AnnaBe Utveckling

– med fokus på skolutveckling & elevhälsa

Etikett: Specialpedagogik

Jakten på den specialpedagogiska kompetensen

För mig är det en självklarhet att den specialpedagogiska kompetensen ska tas tillvara och komma till användning i hela skolans organisation och i det förebyggande och hälsofrämjande arbetet. När det sker ökar skolans möjligheter att skapa tillgängliga lärmiljöer och inkluderande undervisning för alla elever. Jag vet också att verkligheten inte alltid överensstämmer med det som för mig kan tyckas vara självklart.  Den specialpedagogiska kompetensen reduceras många gånger till att bli något som enbart riktas åt det särskilda och som tas tillvara först när problem redan har uppstått.

Jag vill bidra till en förändring kring den specialpedagogiska kompetensen. Ett sätt att förändra är att rikta ljuset mot denna fråga och öka kunskapen om vad specialpedagogisk kompetens innebär, inte minst hos beslutsfattare, huvudmän och rektorer. Ju mer jag tänker på vad specialpedagogisk kompetens innebär, desto tydligare har det blivit för mig att vi måste diskutera frågan genomgripande – på alla nivåer. Det räcker inte att ta fram en tydlig uppdragsbeskrivning eller komma överens om vilka arbetsuppgifter som ska ingå i det specialpedagogiska uppdraget. Vi behöver istället  ta avstamp i varför – att hitta fram till en gemensam förståelse för vad specialpedagogisk kompetens innebär för att kunna diskutera vidare.

Utifrån dessa tankegångar växte spelet Jakten på den specialpedagogiska kompetensen fram. Spelet består av 13 utmaningar som tillsammans är tänkta att bilda underlag för viktiga samtal och diskussioner som förhoppningsvis kan föra arbetet vidare.  Utmaningarna kan hjälpa till med en rannsakning av både den egna synen på vad specialpedagogisk kompetens innebär men också av organisationens möjligheter att ta kompetensen tillvara. Spelet är helt enkelt menat att vara ett verktyg eller stödmaterial för att kunna sätta frågan om den specialpedagogiska kompetensen i förgrunden.

Spelet i miniformat ser du i bilderna nedan och som spelbar variant genom att klicka på följande:

Jakten på den specialpedagogiska kompetensen

Spelet är utformat för att visas digitalt, ej skrivas ut.

Bjud med rektor, kollegor, kanske personer på huvudmannanivå och sätt igång!

 

/AnnaBe

P.S 1:Förra året startade jag och fem andra specialpedagoger tankesmedjan Specialpedagoger för skolutveckling för att försöka påverka frågor kring den specialpedagogiska kompetensen. Följ oss på Facebook om du vill veta mer!

P.S 2: Tack till Ida Necovski för feedback kring spelet!

Nästa år står snart för dörren

Snart är 2016 till ända och ett nytt år står för dörren. Under mitt jobbår har jag använt bloggen för att spekulera kring och dela erfarenheter från skolans värld. Det har bland annat handlat om specialpedagogens yrkesroll och uppdrag samt att utveckla elevhälsoarbete.

Skrivandet har kommit att bli en personlig och nödvändig ventil och ett användbart verktyg för att reda i de tankar som föds i min yrkesvardag.  Under blogg-året har dessutom antalet läsare växt och ökat rejält.  Det verkar alltså inte bara vara jag som får ut något av de texter som sätts på pränt, utan de kommer även andra till del vilket gör skrivandet extra meningsfullt och roligt.

Under året har de händelser som skett i världen påmint om hur viktig skolans roll är för att motverka negativa krafter och istället bidra till ökad kunskap, solidaritet, medmänsklighet och acceptans. 

Jag kommer definitivt att på olika vis fortsätta vara en aktiv del i  arbetet med utbildning som ett redskap för en bättre värld,  oavsett om det är i Sverige eller till exempel Kambodja, där jag hittills varit två gånger med Teachers Across Borders Sweden. Skolan är världens viktigaste arbetsplats och det handlar om att skapa en skola och bra utbildning för alla elever.

I arbetet på hemmaplan ser jag en förändring av den specialpedagogiska yrkesrollen och kompetensen som en viktig del i den här strävan. Genom att ta tillvara på specialpedagogens kompetens för att utveckla skolan ökar chanserna till en en skola där varje elev, utifrån sina förutsättningar får möjlighet att må bra, utvecklas och lära optimalt.

En annan avgörande del handlar om att förändra och utveckla tillsammansarbetet, där lärare, elevhälsans professioner och rektor samverkar kontinuerligt. Genom ett tvärprofessionellt samarbete kan vi förstå och ta tillvara på sambandet mellan lärande och hälsa vilket ökar våra förutsättningar att stödja skolans elever på ett gynnsamt sätt.

Under nästa år kommer ovanstående områden med all säkerhet fortsätta utgöra områden för bloggande och definitivt områden jag i min yrkesroll, både som anställd och i egen regi kommer att fortsätta kämpa för.

Nu loggar jag ut och tar en välbehövlig semester med familjen på varmare breddgrader. Men innan dess vill jag passa på att tacka er läsare och önska er alla en

 riktigt härlig jul  & ett gott nytt år

Och nu när nästa år snart står för dörren kan vi tillsammans fortsätta att göra skillnad för våra och världens elever och bidra till en mer human och enad värld.

/AnnaBe

 

Specialpedagogen en konservator eller generator?

I min roll som specialpedagog får och har  jag olika uppdrag. Lite då och då efterfrågas jag i verksamheten, inte utifrån min specifika kompetens, utan för att jag är en extra person och för att den ordinarie undervisningen inte kan tillgodose elevens behov av stöd så som den är utformad eller för att läraren i stunden inte räcker till. Det kan i dessa fall handla om att ta hand om en elev som fått ett utbrott eller som inte kan sitta still eller att reda ut en konflikt mellan några elever. Men det kan också handla om att undervisa en elev som inte hänger med i den ordinarie undervisningen.  I studien Samverkan – professionellas föreställningar på elevhälsoarenan av Ingrid Hylander finns beskrivningar som överensstämmer med mina erfarenheter:

…specialpedagogerna vill genom handledning bidra med ett förändrat förhållningssätt, medan lärare hellre ser specialpedagogen som en extra aktör på den pedagogiska arenan d.v.s. en aktör som gör samma sak som läraren skulle ha gjort om det fanns tid till det” (2011, s. 21).

I det här blogginlägget fortsätter jag resonemanget kring specialpedagogik som jag senast och nyligen skrev om här. I det här inlägget lyfter jag några tankar och fortsätter problematisera hur det specialpedagogiska uppdraget och rollen som specialpedagog används.

Historiskt sett är specialpedagogiken en särskiljande pedagogik. Elever kategoriseras och sorteras utifrån hur väl de passar in och klarar av att följa den ordinarie undervisningen. Det specialpedagogiska uppdraget har därför till stor del kommit att handla om att ”ta hand” om de elever som särskiljts från undervisningen. Tittar vi bakåt i tiden skulle man kunna uttrycka det som att specialpedagogiken har riktats mot några, eller vissa ”specialelever”.

Under våren lyssnade jag på en föreläsning med Eva Hjörne, professor i specialpedagogik vid Göteborgs Universitet, som ställde frågan om det idag kallas specialpedagogik eller inkluderande pedagogik.  Det senare rimmar bättre med en mer nutida benämning av det specialpedagogiska uppdraget enligt mig.

Ett nutida specialpedagogiskt uppdrag i linje med rådande riktlinjer vidgas till att omfatta och bidra till att öka skolans förmåga att möta och stödja alla elever, inte bara några få utvalda ”specialelever”. Ett nutida uppdrag riktas mot att forma och skapa goda inkluderande lärmiljöer där alla elever kan få sina behov tillgodosedda.

I ett nutida specialpedagogisk uppdrag blir det intressant att fundera över specialpedagogens roll. Att specialpedagogen kan ha i uppgift att arbeta med eleven utanför klassrummet eller individuellt, det är inte något som vi behöver kämpa för, den traditionen och det mönstret lever starkt vidare. Men frågan är vad den arbetsuppgiften gör med eleven och skolan? Leder den till utveckling eller bidrar den snarare till att konservera undervisningen och förklara eleven som problemet?

Utifrån mina erfarenheter har jag sett att det finns en risk med det stöd som jag ibland ger elever. Visserligen kan stödet hjälpa eleven en liten bit framåt i sin utveckling, men så länge undervisningen förblir oförändrad kommer svårigheterna troligtvis att bestå. Av samma anledning kommer eleven att behöva fortsatt ”stöd” av någon annan, exempelvis specialpedagogen. På så vis kan man säga att det finns en risk att specialpedagogen i det här fallet bidrar till en lärmiljö som konserveras. Giota, Berhanu & Emanuelsson (2013) bekräftar  i Pedagogisk och organisatorisk differentiering – konsekvenser för elevers delaktighet och lärande mina tankar:

Förekomsten av speciallärare kan emellertid legitimera en pedagogik som i sig är selektiv och som inte behöver inkludera elever i svårigheter. Förhållandet att speciallärare arbetar enskilt i avskiljda (special-) klasser och/eller grupper riskerar med andra ord att både legitimera och konservera en pedagogik i de vanliga klasserna, där man inte behöver bekymra sig om att inkludera elever som är i svårigheter.

Innan jag går vidare vill jag poängtera att jag inte är emot att elever behöver enskilt stöd och ibland av någon annan än ordinarie lärare. Men jag är emot att stödet utformas på ett sätt som konserverar lärmiljön och förlägger problemet hos eleven.

Jag är för att alla elever får det stöd de behöver. Jag vill också verka för att specialpedagogiskt stöd snarare blir som en generator som breddar den ordinarie pedagogiska miljön till att bli skickligare och skickligare på att möta alla elever.  För att kunna generera sådana inkluderande lärmiljöer behöver specialpedagogrollen användas på ett medvetet sätt. Giota, Berhanu & Emanuelsson (2013) menar att samverkan mellan specialpedagoger och lärare är nödvändig:

En tydligare inkluderande undervisning kräver i stället att specialpedagoger och andra lärare samverkar…(s. 290)

…den specialpedagogiska verksamheten i högre grad än idag integreras i skolans ordinarie pedagogiska arbete. Frågan är dock hur en sådan individualiserad och inkluderande specialpedagogisk praktik kan se ut. (s. 291)

För att kunna möta och stödja alla elever är samverkan för mig och mina kollegor en självklarhet. Sedan flera år tillbaka arbetar vi utifrån en modell för elevhälsoarbete (EHM) där elevhälsans personal och den pedagogiska personalen kontinuerligt och strukturerat arbetar förebyggande och främjande kring alla elever och klasser. Förutom EHM försöker vi dessutom forma det specialpedagogiska uppdraget på ett sätt som

  • gynnar alla elever
  • i första hand riktas mot att skapa inkluderande lärmiljöer
  •  är främjande och förebyggande.

För att inte riskera att specialpedagogen blir den där extra personen som enbart tillkallas akut eller när svårigheter uppstår har vi skapat en organisation med forum och rutiner för det specialpedagogiska uppdraget. Vi har bland annat

  • DEALS (Dokumentation av Extra Anpassningar, Anpassningar i Lärmiljön & Särskilt stöd)
  • SPAM (SPecialpedagog & ArbetslagsMöte)
  • GUP (GruppUtvecklingsPlan)
  • RT (Reflektionstid)
  • SPIK (SPecialpedagog I Klassrummet)

Dessa delar i vår organisation  rimmar med ett nutida specialpedagogiskt uppdrag där specialpedagogens kompetens tas tillvara för att generera inkluderande lärmiljöer.

ordmoln

Vi har haft DEALS, SPAM, GUP och reflektionstid under ett par år, men har efter hand justerat innehåll och form. Inför hösten 2016 har vi skruvat lite extra på dessa delar för att ännu tydligare kunna bidra till att det specialpedagogiska uppdraget finns i skolans utvecklingsorganisation och för bidra till kollegialt lärande som i sin tur kan leda till ökat lärande för skolans elever.

Är du nyfiken på att veta mer? Håll utkik under läsåret då jag planerar att blogga om respektive del i vårt försökt till en inkluderande organisation där specialpedagogen är mer som en generator än konservator!

/AnnaBe

Stöd och anpassningar – att organisera särskilda insatser

Stöd och anpassningar. Att organisera särskilda insatser 

En bok av Gunilla Lindqvist och Annica Rodell (2015)

Att det har getts ut en bok som handlar om stöd och anpassningar är inte alls förvånande. Bokens författare lyfter fram hur skolor i stor utsträckning lämnas själva i att tolka och bedöma hur styrdokumentens ska omsättas i praktisk handling vilket skapar huvudbry på många skolor runt om i landet. När är egentligen en elev i behov av särskilt stöd? Vad är en extra anpassning? Det är frågor som säkerligen besvaras på skilda sätt, på olika skolor.  Av den anledningen är boken tänkt att fungera som ett stöd för skolor i att navigera bland begrepp och krav som har med olika stödinsatser att göra.  Författarna hoppas på att kunskapen om arbetet kring elever i behov av särskilt stöd kan växa så att de insatser som sätts in ökar elevers förutsättningar att lära.

Stöd och anpassningar

Bokens upplägg

Boken har ett tydligt upplägg som är genomgående i varje kapitel med tre delar: fakta, berättelse och diskussion. Berättelsen utgår från en fiktiv skola, men utifrån upplevda händelser.

Bokens innehåll

Överblick av nationella dokument

Till att börja med lutar sig författarna mot skollagen, läroplanen och allmänna råd där skolans ansvar för att alla elever lyckas i skolan lyfts fram. Det som däremot inte finns i de styrande dokumenten är en tydlig vägledning kring hur arbetet ska gå till för att få alla elever att lyckas. Tanken är att arbetet med ledning och stimulans, extra anpassningar och särskilt stöd ska leda till att alla elever lyckas och i berättande form synliggörs i den här delen av boken hur riktlinjerna för det här arbetet går till. Författarna menar att det är ”i skolans sätt att fungera som behovet av extra anpassningar och särskilt stöd framkallas och uppstår” (s. 22). Detta innebär att skolors lärmiljöer samt hur arbetet med anpassningar och stöd går till är avgörande för elevers lärande och utveckling. Diskussionsfrågorna i slutet av kapitlet blir därför angelägna att diskutera.

Orsaker till särskilt stöd

Kapitlet redogör för olika perspektiv på specialpedagogik och tar avstamp i att elevers olikheter alltid varit ett dilemma i skolsammanhang.  Specialpedagogisk verksamhet har en lång tradition av att identifiera det onormala och avvikande hos elever och att det är individuella förutsättningar som påverkar hur eleven lyckas i skolan. Det här perspektivet brukar benämnas kategoriskt (elever med behov av särskilt stöd) och är ett av de olika perspektiv som lyfts fram i kapitlet. 2013 genomförde Lindqvist, en av författarna, en studie (Who should do what do whom? Occupational groups’ views on special needs)  och i kapitlet redovisas delar av resultatet som pekar på att elevers behov av stöd till stor del fortfarande av lärare och rektorer förklaras utifrån individuella brister eller brister i hemmet. Personer som tagit specialpedagog- och speciallärarexamen däremot företräder i högre utsträckning ett annat perspektiv som lyfts fram, nämligen det relationella perspektivet (elever i behov av särskilt stöd).  Till skillnad från det kategoriska utgår det relationella från att svårigheter uppstår i relation till omgivande förutsättningar som relationer, kommunikation och interaktion. Det som till exempel skiljer perspektiven åt i praktiken är att utifrån ett kategoriskt perspektiv är det eleven som ska åtgärdas, medan det utifrån ett relationellt perspektiv innebär att det är lärmiljön som ska anpassas. Berättelsedelen i kapitlet synliggör hur de olika perspektiven kan ta sig uttryck i praktiken vid ett handledningstillfälle med arbetslag och specialpedagog.

Organisering av särskilda stödinsatser

I faktadelen av kapitlet refererar författarna till forskning om särskilda stödinsatser och problematiserar hur dessa ofta utgår från ett individfokuserat synsätt vilket leder till exkluderande lösningar utan att önskvärt resultat uppnås. I den berättande delen synliggörs hur talet, på den fiktiva skolan, går kring hur arbetet med stödinsatser ska organiseras och nivågruppering, som kan ses som en exkluderande lösning, kommer som förslag.  Dessa lösningar går stick i stäv med den forskning som visar att ”stöd tillhandahållet inom det inkluderande perspektivet  resulterar i lärande och delaktighet i högre utsträckning än exkluderande typer av specialundervisning” (s. 50). I kapitlet framhålls också att andra faktorer har stor betydelse för elevernas resultat, som  t ex kamrateffekter, lärarkompetens och lärarens förväntningar.

Inkludering

”Elever i behov av särskilt stöd har rätt till stöd i inkluderande praktiker” enligt Salamancadeklarationen, en deklaration som Sverige skrev under 1994.  Inkludering är därför ett angeläget begrepp att definiera vilket författarna också gör. De lyfter fram att inkludering handlar om ideologiska föreställningar som social rättvisa, demokratiska värderingar och tolerans. Att det handlar om att bygga upp gemenskaper för alla elever där olikhet ses som en tillgång. De ser inkludering som en vision, rörelse och process snarare än som en metod. I kapitlet förtydligas inkludering genom jämförelser med begreppen integrering, segregering och exkludering.

Specialpedagogens, speciallärarens och lärarens roll

Via en tillbakablick på hur skolan historiskt har hanterat arbetet med elever i behov av stöd beskriver författarna specialpedagogens, speciallärarens och lärarens roll i det här arbetet. Specialläraren hade en framträdande roll i det arbetet tills yrkesprofessionen ersattes av specialpedagoger. Idag finns både specialläraren och specialpedagogen på fältet med ett gemensamt uppdrag att utveckla det pedagogiska arbetet för att möta alla elevers behov. Specialpedagogens uppdrag kan ses som lite mer övergripande än speciallärarens. Författarna redogör för en enkätstudie som visar att samtliga speciallärare och specialpedagoger som tagit examen utifrån 2011 års examensordning och framåt i stor utsträckning arbetar med samma arbetsuppgifter och som innebär traditionell (läs individuell) specialundervisning, utredningar, åtgärdsprogram och dokumentation mm. Enkätstudien lyfter att specialpedagogen arbetar med konsultation och rådgivning/kvalificerade samtal med lärarlag samt samverkar med skolledningen i högre utsträckning än specialläraren som har mer undervisning med elever enskilt eller i liten grupp.

I skolans styrdokument fastställs att det ska finnas tillgång till personal med specialpedagogisk kompetens men vad kompetensen innebär specificeras inte. Författarna lyfter frågeställningen om de olika rollerna är lokalt förhandlingsbara på de enskilda skolorna runt om i landet och min egen erfarenhet ger ett jakande svar på den frågan. Kapitlet lyfter också fram läraren som enligt styrdokumenten har ett särskilt ansvar för samtliga elevers lärande och utveckling. Författarna menar att man kan hävda att läraren är den som har det huvudsakliga uppdraget att undervisa elever i behov av särskilt stöd.

I tidigare nämnd studie där Lindqvist studerade  ”vem ska göra vad med vem” i det specialpedagogiska arbetet undersöktes olika yrkeskategoriers uppfattningar. Resultatet visar att de flesta yrkeskategorier menar att speciallärare och specialpedagoger ska ha störst inflytande över det pedagogiska innehållet för elever i behov av särskilt stöd och att de ska arbeta med individuellt inriktad specialundervisning. Det är bara skolledare och specialpedagoger själva som tycker att specialpedagoger ska arbeta med organisationsutveckling. Det är intressant, men också som författarna skriver problematiskt, att specialpedagoger till stor del förväntas undervisa elever eftersom dessa yrkeskategorier sällan har behörighet att arbeta med centralt innehåll och kunskapskrav i samtliga ämnen. Ytterligare ett dilemma är att det inte finns några studier kring hur specialpedagogens arbete har påverkat elevernas resultat eller skolans möjligheter att utveckla inkluderande lärmiljöer.

Framgångsfaktorer för samverkan

Bokens näst sista kapitel handlar om samverkan och hur det påverkar elevers lärande och möjlighet till inkluderande praktiker. Forskningsresultat visar att att samverkan mellan yrkesgrupper inom skolan där olika professioners kompetens tas tillvara är gynnsamt för eleverna och bidrar till att skolor kan arbeta mer inkluderande. I kapitlet exemplifieras detta med hjälp av tre olika studier där bland annat samarbete mellan olika yrkesgrupper synliggörs som en framgångsfaktor. I dessa fall handlar samarbete inte främst om att fördela olika arbetsuppgifter utan om att ha ett gemensamt, jämbördigt ansvar för planering, genomförande och utvärdering av undervisning för alla elever. Det innebär exempelvis inte att delar av processen lämnas över till exempelvis speciallärare utan att specialläraren är delaktig i helheten. Ett sådant upplägg innebär att en speciallärare får möjlighet till ett inifrånperspektiv. Det är intressant att författarna även lyfter fram behovet av ett utifrånperspektiv, en dimension som i forskning framhålls som ännu en viktig pusselbit för att lyckas möta alla elevers behov. Här refererar författarna till von Ahlefeld Nisser som anser att specialpedagogen bör ha uppdraget att bidra med utifrånperspektivet.

Rektors roll och ansvar

Inte oväntat innehåller boken en del som handlar om rektors roll då rektor har det övergripande ansvaret för arbetet med extra anpassningar och särskilt stöd. I aktuellt kapitel diskuteras rektorsrollen i förhållande till specialpedagogiska frågor utifrån antagandet att det finns en stor utvecklingspotential kring rektorernas stöd till lärare i deras arbete med stödinsatser. Författarna beskriver något som kan kallas för skolledarparadoxen och som innebär att en del rektorer har en något ambivalent hållning kring framgångsfaktorer och orsakssamband när det gäller elever i behov av särskilt stöd. Även om rektorer menar att lärares kompetens är avgörande för elevernas framgång, förklaras skolsvårigheter ändå allt som oftast med individuella brister hos eleven vilket gör att synen på svårigheter inte utmanas.

Kapitlet innehåller en beskrivning av några olika skolor i USA och England som lyckats bli mer inkluderande. På dessa skolor har rektorerna aktivt drivit skolorna bort ifrån segregerande lösningar och engagerat all personal i inkluderingsprocessen samt satsat på att kompetensutveckla personalen. När personalen kompetensutvecklas kan lärare lättare anpassa lärmiljön, istället för att förlägga problemet hos eleven. Genom ett strategiskt arbete kan rektor alltså leda skolans utveckling till att bli mer inkluderande. Intressant är att den avslutande berättande delen lyfter fram elevhälsoteamsmötet som en framgångsfaktor i arbetet för inkludering.

Några avslutande tankar om boken

Boken ger en kortfattad översikt till forskning som på olika vis kan knytas till arbetet med att stödja alla elevers lärande och utveckling mot utbildningens mål, inte minst de elever som är i störst behov av stöd. Forskningsanknytningen är nödvändig för att vi som arbetar i skolan ska komma ifrån personliga tyckanden och ha en mer stabil grund att stå på. De berättande delarna i varje kapitel löper som en röd tråd genom boken och konkretiserar hur arbetet med stödinsatser kan ta sig uttryck  i praktiken och jag tror att många (lärare, specialpedagoger, speciallärare och rektorer) kan känna igen sig i dessa delar.

Jag tror att de flesta specialpedagoger och speciallärare har kunskap om gällande styrdokument och den forskning boken innehåller. Av den anledningen tror jag att boken främst passar arbetslag och rektorer och övrig elevhälsopersonal i syfte att öka kunskapen om dessa frågor. Däremot tror jag att bokens alla diskussionsfrågor lämpar sig väl för en gemensam diskussion på skolnivå. Där behöver självklart den specialpedagogiska kompetensen finnas med för att utveckla en samsyn kring inkludering, arbetet med stödinsatser, yrkesprofessionernas uppdrag osv.

För mig personligen var kapitlet om specialpedagogens, speciallärarens och lärarens uppdrag allra mest angeläget då det är frågor som jag sedan tidigare funderat mycket på. Jag tror nämligen att det finns en outnyttjad potential kring den specialpedagogiska kompetensen på många skolor. Detta gäller särskilt om det specialpedagogiska uppdraget inte problematiserats utan utformas utifrån tradition och akuta önskemål.

/AnnaBe

Effective Inclusive Schools – del 1

I det här och ytterligare tre blogginlägg tänkte jag dela med mig av innehållet i boken Effective Inclusive Schools – Designing Sucessful Schoolwide Programs av bl a Thomas Hehir.  Boken grundar sig på en forskningsstudie där man undersökt några framgångsrika inkluderande skolor i Boston, Massachusetts för att hitta framgångsfaktorerna bakom inkluderingssuccén. Jag kom i kontakt med boken när jag ville veta mer om William Henderson Inclusion School, en av de undersökta skolorna i studien, som jag besökte under ht 2013 och dessutom skrivit om i ett annat blogginlägg.

effective-inclusive-schools-designing-successful-schoolwide-programsDe undersökta skolorna är framgångsrika i bemärkelsen att ha lyckats med inkludering, dvs att undervisa alla elever med eller utan funktionsnedsättningar inom den ordinarie undervisningen och dessutom med goda kunskapsmässiga resultat.  Blogginläggen kommer att ägnas åt några av de framgångsfaktorer som boken lyfter fram. De undersökta skolorna har alla valt sin unika väg till inkludering men det finns några nyckelfaktorer som är gemensamma och som jag kommer att beskriva utifrån följande rubriker:

  • Ledarskap, skolkultur & vision
  • Struktur  & Collaborative Problem Solving Organization
  • Universal Design for Learning

Boken är mycket inspirerande och kan rekommenderas. En del personer ser inkludering  som ett visionärt begrepp, som en utopi och något som endast är genomförbart i teorin. I mina ögon däremot, är inkludering möjligt. Skolorna som beskrivs i boken är bevis på att det inte bara är ett önsketänkande från min sida, utan att det är uppnåbart. Men, att lyckas med inkludering är inget som går av sig själv eller sker i en handvändning. Förändringsarbete tar tid och för att inkludering ska kunna fungera är det flera komplexa faktorer som behöver samverka med varandra.  Förhoppningen är att de kommande blogginläggen ger en liten vink om vilka faktorer det är som kan påverka och möjliggöra inkludering.

/AnnaBe

P.S Tips! På Pedagog Stockholm finns en filmad föreläsning med Thomas Hehir från juni 2013 om inkludering.

 

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén