar om att förändra och utveckla tillsammansarbetet, där lärare, elevhälsans professioner och rektor samverkar kontinuerligt. Genom ett tvärprofessionellt samarbete kan vi förstå och ta tillvara på sambandet mellan lärande och hälsa vilket ökar våra förutsättningar att stödja skolans elever på ett gynnsamt sätt.

Under nästa år kommer ovanstående områden med all säkerhet fortsätta utgöra områden för bloggande och definitivt områden jag i min yrkesroll, både som anställd och i egen regi kommer att fortsätta kämpa för.

Nu loggar jag ut och tar en välbehövlig semester med familjen på varmare breddgrader. Men innan dess vill jag passa på att tacka er läsare och önska er alla en

 riktigt härlig jul  & ett gott nytt år

Och nu när nästa år snart står för dörren kan vi tillsammans fortsätta att göra skillnad för våra och världens elever och bidra till en mer human och enad värld.

/AnnaBe

 

Specialpedagogen en konservator eller generator?

I min roll som specialpedagog får och har  jag olika uppdrag. Lite då och då efterfrågas jag i verksamheten, inte utifrån min specifika kompetens, utan för att jag är en extra person och för att den ordinarie undervisningen inte kan tillgodose elevens behov av stöd så som den är utformad eller för att läraren i stunden inte räcker till. Det kan i dessa fall handla om att ta hand om en elev som fått ett utbrott eller som inte kan sitta still eller att reda ut en konflikt mellan några elever. Men det kan också handla om att undervisa en elev som inte hänger med i den ordinarie undervisningen.  I studien Samverkan – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan av Ingrid Hylander finns beskrivningar som överensstämmer med mina erfarenheter:

…specialpedagogerna vill genom handledning bidra med ett förändrat förhållningssätt, medan lärare hellre ser specialpedagogen som en extra aktör på den pedagogiska arenan d.v.s. en aktör som gör samma sak som läraren skulle ha gjort om det fanns tid till det” (2011, s. 21).

I det här blogginlägget fortsätter jag resonemanget kring specialpedagogik som jag senast och nyligen skrev om här. I det här inlägget lyfter jag några tankar och fortsätter problematisera hur det specialpedagogiska uppdraget och rollen som specialpedagog används.

Historiskt sett är specialpedagogiken en särskiljande pedagogik. Elever kategoriseras och sorteras utifrån hur väl de passar in och klarar av att följa den ordinarie undervisningen. Det specialpedagogiska uppdraget har därför till stor del kommit att handla om att ”ta hand” om de elever som särskiljts från undervisningen. Tittar vi bakåt i tiden skulle man kunna uttrycka det som att specialpedagogiken har riktats mot några, eller vissa ”specialelever”.

Under våren lyssnade jag på en föreläsning med Eva Hjörne, professor i specialpedagogik vid Göteborgs Universitet, som ställde frågan om det idag kallas specialpedagogik eller inkluderande pedagogik.  Det senare rimmar bättre med en mer nutida benämning av det specialpedagogiska uppdraget enligt mig.

Ett nutida specialpedagogiskt uppdrag i linje med rådande riktlinjer vidgas till att omfatta och bidra till att öka skolans förmåga att möta och stödja alla elever, inte bara några få utvalda ”specialelever”. Ett nutida uppdrag riktas mot att forma och skapa goda inkluderande lärmiljöer där alla elever kan få sina behov tillgodosedda.

I ett nutida specialpedagogisk uppdrag blir det intressant att fundera över specialpedagogens roll. Att specialpedagogen kan ha i uppgift att arbeta med eleven utanför klassrummet eller individuellt, det är inte något som vi behöver kämpa för, den traditionen och det mönstret lever starkt vidare. Men frågan är vad den arbetsuppgiften gör med eleven och skolan? Leder den till utveckling eller bidrar den snarare till att konservera undervisningen och förklara eleven som problemet?

Utifrån mina erfarenheter har jag sett att det finns en risk med det stöd som jag ibland ger elever. Visserligen kan stödet hjälpa eleven en liten bit framåt i sin utveckling, men så länge undervisningen förblir oförändrad kommer svårigheterna troligtvis att bestå. Av samma anledning kommer eleven att behöva fortsatt ”stöd” av någon annan, exempelvis specialpedagogen. På så vis kan man säga att det finns en risk att specialpedagogen i det här fallet bidrar till en lärmiljö som konserveras. Giota, Berhanu & Emanuelsson (2013) bekräftar  i Pedagogisk och organisatorisk differentiering – konsekvenser för elevers delaktighet och lärande mina tankar:

Förekomsten av speciallärare kan emellertid legitimera en pedagogik som i sig är selektiv och som inte behöver inkludera elever i svårigheter. Förhållandet att speciallärare arbetar enskilt i avskiljda (special-) klasser och/eller grupper riskerar med andra ord att både legitimera och konservera en pedagogik i de vanliga klasserna, där man inte behöver bekymra sig om att inkludera elever som är i svårigheter.

Innan jag går vidare vill jag poängtera att jag inte är emot att elever behöver enskilt stöd och ibland av någon annan än ordinarie lärare. Men jag är emot att stödet utformas på ett sätt som konserverar lärmiljön och förlägger problemet hos eleven.

Jag är för att alla elever får det stöd de behöver. Jag vill också verka för att specialpedagogiskt stöd snarare blir som en generator som breddar den ordinarie pedagogiska miljön till att bli skickligare och skickligare på att möta alla elever.  För att kunna generera sådana inkluderande lärmiljöer behöver specialpedagogrollen användas på ett medvetet sätt. Giota, Berhanu & Emanuelsson (2013) menar att samverkan mellan specialpedagoger och lärare är nödvändig:

En tydligare inkluderande undervisning kräver i stället att specialpedagoger och andra lärare samverkar…(s. 290)

…den specialpedagogiska verksamheten i högre grad än idag integreras i skolans ordinarie pedagogiska arbete. Frågan är dock hur en sådan individualiserad och inkluderande specialpedagogisk praktik kan se ut. (s. 291)

För att kunna möta och stödja alla elever är samverkan för mig och mina kollegor en självklarhet. Sedan flera år tillbaka arbetar vi utifrån en modell för elevhälsoarbete (EHM) där elevhälsans personal och den pedagogiska personalen kontinuerligt och strukturerat arbetar förebyggande och främjande kring alla elever och klasser. Förutom EHM försöker vi dessutom forma det specialpedagogiska uppdraget på ett sätt som

  • gynnar alla elever
  • i första hand riktas mot att skapa inkluderande lärmiljöer
  •  är främjande och förebyggande.

För att inte riskera att specialpedagogen blir den där extra personen som enbart tillkallas akut eller när svårigheter uppstår har vi skapat en organisation med forum och rutiner för det specialpedagogiska uppdraget. Vi har bland annat

  • DEALS (Dokumentation av Extra Anpassningar, Anpassningar i Lärmiljön & Särskilt stöd)
  • SPAM (SPecialpedagog & ArbetslagsMöte)
  • GUP (GruppUtvecklingsPlan)
  • RT (Reflektionstid)
  • SPIK (SPecialpedagog I Klassrummet)

Dessa delar i vår organisation  rimmar med ett nutida specialpedagogiskt uppdrag där specialpedagogens kompetens tas tillvara för att generera inkluderande lärmiljöer.

ordmoln

Vi har haft DEALS, SPAM, GUP och reflektionstid under ett par år, men har efter hand justerat innehåll och form. Inför hösten 2016 har vi skruvat lite extra på dessa delar för att ännu tydligare kunna bidra till att det specialpedagogiska uppdraget finns i skolans utvecklingsorganisation och för bidra till kollegialt lärande som i sin tur kan leda till ökat lärande för skolans elever.

Är du nyfiken på att veta mer? Håll utkik under läsåret då jag planerar att blogga om respektive del i vårt försökt till en inkluderande organisation där specialpedagogen är mer som en generator än konservator!

/AnnaBe

Stöd och anpassningar – att organisera särskilda insatser

Stöd och anpassningar. Att organisera särskilda insatser 

En bok av Gunilla Lindqvist och Annica Rodell (2015)

Att det har getts ut en bok som handlar om stöd och anpassningar är inte alls förvånande. Bokens författare lyfter fram hur skolor i stor utsträckning lämnas själva i att tolka och bedöma hur styrdokumentens ska omsättas i praktisk handling vilket skapar huvudbry på många skolor runt om i landet. När är egentligen en elev i behov av särskilt stöd? Vad är en extra anpassning? Det är frågor som säkerligen besvaras på skilda sätt, på olika skolor.  Av den anledningen är boken tänkt att fungera som ett stöd för skolor i att navigera bland begrepp och krav som har med olika stödinsatser att göra.  Författarna hoppas på att kunskapen om arbetet kring elever i behov av särskilt stöd kan växa så att de insatser som sätts in ökar elevers förutsättningar att lära.

Stöd och anpassningar

Bokens upplägg

Boken har ett tydligt upplägg som är genomgående i varje kapitel med tre delar: fakta, berättelse och diskussion. Berättelsen utgår från en fiktiv skola, men utifrån upplevda händelser.

Bokens innehåll

Överblick av nationella dokument

Till att börja med lutar sig författarna mot skollagen, läroplanen och allmänna råd där skolans ansvar för att alla elever lyckas i skolan lyfts fram. Det som däremot inte finns i de styrande dokumenten är en tydlig vägledning kring hur arbetet ska gå till för att få alla elever att lyckas. Tanken är att arbetet med ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd ska leda till att alla elever lyckas och i berättande form synliggörs i den här delen av boken hur riktlinjerna för det här arbetet går till. Författarna menar att det är ”i skolans sätt att fungera som behovet av extra anpassningar och särskilt stöd framkallas och uppstår” (s. 22). Detta innebär att skolors lärmiljöer samt hur arbetet med anpassningar och stöd går till är avgörande för elevers lärande och utveckling. Diskussionsfrågorna i slutet av kapitlet blir därför angelägna att diskutera.

Orsaker till särskilt stöd

Kapitlet redogör för olika perspektiv på specialpedagogik och tar avstamp i att elevers olikheter alltid varit ett dilemma i skolsammanhang.  Specialpedagogisk verksamhet har en lång tradition av att identifiera det onormala och avvikande hos elever och att det är individuella förutsättningar som påverkar hur eleven lyckas i skolan. Det här perspektivet brukar benämnas kategoriskt (elever med behov av särskilt stöd) och är ett av de olika perspektiv som lyfts fram i kapitlet. 2013 genomförde Lindqvist, en av författarna, en studie (Who should do what do whom? Occupational groups’ views on special needs)  och i kapitlet redovisas delar av resultatet som pekar på att elevers behov av stöd till stor del fortfarande av lärare och rektorer förklaras utifrån individuella brister eller brister i hemmet. Personer som tagit specialpedagog- och speciallärarexamen däremot företräder i högre utsträckning ett annat perspektiv som lyfts fram, nämligen det relationella perspektivet (elever i behov av särskilt stöd).  Till skillnad från det kategoriska utgår det relationella från att svårigheter uppstår i relation till omgivande förutsättningar som relationer, kommunikation och interaktion. Det som till exempel skiljer perspektiven åt i praktiken är att utifrån ett kategoriskt perspektiv är det eleven som ska åtgärdas, medan det utifrån ett relationellt perspektiv innebär att det är lärmiljön som ska anpassas. Berättelsedelen i kapitlet synliggör hur de olika perspektiven kan ta sig uttryck i praktiken vid ett handledningstillfälle med arbetslag och specialpedagog.

Organisering av särskilda stödinsatser

I faktadelen av kapitlet refererar författarna till forskning om särskilda stödinsatser och problematiserar hur dessa ofta utgår från ett individfokuserat synsätt vilket leder till exkluderande lösningar utan att önskvärt resultat uppnås. I den berättande delen synliggörs hur talet, på den fiktiva skolan, går kring hur arbetet med stödinsatser ska organiseras och nivågruppering, som kan ses som en exkluderande lösning, kommer som förslag.  Dessa lösningar går stick i stäv med den forskning som visar att ”stöd tillhandahållet inom det inkluderande perspektivet  resulterar i lärande och delaktighet i högre utsträckning än exkluderande typer av specialundervisning” (s. 50). I kapitlet framhålls också att andra faktorer har stor betydelse för elevernas resultat, som  t ex kamrateffekter, lärarkompetens och lärarens förväntningar.

Inkludering

”Elever i behov av särskilt stöd har rätt till stöd i inkluderande praktiker” enligt Salamancadeklarationen, en deklaration som Sverige skrev under 1994.  Inkludering är därför ett angeläget begrepp att definiera vilket författarna också gör. De lyfter fram att inkludering handlar om ideologiska föreställningar som social rättvisa, demokratiska värderingar och tolerans. Att det handlar om att bygga upp gemenskaper för alla elever där olikhet ses som en tillgång. De ser inkludering som en vision, rörelse och process snarare än som en metod. I kapitlet förtydligas inkludering genom jämförelser med begreppen integrering, segregering och exkludering.

Specialpedagogens, speciallärarens och lärarens roll

Via en tillbakablick på hur skolan historiskt har hanterat arbetet med elever i behov av stöd beskriver författarna specialpedagogens, speciallärarens och lärarens roll i det här arbetet. Specialläraren hade en framträdande roll i det arbetet tills yrkesprofessionen ersattes av specialpedagoger. Idag finns både specialläraren och specialpedagogen på fältet med ett gemensamt uppdrag att utveckla det pedagogiska arbetet för att möta alla elevers behov. Specialpedagogens uppdrag kan ses som lite mer övergripande än speciallärarens. Författarna redogör för en enkätstudie som visar att samtliga speciallärare och specialpedagoger som tagit examen utifrån 2011 års examensordning och framåt i stor utsträckning arbetar med samma arbetsuppgifter och som innebär traditionell (läs individuell) specialundervisning, utredningar, åtgärdsprogram och dokumentation mm. Enkätstudien lyfter att specialpedagogen arbetar med konsultation och rådgivning/kvalificerade samtal med lärarlag samt samverkar med skolledningen i högre utsträckning än specialläraren som har mer undervisning med elever enskilt eller i liten grupp.

I skolans styrdokument fastställs att det ska finnas tillgång till personal med specialpedagogisk kompetens men vad kompetensen innebär specificeras inte. Författarna lyfter frågeställningen om de olika rollerna är lokalt förhandlingsbara på de enskilda skolorna runt om i landet och min egen erfarenhet ger ett jakande svar på den frågan. Kapitlet lyfter också fram läraren som enligt styrdokumenten har ett särskilt ansvar för samtliga elevers lärande och utveckling. Författarna menar att man kan hävda att läraren är den som har det huvudsakliga uppdraget att undervisa elever i behov av särskilt stöd.

I tidigare nämnd studie där Lindqvist studerade  ”vem ska göra vad med vem” i det specialpedagogiska arbetet undersöktes olika yrkeskategoriers uppfattningar. Resultatet visar att de flesta yrkeskategorier menar att speciallärare och specialpedagoger ska ha störst inflytande över det pedagogiska innehållet för elever i behov av särskilt stöd och att de ska arbeta med individuellt inriktad specialundervisning. Det är bara skolledare och specialpedagoger själva som tycker att specialpedagoger ska arbeta med organisationsutveckling. Det är intressant, men också som författarna skriver problematiskt, att specialpedagoger till stor del förväntas undervisa elever eftersom dessa yrkeskategorier sällan har behörighet att arbeta med centralt innehåll och kunskapskrav i samtliga ämnen. Ytterligare ett dilemma är att det inte finns några studier kring hur specialpedagogens arbete har påverkat elevernas resultat eller skolans möjligheter att utveckla inkluderande lärmiljöer.

Framgångsfaktorer för samverkan

Bokens näst sista kapitel handlar om samverkan och hur det påverkar elevers lärande och möjlighet till inkluderande praktiker. Forskningsresultat visar att att samverkan mellan yrkesgrupper inom skolan där olika professioners kompetens tas tillvara är gynnsamt för eleverna och bidrar till att skolor kan arbeta mer inkluderande. I kapitlet exemplifieras detta med hjälp av tre olika studier där bland annat samarbete mellan olika yrkesgrupper synliggörs som en framgångsfaktor. I dessa fall handlar samarbete inte främst om att fördela olika arbetsuppgifter utan om att ha ett gemensamt, jämbördigt ansvar för planering, genomförande och utvärdering av undervisning för alla elever. Det innebär exempelvis inte att delar av processen lämnas över till exempelvis speciallärare utan att specialläraren är delaktig i helheten. Ett sådant upplägg innebär att en speciallärare får möjlighet till ett inifrånperspektiv. Det är intressant att författarna även lyfter fram behovet av ett utifrånperspektiv, en dimension som i forskning framhålls som ännu en viktig pusselbit för att lyckas möta alla elevers behov. Här refererar författarna till von Ahlefeld Nisser som anser att specialpedagogen bör ha uppdraget att bidra med utifrånperspektivet.

Rektors roll och ansvar

Inte oväntat innehåller boken en del som handlar om rektors roll då rektor har det övergripande ansvaret för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. I aktuellt kapitel diskuteras rektorsrollen i förhållande till specialpedagogiska frågor utifrån antagandet att det finns en stor utvecklingspotential kring rektorernas stöd till lärare i deras arbete med stödinsatser. Författarna beskriver något som kan kallas för skolledarparadoxen och som innebär att en del rektorer har en något ambivalent hållning kring framgångsfaktorer och orsakssamband när det gäller elever i behov av särskilt stöd. Även om rektorer menar att lärares kompetens är avgörande för elevernas framgång, förklaras skolsvårigheter ändå allt som oftast med individuella brister hos eleven vilket gör att synen på svårigheter inte utmanas.

Kapitlet innehåller en beskrivning av några olika skolor i USA och England som lyckats bli mer inkluderande. På dessa skolor har rektorerna aktivt drivit skolorna bort ifrån segregerande lösningar och engagerat all personal i inkluderingsprocessen samt satsat på att kompetensutveckla personalen. När personalen kompetensutvecklas kan lärare lättare anpassa lärmiljön, istället för att förlägga problemet hos eleven. Genom ett strategiskt arbete kan rektor alltså leda skolans utveckling till att bli mer inkluderande. Intressant är att den avslutande berättande delen lyfter fram elevhälsoteamsmötet som en framgångsfaktor i arbetet för inkludering.

Några avslutande tankar om boken

Boken ger en kortfattad översikt till forskning som på olika vis kan knytas till arbetet med att stödja alla elevers lärande och utveckling mot utbildningens mål, inte minst de elever som är i störst behov av stöd. Forskningsanknytningen är nödvändig för att vi som arbetar i skolan ska komma ifrån personliga tyckanden och ha en mer stabil grund att stå på. De berättande delarna i varje kapitel löper som en röd tråd genom boken och konkretiserar hur arbetet med stödinsatser kan ta sig uttryck  i praktiken och jag tror att många (lärare, specialpedagoger, speciallärare och rektorer) kan känna igen sig i dessa delar.

Jag tror att de flesta specialpedagoger och speciallärare har kunskap om gällande styrdokument och den forskning boken innehåller. Av den anledningen tror jag att boken främst passar arbetslag och rektorer och övrig elevhälsopersonal i syfte att öka kunskapen om dessa frågor. Däremot tror jag att bokens alla diskussionsfrågor lämpar sig väl för en gemensam diskussion på skolnivå. Där behöver självklart den specialpedagogiska kompetensen finnas med för att utveckla en samsyn kring inkludering, arbetet med stödinsatser, yrkesprofessionernas uppdrag osv.

För mig personligen var kapitlet om specialpedagogens, speciallärarens och lärarens uppdrag allra mest angeläget då det är frågor som jag sedan tidigare funderat mycket på. Jag tror nämligen att det finns en outnyttjad potential kring den specialpedagogiska kompetensen på många skolor. Detta gäller särskilt om det specialpedagogiska uppdraget inte problematiserats utan utformas utifrån tradition och akuta önskemål.

/AnnaBe

Specialpedagogen spekulerar

Den här bloggen är en direkt konsekvens av Twitter. Ja, men hur då?

Jo, det är så att Twitter har gett mig mod.

  • Modet att sända min första tweet för drygt ett och ett halvt år sedan, även om det kändes som att skicka iväg den rakt ut i rymden utan att veta vart den skulle hamna och hos vem.
  • Modet att förra sommaren tänka högt kring inkludering på 10minuter.se. 
  • Modet att under hösten 2013 göra ett gästblogginlägg på Skollyftet.se om en studieresa till N.Y i läs- och skrivundervisningens tecken.

Nu har jag tydligen till och med samlat tillräckligt med mod för att börja blogga.

Jag är otroligt glad över att jag tog steget att börja Twittra, inte bara för injektionen av mod utan också för att jag har fått så mycket inspiration, energi och kunskap genom Twitter. Jag har mötts av uppmuntran och nyfikenhet och ibland även motspjärn – oavsett har mina egna tankar fått ny fart och riktning. Jag är överväldigad av delakulturen och försöker sprida devisen ”sharing is caring” i min yrkesvardag. Att Jante inte verkar ha ett eget Twitterkonto är en riktig bonus.  Många gånger har jag dock hamnat i lägen då 140 tecken på Twitter inte varit tillräckliga, då jag saknat utökat utrymme för att vidareutveckla mina tankar. Jag tänker att bloggen ger mig det utrymmet, att kunna gå från mini till maxi när tankarna vill mer, när tankarna vill bubbla vidare.

Bloggen är ett sätt för mig att få möjlighet att i utökat format spekulera kring skolan, lärande och utveckling i min yrkesroll och yrkesvardag som specialpedagog. SAOL beskriver verbet spekulera som att tänka utan verklighetsförankring. Nog vill jag få möjlighet att pröva mina tankar fritt och att få tänka visionärt, men tror för den sakens skull inte att det behöver ske med avsaknad av verklighetsförankring. Jag ställer mig gärna bakom uttrycket ”Think big, act small” –  som för mig blir att låta tankarna få sväva fritt för att sedan trattas ner till någon form av rimlig, genomförbar möjlighet. Jag väljer att se mina kommande spekulationer synonymt med att tänka, grubbla, fundera och begrunda. Bloggen ger mig då möjlighet att själv få bidra med tankar och annat i delakulturen. När tankarna kan få större plats, kan de växa, anta ny skepnad och leda vidare till något nytt, förhoppningsvis inte bara för mig utan även för andra.

Här kan du läsa mer om vem den spekulerande specialpedagogen är och vilka ämnen bloggen mycket väl kan tänkas handla om.

 

annabe.moobis.se av Anna Bengtsson är licensierad under en Creative Commons Erkännande-IckeKommersiell-DelaLika 4.0 Internationell licens.

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén